Det här var första gången på många år som jag bara sett en enda av de Oscarsnominerade filmerna. (Frozen, för övrigt.) Med Netflix och aldrig särskilt mycket tid framför teveskärmen har det blivit ännu färre biobesök. Den här filmen är jag dock väldigt sugen på att se… Million Dollar Arm kommer ut om några månader, åtminstone här i USA.
Som nygifta bodde vi i Palo Alto, Kalifornien. Tony Bennett var inte den enda som lämnade sitt hjärta i San Francisco… Vilket underbart ställe! Stanford Campus är ett av de vackraste ställen jag varit på. Jag älskar doften, museet, stilen och bokhandeln. Hade det inte varit så erbarmligt dyrt att bo hade jag gott kunnat tänka mig att sätta mina bopålar där! Uppe i norra Kalifornien finns ett annat av mina guldställen, nämligen Yosemite National Park. Gillar man fart och fläkt, solstränder och silikoninlägg är det södra Kalifornien man ska besöka. Där ligger Disneyland, Hollywood och andra ställen som visar att USA är stället för ”the more, the better”.
E nedanför Hollywoodskylten, oktober 2012.
Nu har min gamla vän från Philadelphiatiden bjudit in det ”gäng” jag och maken hängde med där till sitt semesterställe i Balboa om två veckor. Inte grabbarna, bara brudarna. Det är inte klart att jag kan åka än, så du får gärna hålla en tumme eller två för att det går att ordna. Trots att det är den övre halvan av Kalifornien jag brinner mest för skulle jag inte alls ha något emot att få ta en sväng till sol, värme och sandstrand.
California Dreaming med The Mamas and The Papas
Vad drömmer du om just nu?
Jag har dem hos mig. Orden, de ord som gräver sig ner runt, slingrar sig in i och omsluter det som är jag och allt runtomkring mig.
Jag skriver, vänder ut och in, kastar och börjar om. Gör om, gör rätt. Gömmer i mitt innersta det som inte fick huvudrollen, tankarna som inte fick ta plats idag.
To reach – to extend as far as, som i att utmana mig själv till det yttersta.
En av mina systrar fyller snart jämnt och jag har lovat henne en spetsstickad sjal. Det är tur att det är långt kvar till höstens kyliga vindar, för den här skapelsen kommer att ta ett tag att göra färdig! Jag stickade en annan sjal för några år sedan som jag använder jämt och garnet jag stickade i sist, Drops Lace, var så skönt att jag bestämde mig för att göra något liknande till M. Hm. Efter att ha läst igenom beskrivningen ordentligt, plockat fram rätt stickor och nystat upp härvan känns plötsligt projektet långt svårare än då det bara var ett hjärnspöke. Jag tror det blir roligt i alla fall och får jag bara fart på stickorna och kommer ihåg att markera var jag är i mönstret ska det nog gå bra.
Vad har du gjort för att utmana dig själv på sistone?
Jag är så glad över min familj. Jag är glad över att våra barn längtar till sommaren då de får hänga med nästan alla sina kusiner, både de som bor i och runt Karlskrona och de som kommer tillresande. (Vi önskar att andra sidan jorden inte låg fullt så långt bort bara…)
Jag vet att blod inte alltid är tjockare än vatten. Ibland händer saker som man kanske inte kan styra som man hade tänkt sig. Människor tänker inte likadant och pratar man förbi varandra kan det bli missförstånd som leder till infekterade sår.
Idag skickade min fina vän ett utdrag ur en bok som hon just nu läser. Hon förstår mig väl och vet hur jag känner i den här frågan. Jag kommer ihåg när vi pratade om familj och släkt någon gång i gymnasiet och jag sa att jag nog kommer från världens tokigaste släkt och att man skulle kunna skriva en bästsäljande roman om allt som hänt. Hon sa helt lugnt att det trodde hon visst inte. Ja, att just min släkt är tokigast i världen alltså. Det var nog första gången jag riktigt pratade med någon annan om det där med släktingar och blodsband och familjer och första gången jag började förstå att vi alla har spännande livsöden som vävs samman till brokiga broderier. Det är bara det att man inte riktigt pratar om sådant till vardags med vänner och bekanta.
Våra barn börjar komma i den åldern då de får reda på vad som har hänt just i deras släkt, både det roliga och spännande och det som är tungt. Jag och maken försöker ge dem en objektiv bild av historien, även om det naturligtvis är svårt. Jag uppskattar verkligen de böcker som min morfars syster skrev om sin familj och den släktbok som min farbror drog ihop för några år sedan. Min mamma har gjort massor av släktforskning och själv satt jag då jag var yngre i timtal och försökte hjälpa henne hitta namn bland krusidulliga prästanteckningar på microficher. Min svärmors kusin har också varit jätteduktig med släktforskandet. Maken och svärfar var nere i Tyskland för många år sedan för att leta efter information om den släkten, men de hittade inte så mycket just då.
Såja, det var min lilla utläggning runt just de tankar jag fick då Å skickade det citat som jag tänkte dela med mig till dig också. Texten kommer från Livet i ett riskorn av Francisco Azevedo, och Å har kortat ner texten en del. Läs och begrunda!
”Familjen är en svår rätt att laga till
Det är många ingredienser. Att samla alla är ett problem – särskilt vid jul och nyår. Grytans kvalitet har inte så stor betydelse, att skapa en familj kräver mod, tillgivenhet och tålamod. Det är inte för vem som helst. Knepen, hemligheterna, det oförutsägbara. Ibland är det till och med så att man får lust att avstå. Men livet – en grön oliv på en tandpetare – hittar alltid ett sätt att göra oss entusiastiska och att väcka aptiten. Tiden dukar bordet, bestämmer antalet stolar och platserna. Plötsligt, som genom ett under, är familjen serverad.
Det första du bör tänka på: exotiska kryddor ändrar smaken på släktskapet. Men om dessa kryddor – som nästan alltid kommer från Afrika och Orienten och känns främmande för våra smaklökar – blandas med känsla och finess blir familjen mycket färgstarkare, intressantare och mer välsmakande.
Var också försiktig med mängd och mått. En nypa för mycket av det ena eller det andra och det blir en verklig katastrof. Familjen är en extremt känslig rätt. Allt måste vägas och mätas ytterst noggrant. En annan sak: man måste vara säker på handen, vara professionell. Särskilt när man bestämmer sig för att lägga sig i. Att kunna lägga sig i är en verklig konst. En kvinnlig mycket god vän till mig skrev om receptet på hela familjen bara för att hon lade sig i vid fel ögonblick.
Det värsta är att det fortfarande finns människor som tror på det perfekta familjereceptet. Trams. Rena fantasierna. Det finns ingen ”Familj á la Oswaldo Aranha”, Familj á la Rossini, ”Familj á la Belle Meuniére” eller ”Familj i röd sås” – där blodet är den viktigaste ingrediensen. Familj är släktskap och själsfrändskap, den är ”hemlagad”. Och varje hem vill laga familjen på sitt sätt.
Det finns milda familjer. Andra, en aning bittra. Så finns de som är oerhört peppriga. Det finns också sådana som inte smakar något alls – de skulle kunna vara en sorts ”dietfamilj” som man står ut med bara för att hålla figuren. I vilket fall som helst så är en familj en rätt som alltid bör serveras varm, rykande varm. En kall familj är vedervärdig, dem tål jag inte.
Det finns familjer som tar mycket lång tid att tillaga. Och det finns recept fulla av anvisningar om att man ska göra si eller så – urtråkigt! Andra däremot blir till hux flux, på ett kick, genom okontrollerbar fysisk attraktion – nästan alltid på natten. Man vaknar på morgonen, lycklig med livet, och när man ser efter har man redan en färdig familj. Därför är det bra att veta exakt när man bör sänka lågan. Jag har sett hela familjer gå under på grund av att man har haft för hög värme.
Ett recept på familjen är när allt kommer omkring inget man kopierar, man hittar på. Man lär sig efter hand, genom att improvisera och dela med sig av det man får veta varje dag. Man plockar en sak här, av någon som vet och berättar, och en annan där, som hamnat på en papperslapp. Vad denna erfarne dock kan säga är att familjen, hur intetsägande den än är eller hur illa den än smakar, är en rätt du måste prova och måste äta. Om du kan njuta av den, njut. Bry dig inte om etikettsregler, Doppa brödet i den lilla såsresten som blev kvar i skålen, på tallriken, på fatet eller i grytan. Passa på och ta för dig så mycket du kan. Familjen är en rätt som när den har tagit slut aldrig går att göra om.”
Tänker du kanske på att sommaren inte är så långt borta som det kanske kan verka då man tittar på väderleksrapporten? Jag kom på att vi visst har både påskliljor och tulpaner i trädgården och hux flux så hade allt det där våriga kommit upp så mycket att det väl är något som slår ut innan veckan är slut.
Vi har en massa gammalt skräp som ska rensas bort och hur jag än väntar och väntar så dyker ingen trädgårdsmästare upp i vår trädgård. Nej, ska något göras så är själv bäste dräng. (Fast jag väntar en dag till eller så, för väder-appen säger att det ska snöa i natt och regna i morgon. Man vill ju inte ge vintern hicka sådär hur som helst.)
Makens tomater omhuldas med minutiös vård i form av sol, vatten, värme och vackra ord. Det syns redan att det är olika sorter och jag antar att årets experiment kommer att lyckas långt bättre än förra årets. Nu kommer de fördrivna plantorna att vara starka och starka när det är dags att plantera ut dem i landet!
Hur är det med dina gröna fingrar? Påtar du i jorden, eller är du en sådan som hellre går till ICA och köper en påse chips? Det finns inget rätt eller fel i den frågan, men nog tror jag att kroppen mår bättre och smaklökarna blir gladare av en solvarm tomat som man har drivit fram själv. Fler och fler anammar tanken att ta tillvara på utrymmen som kanske inte varit självklara för odling förut och jag tycker det är jätteroligt att läsa om trädgård på liten yta. Tänk om jag kunde vara lika bra på att rent praktiskt ta hand om en sådan också!
Maken och jag åkte på utflykt tillsammans i det fruuuuuktansvärt gråa och trista vädret. Vi har blivit lovade regn hela helgen, men jag tror mest det var tomma hot. De grålila molnen hänger nämligen lika tunga nu vid halv fyra som i morse.
Jag har den senaste veckan längtat efter att få ta en promenad i riktig Sturköblåst. Det blåser nästan aldrig här nere i Happy Valley till skillnad från i Karlskrona och dess skärgård. Varför ska det vara så svårt att uppskatta det man har? Hur som helst var det kavlugnt hemma då vi gav oss av, men när vi hade åkt tio minuter bort möttes vi av en sådan där blåst som gör att man drar jackan tätare om kroppen och som får hjärnan att blåsas ur ordentligt. Det var underbart! Maken längtar alltid bara till vackert väder, så han uppskattade det inte fullt lika mycket. Han fick å andra sidan uppleva äventyr både i form av resterna av en lavin och ett forcerat staket, så han var mycket nöjd med utflykten han också.
Det är fortfarande helt ofattbart och så konstigt att veta att det just aldrig blir något mer, inte på det vis som det var.
Vissa saker måste man acceptera för att sedan gå vidare, men det är svårt! Hur kan man skratta och gråta över någonting samtidigt? Minnena försvinner inte. De finns kvar i de små rum som förberetts för dem. Lika viktigt som det är att komma ihåg det som varit är det att inte låsa in sig tillsammans med de där minnena. Det finns andra att ta hand om, andra som är här och nu, andra som litar på vägledning, vänskap och kärlek.
Du finns där fortfarande och du finns alltid inom mig. För det är jag tacksam. I evigheters evighet…
