11 nov

När man känner sig lite gammal men inte SÅ gammal på samma gång.

Jag blev väldigt sugen på den här... Jag har velat fram och tillbaka i så många år nu. Vill jag verkligen satsa på någon typ av samtalsterapeutisk verksamhet? Är det värt det? Skulle jag klara av det? Hörde av min lilla lillasyster att de har ett mamma/dotter-par på utbildningen till psykolog uppe i Umeå och min lite äldre lillasyster berättade om en kvinna hon hade träffat som läst till KBT-terapeut efter att ha gått i pension. It ain’t over ’til the fat lady sings?

Och så lite höstbilder såhär innan köldknäppen och snön slår till om några dagar. (På översta bilden har det precis börjat snöa i bergen rakt öster om oss, men det lär komma en hel del nu när det ska bli så kallt.) Dags för ett varmt bad.

10_3

10_4

10_5

10_6

10 okt

Lite tungt.

If you knew this was your last day on earth,
how would you want to spend it?

Om du visste att det här var din sista dag på jorden,
vad skulle du göra då?

På tisdag ska min fina vän göra en stor operation med förhoppningen att hennes cancer ska besegras. Hennes kropp är svag, men starkare än läkarna hade väntat sig för ett par månader sedan. Hon behöver alla böner och goda tankar hon kan få.

9_3

Idag skickar jag en extra tanke till dig också. Som en annan vän som har gått igenom något obeskrivligt hemskt de sista åren skrev:

My motto lately has been “life is hard but life is good.” Some days I have to remind myself this more than others. Life is hard … BUT … Life is good. We are all faced with heartache & trials in this life yet when we look at others we sometimes assume they have a perfect life. … I promise you are not alone in your heartache. May we all strive harder to listen to promptings, to serve each other, to bear each others burdens & to let go of judgement. Take the time to listen rather than talk.

07 okt

Hur du har det är hur du tar det.

Ovanstående citat kommer jag ihåg från min ungdom. Jag har många gånger kommit tillbaka till det, också i formen ”Attitude is everything”. Problemet är att det är väldigt svårt att leva efter dessa deviser om man inte har det i sin grundpersonlighet. Jag vet fler som slåss mot både väderkvarnar och kvicksand och som ändå upprätthåller en positiv livssyn, medan andra som lever ett hårt liv lätt hamnar i självömkan, hopplöshet eller bitterhet. En av mina väninnor här slåss just nu mot en sjukdom som tyvärr hann gå rätt långt innan den upptäcktes. Hon har svarat fantastiskt bra på behandlingen och nästa vecka opereras hon trots att läkarna från början nästan inte trodde det fanns något att göra. Hennes liv var redan innan sjukdomen fokuserat på hälsosamt leverne i form av hajker i bergen, cykelturer, yoga och en uppmuntrande och positiv personlighet. När jag träffar henne nu slås jag av att det är hon som får lyfta andra runt omkring henne. Intressant. När andra slås ner av hennes sjal runt huvudet, den magra kroppshyddan och hennes i vanliga fall mycket sociala liv som fått inskränkas pga smittorisk lyser hennes ögon av tacksamhet över varje ny dag.

7_3

Segeltorp för några år sedan…

I går fick jag träffa en kvinna som precis hade fått reda på att hon har en tumör i halsen. Skräcken i hennes ögon, känslan av att vara övergiven, tårarna… Även om jag inte känner henne drabbades jag av akut sympati och känslan av ”det måste väl finnas NÅGOT jag kan göra”, men vad hade jag att säga? Vet du vem som fick trösta? Hon som redan lever med ena foten i gränslandet, hon som egentligen borde lägga all energi på att själv bli frisk, hon som vet vad som ligger framför den nydiagnostiserade. Ibland undrar jag om inte våra värsta upplevelser faktiskt finns för att göra oss starkare, men också för att bygga empati och medkänsla till våra medmänniskor. Ha en fin dag, du. Peace.

15 sep

Valanalys.

Min man jobbar med analys av data hela dagarna. Ja, inte precis hela tiden, men hans huvudsakliga arbetsuppgift är att se hur företagets kunder använder sig av  tjänsterna som erbjuds. Frågar man honom om hjälp att analysera valresultatet kommer han med stor sannolikhet att säga att folk röstade som väntat. Alla prognoser visade sig stämma rätt bra och det var ingen som direkt skrällde. Möjligtvis får SD stå för skrällande, för de flesta tidningar, webbplatser och facebookinlägg handlar om hur chockerande det är att SD kunde få 13% av alla röster och vilka idioter är det som röstar så och vart är vi på väg och…

Själv tänker jag som så att valet kom att handla om precis det jag sa att det skulle handla om för länge sedan. Det handlar om rädsla. Inte nödvändigtvis rädsla för personer som flyttar in till Sverige från andra länder, utan rädsla för att Sveriges ekonomi inte riktigt verkar klara av det som lovas. Många som har erfarenhet av skolor som inte funkar, åldringsvård som havererat, eller sjukvård som lovar tjockt men håller tunt, de är rädda för att Sverige håller på att ta sig vatten över huvudet. Eftersom inte en kotte utom Jimmie Åkesson talar om att det finns problem med dagens invandringspolitik kanske det inte är så konstigt att många som är rädda väljer att tro på herr Åkessons skrämselpropaganda?

Hur blir det nu? Jag är inte rädd, men lite orolig över det faktum att det efter det här valet inte finns något tryggt skepp som kan leda Sverige i hamn. Det ska bli synnerligen intressant att följa processen fram tills dess att Sveriges nya regeringsförslag presenteras, för att inte tala om hur det blir efter.

Nu ska jag fira att sonen har sitt övningskörningstillstånd i handen och att jag själv äntligen har en tid för uppkörning (måste ha ett Utah-körkort för att inte få jättehög bonus på bilförsäkingen). I mitt nya liv låter jag bli att skjuta upp saker och ting.

27 aug

Livet är ett litet rum.

En lång dag. Facebook lät informera om att en gammal klasskompis mamma hade gått bort, att Mamma och Far är sjuka där hemma på Sturkö och så fick jag en påminnelse om att jag som utlandssvensk borde rösta innan det är för sent. Jag kände att jag är väldigt långt borta och nära på samma gång, både fysiskt och mentalt.

I kväll var jag med min kompis och hennes dotter för att sortera begagnade kläder som skänkts till WoW Utah, den organisation som jag varit mer eller mindre engagerad i ända sedan jag flyttade hit för två år sedan. Kvinnorna som får hjälp genom programmet har gått igenom fruktansvärda saker och de inspirerar genom sitt sätt att vara och hur de tar sig an de problem som uppstår på vägen då de försöker skapa sig nya, ”normala” liv. Jag tar så ofta mitt relativt okomplicerade liv för givet. Hur hade mitt liv sett ut om jag hade fötts någon annanstans? Vissa saker önskar jag hade varit annorlunda än de är. Ibland får man helt enkelt kompromissa och sätta andras lycka framför sin egen, eller åtminstone acceptera att ens egna förstahandsval får stå åt sidan. På något sätt kan man lära sig flyga också med brutna vingar

27_2

22 maj

Att åldras, leva i nuet och planera för framtiden.

Bojan, alltså! Vilken inspiration hon är, kvinnan som är 102 år och bloggar med både humor och insikt om livets olika beståndsdelar. (Bojans blogg är lite annorlunda i det att hennes senaste inlägg ligger längst ned på sidan, precis före kommentarerna.) Jag tycker att du ska läsa hennes blogg, för den bjuder på mycket visdom.

Jag tänker då och då på det där att åldras. Vad tar man med sig, vad lämnar man bakom sig? Lär man sig verkligen av sina misstag och hur gör man för att bli starkare och bättre istället för bitter? Jag känner rent fysiskt att det redan har börjat gå utför, men mitt sinne är klarare än någonsin. Skulle jag sätta mig i skolbänken idag skulle det med all säkerhet värka i skallen, för jag märker att det tar längre tid för mig att lära in kunskap. Å andra sidan har jag många fler referenspunkter än jag hade då jag var 20, så kanske skulle jag kunna förlita mig mer på erfarenhet?

När jag slutade jobba som lärare till förmån för ett jobb i ”pysselbranschen” trodde jag aldrig att det skulle bli långvarigt. Jag ville bli lärare då jag var liten, jag trivdes som lärare och jag tyckte att läraryrket bjuder på stor variation och att ”dagens ungdom” hade mycket gott i sig. Det jag inte trivdes med var att jag fastnade för deras livsöden och jag tror faktiskt inte att de någonsin kan förstå hur mycket de har betytt för mig genom åren. För dem var jag bara en lärare, men jag kan fortfarande fundera på hur jag skulle ha gjort för att hantera vissa situationer bättre, hur det hade gått för en del av barnen om jag hade lyssnat mer på mig själv än på kollegor och skolledare och hur jag kunde ha hjälpt dem bättre. Just detta kanske är ett tecken på att jag  inte borde fortsätta drömma om att bli familjeterapeut, vilket har legat i bakhuvudet i några år. Att behöva gå socialhögskolan lika länge som jag gick lärarhögskolan bara för att ens få fortsätta studierna till terapeut känns som bortkastad tid. Man kan gå den privata vägen, men det kostar mycket pengar och kvaliteten känns ”sådär”. Nej, det här livsmålet kommer jag nog att lägga på hyllan. Nu är bara frågan hur jag kan hjälpa människor på det sätt jag vill utan att gå de vanliga vägarna… Låt mig bara fundera lite så kanske jag kommer på något bra till slut.

Är du där du hade trott att du skulle vara för 20 år sedan? Det är inte jag. Livets väg bjuder på många överraskningar, både sura och söta karameller och en och annan lyxig chokladpralin. Vissa väljer man att äta, andra tvångsmatas man med. En chokladpralin som i rätt väderlek är det finaste man kan tänkas njuta av kan börja kladda ner allt man rör vid om det blir varmare. Och hur man än önskar att det vore annorlunda kan man inte styra över vädrets makter. Väljer man att hoppa i vattenpölar kan man blöta ner både sig själv och andra och ger man sig ut på en kulle med ett ensamt träd som sällskap är risken stor att man drabbas av blixtnedslag. Å andra sidan fylls vitaminförrådet på för lång tid framåt om man ser till att vara ute i den livgivande solen tillräckligt länge och ju fler solnedgångar man tar sig tid att uppleva, desto större blir tacksamheten inför livets storhet.

Idag njuter jag av att leva. Jag ser det jag har att vara tacksam för och jag ska se till att bli bättre på att sprida vidare denna tacksamhet. Ha en fin dag, du.

30 apr

Tankar runt Marcus Birros krönika ”Först och främst föräldrarnas ansvar”.

Marcus Birro är en lurig figur. Jag vet många som älskar hans krönikor i Expressen och andra som tycker han är spritt språngande galen och dum i huvudet. Han har blivit hyllad och beskylld för falskhet, han sägs visa mod och feghet beroende på vem som uttalar sig. När jag läste den krönika som delats av säkert tjugo personer i mitt facebookflöde idag förstod jag vad folk hade reagerat på. Herr Birro uttalar sig nämligen om föräldrarnas ansvar då det gäller kaoset som uppenbarligen finns i skolan nu för tiden. Så här avslutar han sin krönika:

”Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.

Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.

Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.

När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.

Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.

Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.”

Marcus Birro, Expressen, april 2014

Jag dristade mig till att ge mig in i en diskussion om denna fråga. Jag berättade om att man ofta blir stoppad innan man ens hinner börja en diskussion i detta ämne, men att jag ser att instabila familjeförhållanden ställer till det för många barn. Här i min blogg kanske jag kan skriva lite mer om hur jag tänker.

Det mest intressanta var att se hur allas försvarsmekanismer kickade in i tråden om Birros artikel. Föräldrar som tyckte att det är skolans ansvar att lösa jobbiga skolsituationer som uppstår så att barnen beter sig hanterbart. Lärare som tyckte att föräldrarna ska engagera sig och följa med till skolan för att se hur deras barn beter sig. Socialarbetare som tyckte att det inte är instabila familjer som är något problem, utan att ”det är ett bekymmer med medelklassföräldrar som förväntar sig att hela världen och andra människor ska anpassa sig efter deras barn”.

En ensamstående mamma, en vän till mig som läste på socialhögskolan, visade sin tonårige son en rapport om att man har större risk att hamna snett i livet om man är son till en ensamstående mamma, har en frånvarande pappa och inte satsar på sin utbildning. Hon sa till honom att hon inte tänkte stötta ett eventuellt misslyckande och satte sig för att gå igenom hans gymnasieval. Hon satte sig inte i ett hörn och sa ”det är samhällets skyldighet att ta hand om det här” och inte krävde hon att skolan skulle stå som ansvarig. Istället tog hon sitt ansvar som förälder och gjorde det bästa hon kunde i situationen just då.

Det går aldrig att sätta sig i ett hörn och kräva att någon annan tar hand om problemen, även om många helst hade sett att det gick till så och också använder en retorik som låter mig gissa att de faktiskt tycker att det är andras skyldighet att lösa deras problem. Vi har som medmänniskor möjlighet att stötta och hjälpa och lyfta andra som har problem, men vi kan sällan i institutionaliserad form ställa upp på de krav som ställs.

Skolpersonal kan inte lösa alla barns problem oavsett hur mycket resurser de får. (Det största problemet vi har idag är att alla ska pressas in i ett system som faktiskt inte fungerar för alla, oavsett hur mycket vi vill att det ska göra det.)
Socialen kan inte fixa en trasig familj genom att bryta upp den, möjligtvis ge föräldrar en chans att bli friska, rehabiliteras eller ta sitt ansvar och ge barn en chans att läka från skador som har uppstått i den trasiga familjen.
Föräldrar räcker inte alltid till och kan behöva alla stöttning som finns att få, och det gäller både skolrelaterade och känslomässiga frågor. Därmed inte sagt att de inte har det grundläggande ansvaret för sina barn, men om det förväntas att de ska lämna ifrån sig sina barn från ett års ålder (arbetslinjen, bidra med pengar till skatt-kistan, utbildas av pedagoger…) så kan man ju inte förvänta sig att de ska stå till svars för vad barnen lär sig, upplever och reagerar på när de inte är med sina föräldrar? Eller?

Det här blev långt och du som har läst hela texten antar jag är intresserad av frågan. Vad tycker du? Hur går dina tankar runt de här frågorna?

25 apr

Styrs du av andra människor?

Då och då händer det att jag gör saker för att göra andra glada. I går hände det till exempel. Döttrarnas kompis älskar teater och drömmer lite om att få bli skådespelare. Hon har lagt ner mycket tid på sin high schools produktion av George Orwells Animal Farm, så jag tänkte att det skulle vara trevligt att stötta henne under en av föreställningarna.

I dörren hände något rätt underhållande. En rufsig tonårig kille med mössa verkade helt förvirrad då jag skulle betala biljetterna. ”Jag ska betala för oss två”, sa jag och pekade på mig själv och E. ”Hon är 15 år.” Killen var alldeles förvirrad och tittade på sina biljetter en och två och tre gånger och till slut sa han. ”Ok, so you are one individual and one student?” Tja. Jag antar att jag är individ, haha!

24_3

Tillsammans med programmet fick vi undervisning om ryska revolutionen, allegoriska fabler, kommunism och vilka djur i pjäsen som representerade vilka grupper eller individer i samhället. Med en make som har ett brinnande intresse för libertarianism har jag diskuterat politik, mänskliga rättigheter och skyldigheter, kommunism, fascism, feminism och alla andra slags -ismer fram och tillbaka de senaste åren. Jag har inte förlorat hoppet om mänsklighetens godhet, men jag har insett att vi alla är så olika att det är svårt att hitta en väg som passar alla.

Mitt eget fokus i livet är familjen som nummer ett, men jag strävar också efter att känna kärlek för alla mina medmänniskor och att göra gott. Jag diskuterade det med en vän en gång och hon sa att hon högaktade min ambition, men att det ju är helt omöjligt att vara sådär god och fin jämt. Jag håller med henne om det, men jag vet också att jag mår bättre när jag ser till andras välmående istället för att bara se till mina egna behov. Antagligen har det mycket att göra med min personlighet. Här har du mig. Det här är tydligen också jag, så jag antar att jag ligger lite mittemellan. (Jag har gjort testet flera gånger för att kontrollera hur exakt det är, och vissa frågor har jag väl lite svårt att bestämma mig för.) Vem är du?

24_2

Tillbaka till Animal Farm. Det var spännande att se hur skådespelarna i pjäsen hade tagit till sig sina personligheter. Grisarna är ena riktiga svin i Animal Farm och jag kände emellanåt hur jag riktigt föraktade de stackars tonårskillarna som spelade dem! Vår vän E spelade geten Muriel med den äran. Hon var en av alla som svalde grisarnas dumheter. Tänk så lätt det är att vi sugs med i vad andra säger att vi ska göra om vi inte ifrågasätter deras motiv eller vettigheten i deras förklaringsmodeller. Fy. Det ska bli spännande att se vad svenska folket tycker i höst då det är dags för val. Hur tror du att det går? Kommer du att rösta enligt din egen övertygelse, röstar du som du alltid har gjort, röstar du efter hur andra tycker är rätt eller röstar du inte alls? Finns det någon väg att gå som är ”den bästa”?

Jag är glad över att jag gick på den här föreställningen. Det blev till en påminnelse om hur bräckligt livet är, att demokrati är bra när majoriteten röstar ”rätt”, hur lätt det är att bli köpt av smicker, löften och försäkringar om ett gott liv och också hur lätt det är att det blir fel.

När det gäller skola säger jag att man inte kan haka upp sig så mycket på huruvida ens barn hamnar på en ”bra” eller en ”dålig” skola. Till syvende och sist handlar det om vilka lärare och vilka kamrater barnen råkar på. En dålig lärare kan förstöra hur mycket som helst medan en bra lärare kan hjälpa sina elever till nya höjder. Samma sak gäller också politiker, psykologer, rådgivare, poliser eller vad det nu är. Vilka erfarenheter har du av detta?

24_1

04 mar

Om familjeband.

Jag är så glad över min familj. Jag är glad över att våra barn längtar till sommaren då de får hänga med nästan alla sina kusiner, både de som bor i och runt Karlskrona och de som kommer tillresande. (Vi önskar att andra sidan jorden inte låg fullt så långt bort bara…)

Jag vet att blod inte alltid är tjockare än vatten. Ibland händer saker som man kanske inte kan styra som man hade tänkt sig. Människor tänker inte likadant och pratar man förbi varandra kan det bli missförstånd som leder till infekterade sår.

Idag skickade min fina vän ett utdrag ur en bok som hon just nu läser. Hon förstår mig väl och vet hur jag känner i den här frågan. Jag kommer ihåg när vi pratade om familj och släkt någon gång i gymnasiet och jag sa att jag nog kommer från världens tokigaste släkt och att man skulle kunna skriva en bästsäljande roman om allt som hänt. Hon sa helt lugnt att det trodde hon visst inte. Ja, att just min släkt är tokigast i världen alltså. Det var nog första gången jag riktigt pratade med någon annan om det där med släktingar och blodsband och familjer och första gången jag började förstå att vi alla har spännande livsöden som vävs samman till brokiga broderier. Det är bara det att man inte riktigt pratar om sådant till vardags med vänner och bekanta.

3_6

Våra barn börjar komma i den åldern då de får reda på vad som har hänt just i deras släkt, både det roliga och spännande och det som är tungt. Jag och maken försöker ge dem en objektiv bild av historien, även om det naturligtvis är svårt. Jag uppskattar verkligen de böcker som min morfars syster skrev om sin familj och den släktbok som min farbror drog ihop för några år sedan. Min mamma har gjort massor av släktforskning och själv satt jag då jag var yngre i timtal och försökte hjälpa henne hitta namn bland krusidulliga prästanteckningar på microficher. Min svärmors kusin har också varit jätteduktig med släktforskandet. Maken och svärfar var nere i Tyskland för många år sedan för att leta efter information om den släkten, men de hittade inte så mycket just då.

Såja, det var min lilla utläggning runt just de tankar jag fick då Å skickade det citat som jag tänkte dela med mig till dig också. Texten kommer från Livet i ett riskorn av Francisco Azevedo, och Å har kortat ner texten en del. Läs och begrunda!

”Familjen är en svår rätt att laga till

Det är många ingredienser. Att samla alla är ett problem – särskilt vid jul och nyår. Grytans kvalitet har inte så stor betydelse, att skapa en familj kräver mod, tillgivenhet och tålamod. Det är inte för vem som helst. Knepen, hemligheterna, det oförutsägbara. Ibland är det till och med så att man får lust att avstå. Men livet – en grön oliv på en tandpetare – hittar alltid ett sätt att göra oss entusiastiska och att väcka aptiten. Tiden dukar bordet, bestämmer antalet stolar och platserna. Plötsligt, som genom ett under, är familjen serverad.

Det första du bör tänka på: exotiska kryddor ändrar smaken på släktskapet. Men om dessa kryddor – som nästan alltid kommer från Afrika och Orienten och känns främmande för våra smaklökar – blandas med känsla och finess blir familjen mycket färgstarkare, intressantare och mer välsmakande.

Var också försiktig med mängd och mått. En nypa för mycket av det ena eller det andra och det blir en verklig katastrof. Familjen är en extremt känslig rätt. Allt måste vägas och mätas ytterst noggrant. En annan sak: man måste vara säker på handen, vara professionell. Särskilt när man bestämmer sig för att lägga sig i. Att kunna lägga sig i är en verklig konst. En kvinnlig mycket god vän till mig skrev om receptet på hela familjen bara för att hon lade sig i vid fel ögonblick.

Det värsta är att det fortfarande finns människor som tror på det perfekta familjereceptet. Trams. Rena fantasierna. Det finns ingen ”Familj á la Oswaldo Aranha”, Familj á la Rossini, ”Familj á la Belle Meuniére” eller ”Familj i röd sås” – där blodet är den viktigaste ingrediensen. Familj är släktskap och själsfrändskap, den är ”hemlagad”. Och varje hem vill laga familjen på sitt sätt.

Det finns milda familjer. Andra, en aning bittra. Så finns de som är oerhört peppriga. Det finns också sådana som inte smakar något alls – de skulle kunna vara en sorts ”dietfamilj” som man står ut med bara för att hålla figuren. I vilket fall som helst så är en familj en rätt som alltid bör serveras varm, rykande varm. En kall familj är vedervärdig, dem tål jag inte.

Det finns familjer som tar mycket lång tid att tillaga. Och det finns recept fulla av anvisningar om att man ska göra si eller så – urtråkigt! Andra däremot blir till hux flux, på ett kick, genom okontrollerbar fysisk attraktion – nästan alltid på natten. Man vaknar på morgonen, lycklig med livet, och när man ser efter har man redan en färdig familj. Därför är det bra att veta exakt när man bör sänka lågan. Jag har sett hela familjer gå under på grund av att man har haft för hög värme.

Ett recept på familjen är när allt kommer omkring inget man kopierar, man hittar på. Man lär sig efter hand, genom att improvisera och dela med sig av det man får veta varje dag. Man plockar en sak här, av någon som vet och berättar, och en annan där, som hamnat på en papperslapp. Vad denna erfarne dock kan säga är att familjen, hur intetsägande den än är eller hur illa den än smakar, är en rätt du måste prova och måste äta. Om du kan njuta av den, njut. Bry dig inte om etikettsregler, Doppa brödet i den lilla såsresten som blev kvar i skålen, på tallriken, på fatet eller i grytan. Passa på och ta för dig så mycket du kan. Familjen är en rätt som när den har tagit slut aldrig går att göra om.”