Nu vänder det! Dagarna blir kortare och nätterna längre, för idag är det sommarsolstånd. Vi brukar väl hellre fokusera på det där korset som reses varje midsommarafton, majstången (maja=smycka med löv), än på att det obarmhärtiga mörkret kommer närmare. Kyrkan lyckades få folket att ändra fokus för firandet av midvinterblot till jul och Kristi födelse och försökte göra samma sak för att till midsommar istället fira Johannes döparen. Det verkade funka liiiite bättre i Finland där midsommar benämns Juhannus. I Sverige tyckte nunnorna att folket betedde sig svinaktigt redan på 1300-talet och försökte få till egna festivaler för att kunna kontrollera supandet och de fräcka visorna. För alla som har varit med på en barnförbjuden midsommarfest är det lätt att konstatera att de misslyckades.

I år var vi färre än vanligt i Bredavik, men jag är glad att vi kunde fira alls. Fördelen med att vara färre är att man hinner prata med alla, så det är ingenting att hänga läpp över.

Till höger, gömd bakom den högra ringen, står den påbörjade pizzaugnen. Kan det bli något av den? Sommarens projekt ser faktiskt ut att kunna ge spännande matupplevelser framöver.

För ett tag sedan sa dottern att min bror ”ser ut precis som morfar”. Jag tycker att han faktiskt är mer lik min morbror. Sant är dock att han rör sig precis som far och när han låg på kudden på det här viset kunde det lika gärna ha varit far som låg och njöt efter att ha jobbat hårt för att göra det fint i trädgården innan maten.

S har i flera år haft som mål att lära sig binda sin egen krans. Det har väl gått sådär, men nu sitter det. Årets krans blev så fin!

Vi dansade corona-style och höll därmed inte varandra i hand, men sången lät ungefär som vanligt och raketen funkar ju utmärkt helt fristående. Resten av repertoaren gjorde sig bäst just då och där. Gissa sången här?

När jag ser det här fotot tänker jag att jag är väldigt nöjd över att stå här alls. Förra året mådde jag dåligt och mycket sämre skulle det bli innan sommaren var över. Juni var rätt usel, juli sämre, augusti var katastrof, september om möjligt än värre och oktober var något slags vändpunkt. Med facit i hand påminns jag ännu en gång om livets skörhet och konstaterar att livet blir så mycket bättre då jag lever i tacksamhet. Vi har idag, mer vet vi inte. Och tur är väl det. Njut nu av sommaren, hur den än ser ut för dig. Jag håller med Håkan:

Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än