08 jan

Döden, döden, döden.

Dimman som tynger jorden
Gömmer solen
Suddar ut gränsen mellan dag och natt, glädje och sorg

Mörkret som tynger själen
Väcker sorgen
Suddar bort det som hände igår och döljer det som händer imorgon

Det här livet, det som rymmer så mycket vackert, är ibland outhärdligt. De senaste dagarna har jag gråtit mig rödmosig då jag hittade en intervju jag gjorde med telefonen då far och jag satt och väntade på akuten en månad innan han dog, jag har gråtit med min vän som förlorade sin man för några veckor sedan och jag har gråtit med en annan vän som fått ett otroligt tungt sjukdomsbesked. ”Det finns ingenting jag kan säga som kan trösta”. Jag har blivit bra på att säga det. Fast jag tänker att det är bättre att säga det än att låtsas som att sorgen inte finns där, låtsas som att allt är som vanligt fast det känns som att någon just blivit puttad ner i en bottenlös brunn.

Sorgen måste få ta plats, ta sin tid. Den tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem man är och vad som har hänt, men processen är överlag densamma. Jag har hämtat den här förklaringen som jag tycker är helt fantastisk på NSMAs hemsida.

”Vi tänker ofta att de olika faserna (Dr Elisabeth Kübler-Ross) ska ta si och så många dagar, veckor eller månader, och att de ska följa i kronologisk ordning efter varandra. Tyvärr är det inte så enkelt. Faserna beskriver de känslor och tillstånd som kan pågå efter en förlust, och de kan vara från några minuter upp till dagar, månader och i sällsynta fall år. Vi tenderar att hoppa fram och tillbaka mellan de olika faserna, och ibland gå genom en fas flera gånger. Alla sörjer olika, och hur vi sörjer är lika unikt som våra egna fingeravtryck.

  1. Förnekelse: Världen känns meningslös och överväldigande, och du befinner dig i ett tillstånd av chock. Du försöker hitta ett sätt att hantera och ta dig igenom dagen, men känner dig helt avdomnad och orkeslös. Förnekelse betyder inte att du ”glömmer” av vad som hänt, det är helt enkelt naturens sätt att bara släppa in så mycket information som du kan hantera just i dagsläget.
  1. Ilska: Ilska tvingar dig att känna något igen, ersätter den avdomnade känslan och ger dig struktur och förmåga att göra någonting åt din situation. Även om det kan kännas obehagligt att visa din ilska så är den är en viktig del av läkningsprocessen.
  1. Förhandling: Det är där uttalanden som ”Tänk om …”, ”Om bara …” kommer fram. Din högsta önskan är att livet återvänder till det som var, och om du bara kunde så skulle du gå tillbaka i tiden och ändra resultatet. Skuld är ofta en följeslagare i förhandlingsstadiet, då du kanske känner att du inte kunde göra något för att stoppa det som hände, oavsett om det var omöjligt att göra någonting eller inte.
  1. Depression: Känslan av sorg går ner på ett djupare plan, djupare än vad du någonsin trott var möjligt, och det känns som om det kommer att vara för evigt. Det är viktigt att förstå att denna depression är inte ett tecken på psykisk sjukdom. Förlusten av det liv som du hade är deprimerande, och det är helt normalt att känna på det sätt. Det finns ingenting att diagnostisera eller medicinera bort, utan vad som är viktigt i den här fasen är att hitta stöd för att ta itu med sorgen på ett sunt sätt. Stödet kan komma från vänner, nära och kära, kollegor eller professionell hjälp.
  1. Acceptans: Acceptans förväxlas ofta med att vara ”ok” med vad som hänt, men det är inte fallet. Självklart kommer du aldrig känna dig ”ok” med att ha förlorat en nära anhörig, din trygghet eller din hälsa. Acceptans i den här kontexten har mer att göra med insikten att livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Det kommer alltid att finnas ett ”före” och ”efter”. Acceptans handlar om att lära sig leva med det som hänt. Det betyder att du måste justera dina planer, mål och drömmar i livet. Acceptans betyder inte att du kan ersätta det som gått förlorat, utan det innebär att du får chansen att hitta ny mening och glädje i livet.

Det kanske låter nästintill omöjligt att nå fram till acceptans, men det är där du kan ta tillbaka din makt över din känslomässiga välbefinnande. Istället för att fråga dig ”Varför hände detta mig?”, börja ställa dig själv följande frågor:

  • Vad har jag lärt mig av den här erfarenheten?
  • På vilket sätt kan det inspirera mig att förändra mitt liv till det bättre?”
30 dec

Gott slut.

Det är grejer överallt här hemma, jag har svårt att fokusera och hur det nu är så hamnar jag varje dag hemma hos mamma för att plocka lite och elda. Nej, allt är inte ”som vanligt” än. Förresten vet jag inte vad ”som vanligt” innebär. Den här berg- och dalbanan jag befinner mig i är kanske ”som vanligt”? Den bjuder uppenbarligen på både höga berg och djupa dalar. Den totala upplevelsen ligger på plus, men jag tycker att Någon gärna får hoppa in och finkalibrera maskineriet innan jag tar sats inför det nya året. Anyone? Anyone?

27 dec

God fortsättning.

”God fortsättning.” Så började ett meddelande från vår fina granne i Bredavik, en av mammas bästa väninnor. Hon skrev för att meddela att hennes man hade gått bort på julafton. Det var inte oväntat, men usch, nu måste det vara nog. Jag vill möta livet med ljus, glädje och hopp när vi går in i ett nytt år! Sorgen som varit så närvarande de senaste åren kommer att fortsätta ta plats och finnas som en törnetagg i Foppatoffeln, det är jag fullkomligt medveten om. Så får det vara, men det känns verkligen som att något har vänt nu efter mammas begravning. Jag tror att fröet till att läka har börjat spira.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, bara att det finns så mycket där inne som jag gärna skulle vilja få på pränt. Det var ”hela havet stormar” inuti mig så länge att den stora tomheten som tog över någon gång innan mamma ens gick bort kändes otroligt läskig och svår att hantera. Nu inser jag att den är en naturlig reaktion på allt som hänt, men jag kan inte acceptera att den som är jag förändrats så dramatiskt. Det finns ingen ork till annat än det absolut nödvändiga och det får väl vara så tills energin och lusten återvänder. En dag i taget! ”Vi kämpar på”, som far alltid sa.

25 okt

Självömkan?

Hur reagerar du på sjukdom, störning, svaghet, svårighet, orättvisa? Är du en ”livräddare”, någon som inte kan låta bli att hjälpa fast du kanske till och med vet att det inte är din sak att ingripa? En sådan är jag. Just nu har jag fullt upp med att försöka hålla döden stången, men i vanliga fall vill jag så gärna hjälpa alla att vara glada och nöjda med livet.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag varit en av de avstängda, de som inte ser när andra personer mår dåligt eller ens bryr sig om de faktiskt märker något. Inte för att jag längtar dit, snarare önskar jag att fler kunde ta sitt ansvar. Om inte för andra så åtminstone för sig själva…

Den här texten läste jag för ett tag sedan och kunde inte låta bli att spara den. Om livskunskap fanns som ämne för svenskarna borde detta vara obligatorisk kurslitteratur. Vill man få ordning på sin situation måste man ta kommandot över sitt eget liv. Negativa mönster rotade i självömkan är så svåra att förändra!

03 okt

Tom Petty/Las Vegas.

Igår dog över 50 personer och många hundra skadades i ett fullständigt vansinnigt skjutande. Hur kunde jag ens lägga upp länkar till Tom Pettys låtar utan att nämna detta vansinnesdåd? Sanningen är att jag inte ens orkar tänka på hur fullständigt meningslöst det var att dessa människor fick råka ut för detta. Mamma satt och lyssnade på live-uppdateringarna medan jag stickade och försökte tränga ute ljudet av automatvapen och ångestfyllda skrik. Hur tänker en människa som är kapabel till att göra något liknande? En terrorist hyser åtminstone illusionen av att illdådet görs för att mänskligheten på något sätt i längden ska vinna på det, men om någon bara dödar för dödandets skull?

Nä, jag fortsätter med mina vardagssysslor medan jag lyssnar mig igenom den bästa föreläsningsserie jag någonsin sprungit på. För dig som önskar utvidga ditt sinne med (kanske) nya tankar och koncept rekommenderar jag Jordan B Petersons ”Psychological Significance of the Biblical Stories”. (Poddlänkarna till de olika avsnitten finns längst ner på sidan.) JP är professor i psykologi och psykiatriker, lite ful i mun men otroligt spännande att lyssna på när man vant sig vid hans lite ansträngda röst.

26 sep

Här slutar allmän väg.

Jag undrar hur många gånger jag har sett den här skylten. ”Här slutar allmän väg”… Vi barn blev instruerade om att uppföra oss, inte sätta tårna innanför stenmuren borta på näset, inte störa någon av grannarna eller göra något för att uppröra någon då vi tillbringade somrarna i Bredavik på Sturkö. Jag tycker att vi var ganska duktiga på att lyda dessa instruktioner. En sommardag cyklade en av grannkillarna och hans kompisar förbi och ropade ”Mormondjävlar!” och jag funderade en stund på hur snacket gick hemma hos dem för att leda fram till detta, ja, vad? Förolämpande? Konstaterande? Skojiga utrop? När man inte längre befinner sig på allmän väg är det kanske okej att uppföra sig hur man vill och säga allt man tycker utan att ta ansvar för konsekvenserna?

Kanske har jag missat att en sådan här skylt sitter över hela cyberrymden? Min make är expert på att utnyttja rätten att uttrycka vad han vill hur han vill både då han befinner sig på sin egen mark och på allmänna vägar. Bjuder man in till diskussion får man väl tåla sanningen oavsett hur den framförs? Och vet man att man har sanningen är det väl ens plikt att upplysa alla andra att de kör på fel sida vägen?

Befinner man sig idag på allmän väg gäller det att man håller sig i rätt fil och att man kör med rätt bil. Poliser, sjukvårdspersonal och lärare drunknar i byråkratiska fjantigheter, allt för att kunna friskriva sig den dag någon har kört i diket. Bilarna som har tilldelats dessa tjänstemän håller inte måttet. De låter en inte ens komma upp i rekommenderad hastighet och händer något oturligt kan man vara rätt säker på att ingen kommer till ens undsättning även om man vänt sig ut och in för att försöka göra rätt, köra på rätt sätt, sköta bilen enligt konstens alla regler.

En lärare i min bekantskapskrets lade ut ”Ingenting i lagen säger att vi ska ha föräldramöten” på sin Facebook. Hur kommer det sig att folk är mer stressade och utbrända än någonsin? Har statens vägunderhåll och fordon tappat stinget? Ska vi skylla alla problem på våra vägar på Putin och Trump? Eller alla vita män, förresten? Jag vet inte, jag. Nu ska jag iallafall gå och lägga mig och sova och hämta lite kraft inför morgondagen. Det kan jag behöva. Peace.

 

22 sep

Till dig.

Nu är hon här, den lilla vi har väntat på! Hon är liten och perfekt, en fin blandning av sina fem bröder. ”Det ska bli mest spännande att se hurdan hon blir”, sa min bror då han vilat ut igår efter förlossning och de första viktiga lära känna- timmarna. Det tycker jag också. Välkommen, lilla själ! Du är älskad.

Så fortgår livet. Naturen lägger sig för att sova, men vi måste fortsätta kämpa på. En av mammas väninnor kommer ganska ofta och hälsar på. Hennes livshistoria tror jag knappt någon orkar ta till sig fullt ut, det blir för jobbigt. Trots det är hon här och nu, gör fina saker för andra och gör allt för att hennes familj ska ha det bra. Häromdagen sa hon till mig att det gäller att lära sig att när livet är vackert så måste vi tanka energi, för de mörka dagarna kommer garanterat. När mörkret lägger sig över oss får vi ta fram ficklampan som vi laddat upp i förskott. Jag tycker det var en så fin liknelse och dessutom känner jag igen mig i den. Tacksamhetsdagbok, kära du! Jag kan inte nog betona vilken skillnad en sådan kan ge vår livskvalitet.

31 aug

Om att bli upplyst.

Torsdagen den 31 augusti. Sista sommardagen? Blir allt som kommer framöver ”vackra höstdagar” istället för ”härliga sensommardagar”? Jag fokuserar på vad som är här nu istället för vad som har varit, men kan inte låta bli att visa några bilder från i somras. Jag var tvungen att ta reda på lite om Oscar II och varför just han hade ordnat Karlskronas vackraste utsiktsplats. Google och jag är bästisar och jag hittade denna artikel som upplyste mig om en massa spännande fakta! Prins Oscar bodde i Karlskrona i flera år, var väckelsepredikant och grundade en nykterhetsförening här i Blekinge. Say what? Hur har jag missat allt det här? Jag rekommenderar dig att läsa hela artikeln. Spännande!

Livet tar sig förunderliga krumbukter. Här uppifrån ser allt vackert och enkelt ut. Det är en del av sanningen och viktigt att inte glömma bort i hjärndimman. Jag är tacksam över att kunna bo här igen och att jag har gett min hemstad en andra chans. Som vuxen får man nya insikter och preferenser. Vissa saker är viktigare för mig nu än 1989, något som känns helt naturligt och riktigt. (Kulturtanten i mig som vill bo i Vasastan finns också kvar. Det är väl okej att vara mångfacetterad?)

Nu ska jag ut och klara av dag fem i C25K-programmet och efter det ska jag hem till mamma och även hänga med min tyska syster som tagit sig hit i ett par dagar. Bredvid mig ligger den underbara skiss som en av mina SärVux-elever gjorde i går till sin bilduppgift (vi jobbade med självporträtt), ute i ladan springer förhoppningsvis en liten kyckling omkring med sin mamma och det finns fortfarande några gladioler kvar i landet. Livet är vackert när vi låter det vara det. Tror du mig inte så lyssna på Aron Anderssons sommarprat. Det är för övrigt ett av de bara två program som jag faktiskt tyckte om den här sommaren, men jag har fortfarande en del kvar att lyssna på. Peace.

26 aug

Hur bloggar ”man” 2017?

Jag har skrivit någon form av dagbok sedan jag var fem år gammal. I oktober fyller jag 47 och kan konstatera att jag mest bara bloggat de senaste drygt tio åren. Den första bloggen försvann dessvärre upp i tomma intet, men det jag lade upp från 2008 till 2011 hittar du här.

Tänk vad tiden går… Trots att jag har hållit på med det här så länge vet jag knappt hur man gör längre, men jag kom åtminstone ihåg mitt lösenord. Jag har funderat på vad jag vill med bloggen, hur jag ska fortsätta och om jag i så fall ska förändra den. Jag har saknat stunderna vid datorn men funderar på om jag kanske borde använda en ”vanlig” dagbok istället. Formatet som är öppet för åskådare (personligt, men inte privat) passar mig väl och jag vill ändå inte skriva sådant som jag inte vill att någon ska läsa när jag inte finns längre. Vi får väl se hur det blir. Hej till dig som fortfarande hänger med mig i livets irrgångar! Kanske fortsätter vi åt samma håll i framtiden också?

13 aug

Bloggsemester.

Du kanske redan har lagt märke till att bloggen försummas å det gruvligaste. Livet fortgår, men i ett parallelluniversum som jag inte alltid förstår mig på. Kanske är det just det som är det bästa med att bli äldre, att man får förståelse för allt detta i livet ofattbara… Under tiden sitter jag här i min bubbla och undrar vad som händer.