Tag Archives: vinter

03 feb

Coronafaster.

Häromdagen pratade jag med min lillebror. Han gav uttryck för viss frustration (VAB, Covid, stängt dagis, du som känner familjer med småfolk vet väl hur den här historien går nu) och jag sa att jag 1. längtade efter godingarna och 2. hade en ”ledig” dag på onsdagen. Vi bestämde att jag skulle komma på besök. Två dagar sedan hade saker och ting utvecklats och det fanns två friska barn och två sjuka föräldrar. Ibland kan en gammal faster vara precis vad som behövs.

När jag träffar brorsdottern har jag alltid laddat upp med pyssel. Den här gången tog jag med mig en förpackning krympplast som legat sedan någon utförsäljning. Kommer du ihåg krympplast? Man målar ett motiv på denna specialplast, klipper ut och lägger i ugnen i några minuter. Hux flux har motivet krympt till 40% storlek och blivit stadigt och hållbart. Mycket roligt. Storasyster gjorde flera detaljrika och noggrant färglagda skapelser och lillebror gjorde lite mer spännande tolkningar. På bilden håller han på med en skattkarta och han gjorde också en mycket vacker ”ellemant” (han älskar ädelstenar med passionerad övertygelse). Jag fick i uppdrag att göra pyjamashjältarna, något som jag fick ta hjälp av Google för att få till. Jag är hopplöst bakom då det gäller vilka figurer som gäller för tillfället.

Jag har ju flaggat för vår, men så blev det februari på riktigt dagen till ära. Alltså, det är ju jätteroligt med perfekt kramsnö! Med två sjuklingar inne i huset var det också behändigt att barnen frivilligt ville uppehålla sig utomhus i flera timmar. Jag tog snöskyffeln och hämtade upp snö från hela gräsmattan medan storasyster var arbetsledare. Målet var en hårt packad ”igloo” som skulle grävas ut. Jag hade lite svårt att se visionen, men följde instruktionerna.

Så småningom var det ju lätt att förstå hur slutmålet skulle te sig!

Så här blev slutresultatet! Ett luftigt boende med plats för två (hur många som egentligen får plats kan ju diskuteras) med nödutgång och huvudentré i ett. Möjligtvis kan det upplevas som lite dragigt, men de båda byggentreprenörerna var mycket nöjda.

Det går naturligtvis inte att fånga, men det här ljuset var så vackert! Jaja, februari, men jag lovar, vårljuset är på väg! Dessutom låter fåglarna helt klart annorlunda nu.

På eftermiddagen satte vi lillebror i en vagn och tog en långsam promenad till Willys förbi Blekinge Tekniska Högskola (mitt gamla evakueringsgymnasium då Chapmanskolan genomgick stora renoveringar på 80-talet och innan dess militärförläggning) och ett evigt byggande som förfular miljön riktigt mycket. Jag kan för mitt liv inte förstå varför det byggs så mycket fula och tråkiga byggnader! Jag förstår att förtätningen är ett naturligt steg då en stad växer, men att det måste bli fulare är absolut inget jag tänker acceptera. Väl framme vid Willys stod valet mellan ”Maxikakor” (lillebror beskrev en skapelse som låter ultimat god, men jag förstod inte riktigt vilka han menar mer än att man kan köpa dem på Maxi – inte heller storasyster hade koll) och munkar. Du ser ju själv att det hade varit brottsligt att inte välja munkarna, så vackra som de är. Det var helt utseendet som styrde och lyckligtvis blev ingen besviken. Ps: Jag gissar att Mer har bytt ingredienser sedan jag drack det senast. Usch. Äckligt. Mindre socker borde inte vara något problem då mina smaklökar numera uppskattar mindre sött men det här var något annat. Vet du?

”Skalet är godast! Mmmm.” Jordgubbsglasyr, alltså. När glasyren omsorgsfullt och njutningsfullt hade gnagts av i kanske en kvart åkte själva brödet in i munnen på mindre än en minut. Intressant att vi alla äter så olika. Själv gnagde jag på glutenfria hobnobs, men de är faktiskt riktigt goda. Jag gissar att det är halv brottsligt att inte ge barn frukt istället för dessa ohälsobomber, men jag blev som tur var inte avskedad. Storasyster vet redan vilken munk hon tänker testa nästa gång vi gör utflykt till Willys!

Efter en lång dag med sjörövare och pyssel och snölek och promenad och bus var det dags att ta bussen hem till ön. Jag eldade i vedspisen och satte mig framför elden och njöt av att dåsa bort. Lika roligt som det är att hålla igång är det skönt att vila. Nu hoppas vi att föräldrarna snart är fullt friska. ”Vabruari” har ju bara precis dragit igång och familjen har (liksom alla andra vad det verkar) haft jättemånga sjukdagar hela vintern. Det kostar på att bygga upp ett immunförsvar! Du äter väl dina D-vitaminer?

02 feb

Välkommen till världsarvet.

Igår hade jag ett jobbuppdrag inne i stan framåt kvällningen, så jag tog buss 123 och kände mig som tonåring igen. Tid på buss, för mig är det lika normalt som att borsta tänderna eller gå en promenad även om jag inte åker så mycket kommunalt längre. Jag gillar det. Känslan av att avskärma sig från alla trots att man sitter nästan på varandra, småsurret, det sövande gungandet och de mjuka pysningarna upp och ner då passagerare ska in eller ut ur bussen. Jag har en inneboende sengångare i mig. Åker jag buss tidigt på dagen skärps sinnena (glosinlärningstillstånd), men senare på dagen stänger medvetandet av om jag är passagerare. Att jag vet precis när jag ska vakna till är ett inlärt trick som funkar lika bra om jag är passagerare i bil, buss eller tåg. (Maken testade senast då vi åkte hem från Stockholm. Jag hade sagt att vi skulle handla i Jämjö. Jag sov så gott i passagerarsätet och maken var stolt då han trodde att han hade överlistat mig. I rondellen till ICA-butiken slog jag upp ögonen och var redo att handla.)

När jag väl kom till stan blev jag lite modfälld. Kanske var det februarivädret som fick folk att välja att stanna inne, men hur kan det vara helt dött i en stad av Karlskronas kaliber närmare 16.30? Var alla på ICA och handlade? Jag gick in i två butiker och handlade lite, både för att det är trevligt att stötta de etablissemang som fortfarande håller öppet och för att nätshopping missar allt det där med att ta in något med alla sinnen.

Bara kolla här. Drottninggatan bjöd på två bilar och kanske två gångtrafikanter. Suck. Nä, jag gillar inte känslan av stadsdöd. I USA är numera stadskärnorna ofta ghettofierade medan det är alla större köpcentrum som drar folk. Nu tror jag inte det ska bli så illa här, jag hoppas åtminstone inte det, men jag vet inte hur många restauranger en stad av Karlskronas kaliber klarar att underhålla. Det är ju det alla stängda butiker blir, just restauranger.

Nä, usch, det är nog bara normal februarideppighet som ger sig tillkänna. Det har knappt snöat på hela vintern, och precis då vi är redo att ta emot våren så slår det till. Vinter! Nä, jag ber om ursäkt för att jag tjurar. Det är ju inte precis någon överraskning att just februari brukar vara en vintermånad. Jag fyller på här med något betydligt varmare och trevligare! Igår höll vi syskon årsmöte för att dra upp riktlinjerna för vårt gemensamma sommarställe. Så fint att se alla. Vi dryftade ekonomiska grejer, praktiska detaljer och semesterplanering. Det kommer en sommar, det gör det! (Jag har några syskon som är mycket duktiga på officiella handlingar, dagordningar och sådant, så vid de här tillfällena känner jag mig faktiskt som en riktigt liten lillasyster. Intressant upplevelse för någon som jämt plågar sin omgivning med storasysterfasoner i vanliga fall.) Detta blir alltså dagens pepp. Även i de mörkaste av stunder finns det hopp! Krama en lyktstolpe, mata en talgoxe eller ta ett fotbad så ska du nog se att våren kommer. Tjing!

18 jan

När ljuset vågar närma sig igen.

Det skulle bli tråkigt för dig om jag bara lade upp fotografier från mina promenader varje dag, men samtidigt tröttnar ju inte jag. Ljuset är helt fantastiskt på eftermiddagen en solig dag. Jag kanske skulle ta morgonpromenader igen, för det ljuset är fantastiskt det också. I Orem var vi bortskämda med balkongutsikt både morgon och kväll. Här blir det morgonutsikt från sovrumsfönstret, men jag får ta mig bort från bostäderna för de riktigt vackra vyerna. Det är dock nära och handlar inte precis om några milslånga vandringar. Det känns märkligt att havet kan gå från fullt uppror till ett relativt lugn på bara en natt. Egentligen är det väl inte så konstigt, jag fungerar precis likadant. Hoppas att du också får möta ljuset en stund idag!

29 dec

Kall som is.

Nu har äldsta dottern och hennes man åkt hem, men innan de gav sig av hanns det med både det ena och det andra. Vi har verkligen haft en fin vecka, även om jag av någon anledning sovit väldigt dåligt. Jag känner mig påfylld och mycket tacksam. Den smarta klockan pekar på över 10 000 steg varje dag utom en den senaste veckan, vissa dagar långt fler. Oväntat aktiv jul, alltså! Det bådar gott för ledordet som jag hade tänkt ta med mig under 2022. Efter att ha läst igenom det sammanfattandet årsbrevet från förra året (vi försöker upprätthålla traditionen att skriva sådana, maken och jag) kan jag konstatera att jag känner mig betydligt hoppfullare idag än för ett år sedan. Jag är (naturligtvis) ännu tröttare på coronahysterin, men jag känner ändå hopp om att en ny framtid med solsken i blick står för dörren. Här får du följa med på dotterns och min promenad häromdagen. Tänk ändå att vår jord bjuder på så mycket skönhet!

27 dec

Promenad i allt det vintervita.

Jag har massor att skriva, men allt har sin tid. Just nu är det tid att hänga med ungdomarna, äta godis och utnyttja det faktum att vi faktiskt fått en vit och underbart krispig julhelg. Snart börjar det slaska igen och ena dottern och hennes man åker hem imorgon, så jag vill inte spilla någon tid. Det finns iallafall ett nytt årsord och många spännande planer inför det nya året! Har du något roligt på gång?

Ps: Det sista fotot på svärsonen där han håller upp två purjolökar som han skördat med spett har hans söta fru tagit.

23 feb

En dag.

Blå himmel med sol som värmer och talgoxar som vädrar vår. Fast, sprött vatten som håller på att återgå till flytande form håller sig uppe tills någon trampar för hårt, för tungt. Halkiga, förrädiska spår som inte bör följas, gå din egen väg.

Mossa som lurar en att tro att friskt gräs är på väg upp. Skönt grönt, men av en annan sort. Håll i, håll ut. Det kommer, men inte än. Minusgrader lugnar ivriga rötter och svällande lökar. Solhattar och aloe vera kan lugnt ligga kvar i sin vintervila. De kan skicka kepsen, gäspa och dra sig längre bak på hyllan. Tids nog är det dags att jobba. Hårt.

Det stora, fula elskåpet har bytts ut mot en nättare variant medan stolparna har blivit mer muskulösa. Elektrikerna har dragit vidare till Norra Tång utanför Bergkvara. Leve EU. Må stolparna vara raka och kraftiga nog att stå pall under lång tid framåt.

15 feb

#nofilter/#magiskt.

Jag är med i en grupp på Facebook som tipsar om fina vandringar i Sverige. Förra veckan var det lite tjafsigt där eftersom någon började haka upp sig på alla som skrev om ”magiskt vackra vandringar” och undrade var gränsen för bilder som fortsättningsvis fick läggas upp skulle gå. Jättefint? Fantastiskt? Underbart? Jag fnissade lite då jag läste inlägget, för jag hade tänkt på precis samma sak. Nu måste jag ändå understryka att väldigt många av bilderna som har lagts upp varit just magiska. Tänk dig professionellt tagna foton av norrsken i vinterlandskap så kanske du förstår vilken kvalitet det rört sig om.

Hur som helst var jag på väg hem imorse efter uträttade ärenden och slogs av hur vacker naturen som svischade förbi utanför bilfönstret var. Jag stannade och slängde skräp vid återvinningsstationen och tog det här fotot där. Solen glittrade i de frostnupna träden och det kunde naturligtvis inte telefonkameran fånga. Däremot blev ljuset helt rätt. Jag gillar egentligen inte kallt ljus, men de blå skuggorna här var ju… helt magiska, haha! Till och med de smutsiga plogvallarna såg lite läckra ut i det här ljuset.

När jag kom till Möcklösundsbron kände jag att det faktiskt var läge för ett ”uppleva naturen i lugn och ro”-stopp. Jag körde in vid det under sommarhalvåret välbesökta s.k. ”Brofästet” och gick en runda. Vad kan jag säga? Om inte det här är #magiskt så vet jag inte… Jag undrar hur någon som aldrig fått uppleva snö skulle reagera vid en sådan här syn? Är det här en internationellt gångbar inspirationsupplevelse, en sådan som triggas av exempelvis soluppgångar och nyfödda barn? Det skulle vara intressant att veta.

Vi har redan plusgrader, något som känns lite abrupt efter att ha stigit ut från stugvärmen till -19° i morse. Det var så kallt att näsborrarna frös ihop! Jag är dock tacksam över att ha kunnat tanka vinterluft, snökraft och iskristaller i snart en veckas tid. Imorgon blir det tydligen ännu en isutflykt. På något sätt ska man väl fira sitt tjugosjuåriga semmeldagsjubileum, eller hur?

13 feb

Livskvalitet!

Livet är för kort för att inte njutas av. Detta har både jag och min 70-åriga faster insett och följaktligen såg vi till att roa oss kungligt i Klackamålas pulkabacke idag i ett rafflande lopp. Jag kan tala om att faster B vann med hästlängder med en pulka från 70-talet, medan min moderna ”rattkälke” tog mig ner till botten av backen i sakta mak. Det är som min syster sa. Jag har uppenbarligen fortfarande kvar mina skills från uppkörningen 1990 då min inspektör konstaterade att jag körde som en kärring. Jag hoppas att du har en fin helg, vare sig den utspelar sig på jobbet, i sängen, i snön eller i ett tvättberg.