Ovanstående citat kommer jag ihåg från min ungdom. Jag har många gånger kommit tillbaka till det, också i formen ”Attitude is everything”. Problemet är att det är väldigt svårt att leva efter dessa deviser om man inte har det i sin grundpersonlighet. Jag vet fler som slåss mot både väderkvarnar och kvicksand och som ändå upprätthåller en positiv livssyn, medan andra som lever ett hårt liv lätt hamnar i självömkan, hopplöshet eller bitterhet. En av mina väninnor här slåss just nu mot en sjukdom som tyvärr hann gå rätt långt innan den upptäcktes. Hon har svarat fantastiskt bra på behandlingen och nästa vecka opereras hon trots att läkarna från början nästan inte trodde det fanns något att göra. Hennes liv var redan innan sjukdomen fokuserat på hälsosamt leverne i form av hajker i bergen, cykelturer, yoga och en uppmuntrande och positiv personlighet. När jag träffar henne nu slås jag av att det är hon som får lyfta andra runt omkring henne. Intressant. När andra slås ner av hennes sjal runt huvudet, den magra kroppshyddan och hennes i vanliga fall mycket sociala liv som fått inskränkas pga smittorisk lyser hennes ögon av tacksamhet över varje ny dag.

Segeltorp för några år sedan…

I går fick jag träffa en kvinna som precis hade fått reda på att hon har en tumör i halsen. Skräcken i hennes ögon, känslan av att vara övergiven, tårarna… Även om jag inte känner henne drabbades jag av akut sympati och känslan av ”det måste väl finnas NÅGOT jag kan göra”, men vad hade jag att säga? Vet du vem som fick trösta? Hon som redan lever med ena foten i gränslandet, hon som egentligen borde lägga all energi på att själv bli frisk, hon som vet vad som ligger framför den nydiagnostiserade. Ibland undrar jag om inte våra värsta upplevelser faktiskt finns för att göra oss starkare, men också för att bygga empati och medkänsla till våra medmänniskor. Ha en fin dag, du. Peace.