Jag är med i en grupp på Facebook som tipsar om fina vandringar i Sverige. Förra veckan var det lite tjafsigt där eftersom någon började haka upp sig på alla som skrev om ”magiskt vackra vandringar” och undrade var gränsen för bilder som fortsättningsvis fick läggas upp skulle gå. Jättefint? Fantastiskt? Underbart? Jag fnissade lite då jag läste inlägget, för jag hade tänkt på precis samma sak. Nu måste jag ändå understryka att väldigt många av bilderna som har lagts upp varit just magiska. Tänk dig professionellt tagna foton av norrsken i vinterlandskap så kanske du förstår vilken kvalitet det rört sig om.

Hur som helst var jag på väg hem imorse efter uträttade ärenden och slogs av hur vacker naturen som svischade förbi utanför bilfönstret var. Jag stannade och slängde skräp vid återvinningsstationen och tog det här fotot där. Solen glittrade i de frostnupna träden och det kunde naturligtvis inte telefonkameran fånga. Däremot blev ljuset helt rätt. Jag gillar egentligen inte kallt ljus, men de blå skuggorna här var ju… helt magiska, haha! Till och med de smutsiga plogvallarna såg lite läckra ut i det här ljuset.

När jag kom till Möcklösundsbron kände jag att det faktiskt var läge för ett ”uppleva naturen i lugn och ro”-stopp. Jag körde in vid det under sommarhalvåret välbesökta s.k. ”Brofästet” och gick en runda. Vad kan jag säga? Om inte det här är #magiskt så vet jag inte… Jag undrar hur någon som aldrig fått uppleva snö skulle reagera vid en sådan här syn? Är det här en internationellt gångbar inspirationsupplevelse, en sådan som triggas av exempelvis soluppgångar och nyfödda barn? Det skulle vara intressant att veta.

Vi har redan plusgrader, något som känns lite abrupt efter att ha stigit ut från stugvärmen till -19° i morse. Det var så kallt att näsborrarna frös ihop! Jag är dock tacksam över att ha kunnat tanka vinterluft, snökraft och iskristaller i snart en veckas tid. Imorgon blir det tydligen ännu en isutflykt. På något sätt ska man väl fira sitt tjugosjuåriga semmeldagsjubileum, eller hur?