Category Archives: Funderingar

Ibland tänker jag mycket, länge och ganska högt

21 nov

Bröst.

Min syrra länkade till det här inlägget som i sin tur handlar om det här. Jag behöver inte skriva en massa om det. Bröstoperationer och näsfix börjar bli lika vanliga i Sverige som i USA och i vissa sydamerikanska länder. Någon i min familj gjorde en bröstförminskning för många, många år sedan eftersom hennes rygg höll på att ”gå av”. Tur att hon fick hjälp. Det finns vid det här laget många andra i min närhet som tydligen inte känt sig fina nog då de tittat sig nakna i spegeln eller då de inte kunnat ha en bh med större kupa än A eller B och därmed fixat större tuttar medelst hjälp av mycket pengar och en kirurg. (Bli inte ledsna över att jag ventilerar mina tankar runt detta ämne…) Fine. Men jag tycker nog att det finns bättre saker att lägga ner 30 000 – 60 000 kr på än att fixa bröst som passar i läckra behåar eller som sticker upp som ljuva kullar också då man ligger ner på rygg. Kanske är det för att mitt enormt starka psyke inte mår speciellt dåligt av att mina bröst knappast ser ut som de gjorde då jag var 20 (och inte ens då var de speciellt tjusiga) efter att ha fött tre barn. Det kanske är för att jag hellre hade tagit med min familj på en härlig semester om jag hade pengarna. Eller kanske skulle jag rentav hjälpa någon som inte har råd att ge sin familj en jul med guldkant? Vad vet jag. Mest är jag glad över att tanken på en bröstoperation inte lockar just mig. Nu gäller det bara att försöka stötta mina stackars döttrar så att de inser att de duger precis som de är innan någon eller några andra intalar dem att det inte är så. Just sayin’.

Ps: Ursäkta mina många inlägg de senaste dagarna. Jag har bara haft ett ovanligt stort behov att ventilera mina tankar.

21 nov

Uppdatering om den ”puckade” läkaren.

I morse ringde jag vårdcentralen för att bestämma tid för besök hos en ny läkare. Ungefär så här gick konversationen. (J är så klart jag, S är sköterskan jag talade med.)

J ”Hej! Jag har varit på flera besök hos Dr. T. Efter det senaste besöket fick jag de här provresultaten och detta meddelande från doktorn……”

S ”Ja, men ditt blodvärde är okej nu.”

J ”Jag är inte sjuksköterska, men jag kan läsa provresultat om det följer med referensvärden. Jag ser att de flesta av mina värden kanske håller sig inom referensområdet, men att ha ett Ferritinvärde på 7 då referensområdet är 7-120 kan väl knappast räknas som okej? De andra värdena är ungefär lika dåliga och TIBC-värdet är för högt, alltså indikerar det att jag har blodbrist.”

S (läser antagligen igenom analysen lite bättre och hummar) ”Ja, nu ser jag att det kanske inte är så bra. Men du mår bra?”

J ”Nej, jag mår inte bra. Det är ju därför jag ringer igen. Jag mår inte bra och mina värden är inte bra. Jag vill ha ett utlåtande från en annan läkare.”

S ” Ja, jag förstår. Har du varit hos någon annan läkare än Dr. T?”

J ”Nej, jag har inte direkt haft några hälsoproblem förut.”

S ”Då har vi Dr. A, Dr. B, Dr. C och Dr. D. Vem vill du gå till?” (Eh, ska jag lyssna till hur namnen klingar och därav veta vem som är bäst? Ska jag välja mellan manliga och kvinnliga läkare, svenska och utländska namn?)

J ”Tja, jag är bara intresserad av att få komma till en läkare som faktiskt är intresserad av att hitta det som är fel och som kanske kan hjälpa mig bli frisk.”

S ”Ja, då ska du få gå till Dr. S. Men hon är väldigt populär, så det finns ingen tid hos henne förrän den 5 december. Men du mår inte så dåligt att du inte kan vänta?” (Vänta nu. Då jag har beställt tid till Dr. T har det alltid funnits tid ganska omgående. Betyder det att sköterskorna medvetet har skickat mig till en dålig läkare?)

J ”Ja, men det låter bra med en populär läkare. Alltid betyder det något. Jag kan vänta i två veckor.”

Vad säger ni? Ska man skratta eller gråta? Min man brukar säga: ”Lita aldrig på verksamhet som inte drivs av vinstintresse”. Jag brukar fnysa åt honom, men jag kanske ska sluta göra det. Tänk om det är så att de har en dålig läkare på vårdcentralen och att han får fortsätta jobba dag ut och dag in eftersom vårdcentralen är vårdcentralen och därmed får fortsätta tugga på trots att patienterna inte får hjälp? Tänk om de rentav har flera dåliga läkare? Ska jag lita på att det finns någon annan än jag själv som är intresserad av att jag mår bra? Ursäkta min något sura inledning på veckan, men jag kände att det här var precis rätt ställe att dela med mig av min frustration. (Kanske lider jag också av akut avundsjuka. Två av mina kusiner är på väg med sina respektive på en tvåveckors kryssning där det varken är kallt eller mörkt. Inte för att jag inte unnar dem det! De är väl värda resan. Jag önskar bara att jag kunde följa med. :))

21 nov

Måndag!

Oh, yes. Jag gillar måndagar. Jag gillar chansen till nystart. Jag gillar att vakna till något nytt, att kunna göra om och göra bättre. Måndagar funkar precis lika bra som vilken nyårsdag som helst.

Idag kan det hända att någon i familjen vaknade på helt fel sida. Jag önskar att jag kunde ge henne chansen att vakna om med solsken i blick, men det går ju inte. Kanske hade det blivit bättre om jag hade låtit henne titta och lyssna på det här? Känner inte ni också att ni vill vara med där på scenen?

Det är svårt att hänga med i en tonårings känsloliv. Ena stunden är livet toppen och utan att man som förälder fattar vad som hände är det plötsligt botten. I går frågade jag en väninna som har lite yngre barn om vi skulle byta ett tag. ”Det tror jag inte att du vill”, svarade hon. Hm, omväxling förnöjer? Lite tonårshormoner mot trots? Pre-pubertet mot sömnlösa bebisnätter? Ungdomens velighet mot medelålderns uppgivenhet? Äsch, jag är nog rätt nöjd med vad jag har ändå.

19 nov

Vad kul att ni är här inne och läser!

För några dagar sedan fixade jag Google Analytics till bloggen. Jag tänkte att det kunde vara roligt att se om något har hänt sedan jag bytte till ny adress. Jag får inte speciellt många kommentarer, men tänkte att det kanske inte ger hela sanningen. Vill ni veta vad mitt statistikverktyg säger? Jag har redan haft 306 besök från 48 olika städer i flera olika länder. Jag vet rätt många här i Stockholmstrakten som brukar läsa, så att huvudstaden är i toppen är inte förvånande. Lite mer frågande ställer jag mig till att ha haft så många Malmöbesök. (Jodå, jag vet ett par som läser, men har fått många fler nedslag.) I Phuket finns min syster och hon är inne flera gånger om dagen. Karlskrona är min hemstad och då flera familjemedlemmar bor där är det inte heller konstigt att jag får många besök därifrån. Hur som helst är ni alla hjärtligt välkomna! Ni får gärna säga ”Hej!” då och då.

Härifrån kommer ni, mina bloggbesökare (133 besökare från Stockholm ner till 1 från Trang): Stockholm, Malmo, Phuket, Karlskrona, Goteborg, Uppsala, Berlin, Umea, Sodertalje, Boras, Ulricehamn, Helsingborg, Broxbourne, Trollhattan, Munich, Skelleftea, Orebro, Stetten am Kalten Markt, Dijon, Oslo, Solna, Strangnas, Linkoping, Hoganas, Fargelanda, Borlange, Nakhon Si Thammarat, Salt Lake City, Lauffen am Neckar, Schwenningen, Tubingen, Helsinki, Kensington, Kaunas, Lidingo, Pitea, Oskarshamn, Visby, Bastad, Halmstad, Alingsas, Kinna, Karlstad, Vasteras, Leksand, Hudiksvall, Ornskoldsvik och Trang.

Hoppas att ni alla känner er hemma här hos mig. Vill ni att jag ska variera mig lite, eller kanske tighta till bloggen lite, får ni gärna göra era röster hörda.

 

19 nov

Skola, föräldraskap, psykisk hälsa.

Där har ni namnet på heldagsseminariet som jag var på i går på Skansen. (HARO hade anordnat dagen.) Väldigt informativt, givande och spännande! Föreläsarna hade erfarenhet från olika länder och de hade också lite olika bakgrund, och just därför var det extra roligt att de analyserade ”svensk familjepolitik i ett internationellt perspektiv”. Vill ni veta vilka föreläsarna var? Professor emerita Lea Pulkkinen, Psykologiska institutionen vid University of Jyväskylä, Finland. Anne-Claire de Liedekerke, President för Mouvement Mondial de Mères Europe, Bryssel, Belgien . Dr. Catherine Hakim, Sociolog vid London School of Economics, London, Storbritannien. Dr. Gordon Neufeld, Klinisk psykolog vid The Neufeld Institute i Vancouver, Kanada. Jag känner att en redogörelse för all information vi fick skulle bli för mycket för ett blogginlägg, men jag vill gärna dela med mig av några av de tankar jag fick.

Professon Pulkkinen började följa ca 300 åttaåringar då hon doktorerade. Tanken var att hon skulle studera deras utveckling och hon blev så ”absorberad” av dessa barns öde att hon faktiskt har följt dem ända till 50 års ålder. Helt otroligt! Studien är mycket intressant. Vad är det egentligen som bestämmer hur man blir som människa förutom generna? Hur kan vi föräldrar påverka våra barns personlighet och sättet de hanterar livet på? Följande har professor Pulkkinen kommit fram till är mest viktigt för att ge sitt barn de bästa förutsättningarna:

att barnets föräldrar har en hälsosam relation, att barnet har en hälsosam relation med sin far, att föräldrarna har ett föräldraskap som bygger på kärlek, förväntan, stöd och vägvisning, att föräldrarna inte slår sina barn, att föräldrarna inte missbrukar alkohol (den sista kommentaren gäller tydligen främst i Finland där alkoholism är ett stort familjeproblem

Dr. Neufelds föredrag var absolut toppen. Jag hörde talas om den föreläsning han hade då han var i Sverige förra gången och det var hans närvaro här som gjorde att jag ville gå på seminariet. Han har skrivit en bok som heter ”Våga ta plats i ditt barns liv” och jag vågar rekommendera den till alla, framför allt småbarnsföräldrar. Ibland är det jobbigt att höra ”sanningar”, alltså sådant som man själv förstått att man gör eller har gjort fel utan att göra något åt det. Så kände jag i går. Jag önskar att jag hade stått på mig mer för att försvara vårt val att jag var hemma med barn i 6,5 år innan jag gick tillbaka till arbetslivet. Jag vet att jag gjort många fel som förälder (tro mig, som tonårsförälder får man höra ett och annat om sina tillkortakommanden), men jag vet också att jag har vågat lita på mina ”föräldrainstinkter” i några viktiga frågor. Jag inbillar mig att det inte finns några perfekta föräldrar, men det finns många föräldrar som gör en bättre insats än andra. Det finns ingenting som gör människor så arga som då de blir ifrågasatta i sitt föräldraskap tror jag… Det är illa nog att ha dåligt samvete över något, men att få det över sig från någon annan är helt enkelt för smärtsamt att hantera!

Dr. Neufelds bästa tips var att man som förälder ger sitt barn följande: true PLAY, true REST och true TEARS. Jag kan inte gå in på allt han sa, men med LEK menar han riktig lek, att leka mamma-pappa-barn, bygga kojor i skogen, busa… Skärmspel och allt annat som man måste uppnå mål för att klara av räknas som JOBB, inte LEK. Han sa också att många dränker sina barn i aktiviteter. Många barn har stressrelaterade symptom och kan inte koppla av när de väl får chansen. De blir rastlösa och får svårt att koncentrera sig. Han nämnde också ADD (Attention Deficit Disorder) som fler och fler barn felaktigt blir diagnostiserade med och pratade mycket om hur dagens svenska barn så ofta anknyter till jämnåriga och därmed förloras av vuxenvärlden.

Då jag alldeles uppfylld av allt jag hade hört och upplevt var på väg hem blev jag erbjuden ett av dagens fantastiska blomarrangemang eftersom jag bodde så nära. Jag var lite tveksam, men blommorna var så otroligt fina att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Sedan började jag gå. Promenaden från Skansen till Karlaplan är väääääldigt lång då man går med ett en meter högt blomarrangemang som väger otaliga kilon. Jag höll om krukan för kung och fosterland och funderade på hur länge man orkar hålla i någon som man håller på att förlora ur sitt grepp (både bildligt och bokstavligt). Jag fick många roade blickar och kände att det var kul att kika på omvärlden genom vackra rosor och liljor. ”Jag kan se dig, men du kan inte se mig.” Djurgården var tom på folk, men när jag kommit över Djurgårdsbron började jag träffa på lite alla möjliga, festliga människor. Småbarn på väg till maskerad med NK-presentpåse i högsta hugg. (Strandvägen, vet ni.) Festklädda par med vinpåsar och blombuketter i prasselpapper. Stressade portföljmän på väg hem med sushimiddagen i papperspåse. Vanliga flanörer med solsken i blick… Trevlig promenad, men armarna darrade av ansträngningen till slut. Då jag var framme vid Karlaplan kunde jag knappt få upp åkremsan ur fickan. Haha! Gissa vem som var stolt över sig själv då hon så småningom hade tagit sig hem på egen hand med apostlahästar, tunnelbana och buss?

16 nov

Barn, dagens teknik och spelsjuka.

Jag tycker att datorn är en fantastisk uppfinning. När jag talar om för våra barn att vi varken hade mobiltelefoner, digitalboxar, datorer eller tv-spel då jag var barn tror de att jag skojar med dem. Något av mina småsyskon fick Oil Panic då jag gick på högstadiet, men jag förstod aldrig riktigt tjusningen med det spelet. (Jag lånade i så fall hellre min kompis Donkey Kong.) Den första VHS-spelaren i vårt hem köpte min lillebror efter 1989 då jag redan hade flyttat hemifrån. När jag och maken nygifta flyttade till Kalifornien 1994 hade vi båda e-postadresser, men många andra hade inte riktigt upptäckt tjusningen med digital kommunikation. Att ”surfa” på nätet var tidskrävande med de gamla modemen som laddade i evigheter.

Hur som helst. Både jag och maken är idag beroende av datorer för att sköta våra jobb. Datorspel, tv-spel, spelkonsol, nunchuck och online-spel är alla välbekanta begrepp för våra barn. De känner sig lika hemma på nätet som i sina egna fickor. Händer något med datorn här hemma är det maken, den 15-åriga sonen eller den 13-åriga dottern som fixar problemet. Själv är jag glad att jag kommit till stadiet då jag inte längre tror att datorn ska bryta ihop för att jag trycker på fel knapp…

När sonen var liten hade den digitala spelutvecklingen tagit fart på riktigt och han och småsystrarna är uppväxta med diverse datorspel, Game Boy, Guitar Hero, SingStar, Play Station och Wii. Vi insåg rätt snart att det är väldigt lätt att sugas in i de här spelen. En nivå (level) till, ett liv till, lite mer, lite längre, slå ett rekord… Vi upptäckte att sonen fick väldigt svårt att kontrollera sitt humör om han inte fick fortsätta spela då han var igång. Spelen kom alltid före allt annat och det var svårt att hitta glädje i något som inte rörde sig på en digital skärm. Begreppet ”spelsjuka” infördes i familjen. Spelsjuka innebär att man är okontaktbar, aggressiv eller kanske okontrollerat ledsen. Vi bestämde oss till slut att vara stenhårda med ”skärmtiden”. En halvtimme om dagen fick räcka, punkt slut. En ”vit” dag i veckan, alltså inga spel alls på söndagar. Vi har dessutom bara en familjedator som står i ett öppet utrymme, och den delar jag med de tre barnen.

Numera är datortiden begränsad till en timme om dagen. På lördagar kan man få spela/blogga/fotobehandla/programmera mer än en timme, speciellt om man har gjort något utomhus först. Det finns skolarbete som måste utföras på datorn, så nu börjar det bli knepigt att få den enda familjedatorn att räcka till. Både 15- och 13-åringen har varsin iPhone. Det innebär så klart att de, om de är lite luriga, kan spela mycket mer än en timme om dagen…

Många kompisar har egna datorer och ”noll koll” från föräldrarna. De spelar, chattar, bloggar och umgås i forum och deras kontaktnät är väldigt mycket större än de som jag och mina kompisar hade. Vissa träffar till och med sina blivande män då de spelar WoW! Man kan hitta information i mängder om sådant man behöver, men också om oönskade saker. Fantastiska You Tube-tutorials blandat med porr och våld… Läskigt. Men! Nu ser verkligheten ut som det gör, och det bästa jag som mamma kan göra är att inte ”överge” barnen. Jag kikar lite i deras telefoner, pratar om spel de spelar och sitter ibland med dem då de sitter vid datorn eller då de spelar tv-spel.

Jag har flera bekanta med framför allt tonårssöner som helt klart är spelberoende. Jag har stött på självmordsförsök p g a spelrelaterad depression, skolk, socialt utanförskap, allmän fysisk förslappning, apati… Vilka tankar har ni om det här ämnet? Ska man bara acceptera att det är som det är? Varför är många föräldrar så rädda för att delta i sina barns liv? Eller är man bara rädd för att ta fighten då barnen inte håller med om uppfostringsmetoderna? Vad tycker ni?

10 nov

Fail…

Ibland undrar man ju… Varje gång det kommer ett brev från SRV skrattar jag högt. Jag förstår att breven som kommer är menade för mig och min man, men jag funderar ändå på hur det kunde bli så här fel? På vår bröllopsdag hade min svåger ett tal om vilket ruskigt efternamn jag gifte till mig. Han lovade mig att det bästa vore att vänja mig vid att människor vanligtvis varken kan uttala vårt efternamn rätt eller förstår hur det ska stavas. Tur att jag tog honom på orden. Han hade nämligen fullkomligt rätt! (SRVs förvirring då det gäller våra förnamn kan jag förstå, men svårare är det att räkna ut vart de fem bokstäver som försvann ur efternamnet tog vägen. Hm.)

08 nov

Hur tankar leder till handling.

I söndags kväll tog jag upp det nya numret från Haro och skummade igenom det. Temat var ”Pengar och ekonomi” vilket förvisso är intressant, men jag var inte riktigt sugen på just det ämnet den här gången. På sidan 11 hittade jag dock ett namn som jag kände igen: Gabriella Häger Hahne. Gabbi är en gammal vän till mig. Vi hörs varken varje dag eller varannan, men när vi träffas har vi alltid en massa att dryfta! Hon hade skrivit en artikel om ”… det vi behöver – det vi vill ha…”. Jag läste artikeln och kastades tillbaka till våra småbarnsår och till de val vi gjorde då. Jag är så tacksam över att jag hade möjlighet att vara hemma med mina barn i drygt sex år. Jag tror baske mig att det är den bästa investering jag har gjort i mitt liv! Våra barn har också haft en närvarande pappa som alltid satt familjen först även om han ibland har jobbat långa dagar. Sedan några år jobbar både han och jag hemifrån och vi har numera möjlighet att finnas på plats då barnen stiger upp på morgonen och då de kommer hem från skolan. I artikeln citerade Gabbi en gemensam vän vars barn vuxit upp med sin mamma hemma. ”Vi har alltid haft det vi behöver, men vi har inte alltid haft det vi vill ha.” Vilket djup det ligger i dessa ord! Hur många är det inte som stångar sig gula och blå för att vara rätt, ha rätt, göra rätt, se rätt ut och inte minst bo rätt?

Jag ägnade en timme åt mitt städprojekt i köket efter lunch. Temat var ”… det jag behöver – det jag vill ha…”. Hur tänkte jag då undrar ni kanske? För några år sedan då köket var helt nyrenoverat var jag noga med att bara ställa sådant som skulle komma att användas i skåp och lådor. Med tiden har ”fynd”, presenter och undanlagda prylar hamnat lite varstans i köket. Det blir lätt så…

Här står lite av det som inte fick vara kvar. Ett par saker får stå på vinden p g a affektionsvärde, men de andra grejerna ska jag ge bort.

Ah! Kanske lite väl luftigt? Nej! Inte alls. Det är lätt att komma åt grejerna och julprylarna har fått en alldeles egen hylla!

Det hade ju varit smidigt att ta en ”före”-bild, men ni får nöja er med att veta att det mesta på den översta bilden också stod, låg och var inpressat i den här lådan innan utrensningen…

För övrigt är det viktigt att lyssna på bra musik då man städar. Här hittar ni bästa sort. Maken klagar på att jag lyssnar på hårdrock. Själv tackar jag C för att ha den goda smaken att tipsa om musik som ger massor av energi!

28 okt

Betyder saker något för dig?

Jag vet att jag har tjatat lite, men jag vill dröja mig kvar vid ämnet lite till. Hur mycket betyder saker egentligen för dig? Hur fäst är du vid dina prylar, vid möbler, vid saker som ibland inte ens har någon funktion? Jag har fått möjlighet att fundera mycket runt detta då jag har varit med om att hjälpa en gammal människa komprimera sitt bohag till att få plats i ett (litet) rum och under ungefär samma tid ha sett min syster och hennes familj packa ihop sitt vardagsliv inför en utlandsflytt. Jag funderade på vad som skulle hända om någon annan skulle få ta hand om mitt, eller vårt, hem och allt som finns här. Med jämna mellanrum har vi utrensningar i garderober och förrådsutrymmen, men fortfarande har vi mängder med saker som är alldeles meningslösa och som aldrig kommer att komma oss till nytta!

I helgen får vi finbesök med anledning av en uppkommande kusinträff. Tjoho! Problemet var bara att vårt gästrum och förråd har blivit igenproppad med konstiga saker under kanske en månads tid. Det började med en kasse med kläder som ska lämnas över till några tjejer som är lite yngre än våra, fortsatte med jobbmaterial från både K och mig och allt blev riktigt igenproppat av sista mormorsflytten. I förrgår började jag röja. Det slutade med två storstädade och utröjda badrum, struken tvätt, omorganisering av en garderob och ett gästrum i toppskick. Nu ska skräp slängas, men det finns också två högar med ”säljes” och ”skänkes”. Mitt skräp kan vara någon annans fynd. Innan jag fortsätter min dag får ni se en bild på den fina lampa som vi fick ta över och som nu hänger i sovrummet och ”betyder” något. Eller, den har i alla fall en funktion och därmed existensberättigande. Haha! Ha en fin helg, hörni.

Mässingsdetaljer och mjölkvit glaskupa. Fint!

Här drog jag ner dimmern lite så ni lättare kan se det fina mönstret i skärmen.