Gotland, november 2019.
Vilka dagar jag har haft här! Inte ens att vädret varit lite grådassigt har spelat någon roll. Jag reser hem i tacksamhet över att Gotland visade upp sig från sin finaste senhöstsida!
Vilka dagar jag har haft här! Inte ens att vädret varit lite grådassigt har spelat någon roll. Jag reser hem i tacksamhet över att Gotland visade upp sig från sin finaste senhöstsida!
Tack för allt, Far! Du har bidragit till 50% av mina gener, så en stor del av vem jag är får sin förklaring om man rotar runt bland Håkanssons genetiska kapital.
Jag läser en grundkurs i psykologi från Yale University just nu. Professor Paul Bloom som håller i kursen är en välkänd profil i psykologivärlden. Han har skrivit ett gäng böcker och är ständigt inblandad i något nytt forskningsprojekt. Förra veckan presenterade han dock något som jag reagerade starkt på och hade vi befunnit oss i en normal undervisningssituation hade jag ställt en fråga.
Professor Bloom presenterade följande fakta: en människas personlighet består till 30-70% av genetiska förutsättningar och till 30-70% av icke-delade omgivningars påverkan (kompisar). Föräldrars påverkan, eller betydelsen av uppfostran, är i princip noll. För mig glappar något rätt mycket här. Om ett barn börjar i förskolan vid ett års ålder förstår jag att detta barn kommer att formas av sina vänner om hen befinner sig där på heltid. Forskning visar att barn i barngrupper präglas mest av de andra barnen, inte av de vuxna. Tänk att samma barn inte går på förskola utan tillbringar den mesta tiden med sina föräldrar och eventuella syskon. Skulle dessa då inte påverka barnet någonting? Det låter helt orimligt. Jag ska fundera vidare och leta efter mer fakta om detta.
Just nu befinner jag mig på Gotlandsfärjan. Jag ser fram emot några spännande dagar med en hel del navelskådande och ett öppet sinne. Förhoppningsvis leder det till en hel del insikter. Ibland är det viktigt att koppla bort omvärlden och lyssna noga. Det är det jag tänker göra nu. På vägen till färjan snöade det, säsongens första snö. Trafiken fick sakta ner ordentligt i det hala väglaget och jag tyckte det blev så symboliskt, ett sätt för mig att hamna i rätt sinnelag. Det här blir bra.
Det har regnat precis hela dagen här ute på ön, så tulpanlökarna jag hade tänkt sätta ligger kvar i sin kartong. Istället har jag passat på att rensa ur köksskåpen och kylen. Det är roligt att laga mat för att slippa slänga något! På en pizza och i en soppa kan man slänga i nästan vad som helst och i ugnen står just nu ett frukt- och nötbröd som luktar fantastiskt gott.
Både jag och maken har suttit och jobbat med släktforskning i Family Search i flera timmar. Min morbror har tagit över stafettpinnen på mammas sida och har kommit ner till 1500-talet på sina ställen, så jag fokuserar på att rensa upp lite på fars sida. Det är så spännande! Jag sugs lätt in i släktingarnas öden och önskar att jag kunde få höra dem berätta om sina liv.
Min syster lade upp denna lista med femtio frågor och jag bestämde mig för att roa mig med lite hjärnjogging. Mycket ego, men roligt för mig!
Vi går hårt ut! Havregrynsgröt med blåbär och te med havremjölk. Med all havre jag får i mig så hoppas jag slippa hjärtproblem i framtiden.
Den senaste filmen på bio var Downton Abbey med en syster och en vän. Igår kväll strök jag framför Yes Man. Jag älskade Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Liar Liar (jag vet att Jim Carrey kan vara lite jobbig, men…), så när Yes Man dök upp på Netflix passade jag på att se denna tio år gamla film. Den var så tankeväckande, trots ett överdrivet skådespeleri i vissa scener.
Inte någon. Men jag har sett Love Actually så många gånger att jag nästan skäms.
Nej, inte särskilt.
Nej. Skulle någon tvinga mig skulle jag ha en personlig tatuering på ett väl dolt ställe.
That’s for me to know and for you to find out!
Jag älskar dofter och besöker gärna Fragrantica för att nörda ner mig. I mitt badrumsskåp står just nu flera flaskor som är nästan tomma. Jag har inte hittat någon som jag gillar lika bra som Dsquared2 She Wood som jag hade för några år sedan.
Blekinge, Småland och Södermanland. Räknas de amerikanska staterna som landskap har jag även bott i Pennsylvania, Kalifornien och Utah.
Sedan 2012 alltid på höger sida sett från fotänden på sängen. Jag skadade höger axel när jag spelade virtuell tennis (wii fit plus) och sover sedan dess alltid med vänstersidan ner i sängen.
Absolut! Jag är nykterist, röker inte, tar inga droger (varken på recept eller andra) pga min tro, men jag kallar mig matmissbrukare.
Att min syster Tina kallas ”Festen” säger väl något, men i skriven form är det min bror Peter.
Dessvärre fångades jag av en fartkamera på väg hem från min dotters acroyogapass för några år sedan. E22 mellan Karlskrona och Ronneby är en hopplös blandning av hastigheter mellan 60 och 100.
Flera gånger. Det har nästan alltid handlat om familjen, men den första artikel där jag var med på foto i lokaltidningen BLT handlade om en konsert jag var på med lekisgruppen.
Gräv där du står! Använd dina styrkor och bidra till att göra världen lite bättre på det sätt du kan. Annars är jag rätt lättimponerad av duktiga musiker.
Upp! Åh, ögonen tåras bara jag tänker på den. Vi tittade på Coco i fredags och den var mycket bättre än jag hade trott. Så fint budskap!
Min lillebror. Vi pratade om brorsdotterns kommande julpyssel här hemma.
Jag hade en återkommande mardröm om en häxa som bodde under vår altan på baksidan, men annars har jag aldrig varit särskilt rädd om nätterna. Jag sög på tummen tills jag skulle börja på lekis, så jag var väl bra på att trösta mig själv. Dessutom kunde man ju alltid försöka få plats i mammas och fars säng tillsammans med hela resten av familjen om det skulle vara något…
Jag drömmer om att skriva en egen julsång. Tanken på den är det lite favorit över. Annars så älskar jag en massa musik som har med advent, Lucia och jul att göra och jag har svårt att välja bara en. Att uppleva ”Nu tändas tusen juleljus” på barnens julavslutningar i Adolf Fredriks kyrka (musikklasser, änglakörer) tillhör nog ändå min topp tre-lista! (På fotot ser du den sista Luciakonserten som Adolf Fredriks Musikklasser hade i Globen 2011.)
Att jag ser andra.
Alldeles för social enligt vissa (läs: yngsta dottern). Jag kan inte stå i en kö utan att börja prata med någon. Älskar innerliga samtal, men har inget emot fester heller.
USA, mitt andra hemland.
”Jag börjar på måndag” av Charlotta Lithman.
Lite småskrammel till toalettbesök eller dylikt.
Vad svårt att välja bara en! Emma Thompson får det bli.
Piggelin! Mamma lurade mig i alla år att det var för att hon åt GB glass-nyheten Piggelin nästan varje dag den sommar hon var gravid med mig. Det visade sig härom året att det var under graviditeten med min två år yngre bror hon måste ha ätit den eftersom den introducerades först 1972…
Kollar in sängen!
Min vän Maja.
Vad stod det? Hon tackade ja till en inbjudan.
Spela bas! Tala italienska, sticka vantar, fotografera manuellt utan att behöva tänka så mycket, stöpa ljus… Listan skulle bli jättelång om jag skrev upp allt jag vill lära mig här!
En gammeldags, orange pappersjulstjärna, en sådan vi hade hemma på 70-talet.
Maken.
”Rester kvar efter gårdagens mascara.” Efter…
Godis. Lakrits. Eller 70% choklad. Eller, va’ sjutton, ge mig vad som helst.
Att jag blir tyst och sur istället för att tala om när jag inte är nöjd.
Katter! Tyvärr har vi flera i vår närhet som är väldigt allergiska, så det känns inte rätt att göra vårt hem till ett helveteshål.
173 cm.
Grön.
Jag skulle sluta skjuta upp saker.
Mina vänner har många olika egenskaper och styrkor. Vi människor är komplexa varelser, så jag säger som Emils mamma Alma: ”Emil är en rar liten gosse och vi älskar honom precis som han är”. Byt ut Emils namn mot något av mina vänners namn så vet du hur jag känner.
Min långkofta från Lindex. Jag är inne på den andra av samma modell. Varm och gosig!
Musik! Och mina barn. Senast jag grät så jag nästan hulkade var när jag var på David Archuleta-konsert. Hans sång tröstade mig i något som höll på att helt äta upp mig.
Bra musik (igen, musik är mitt känslospråk), människor jag älskar och nostalgiska minnen.
Det här är en svår fråga för mig. Ska det vara allmänna önskningar är det att mina barn ska fortsätta utvecklas och vara lyckliga, mycket pengar som jag kan använda för att skicka överraskningspaket till människor som är värda eller behöver dem och att sommartiden försvinner. Ska jag vara egoistisk önskar jag en lägenhet i Vasastan, att gården här i Uttorp får blomma ut till sin rätta potential och ett badkar.
Just nu följer jag bara den nya säsongen av Allt för Sverige.
Jeans, randig t-shirt och koftan jag nämnde här ovan.
Jag saknar ofta mina stora barn, så jag skulle nog välja att kunna flyga!
Chokladlakrits från Lakrids by Bülow.
Jag har inga direkta fobier som jag kan komma på, men tanken på att något hemskt skulle hända någon av mina närmaste får mitt hjärta att rusa!
På söndag åker jag på en ensamresa till Gotland, några dagar med bara mig själv under mycket enkla omständigheter och relativt bortkopplad från omvärlden. Det är något som jag ser mycket fram emot, som förhoppningsvis kan ge mig möjlighet att läka en del skavsår som jag bär på.
… man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.
Nu är det ett tag sedan vi köpte loss huset från min bror och svägerska, men fortfarande är det en del som behöver landa. Idag hade vi besök av en skadedjurskontrollant som skulle undersöka om vi har husbock eller något annat läskigt (krav för att få hemförsäkringen godkänd). Han berättade att när han en gång lyfte på en vindslucka så trillade det ner massor av möss på honom. Han hade tydligen valt att kliva in på vinden rakt genom deras vardagsrum, hahaha. Eller hahaha, förresten. Jag tror jag hade svimmat om något liknande hade hänt mig!
Det är spännande, det här med hem. Vissa bor i kojor, andra i lyxvillor på flera hundra kvadratmeter. En del älskar vitt, vitt, vitt och andra vill ha färg, tunga textilier och mycket mönstrat. Själv plockar jag gärna in naturen, andra gillar bättre svart och krom.
Vad är det egentligen som gör ett boende till ett hem? ”Home is where I put my butt” har jag själv haft som mantra i många år. Jag bestämde mig en dag för att inte längta efter förändring eller att vara någon annanstans jämt. Här och nu är det vi har och efter att ha tagit det till mig har jag trivts överallt oavsett hur risigt eller ”fel” det varit. Jag har försökt göra det bästa av de förutsättningar som varje hem bjudit på. Det gäller att ”tala med huset” (eller lägenheten, eller rummet), inte att tvinga in det i något som är för stort eller för litet. Det går dock inte att komma ifrån att det är otroligt tillfredsställande att få byta ut ett kök med luckor som inte går att stänga eller att renovera en fuktskadad toalett…
Skuldkvoten i Sverige ligger på en rekordhög nivå. Boendet slukar mycket pengar och många använder sig av krediter för att betala allt från renoveringar till nya möbler. Det är lätt att som inredningsintresserad fångas av ”vill också ha” när man möter inte bara familjens och vännernas hem och enstaka inspirationsreportage från inredningsmagasin, utan också Brunettlottas, Fantastiska Fannys, Tammy Tiamos och alla andras Instagramperfekta hem. Hur ska man hantera det som enligt forskningen pekar mot får oss att må dåligt fast vi egentligen har det bra?
Jag förespråkar tanken att skynda långsamt. Ha ett konto dit du för över pengar varje månad och använd dem till sådant som du velat ha under en längre tid när du har råd. Det du köper blir mycket billigare om du inte köper på avbetalning. Sitter du redan i skuld som skaver finns det hjälp att få! Jag har tipsat om ”snöbollsåterbetalning” förut. Här kan du läsa mer om det. Många använder sitt boende för att dryga ut ekonomin. Bor man lämpligt till och inte har något emot att ha ”okända” hemma kan man hyra ut rum till studenter eller turister. Min bror och svägerska håller på att göra om sitt gamla kök till en uthyrningslägenhet nu när de renoverar sitt stora hus. Smart!
Hemtrevlighet kan inte köpas för pengar. Vad är det som gör att du trivs hemma hos dig?
Tänk så märkligt… Efter att inte ha tänkt på vårt hem i Segeltorp på jättelänge kom det upp under förra veckan och jag skrev till och med här i bloggen om det. Imorse fick jag reda på att huset är till salu igen, 2,5 miljoner dyrare än vad vi sålde det för 2012. De har gjort många förändringar, både till det sämre och till det bättre (enligt mig). Spännande att se någon annans visioner förverkligade! Bästa förändring är helt klart bastu och pool, sämsta är att de bytte ut vårt fantastiska italienska akvarellkakel till ett tråkigt vitt. Smaken är dock som baken och jag hoppas att säljarna är lyckliga och får det ännu bättre än de haft det på Drejarvägen. ❤️
Idag samlades vi syskon och några extra familjemedlemmar i Klackamåla för att gå upp till fars tallbacke och tända ljus. Allhelgonahelgen är så fin! Jag älskar att gå en tur runt en svensk kyrkogård på Allhelgonadagen. Nu bor jag nästan granne med en och dessutom ligger mamma begraven där, så det faller sig ganska naturligt att min ljusrunda sker just där. Turen till tallbacken var minst lika fin trots att promenadvägen var upplyst av bara en fotogenlampa och stjärnhimlen.
Två av mina syskon och deras familjer har köpt min farfars familjehem som ligger alldeles nära tallbacken – otroligt vackert, men också i ganska risigt skick. De har jobbat hårt för att rensa bort allt skräp inomhus och röja på den igenvuxna gården. Ikväll kunde vi samlas i deras kök framför vedspisen och värma oss lite medan vi väntade in de sista syskonen. Systersonen satt och läste framför brasan efter att ha jobbat hårt. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto då ljuset var magiskt!
Jag är tacksam för min bakgrund varje dag! Mina föräldrar hade båda sina egenheter och vår familj har sina utmaningar precis som alla andra. Det går dock inte en dag som jag inte hittar tillfällen att tacka livet för de upplevelser jag haft.