15 jun

Övergripande moral.

Flera tankar runt mina studier… Vad har vi gemensamt med alla andra människor? Det har skett mycket forskning på det området och som med all vetenskap får man väl ta det för vad det är och konstatera att just nu verkar följande vara universellt oavsett var i världen du befinner dig:

förbud mot godtyckliga övergrepp
viktigt att hålla löften
sexuell blygsamhet (man täcker sina reproduktiva organ)
viss skyldighet att dela med sig
ilska mot fusk och människor som åker snålskjuts
barn ska skyddas
tabu gällande incest, åtminstone mellan syskon och föräldrar/barn
regler om lämplig mat
skyldighet att ta hand om familjen
särskild behandling av de döda

Nu får man naturligtvis se detta utifrån gruppnivå. Jag funderade lite runt hur det ser ut i vårt land. Det finns folk som dödar sina medmänniskor på gatan av och utan orsak. Överlag verkar den allmänna attityden numera vara ”är det en gänguppgörelse är det i alla fall ingen fara för mig och allt är lugnt”. Hur många gånger har du som förälder fått höra ”men du lovade” av dina barn och insett att du borde sluta lova runt, men hålla tunt? Skillnaden mellan en burka och en bikini får ge bilden av hur olika vi kan se på hur mycket vi behöver täcka av kroppen för att vara socialt acceptabla. Sveriges politiker är experter på att töja på gränserna gällande vilken skyldighet folket har att dela med sig och hur mycket snålskjuts man kan tillåta. Barn ska skyddas? Ja, det kan vi väl diskutera en annan dag, men naturligtvis gör de flesta föräldrar allt de kan för att hålla sina barn trygga. Gränserna för vad som anses vara incest varierar väl lite med kultur, men till och med i Sverige som har ansetts vara väldigt sexuellt frigjort har incest markerats med feta, röda kryss. Lämplig mat då? Tja, varsågod och dyk ner i västvärldens nya religion. Skyldighet att ta hand om familjen? Detta tror jag känns mer som en plikt i stater som inte tagit på sig mamma-ansvaret för sitt folk. Gällande särskild behandling av de döda tycker jag att det är intressant att vi accepterar att våra döda får ligga i bårhus i månader ibland, men kanske har det att göra med att vi blivit så avskärmade från döden i vår skyddade del av världen?

Etik och moral varierar från person till person, men när den krockar blir det svårt att upprätthålla ett samhälle i balans. Jag har vuxit upp i en ganska strikt hållen kontext, men runt omkring har känslan av att förorda ”allt är okej” vuxit sig starkare. Vissa grupper har jobbat hårt för att få sitt ”okej” accepterat av samhället och lyckats, andra har fått ta steg tillbaka. Pedofila arbetsgruppen räckte till exempel inte hela vägen fram, men sanningen är att den kom långt innan någon sa ”nej, nu får det vara nog”. För mig finns det nu så många ”nej, nu får det vara nog” att det börjar skava ordentligt. Kanske är det för att jag börjar bli till åren kommen, kanske är jag trångsynt, kanske har jag insikter som folk som inte verkar tänka alls inte har nått fram till än? ”Nej, nu får det vara nog” som inte åtgärdas leder till kollaps av olika slag. Kollaps leder till att man får bygga upp allt igen, och ofta har då pendeln slagit över helt. (Tänk hippie-uppfostrade barn och hur ordentliga och strikta de överlag själva blev.) Det är mycket jobbigare att repa upp en hel tröja än att repa upp några varv. Synd att många politiker är rädda för att förlora röster och att många ”vanliga” har så lite tid att de inte hinner tänka hela vägen fram. Ja, för jag vägrar tro att de bara inte tänker, utan rapar upp vad någon annan har sagt. Nåja, det brukar ju ordna upp sig till slut. Och Moder Jord klarar sig alltid. Om vi människor på gruppnivå är så dumma att vi tar kål på oss själva får det väl vara så, det är inte mer med det.

14 jun

Skönskrift på burk.

Ska jag försöka räkna ut vad jag har lagt mest tid på i mitt liv förutom att sova, hålla på med mat och vara en social varelse finns det några saker som slåss om förstaplatsen. Jag höll på med scrapbooking varje dag under några år, har sytt, broderat och stickat en hel massa och vet inte hur många timmar jag har ägnat mig åt att läsa, men jag tror ändå att antingen musik eller kalligrafi kniper guldmedaljen. Jag brukar ju säga att jag kan lite om väldigt många olika saker, men jag tror nog att jag kan (kunde) mer om kalligrafi än om det andra jag pysslar med då och då och från och till. Ja, alltså, jag pratar ju inte om att jag är Ylva Skarp eller Wang Xizhi

När äldsta dottern skulle gifta sig plockade jag fram mina bläck och pennor för första gången på många år. Att skriva kalligrafi är som att spela fiol. Jag vet var tonerna sitter, men efter ett långt uppehåll hittar jag kanske inte dit med samma säkerhet. Har man inte skrivit för hand på länge är det lätt att få skrivkramp, man håller kanske inte pennan lika avslappnat som innan och tekniken kräver egentligen att du skriver lite varje dag. Det har jag sålunda gjort sedan jag insåg att armen kändes som en spänd båge då jag skulle skriva placeringskort och vigselbevis. Det senare ska jag förresten skriva om när jag på riktigt har fått in skriften i min hand igen.

Jag har plockat fram några riktigt bra tutorials från Lindsey Bugbee som driver hemsidan The Postman’s Knock, men annars sitter jag bara och låter pennan gå medan jag lyssnar på en föreläsning eller pratar med någon. Kladdpapperet här ovan kanske avslöjar vad jag studerade förra veckan? Fortfarande sitter inte tekniken precis som den ska och jag lägger såklart inte ner tiden som behövs om jag ska bli riktigt bra, men jag har roligt och känner att jag får utlopp för något slags kreativitet! Nästa steg är att städa ut kalligrafilådan, göra rent alla pennor och slänga det som faktiskt inte går att använda längre. Det sitter hårt åt då vissa saker har följt med mig sedan tonåren! Men det är väl så det är. Allt har sin tid.

13 jun

Långlördag.

Det här är min jordfabrik, en 70-liters plastlåda med lock. Jag öste i gammal jord från en stor kruka och blandade i en hink bokashi som stått på jäsning inomhus i några veckor. Nu har den stått på skuggsidan i några veckor för att låta bokashin bli mer jord än matrester och för att bli mindre sur. Enligt utsago ska det här vara riktigt potent dynamitjord och jag ser fram emot att få riktigt bra resultat i landet! Det märks att apelsinskal och majskolvar tar längre tid att bryta ner, men jag är ändå förvånad över hur fort det har gått.

Purjo tar lååång tid från frö till köksbord. Fröna är så små och söta och jag hoppas att bokashin ska hjälpa själva purjolökarna att bli mer lika affärsköpta sådana än vårlökarna de liknade förra året.

Luktärterna fick en omgång nässelvatten och minsann, jag tror de fick lite extra skjuts av det! Idag röjde maken i trädgården, så nu har jag två nya hinkar nässelvatten på gång. Jag har alltid använt för dålig jord och gödslat alldeles för lite. Kan det bli ändring på det nu? Aubergineplantorna i Lidl-växthuset har tagit fart sedan de fick flytta ner i ny jord och in i värmen. Jag har inga stora förhoppningar om skörd, men kanske?! Vi har åtminstone mängder av fina rädisor. Synd att det är typ den minst användbara grönsak som finns, hehe. Många av tomatplantorna har börjat få blomknoppar! Så roligt att se efter alla mina tomatbesvikelser i år.

13 jun

Utveckling.

Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”

Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?

Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…

Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.

Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.

12 jun

Sturkö Secondhand och Vernissage.

Det är inte ofta det öppnar en ny verksamhet här på Sturkö. Jag applåderar Maria som med ihärdighet jobbat mot att kunna öppna en butik i kyrkans sockenstuga då hon tyckte att det var synd att den bara användes en gång om året. Second hand-delen är redan igång och så småningom ska också konstnärer av olika slag kunna ställa ut sina verk till försäljning i butiken.

Maria har haft försäljning på nätet länge och nu utvecklar hon sin verksamhet åt motsatt håll än de flesta andra. Spännande! Jag tycker att prissättningen verkar vara helt okej. Jag köpte en beige sommarponcho för 39 kronor och det här vackra örngottet för en tia. Det ska få ligga på gästsängen/soffan i arbetsrummet och kan få bli huvudkudde om jag behöver vila en stund.

11 jun

Morgonsuck har guld i mun.

Migränen efter studenten har lagt sig, tomaterna har hämtat sig efter stormen, en bekant till oss dog i corona men lever igen, förhållandet mellan människor och ”panger” visar sig återigen få min hals att dra ihop sig och världen har förlorat sin humor. Högt och lågt, himmelska mirakler blandade med mänsklighetens bottennapp.

Komikern och satirikern Aron Flam har svårt att få gäster till sin podd (tänk om någon får för sig att ”gästen” tycker fel), jag drömmer om barnatro, en artikel som uppmanar till mindre empati slog en ”home run” i mitt hjärta och idag blir det tystare här hemma.

Jag sitter här och förundras över hur mycket jag förändrats de senaste tio åren, jag sörjer den martyr jag en gång var och gläds över hur trygg jag känner mig i tanten jag blivit.

Igår tog jag en jäääättelång coronapromenad med en vän som jag känt i eviga tider. Vi känner varandra utan och innan, kan prata om det mesta och behöver aldrig låtsas med varandra. Samtalet var som en dans. Ge och ta, traditionellt och modernt, lugnt och hetsigt. Trots att vi har känt varandra så länge blir samtalet aldrig tråkigt eller uttjatat. Vi kommer till nya slutsatser, väcker nya funderingar och låter alltid sista frågan hänga i luften för att kunna ta vid nästa gång. Den här gången hamnade vi i anknytning och hur danska alldeles för tidiga födslar i princip upphört under corona. (Likaså i Lund, neo har varit nästan tomt ända från januari tills nu.) Vårt stressade samhälle är sjukt, kom inte och påstå något annat. Men nu börjar coronaeffekten avta och folk har väl börjat stressa igen.

Jag ser förbi de välmanikyrerade naglarna, de yviga gesterna och alla fina ord som trillar ur munnar som aldrig behöver stå för något. Å andra sidan önskar jag att förlåtelse skulle gälla både hycklare och hatare, det är liksom min utgångspunkt. Älska alla, men inte det de gör. Och du blir det du fyller ditt medvetande med. Dessutom spelar det ingenting roll så länge mina barn fortsätter älska mig och åtminstone då och då tycker att jag är liiiite bäst i världen, om så bara en bråkdel av hur bäst jag tycker att de är. Amen.

09 jun

Nu har vi sjungit för fullt!

Vilken dag vi fick! Det blev ju jättebra trots begränsningarna. Vädrets makter var med oss, maten räckte och studenten själv var på strålande humör.

Jag passar på att skryta lite. Det får man som mamma har jag lärt mig.

Det var så roligt att se studenterna tillsammans! Farmors mössa har varit med på många festligheter. Dotterns lär hamna i en hattpåse i garderoben för att sedan påminna om våren då corona tog över.

Extrasyrran i Tyskland stod i familjechatten som upptagen. Det gjorde också mamma… ? Hennes kalljästa krans var i alla fall med på kalaset genom min systers omsorg. Jag och alla mina syskon har haft den på gottebordet vid våra studentfiranden, så det kändes fint. Tack M!

Så här såg det ut innan gästerna bjöds in till maten…

… och såhär. Pastasallad blir det till lunch idag också, men nästan allt annat tog slut. Det står en liten bit studentmössetårta kvar i kylen som själva studenten ville komplettera matcirkeln med idag. Roligt att maten uppskattades!

Idag vaknade jag till ett småstökigt kök, men nu är huset fullt med vackra blommor och lite mer ordning och reda. Livet fortsätter och om några timmar tar nästa studentfirande vid. Fint så.

08 jun

Äntligen!

Det må vara kris och krig åt alla håll och kanter, men idag ska vi glädjas med vår yngsta dotter då hon tar farväl av sin skoltid. Det blir ett litet firande mot vad hon hade önskat, men vad gör man? Man riktar näsan framåt och lyfter blicken uppåt. Försök hindra mig från att gråta. Det kan jag göra vare sig jag står på Stumholmen eller på Chapmanskolans gård.

Vi får väl låta farmor och kusinerna gå in en familj i taget innan de sätter sig ute för att äta. Allt går att ordna! Bara de tar på sig så de inte fryser. Hurra!

06 jun

Ett hem till skänks och allt det där.

Saxat från en replik av Frida Ramstedt tillhörande ett inlägg i hennes egen blogg:

Jag är inte mitt hem. Jag är jag.

Min personlighet sitter inte i vilka saker jag äger eller visar upp.

Mer färg är inte = modigare.
Mer prylar är inte = mer personligt.
Att brösta sig med unika ägodelar är inte = mer självsäkert.

Hur tänker du kring det?”

Med tanke på att just Fridas bok var den sista jag läste i mitt En bok om dagen-projekt tyckte jag att det passade bra att landa lite i detta citat.

Min faster ringde, så jag tog upp citatet med henne eftersom hon ju faktiskt var min första inredningsinspiratör. Det var också hon som en gång sa till mig: ”Du ÄR inte lärare. Du JOBBAR SOM lärare. Du ÄR Monica.” Det passade därför riktigt bra att bolla dessa idéer med just henne. Vi landade båda i att vi i princip håller med Frida. Däremot tycker vi båda att ett hem känns mer inbjudande om det på något sätt går att se spår av personen som bor där.

Jag håller med om att personligheten verkligen inte handlar om vad man väljer att visa upp. Personligheten handlar om vem man är, hur man för sig, hur man förhåller sig till sina medmänniskor och livet i stort. Personligheten handlar om hur man hanterar motgångar, hur man möter sina känslor och hur man tänker. Personligheten beror på arv och miljö. Ett hem kan dock vara en markör på allt detta. Frida svarade på en kommentar som talade om ”Ängsligheten att om man gör som på bloggar och i tidningar så blir det ”rätt”. Ängsliga skapandet av en identitet genom sina ”rätta” möbler. Bloggare som kopierar varandra.” Det kanske känns så opersonligt just för att det man ser bara är tvådimensionellt. En inredningsbild är ofta lite stylad, vare sig den är tagen av ett proffs eller en inredningsintresserad Svensson. Vi ser en kuliss, skalet till det som utgör den fysiska ramen till de liv som uppehåller sig i detta hem. Det som visar vem som bor där på riktigt är ofta bortstädat. Barnens slöjdhantverk, kattens lektorn, högarna med tvätt som ska vikas i ett hem med små barn eller tonåringarnas smutskläder på golvet i sovrummet… Å andra sidan finns det andra hem som på många olika sätt speglar personerna som bor där. Kanske skulle man då kalla dem person-speglande?

Frida lyfte i själva inlägget att inredningsvärlden behöver visa mer mångfald=fler icke-vita personer. Min fråga var kanske om det är mångfald när någon som har en mörkare nyans på huden gör likadana hus, möbler och prylar som alla andra. (Jag upplever att inredningsvärlden är väldigt likriktad, eller snarare har väldigt snäva gränser.) Jag vet så klart inte. Det skulle vara spännande att höra från någon som det rör på riktigt. Det finns många icke-vita representanter i matbloggar och skönhetsbloggar, så varför inte i inredningsbloggar? Själv tror jag att det handlar om att svenskar gillar exotisk mat och att det finns många unga invandrartjejer som är skönhetsintresserade och verkligen duktiga på det. Tänkte att Frida i kraft av den pondus hon numera har i inredningsvärlden skulle kunna göra studiebesök på utbildningar som snurrar runt inredning, design och arkitektur, eller göra ett upprop för att hitta inredningsbloggar drivna av icke-vita personer. Vi får se vad som händer!