14 dec

14 december 2021.

Hej Lucia! Underbara dag, med så många fina minnen både som deltagare i lussetåg, som ansvarig musiklärare, som mamma och numera som åskådare och nostalgisk tant. I förrgår insåg vi att vi hade en mus eller råtta inne i huset, så den vanliga traditionen med risgrynsgröt och nybakad lussekatt framför SVT:s Luciamorgon planerades om till kvällen eftersom jag ville åka in till Jula och fixa råttfällor så fort jag bara kunde. Lisa Larsons luciatåg lyser upp lika vackert varje år. Vi fick en figur i taget i julklapp av makens mormor, så naturligtvis tänker vi alltid lite extra på Britta just till Lucia. Figurerna står på parad i köksfönstret från första advent. Den 13/12 får de ljus för att kunna ”jobba” på riktigt.

Till Lucia ska även julgranen in, en tradition som jag har med mig från min familj. När vi var ute och promenerade för några veckor sedan hittade vi lokala granar till försäljning och bestämde att det skulle vara roligt att ta en där ifrån i år. Enligt tradition är det alltid maken och döttrarna som väljer granen, så det blev ju lite problematiskt i år då ingen av dem längre bor hemma. Nåja, maken tog på sig uppgiften själv och kom hem med den finaste granen han hittade. När det gäller valet av julgran har jag noll veto. Min uppgift är att alltid tycka att det är tidernas finaste gran, tacka och bocka, men när jag såg denna stackare började jag skratta. ”Alla granar var så taniga, detta var verkligen den finaste!” Eh, okej. Men grenarna klarade inte ens att hålla julgransljusen, så tyvärr fick den bli avskedad som innegran och fick åka ut igen.

Maken gav sig ut på nytt granletaräventyr och hamnade den här gången vid ICA på grannön Senoren. Han kom hem nöjd och så länge jag hade den här vyn var även jag nöjd.

När granen var uppe var jag dock inte lika nöjd längre. Suck! Varför ska jag vara så petig? Granen är ju liksom ”halv”? Efter att ha gnällt lite (Sorry, jag överskred mina befogenheter…) och fnissat mycket fick jag ta till ”släpp och gå vidare” som vi varit så duktiga med att instruera våra barn med. Vi hade testat julgransljusen dagen innan och satte nu upp första slingan för att sedan… Tada! Ingenting. Ljusen förblev mörka. Maken började ingenjörsmässigt felsöka, vi fick ta ner slingan igen och sedan funkade inte andra slingan heller. Han fick sitta i flera timmar för att reparera och fixa. Det gav mig tid att skriva färdigt de sista julkorten som ska vidare utom landets gränser.

Skam den som ger sig. Så här såg det till slut ut vid midnatt då jag traditionsenligt låg i soffan för att beundra prakten. Från detta hörn i soffan är granen helt perfekt! Den ska kläs färdig av barnen då de kommer hem den tjugoandra då det finns önskemål om detta. Kanske hänger jag upp några speciella dekorationer innan dess.

Min syster har förberett en fantastisk adventskalender till sin son som är ute som volontär de närmaste två åren. I samband med det frågade hon alla oss syskon om minnen runt jul och detta är texten som handlar om våra granar.

12 december: Vår barndoms granar
Håkansson: Alla vi barn minns morfars hemska grantoppar till julgranar och mormor som suckade varje år och ändå fixade ”tidernas finaste julgran” varje år. Det blev en sport att vända fulaste sidan in mot väggen. Morfar hade en väldigt praktisk syn på allt, så även på julgranen. Om han inte tog hem en avhuggen topp från en gran som ändå skulle avverkas så bad han faster Anita om att få en gran från röjningen av “brandgatorna” under elledningarna. Till morfars försvar ska även sägas att han valde grantopparna för att han personligen tyckte att det var så vackert med grankottar. Jette minns: “1992 kom Peter hem med den vackraste granen i hela skogen. Den var så fin och festlig med all snö på — och väldigt mager, ful och nästan utan barr när snön hade smält bort inne i huset. Desto vackrare lyste dock tomteblossen som han hade hängt och tänt i träden utanför fönstren.” Monica minns: “Jag låg alltid och sov i soffan första natten då granen var klädd. Detta är en tradition som jag fortfarande upprätthåller nästan varje december.” Vi barn satt ofta och kisade med ögonen mot julgranen och vickade på huvudet fram och tillbaka. Det blev så vackert ljus då. För det mesta kläddes granen med en härlig mix av köpt och hemmagjort. Om det hängde ätbara prydnader såsom kristyränglar eller polkagrisstänger löpte de stor risk att bli uppätna av något barn som gömt sig under granen. Vissa år beslutade mormor att vi skulle ha någon speciell temafärg. Minnesvärt var det året som katten fick smak för julglittret och bajsade ut långa trådar av silverlametta.

07 dec

7 december 2021.

Måste allt vara så himla tjusigt? Jag ställer frågan till mig själv, men konstaterar att till och med jag har fördragsamhet med somligt som är rätt fult om det bara finns nostalgiska värden också. Jag är inte så ”tomtig” av mig egentligen, men en jul utan tomteland?! Nej, det förslår inte. Jag växte upp med tomteland. Där fanns aldrig några krav på hur tomtelandsdekorationerna skulle se ut – hörde man inte hemma i julgranen eller i julkrubban hamnade man i tomtelandet. Jag har försökt hitta bilder i mina barnalbum utan framgång, så jag ska se om mina syskon har större framgång gällande den frågan.

Vi har haft lite olika platser för tomtelandet genom åren, men för det mesta har det hamnat i en bokhylla eller på någon annan typ av hylla. För ett par år sedan kom äldsta dottern och svärsonen på att fönstret i allrummet på övervåningen här hemma skulle passa bra till detta projekt, så efter tre år på raken på samma plats kan vi konstatera att det nu är ”tradition”. I år kompletterade jag dock det hela med ny snö, något som tillförde en hel del till känslan. (Vi har haft lite olika slags snö genom åren. Snyggast och definitivt jobbigast var låtsassnön som hamnade precis överallt, mest ofta har det bara varit gammalt lakanstyg.) Borta i second hand-butiken hittade jag en ny förpackning av detta skira och nästan lite gnistrande pysseltyg för en tia. Taget! (Det fanns mer kvar i lördags för hugade snöspekulanter.)

Detta projekt börjar alltid på samma vis. Jag plockar upp alla tomtar, granar, snögubbar och hus och passar på att påminna mig om hur länge de funnits med. På många av prylarna finns en anteckning undertill om vem som fick den och när. En av de äldsta är tomten med äppelskålen som jag fick av min bästis i ett julklappsbyte, så den har en bra bit över fyrtio år på nacken. De fina handmålade tomtarna fick jag och barnen på åttio- och nittiotalen av mamma som köpte dem av en väninna. Tulpanen fick jag i julklapp av en av eleverna i min allra första ”egna” klass i Uttrans skola. Det saknas några mycket viktiga tomtar här och jag har inte heller hittat sonens fina julkrubba, så jag gissar att de ligger i lådan med julgransdekorationer. Får hämta in den senare idag.

I år började jag med snögubbarnas häng till vänster och fortsatte med tomtar av olika slag för att sluta med värmelyktan i form av hus och en pulkabacke där dotterns lilla tomtenissa får åka. Jag ska se om det går att få till bättre lutning bara.

Tomtelandet 2021 är på plats! I det mjuka ljuset från stjärnan gnistrar snön så fint. Maken har dessutom fixat ett 9V-batteri till sonens juliga elinstallation, en liten gran som blinkar i rött. Det enda som fattas är en ljuskälla till huset som egentligen är en ljuslykta. Har du också ett tomteland hemma?

30 apr

Att fira Valborg.

30 april 1969 hamnade min och mina syskons historia på papper och blev lagligt bärande. Det är klart att våra föräldrar redan hade träffats, men för mig är detta ändå en viktig dag. Grattis älskade föräldrar, omgivna av liljekonvaljfält, maffiga valborgsbrasor och mångstämmiga körsånger där i himlen.

Sång på gården med barn- och ungdomskörer är min bästa uppladdning för den här dagen. Ljuvligt. Vill du själv ladda rekommenderar jag denna sångstund.

De senaste åren har vi traditionsenligt först åkt upp till Klackamåla och sedan samlats på brorsans vitsippsö för att elda lite och grilla på Valborg. I år blir det inte så för mig, men Valborg blir det ju ändå. Igår Zoom-övade vi Valborgssånger med kören och lovade att ”nästa år”, då kommer vi igen.

Så här kan man också fira Valborg. Ha en fin dag, hördu!

14 jan

Nu är glada julen slut.

Tjugondag Knut. Jo men visst, kunde snön inte komma tidigare än så fick vi tacka och ta emot den blötsnö som kom. Jag tror att Jul-en kände sig lite tjusigare under täcket som lade sig så vackert på honom!

Själv kunde jag inte tro mina ögon imorse då detta var synen utanför sovrumsfönstret. Jag hade läst väderrapporten och var inte helt överraskad, men jag hade nästan glömt hur det liksom pirrar i magen då det snöar. Fint! Och vi fick extra många besökare till fågelmaten dagen till ära. De gillade säkert att få maten serverad i rusket.

Maken ser lite småfarlig ut på fotot, men han försökte bara dra ihop muskedundret lite så det skulle vara lättare att få ut årtiondets ståtligaste gran utan att fastna på vägen. Denna praktgran har tjänat oss väl, men de senaste dagarna har vi stuckit oss väl många gånger på granbarren. Det var därmed rätt skönt att få ut den efter att vi hade dansat ett varv runt den så gott vi kunde.

Oj, så mycket barr! Jag tycker ändå det blev fint med kontrasterna mellan trägolvet, det röda och det gröna.

Så står nu hela julen nerpackad i vanlig ordning. En adventslåda, en jullåda, en låda full med julgransdekorationer och så diverse packat på olika praktiska sätt.

Vi tackade för den här julen genom att elda grenljuset jag haft sedan urminnes tider. Det har hängt i granen varje år, men… I år smälte den vidhängande tvillingen över ett elektriskt julgransljus, så jag tyckte det var dags. Det blev en märklig jul på så många sätt med en blandad kompott av jobbigt och fantastiskt fint. Nu tar vi nya tag. God fortsättning på året som hunnit bli flera veckor gammalt!

14 dec

Julmuskedunder.

Maken och dottern tog sitt traditionella uppdrag att hitta julgran på stort allvar och kom hem med en svensk Disneyversion som kanske då ska kallas ”Jenny Nyström”?! Det är definitivt den största gran vi haft sedan första julen här 2016. Detta corona-onådens år tycker jag nog att det passar med något som är lite utöver det vanliga. Vi kan inte titta på teve utan att flytta på granen, men det är okej. Det finns annat som är betydligt värre.

29 okt

Halloween in da house!

Till Halloween brukar alltid barnen fixa varsin pumpa. Det har varit ett roligt projekt med många spännande och fina motiv genom åren. Tekniken har hela tiden förfinats efter tips från det mäktiga internet. Själv har jag inte behövt skära alls på många år och det gjorde jag inte i år heller. Däremot kunde jag tipsa om en detalj som var ny för mig. Istället för att skära ut ett lock och lyfta upp för att kunna skrapa ut kärnor och delar av innehållet hade man skurit ett hål på baksidan och därmed såg pumpan intakt ut framifrån. Vilket lyft! Jag tipsade S då hon skapade årets vackra konstverk. (Hon har ingen faiblesse för Kanada, utan utgick helt enkelt från ett lönnlöv som låg på gårdsplanen.)

Det muttrades lite om att vi inte hade kvar setet med ”pumpkin carving tools”, men den lilla gröna kniven som alltid passar till allt visade sig fungera utmärkt även till detta ändamål.

Attack! Att skära ut fina detaljer, och hål på baksidan, kräver viss kraft. Det gäller att gå in med rätt vinkel och akta sig för att slinta. 2017 berodde 3200 av alla olyckor i USA märkta ”Halloween” på att någon hade sluntit med kniven. Jag gissar att en och annan svensk också råkar skära fel, men jag hittar ingen statistik. Problemet är sannolikt inte särskilt vanligt förekommande här i trakterna.

Jag älskar att våra barn fortsätter att pyssla också som vuxna. Med mig som mamma kom de inte undan som barn, men ändå. De kunde ju ha börjat protestera i tidig ålder! Det är så fint att se dem måna om sådant som blivit viktiga traditioner också för dem. I år är det inte ”vår jul”, så dottern och svärsonen stannar i Stockholm över jul. De hakade dock snabbt på sonen då han lät meddela att han inte ville missa Thanksgiving till något pris, så om en månad kommer de alla hem på snabbvisit. Mysigt!

Ljuset från pumpans höstlöv fladdrade så fint på verandatrappan igår och får göra så de närmaste kvällarna. I år sammanfaller Halloween (alltid 31 oktober) med Alla helgons dag. Jag gillar bättre de år de ligger på separata dagar, men det går inte att undvika att det blir såhär ibland. Jag vill bara inte att den fina kvällen på kyrkogården (allhelgona i Sverige) störs av skräniga, om än glada, spöken (Halloween i USA). Det har aldrig varit något problem förut, så det blir säkert bra i år också.

20 jun

Midsommarafton 2020.

Nu vänder det! Dagarna blir kortare och nätterna längre, för idag är det sommarsolstånd. Vi brukar väl hellre fokusera på det där korset som reses varje midsommarafton, majstången (maja=smycka med löv), än på att det obarmhärtiga mörkret kommer närmare. Kyrkan lyckades få folket att ändra fokus för firandet av midvinterblot till jul och Kristi födelse och försökte göra samma sak för att till midsommar istället fira Johannes döparen. Det verkade funka liiiite bättre i Finland där midsommar benämns Juhannus. I Sverige tyckte nunnorna att folket betedde sig svinaktigt redan på 1300-talet och försökte få till egna festivaler för att kunna kontrollera supandet och de fräcka visorna. För alla som har varit med på en barnförbjuden midsommarfest är det lätt att konstatera att de misslyckades.

I år var vi färre än vanligt i Bredavik, men jag är glad att vi kunde fira alls. Fördelen med att vara färre är att man hinner prata med alla, så det är ingenting att hänga läpp över.

Till höger, gömd bakom den högra ringen, står den påbörjade pizzaugnen. Kan det bli något av den? Sommarens projekt ser faktiskt ut att kunna ge spännande matupplevelser framöver.

För ett tag sedan sa dottern att min bror ”ser ut precis som morfar”. Jag tycker att han faktiskt är mer lik min morbror. Sant är dock att han rör sig precis som far och när han låg på kudden på det här viset kunde det lika gärna ha varit far som låg och njöt efter att ha jobbat hårt för att göra det fint i trädgården innan maten.

S har i flera år haft som mål att lära sig binda sin egen krans. Det har väl gått sådär, men nu sitter det. Årets krans blev så fin!

Vi dansade corona-style och höll därmed inte varandra i hand, men sången lät ungefär som vanligt och raketen funkar ju utmärkt helt fristående. Resten av repertoaren gjorde sig bäst just då och där. Gissa sången här?

När jag ser det här fotot tänker jag att jag är väldigt nöjd över att stå här alls. Förra året mådde jag dåligt och mycket sämre skulle det bli innan sommaren var över. Juni var rätt usel, juli sämre, augusti var katastrof, september om möjligt än värre och oktober var något slags vändpunkt. Med facit i hand påminns jag ännu en gång om livets skörhet och konstaterar att livet blir så mycket bättre då jag lever i tacksamhet. Vi har idag, mer vet vi inte. Och tur är väl det. Njut nu av sommaren, hur den än ser ut för dig. Jag håller med Håkan:

Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

23 dec

God lillejul!

Gran nummer ett hamnade ute med ljus i sig och idag ryckte systersonen in för att hjälpa till att klä gran nummer två. Sonen och svärsonen är däckade i varsitt rum efter en veckas influensa eller dunderförkylning, men de är här hemma! Julen kan börja. ❤️ God jul på dig!

13 dec

Glad Lucia!

Ja, eller glad och glad. Jag tror nog inte att det var precis så Lucia skulle beskriva att hon kände sig den där gången som ledde till att hon blev helgonförklarad, men eftersom det här är en av mina favoritdagar på året kan jag inte låta bli att önska dig och alla andra just en glad Lucia .

Vi tänker alltid lite extra på mormor Britta då Lisa Larsons adventsbarn lussar.
Jag gjorde vanliga saffranskusar också, men i år testade jag dessutom att göra en saffranskrans fylld med smör och mandelmassa. Det såg smarrigt ut, men det luktade ännu godare.
30 nov

Advent.

De stora barnen och en pojkvän är på ingång för att fira Thanksgiving med oss, så vi väntar idag på ankomst av både det ena och det andra slaget. Jag är så glad över att känna julglädje igen! Förra året kom knappt granen upp en gång, men i år har jag tagit mig tid att gå igenom våra julskatter och sätta upp en del. Det ligger mycket nostalgi i de här prylarna och jag hanterar dem därefter. Vårt hem blir minst sagt mer eklektiskt än ”Sköna Hem” om man säger så… Svärmormors väv, farmors tomte, mammas broderade bonad, sonens cernitkrubba, ljusstaken jag fick av dottern, Anton och Elsas julstjärna – allt bär på ett minne som är värt att föra vidare utan direkt hänsyn till om det faktiskt är heminredningsvärdigt.

Varje år brukar jag fylla på eller byta ut något i jullådorna. Här är årets nyanskaffning. Jag älskade denna stjärna från Watt & Veke, Oslo, och den får representera all norsk musik jag lyssnat på i år. Nu har vi stjärnor eller adventsljusstakar i alla fönster i huset utom tre (badrummen och hallen nere) efter makens detaljplanerade uppsättningar. Huset ser så välkomnande ut när man kommer hem! Jag älskar dessa ljuskällor som lyser upp hemmet inifrån och tycker alltid att det blir trist och tomt då de plockas undan igen i januari.