14 jun

Skönskrift på burk.

Ska jag försöka räkna ut vad jag har lagt mest tid på i mitt liv förutom att sova, hålla på med mat och vara en social varelse finns det några saker som slåss om förstaplatsen. Jag höll på med scrapbooking varje dag under några år, har sytt, broderat och stickat en hel massa och vet inte hur många timmar jag har ägnat mig åt att läsa, men jag tror ändå att antingen musik eller kalligrafi kniper guldmedaljen. Jag brukar ju säga att jag kan lite om väldigt många olika saker, men jag tror nog att jag kan (kunde) mer om kalligrafi än om det andra jag pysslar med då och då och från och till. Ja, alltså, jag pratar ju inte om att jag är Ylva Skarp eller Wang Xizhi

När äldsta dottern skulle gifta sig plockade jag fram mina bläck och pennor för första gången på många år. Att skriva kalligrafi är som att spela fiol. Jag vet var tonerna sitter, men efter ett långt uppehåll hittar jag kanske inte dit med samma säkerhet. Har man inte skrivit för hand på länge är det lätt att få skrivkramp, man håller kanske inte pennan lika avslappnat som innan och tekniken kräver egentligen att du skriver lite varje dag. Det har jag sålunda gjort sedan jag insåg att armen kändes som en spänd båge då jag skulle skriva placeringskort och vigselbevis. Det senare ska jag förresten skriva om när jag på riktigt har fått in skriften i min hand igen.

Jag har plockat fram några riktigt bra tutorials från Lindsey Bugbee som driver hemsidan The Postman’s Knock, men annars sitter jag bara och låter pennan gå medan jag lyssnar på en föreläsning eller pratar med någon. Kladdpapperet här ovan kanske avslöjar vad jag studerade förra veckan? Fortfarande sitter inte tekniken precis som den ska och jag lägger såklart inte ner tiden som behövs om jag ska bli riktigt bra, men jag har roligt och känner att jag får utlopp för något slags kreativitet! Nästa steg är att städa ut kalligrafilådan, göra rent alla pennor och slänga det som faktiskt inte går att använda längre. Det sitter hårt åt då vissa saker har följt med mig sedan tonåren! Men det är väl så det är. Allt har sin tid.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *