Skansen får vänta. Nu blev det Uttorp istället och vi är alla så tacksamma över att vi kunde få en minnesvärd dag med bara brudparets närmaste familjemedlemmar i dessa tider med ”social distansering” och virusbödeln hängande i luften. Vår dotter och kär-son fick börja sitt liv som hustru och man i en tid som kommer att gå till historien. Makens syster @fotografkarinvivar är fantastiskt duktig. Jag grät då jag tittade igenom ögonblicken hon hade fångat.
De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket på vår gårdsplan och i ladan att det känns helt galet. För någon som inte har varit här förut är det såklart svårt att tänka sig skillnaden, men för oss andra är det ofattbart. Vi hade aldrig klarat detta själva och står i evig tacksamhetsskuld till alla inblandade!
Livet blir aldrig precis som man tänkt sig. Coronasituationen har ställt till mycket oreda över hela världen, så en minivigsel med en uppskjuten bröllopsfest kan verka vara ett litet och världsligt problem. Man kan likna det vid skröfset i den gamla skottkärran på bilden. Vem hade väl kunnat tro att det skulle hamna här och till på köpet bli vackert och dekorativt?
Imorgon är det dags för äldsta dottern att gifta sig med sin fine fästman. Trots den skröfsiga situationen kan jag säga att det kommer att bli fantastiskt! Med stora insatser från flera av makens och mina syskon kan man tro att det var nästan precis såhär det skulle vara. Peace!
Jag hittade en vacker äggfärg som är helt naturlig och är såld! Här är resterna av gårdagens omelett blåbärsfärgade och jag är sugen på att skaffa nya ankägg och blåsa ur för att färga på liknande sätt. Hoppas att du njuter av det fina vädret och äter många ägg. Eller choklad. (Tack för tipset, Trendenser!)
Påsken är igång för fullt, corona eller ej. Här hemma ligger dock stort fokus på bröllopsförberedelser. Hur det nu blir så kommer det att bli bröllop här på lördag och gläds åt detta trots att det blev ”påtvingat” pga omständigheterna. Förberedelserna har varit otroligt roliga så här långt och framför våra ögon händer nu små och stora mirakler hela dagarna. Vem hade kunnat tro detta för två månader sedan? Vi vet fortfarande inte hur situationen ser ut då det är dags för studenten, men festlokalen kommer åtminstone att stå färdig.
Blombyttan utanför dörren har fått påsktema och välkomnar nu skärtorsdagen. Min syster tog hit en av tupparna som vi tror att far kom hem med någon gång. Jag ville ta bort den, eh, lite för kitschig, men den får faktiskt stå kvar. Glad påsk!
”Temat på skärtorsdagens gudstjänst är nattvardens instiftande, ”Det nya förbundet”. Den liturgiska färgen är vit, vilket symboliserar glädje, och det betyder att textilierna på predikstol, altare och prästens kläder är vita. Altaret dekoreras med vita och röda blommor och sex ljus. Denna dag firar kristendomen att Jesus instiftade nattvarden då han den natten firade den judiska påskmåltiden tillsammans med sina lärjungar. Namnet, skärtorsdagen, kommer av att Jesus tvättade lärjungarnas fötter före måltiden. Skär betyder ren. Skärtorsdagen utgjorde helgdag i Sverige till år 1772.”
Som komplement till inlägget igår vill jag bifoga de här ”virtuella” rundturerna. Tänk att man kan känna sig närvarande trots att allt bara är en film! Jag blev genast sugen på gamla hederliga dokumentärer med trygga speaker-röster som gör en djupt intresserad oavsett ämne. Någon som David Attenborough till exempel, eller allas vår Bo Landin!
Jag älskade min resa till Gotland i höstas och hade kunnat tänka mig en dokumentär med början i den här scenen som sedan berättar om Gotlands viktiga position som handelscentrum. Medeltida höjdpunkter, andra språk, sjukdomar, maktkamper – något helt annat än den resa i ensamhet som jag företog mig.
Med tanke på att man kan få mätbart goda resultat av att sätta in en grön krukväxt i sitt arbetsrum (även om det är snäppet bättre att ge sig ut på hajk i naturen) borde vi kunna lura oss själva till att bli nästan lika tillfredsställda av en dokumentär som av en riktig safari. Dessutom ger ju filmkameran bonusen att kunna krypa tätt intill för detaljer man aldrig kan uppleva på plats. Fast vissa upplevelser är svårslagna. En promenad i månsken till exempel. Men tänk, vad billigt och ”klimatsmart”! Ta på dig kläder och sköna skor, gå ut, njut. Det uppmanar jag dig till att göra ikväll eller imorgon då det är fullmåne.
Det är många som börjar känna sig instängda och mycket begränsade med anledning av den konstiga situation vi befinner oss i. Vi har fullt upp med att planera plan B, eller plan C, för äldsta dotterns vigsel, så jag hinner inte riktigt längta efter något annat än Uttorp. När Amerika-kofferten rotades fram i ladan igår kunde jag dock inte låta bli att drömma mig bort lite. Tiden har misshandlat etiketterna, men det går att uttyda vissa tecken på specifik aktivitet. Carlskrona och Liverpool, en ångbåt verkar ha varit inblandad, och… Sven Olof Larsson som byggde vårt hus 1913, och samtidigt byggde ut ladan, kom tillbaka från USA efter att ha emigrerat 1893. Jag antar att det är hans koffert och är glad att den inte slängts i någon renoveringsiver.
Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna utläsa texterna på de angripna etiketterna. Då skulle jag veta mer om Swen Olofs äventyr i det stora landet västerut. Jag ger inte upp! Jag vet i alla fall att den här gården hade varit i Sven Olofs familjs ägo sedan 1745, men att sedan Elsa och Anton köpte den 1958 då de gifte sig. Vad jag vet var varken Elsa eller Anton släkt med Sven Olof. (Han och hustrun Hilda fick aldrig några barn, men de skulle ju kunna vara släkt på något annat vis.) Jag kommer att fortsätta försöka tyda etiketter. Jag gillar verkligen att vara deckare då det gäller så här positiva och spännande ärenden!
Hur länge ska riskgruppspersoner inte få träffa andra människor för att undvika att smittas av coronaviruset? Jag ser ingen ände på isoleringen, åtminstone inte förrän det finns ett vaccin. Viruset kommer inte att försvinna och uppenbarligen tar det lång tid att uppnå en flockimmunitet. För de som har någon annan går det väl lite bättre, men hur går det för de ensamma? Agnes Wolds make är riskperson. Hon ser inte att det finns någon möjlighet för henne och maken att umgås med barn och barnbarn ens i sommar. Det är förståeligt. Det verkar som att vi får acceptera att riskgruppspersoner är förvisade till att leva i ensamhet tills det det där vaccinet finns tillgängligt. Beräknad tid? Läs The Guardians artikel. Den ger inte direkt något hopp om någon snar möjlighet till socialisering mellan riskpersoner och andra.
Jörgen Huitfeldt har funderat runt detta i en lite spännande text. Tack för olika infallsvinklar till diverse samhällsskeenden!
Den första helgen i april är alltid lite speciell för mig. Jag fokuserar mer på det som verkligen betyder något för mig och försöker lyssna inåt för att ge mig själv en bättre chans till ordning och reda i sinnet. De senaste åren har bjudit på många tillfällen att just lyssna inåt. Människor har olika förklaringsmodeller på det som jag upplever då och då. Vissa talar om himmelsk vägledning, andra om intuition, ödet, (dag)drömmar eller kanske slumpen. Åter andra förklarar det med att det är skyddsänglar eller döda personer som leder vägen. Kanske förklaras det med att vara allmänt ”öppen”, eller andlig. Mina egna upplevelser har varit mycket försiktiga i sammanhanget, men de har kunnat hjälpa både mig själv och andra.
Jag tror att vi alla har tillgång till den här ”vägledningen” även om jag vet att en del känner sig mer bekväma med att det händer än andra. Det är inte ovanligt att människor som är extra mottagliga råkar ut för att bli utskrattade, eller åtminstone inte förstådda. Det finns de som förklaras mentalsjuka, något som kanske inte är helt svårt att förstå då religion och mental ohälsa kan dela vissa typer av upplevelser. Det är i Sverige mycket lättare att använda sig av buddhistiska förklaringsmodeller än kristna och det är i dagens läge inte otroligt att en kristen präst inte anser sig tro på Gud ens en gång. Mindfulness (bygger på buddhism) är en starkt accepterad behandlingsmodell vid psykisk oro eller ohälsa, medan en psykolog knappast skulle förorda ”be till Gud”.
Jag läste det här examensarbetet med behållning. Jag har i min omgivning allt från djupt bokstavstroende från olika trossamfund till lika djupt troende ateister (jag vet, ateister hävdar starkt att ateism inte är en tro, men jag ser många likheter). Av släkt, vänner och bekanta jag ens talat tro med verkar det finnas fler agnostiker än ateister, även om det naturligtvis skiftar med sammanhanget. Bland troende finns det många olika sätt att hantera De Stora Frågorna och jag tycker mig ha märkt att djupt religiösa upplevelser inte alltid kan hanteras ens av de flesta som anser sig ha en stark tro. Det är inte svårt att förhålla sig till en andlig upplevelse som handlar om föraningar, att någon känner Guds kärlek, eller kanske får vägledning i en viss fråga, men sådant som innehåller andra typer av element, som att få en bokstavlig uppenbarelse eller höra Guds röst tydligt tala till en, blir ”lite för mycket” oavsett sammanhang. (Detta gäller i högsta grad mig. Jag har varit med människor som varit psykotiska med religiösa moment och har då inte direkt tänkt ”wow, vilken trosstärkande upplevelse”, utan ”den här människan behöver hjälp”.)
Oavsett hur det är tycker jag att det är intressant att tänka sig livet i olika dimensioner. Som naturvetare gillar jag att ha koll på läget. Jag gillar de tre tydliga dimensionerna längd, bredd och höjd. Ja, och så det där med tiden. Det känns skönt att luta sig tillbaka på att allt som händer i kroppen bara är kemiska och fysikaliska processer. Det är bara det att jag inte kan nöja mig med det. Jag har upplevt saker som inte kan förklaras med detta och tänker också att hur smarta människor det än finns på jorden finns det ingen smart nog att ha koll på hela läget. Det finns sådant som faktiskt inte går att förklara i ett laboratorium, inte än i alla fall. Och när jag står en stjärnklar natt och tittar ut i universum och tänker tankar som liknar den här lilla filmen så känner jag mig trygg i att tro och våga landa i att allt kanske inte är så fyrkantigt som våra ateistiska vetenskapsmän försöker få det till.
