26 okt

Saint Michael Trio.

Jag skulle vilja presentera Russell Hancock. (I vanliga fall brukar jag inte skriva ut folks fulla namn här, men eftersom Russ är en ”kändis” så tycker jag det är okej.) Han har varit en god vän sedan jag och maken kom till Palo Alto i Kalifornien som nygifta. Russ och hans fru behövde någon som kunde passa deras barn i tre månader, vissa dagar, medan de hade en period då båda behövde jobba mycket. Jag hade inget arbetstillstånd och fick jobba utan lön så att ”nannygate” inte skulle upprepa sig för Russ-med-politiska-ambitioner, men det var roligt för mig att inte bara plugga JÖKen och Kulturella vad-det-nu-var-för-något. Om det inte hade varit för Hancocks kanske jag aldrig hade blivit så intresserad av fotografi, för när vi skulle flytta hem till Sverige igen kom de hem till mig och överlämnade en avskedsgåva, en Nikon systemkamera… (De hade frågat maken vad han trodde att jag verkligen skulle bli glad över att få, något som jag inte hade råd att köpa själv. Bra val, K!)

I går hade vi den stora glädjen att få träffa Russ, hans härliga fru och deras två (vid det här laget vuxna) yngsta barn då Russ och hans trio Saint Michael Trio spelade i Provo. Hela familjen följde med mig och vi njöt av en minnesvärd konsert med stycken komponerade av allt från Beethoven till en nutida, kanadensisk kompositör som skriver musik exklusivt för Saint Michael Trio. Musik får mig att må så bra! Nu har jag också upptäckt att BYU bjuder på många gratiskonserter, så jag ska se till att bli lite mer kulturell framöver.

25_2

25 okt

Mål och planer.

23_2

Nattfrost på gräsmatta. Syn vid utträde ur hus för vidare transport via apostlahästarna i galopp, trav.

23_1

Morgonsol på träd och buskar i höstskrud. Ja, och blå himmel. Syn strax innan kräkkänslorna tog över och apostlahästarna darrade av utmattning

Jag fortsätter träna och nu har jag börjat orka ta ut mig själv ordentligt mot slutet av varje träningspass. (Den första månaden hade jag ju knappt ens ork att genomföra ett helt pass och när jag närmade mig slutet orkade jag knappt lyfta på fötterna!) Jag har nog gett upp tanken på att klara fem kilometer i sträck innan snön kommer, men jag är i alla fall ute och springer tre gånger i veckan. När jag tränade ”hemma” i spåret i Segeltorp sprang jag som längst en runda, alltså ca 2,5 km. Det innebär att jag snart är uppe i samma kapacitet som när jag var i riktigt bra form. Jag börjar känna att benen är lite piggare, men flåsar gör jag fortfarande.

Ett annat mål jag fortsätter jobba på är det där med förändringstemat. Jag jobbar på att göra småsaker för vänner och bekanta i min omgivning, sådant som kan underlätta eller göra någon glad. Jag mår bra av det och förhoppningsvis mår mottagarna ännu bättre. Jag säger som min mamma: tänk om jag hade mer pengar så jag kunde ge bort fler presenter! Haha. Vissa presenter får ges i form av tankar som flyger iväg genom världsalltet, andra får jag spara i väntan på rätt tillfälle. Vänskap är dessutom absolut inte bara att ge bort saker. Det handlar om att lyssna, visa förståelse, hjälpa med praktiska saker, tipsa om spännande artiklar, ta med någon till en fenomenal rea eller följa med ut på promenad. Vi människor har så olika behov.

Vad är det finaste någon har gjort för dig någon gång?

Ps: Den här gillar jag. Jag är stark och du kan nog höra mig ryta. Snart.

09 okt

What a glorious day!

Ibland är livet nypa-sig-i-armen-bra. Det funkar också att riva sig om och om på hallonbuskar och dessutom är det lite roligare då man samtidigt får hallon plockade. Tack fina grannen N, en vän som återigen bekräftar det där att ålder inte spelar någon roll. Hon är äldre än mamma, har flyttat till USA från Ryssland via England och har upplevt mycket av det jag själv går och har gått igenom. Dessutom har hon humor och bjuder på sig själv, så att umgås med henne är helt enkelt trevligt och givande. Idag bjöd hon med mig och yngsta dottern till självplock av hallon. Sedan frosten och snön som kom i helgen låter ägarna alla plocka gratis bara för att rensa buskarna. Najs!

Grannarna till hallonbönderna föder upp djur med horn just för hornens skull. De tämjer också renar för att hyra ut dem till diverse spektakel i jultider (Dasher, Dancer, Prancer osv). Rådjurskiden som kom fram till oss var bara för söta! De tiggde hallon och lät så roligt att jag skrattade så magen hoppade.

Vi hittade många fler hallon än vi hade väntat oss, så det räckte inte bara till efterrättshallon, utan också till några påsar rårörd hallonsylt. Frysen börjar bli full av skördeglädje. Underbart!

Ps 1: Anja, getbilden är till dig. Varsågod!

Ps 2: Vi fick knipsa de sista, frostnupna blommorna innan vi åkte hem. Jag skojar inte. Deras blomsteråker hade precis samma blommor som blomhimlen på Sturkö! Nu känns det som att någon från Sturkö har varit och hälsat på. Finfint.

Ps 3: Min kompis lade upp den här på Facebook och jag blev förälskad. Alltså, Lisa Nilsson är alltid bra, men den här texten knöt till lite extra i hjärteroten. Jag hade helt missat att hon precis släppt ett nytt album, så i kväll har jag lyssnat på Lisa och undrat lite över hur hon kunde se in i vissa delar av mig.

8_4

8_6

8_8

8_9

8_10

8_12

8_13

8_14

8_15

8_17

8_21

8_23

8_27

8_25

8_26

04 okt

Druvor, snö och vänner.

I går tänkte jag skriva att det är härligt att bergen börjar skifta i rött och gult och guld samtidigt som de högsta topparna har snö på sig. (Utsikt från balkongen.)

3_2

3_1

När jag vaknade till det här kändes det inte fullt lika häftigt längre. Jag är inte beredd på att ta emot snön med öppna armar. Då vi kom hit den sista oktober förra året kunde man gå i t-shirt mitt på dagen. Kom tillbaka höstlagomvarmt väder

4_1

4_3

4_2

För övrigt var just gårdagen jättetrevlig. Jag träffade en fin vän på Zupas medan S var på sin konstlektion. Att ventilera tankar och åsikter och skvaller och skeenden är bra för människan. Eller hur? Hemma höll sonen och maken på att göra druvjuice med hjälp av vår granne. Han hade tagit med sig saftmaja, glasburkar och hjälpmedel och vi hade förberett genom att plocka flera kilon Concorde-druvor. Du må tro att det luktade gott i hela huset… Vi får snåla med juicen/saften. En burk i månaden fram till sommaren blir det. Det känns bra att inte låta frukten gå till spillo!

3_5

3_3

I kväll kommer goda vänner från på middag. Roligt! Hoppas att du får en fin helg och att livet är på topp. Peace. (För dig som gillar Genesis lite sådär ibland kanske Supper’s Ready kan passa bra? Det var länge sedan jag lyssnade på dem, men nu har jag njutit av deras tidigare musik i några dagar. Kärlek.)

02 okt

Förändring del 10 – Vänskap.

Jaha. Oktober. Min favoritmånad, den månad då jag känner livet i mig som allra mest. Kanske för att jag är oktoberbarn, kanske för att jag passar bäst i höstfärger, kanske för att det bara är två månader kvar till jul… Det finns flera orsaker.

Förra månaden lät det så här: Så – månadens förändringstema… Matlagning! Jag jobbade med mat redan i juni, men det blev ungefär lika försummat som förra månadens tema. Jag har redan tjuvstartat med matlagningsfokuset. Vi fortsätter att äta en kost som består allra mest av mat lagad från grunden, några av oss utesluter sädesslagen och andra äter betydligt mindre bröd, pasta och ris än förr om åren. Vi ska försöka att verkligen prova recepten i de roliga kokböcker som vi investerade i under vintern, inte bara inspireras av ingredienser.

Vi har haft gäster här nästan hela månaden och det har påverkat en del. Det har blivit en del uteätande, men inte särskilt mycket. Inte en pizza, hamburgare två gånger, Subway en gång och sushi en gång. Jag kan konstatera att jag verkligen inte mår bra av att äta bröd och känner därför att det inte riktigt är värt det. En macka och krutonger till en sallad = en dag med huvudvärk och ont i magen. Nej, det får vara.

Jag har tänkt länka till några av månadens favoriter. Kanske är det något som du också vill testa?

Tacokrydda utan socker och annat bjäfs till 500 g köttfärs
Grillad aubergine eller zucchini
Ugnsbakade sötpotatisar
Köttfärslimpa
Köttfärslimpa 2
Räksallad (extramums)

Annars ugnsrostar vi rotfrukter, äter massor av brysselkål (rensar, ger en stekyta i smör på mellanhög värme och småkokar i lite vatten utan att koka torrt, ca 25 min), äter bondomelett på löpande band (favoriten är att steka tomatskivor i en stekpanna, hälla över fyra ihopvispade ägg, fixa till omelettformen genom att låta äggen rinna ner lite överallt sådär som man gör omelett, riva över en god ost, strö över hackad vårlök, lägga lock på medan värmen är satt på det lägsta tills hela omeletten stelnat och så salta o peppra)…

Japp. Har jag glömt bort att det här inlägget ska handla om vänskap? Nej då. Det kommer nu. Jag har en hög med bekanta och vänner som jag ska ta hand om lite extra den här månaden. Några av dem är försummade. Andra vet jag behöver lite extra omsorg. Åter andra har jag inte hunnit bli vän med än. Jag ska helt enkelt försöka ta hand om människor som är viktiga för mig. Du som känner mig vet att min familj (lilla och stora) är viktigast för mig, men mina vänner kommer inte långt efter. Jag om någon vet också att ibland kan det faktiskt vara för sent att bry sig lite extra om någon, så nu tar jag tag i de där grejerna som jag tänkt göra, sådant som bara inte blivit av. Och du. Jag utmanar dig att göra detsamma.

1_5

11 jun

All min kärlek.

8_3

Jag har blivit faster igen. Glädjen bubblar i mig när jag ser bilder på det nya livet, en liten som ska kallas ett namn som får mig att le och att tänka på en människa som jag aldrig har träffat, men som ändå har gett mig mycket. Jag kommer att tänka på en påhittad figur, en med massor av skinn på näsan och känslor åt alla håll och kanter. Den nya bebisen blir också namne till en radiopratare som har underhållit mig och många andra under många timmar. Det är fint namn, ett varmt namn och ett namn med mycket glädje.

Idag gav jag ett smycke som betytt mycket för mig till en vän som behöver det mer än jag. Hon fick min fågelbur, den som har påmint mig om att aldrig låta mig stängas in eller tystas. Jag tror att jag kan komma ihåg det utan att hålla fast vid mitt halsband i fortsättningen.

Här får du Salem al FakirSonja och Shirley kan de också. För att inte tala om Lars Winnerbäck. Störst av allt är kärleken.

11 maj

När orden inte räcker till.

Hur definierar man ordet vän? Kanske som Hans Rosenfeldt? ”En vän är en som får en att må lite bättre när man lämnar den än när man kom.” I ordboken förklarar man vän som ”person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit”.

I Facebookflödet har jag flera gånger de senaste månaderna läst kommentarer som ”nu vet jag vilka mina riktiga vänner är”, ”jag trodde jag visste vilka som var mina vänner” och ”det är sällsynt med riktiga vänner”. Jag har tänkt att jag har tyckt synd om dessa kvinnor (ytterst få män skriver liknande kommentarer, vad nu det betyder) och också talat om att jag bara väntar mig att mina vänner ska finnas där för mig om jag skulle behöva dem. Så funkar ju jag. Gör inte du det?

Sedan vi flyttade hem från USA förra gången för tolv år sedan är det en vän som har varit lite närmare mig än andra. Med henne har jag delat himmel och helvete. Vi har skrattat och gråtit tillsammans och förfärats över än det ena och än det andra. Vi har varit väldigt omaka, men det vi har haft gemensamt är att vi båda varit väldigt raka och rättframma och jag tror att det är det som gjorde att vi blev så nära vänner. Vi har haft barn i samma åldrar och vi har delat tankar runt recept, graviditetsnojor, barnsjukdomar, inredning, fynd, andlighet, ledarskap och knäppa/fantastiska makar. Vi har diskuterat utseende och märkesvaror. (Där var vi väldigt olika, jag med mitt rufshår, tjockkroppen och Adidasbyxorna och V med sin modellkropp och en stor kärlek för amerikanska märkesoutlets och höga klackar.) Det viktiga var att vi båda kände oss helt naturliga med den andra. Det spelade liksom ingen roll om man tog emot den andra med maskara under ögonen och tvätthögar innanför dörren – det viktiga var att vi visste var vi hade varandra.

I går somnade min fina, fina vän in efter att ha fått tillbaka den sjukdom som vi trodde hon hade vunnit över. Jag har känt mig så hjälplös och ledsen. Jag vet att hon har det bättre nu än de senaste veckorna, men hon finns ju inte HÄR (eller där hemma). Hon svarar inte på mina SMS, hon muntrar inte upp mig med sin galghumor, hon tipsar inte om de bästa dealarna. Hennes underbara familj finns kvar, och det jag kan göra nu är inte mycket då jag befinner mig på fel sida Atlanten. 🙁

Mitt i allt elände är jag så tacksam över att jag hann träffa min vän i några timmar då jag var hemma i Sverige på överraskningsresan. Vi grät och kramades i två minuter och sedan bestämde vi oss för att inte ödsla tid på att gråta, utan vi pratade och pratade och pratade i stället.

Idag finns det en ny ängel i himlen. Hennes femåring har kommit på att om man blåser i en visselpipa så kan nog mamma höra det i himlen. Jag tror att jag ska testa det. Att blåsa i visselpipan, alltså. Att tänka att det funkar gör att hon inte känns så långt borta.

“I’d rather be a could-be if I cannot be an are;
because a could-be is a maybe who is reaching for a star.
I’d rather be a has-been than a might-have-been, by far;
for a might have-been has never been, but a has was once an are.” – Milton Berle

V – du vet att jag älskar dig. Tills vi möts igen

07 maj

I dag snakker vi dansk i bloggen.

6_1

När du har varit hemma hos oss och haft det trevligt och ätit god mat kommer du att se denna fina blomsterkrans precis innan du öppnar dörren och går ut. Kransen fick jag från en av mina äldsta vänner. S och jag träffades då vi var tolv år gamla. Våra klasser brevväxlade med varandra eftersom Hillerød och Karlskrona var (och är, tror jag) vänorter och våra lärare på något vis kände varandra.

När det var dags för min klass att åka på klassresa i sexan kändes det naturligt att åka till de gästvänliga danskar som vi hade lärt känna via brevväxlingen. Jag måste erkänna att vi alla hade lite problem med språket, men det löste sig. Klassen förberedde en sketch. Dallas. Hela manuset på engelska. Typ ”Good Morning, Miss Ellie!” ”Good Morning JR!” och så de obligatoriska drinkarna. Hahahaha! Och jag var Sue Ellen, milda makaroner. Tur att jag aldrig blev någon alkoholiserad lyxfru med stora ögon och darr i mungipan på riktigt. Jag känner fortfarande igen vinjetten till Dallas efter två noter och blundar jag ser jag hela scenariot framför mig, inklusive helikopterskuggan mellan höghusen.

Hur som helst… Jag fick bo hemma hos S och hennes härliga föräldrar och jag och min nyfunna vän med ett lockigt hår som jag avundades och ett leende som skulle kunna tina upp en igloo fortsatte att skriva brev till varandra. Vi har träffats ett par gånger sedan dess och skrivit brev och e-post till varandra, följt varandras liv och leverne och i år har vi känt varandra i trettio (30!) år. Hon är alltid med mig med den där kransen som har hängt i snart sagt alla de hem jag har haft genom åren. Jag hoppas den får hänga med i många år till!

Dagen till ära firar vi med min favoritmusik på danska – Kloden drejer kunde jag en gång utantill. Den övade vi också in till den där klassträffen i Hillerød. Hahaha! Jag kommer tydligen fortfarande ihåg den. ”Kloden drejer, alting vokser op på ny, menn’sker mødes, svæver på en sky”. Nej, det var faktiskt på skoj. Allvarligt talat är det Anne Linnets Tusind Stykker som ligger mig varmast om hjärtat. Den får mig alltid att gråta en skvätt, och nu är det du som får den av mig.

Och S – Tack för att du fortsätter hänga med som vän! Knus og klem. 🙂