Just nu har jag möjlighet att gå en 20 veckor lång kurs med familjetema. De första tio lektionerna handlade om relationer, de sista tio veckorna kommer att fokusera på barnuppfostran. Vår lärare är psykolog och professor på BYU, universitetet i Provo. Hon har mycket erfarenhet av både det ena och det andra. Hon gifte sig med sin första man trots att han hade cancer som de visste skulle ta hans liv (de fick 23 år tillsammans), har en utvecklingsstörd dotter i min ålder som fortfarande bor hemma, var singelmamma samtidigt som hon utbildade sig till psykolog då hon också träffade sin nuvarande man, har ADHD o.s.v. Det är synnerligen intressant att gå den här kursen, särskilt med tanke på att mina klasskamrater kommer från många olika slags familjekonstellationer och att vi befinner oss i så olika stadier av livet. Jag är den enda svenskan i gruppen (Go figure!) och känner att jag både har mycket att bidra med och ta till mig där.

Att ha en familj är inte lätt. Det är att jag är maka, mamma, dotter och syster (och alla andra familjeepitet jag har) som gör att jag mår bäst. Och sämst. På lärarhögskolan läste vi ”Att växa som vuxen” av Anders Engquist. Det var nog första gången jag reflekterade riktigt ordentligt över hur vi utvecklas i våra relationer och genom hur vi reagerar i interaktionen med våra medmänniskor. Jag har den starka övertygelsen om att jag kom som jag är, med min grundpersonlighet, men den har blivit slipad, smekt, bankad, slagen, och kramad till den form den har idag. Jag fortsätter utvecklas varje dag; ibland åt rätt håll, ibland åt pipsvängen. När jag var knappt 13 år gammal trodde jag att jag var ”färdig”, vuxen, men den åsikten har jag fått revidera många gånger. 😉

Tillbaka till det där med familjer. De senaste åren har varit väldigt skakig för vår familj p.g.a. många olika orsaker. Jag och maken har fått hålla hårt i varandra för att försöka upprätthålla stabilitet då det har skakat som värst. Att vara tonårsföräldrar har i vårt fall inte gjort det lättare. Jesper Juul har skrivit en text om tonårsfamiljer som jag verkligen uppskattar. Kanske du också kan få hjälp av att läsa den?

Den senaste tiden har det hänt flera bra saker. Jag har fått uppleva A-ha-stunder i den där familjeklassen, vi hade en familj som ligger några år före oss här hemma där föräldrarna bidrog med flera spännande insikter i frågan och vår sjuttonåring håller på att bli vuxen på riktigt. Att höra honom och hans pappa ha filosofiska, långa diskussioner om kvällarna gör mig glad på riktigt. Att få höra ”Jag älskar dig” och få en kram Varje Kväll hur tuff dagen än har varit gör mig ännu gladare. Jag ser att framtiden ligger framför våra barns fötter. Den kommer att se olika ut för de tre barnen, men jag tror att framtiden är ljus och jag vet att jag och deras pappa kommer att göra allt för att fortsätta stötta dem så gott vi kan i de val de gör.

Hur går dina tankar runt det här med familj och relationer? Hur mycket styr vi själva? Vad kan vi ändra på och vad ska vi måna om att behålla? Kan du känna Stilla Ro och Nära?