Mammas och fars hus som de hyrde av min bror och svägerska. Brorsan och jag gjorde det iordning i början av veckan för att förbereda det åt svärfar som kommer att hyra det framöver. Livet tar ibland så märkliga turer att jag har svårt att följa med, men det är bara att hålla fast med allt vad man har!
Igår var jag iväg och hjälpte en fin familj att flytta. Framåt eftermiddagen insåg jag att det slutkörda finns kvar i bakgrunden, så när de stora möblerna skulle flyttas åkte jag hem. Trots det vaknade jag lite småmosig. Tur att jag möttes av detta:
Rönnsumaken är lite jobbig med alla sina rotskott, men jag gillar den verkligen vid den här tiden på året. Det är lönnarna som står för de stora showerna, men tänk så vackert det blir när alla bidrar med sin specialitet. De gula björkarna tyckte jag förut var lite tråkiga om hösten, men de är ju också fantastiska!
Skotten i glaset i köket fick äntligen lite jord runt fötterna. Ett par elefantöron fick ny jord och en elefantbebis fick en egen kruka. Vi får väl se om de tar sig! Det är alltid lika spännande.
Eftersom vi har fått den skönaste höstdag som tänkas kan var jag ute och krattade runt lite. Den sista ”stora” kronärtskockan fick vår sjuka dotter trösta sig med. Annars äter hon lyxlunch på sin praktikplats varje dag, så hon är lite bortskämd. (Hon går Restaurang- och livsmedelsprogrammet på gymnasiet och praktiserar för tillfället.)
Vi har ett gäng fina Ingrid Marie som får vänta lite på att bli uppätna, men fallfrukt och allt för små äpplen har jag börjat göra must av idag. Kvinnan som var här och beskar äppelträdet tipsade om att frysa in musten i mjölktetror. Tyvärr hade jag bara fått ihop två tomma tetror idag och det lär bli minst fyra liter must om vi har tur (vilket jag hoppas).
Annars blir det kålpudding i slow cooker-version, något slags köttfärslimpa på kålbädd, till middag. Jag hoppas att recensionerna är rättvisande, för jag är verkligen sugen på just smaken av kålpudding. Mums! Hoppas bara vi har lingonsylt kvar i kylen någonstans…
Det är en ynnest att få börja dagen med den här utsikten. När jag flyttade från Orem tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna hitta ett hem med samma närhet till naturens växlingar. Bergen var ”mina” och jag älskade att varje morgon stiga upp och titta ut genom balkongfönstret för att möta den nya dagen. Oavsett årstid och väder kände jag mig hemma, något som jag aldrig ens hade kunnat drömma om då vi flyttade dit. Jag saknar bergen, det ska jag inte sticka under stol med, men jag vill inte ha dem istället för det jag har här.
”Same, same, but different”. Samma färger, samma sol som ger värme till bilderna. Olika vatten, olika kulisser, samma känsla. Som sagt. Jag saknar, men inte med värk i bröstet. Jag hoppas att snart få komma tillbaka och hälsa på, men var sak har sin tid. Just nu njuter jag av den svenska hösten. Jag var rädd att vi inte skulle få några riktiga höstfärger efter den långa torkan som tog kål på viss vegetation och som fick löv att falla redan i juli. Jag behövde inte vara orolig. Det skiftar så vackert här runt omkring mig och det verkar som att naturen har bättre läkkött än man (=jag) kan tro.
Den översta bilden är tagen från det här fönstret. Mitt arbetsrum gör mig glad varje dag. Imorgon kommer äldsta dottern hem för en snabbvisit. Vi ska fira hennes 20-årsdag lite sådär lagom i efterskott och vi är så glada över att hon nu har en ”egen”, ordentlig sovplats. Gästsängen är mycket skön enligt lillasyster som sov där i flera nätter då den precis hade kommit på plats. Den duger även bra som läshörna, sova middag-soffa och lite allt möjligt. Tänk att detta lilla rum blivit ett fullt fungerande arbetsrum, musikrum och gästrum! Det är klart att det hade varit trevligt med tre olika rum vid vissa tillfällen, men jag är ändå otroligt nöjd med den här lösningen. Sådär, ja. Inget direkt vettigt att säga, mer än att det känns fint att vara tacksam. Så glad jag är över årets NU som fått mig att söka denna känsla mer ofta. Peace.
Vårt hus för precis ett år sedan. Snart drar renoveringen av själva verandan igång. Tänk vad mycket som har hänt sedan detta foto togs!
Idag fick jag påminna mig om hur viktigt det är att då och då se tillbaka på vad som har förändrats ”sedan sist”. Sist kan till exempel vara en viss tidsrymd, en utbildning, en upplevelse, ett beslut, en livshändelse eller ett nedskrivet mål. Jag har jobbat hårt på att lära mig släppa sådant som redan har hänt och som jag ändå inte kan göra något åt, men i den processen förlorade jag också de vinster man kan göra genom att ge sig själv lite ryggdunk om något blivit bra i en sådan utvecklingsprocess.
Vi bor nu i ett riktigt drömhem. Inte något som var min eller makens dröm, men som har blivit det. Jag älskar numera Sturkö, inte bara som mitt sommarparadis, utan på riktigt som mitt hem. Fortfarande håller jag inte med om ”inget ont som inte har något gott med sig”, men man kan sannerligen hitta nya och oväntade vägar in i något fint genom snart sagt varje upplevelse man har i livet.
Jag är glad över att ha människor runt omkring mig som på olika sätt peppar och lyfter mig. Den här godbiten tycker att det är rätt trist att storasyskonen numera lever sina egna liv till stor del, så vi får göra vad vi kan för att roa oss på egen hand. Ibland lyckas vi!
Jag är tacksam. De senaste dagarna har varit perfekta för trädgårdsarbete och fix! Att se ”kosinerna” hänga tillsammans och ha så roligt gör mig extra glad.
Sängramen klar liksom formarna på bokhyllorna som ska stå till höger och vänster om sängen. Under sängen ser ni en gammeldags utdragbar, perfekt anpassad extrasäng på hjul…
… som nu har blivit ännu lite mer inbyggd. Fronten på sänglådan drar du alltså ut om du får oväntat besök. Jag är lite tveksam till att visa det här då det är svårt att se storheten i mästerverket innan all panel, färg, klossar, tapeter, hyllor och lister är på plats, men i mitt huvud är det här redan den mest fantastiska inbyggda säng som en ung kvinna någonsin fått. Ojojoj, så bra det här blir brorsan!
Idag blev jag intervjuad av den lokala tidningen BLT. Det var en av mina systrar som hade nominerat mig till att få ett presentkort på Ronneby Brunn. Jag fick presentkortet mot en intervju om hur det kom sig att vi flyttade hem från USA och hjälpte mina föräldrar tills de var färdiga med sina livsgärningar. Jag hade en synnerligen trevlig stund med journalist och fotograf och nästa vecka sägs reportaget dyka upp i brevlådan.
Mittenbarnet är klar med alla obligatorium på sin utbildning på Hyper Island och hon firade detta med några veckor ”hemma” i Orem. Jag var lite avundsjuk, men mest jätteglad för hennes skull. Tanken var från början att hon skulle spika sju månaders praktik för att få ut sitt examensbevis, men hon landade i tanken att göra praktiken i Sverige istället strax innan det var dags att åka iväg till USA. Nu har hon fått hälsa på vänner, känna nostalgi, gå på date (Vem gör ens det i Sverige?), känna av höjdskillnaden, skugga en utbildning hon är sugen på och lite annat smått och gott. Idag kom hon hem igen och får nu träffa en av mina bästa vänner från gatan ”hemma” och hennes två tonårsdöttrar. De bor här på Sturkö ett tag under sin Europe Tour 2017-2018.
Så märkligt det är att dra med min amerikanska promenadkompis på Uttorpsrundan och diskutera högt och lågt som om två år och hela Atlanten aldrig hade hänt… Samtidigt har så mycket förändrats i våra liv sedan senaste promenaden att samtalen i mångt och mycket har ändrat både form och innehåll. Det känns fortfarande helt naturligt, som om det var igår vi träffades och att allt det där andra aldrig hade hänt. Vad vore vi utan våra upplevelser? Tja, vem vet. Ikväll ska jag skriva i min tacksamhetsdagbok med glädje medan jag vet att någon annan gör samma sak med sorg i hjärtat. Peace.
Mina fötter bor i gummistövlar, fars militärskjorta skyddar från naturelementen och naglarna är brutna och smutsiga. Det är nya tider, men i gräsmattan syns fortfarande skuggan av snögubben som hade trillat framför köksfönstret. Törnebuskarna river hål i min vinterbleka hud och det som snart blir valkar i mina nävar gör fortfarande ont. Tänk om jag kunde bo i trädgårdsböckerna istället för i det som överväldigar mig så! Tillfälliga planteringar, uppätna tulpanknoppar och buskar som inte längre får vara kvar – nu gäller det att samla mod och jobba hårt. Vi ses på andra sidan. När allt känns För Mycket rymmer jag till Bredavik. Tur att det numera bara ligger några minuters bilresa hemifrån! Ja, det är sannerligen nya tider.
Nog för att Sturkö är en liten håla (vi bor i Uttorp och du kan också hitta Hålan här på ön), men när jag hittade den spännande Swan Olof Swansson hade jag inte kunnat tro att det skulle vara min gammelmorfars storebror!!!
Jag fick en förfrågan om att komma och hämta en tavla som min morfar målat hemma hos mammas äldsta kusin. Tanken var att jag bara skulle in och vända, men jag blev sittande där i över en timme och pratade om gamla släktingar som hon har stenkoll på. Rätt vad det var kom jag på att jag skulle kunna fråga om denne Swan Swansson som hade varit gift med en Charlotta. ”Sven Svensson och Charlotta? Det var ju morfars storebror som emigrerade till Amerika! Men han kom väl inte tillbaka, det vet jag ingenting om…” Jag fick veta att sagde Sven hade köpt min gammelmorfars hus och sedan sålt det tillbaka då han emigrerade med sin familj. Nu är mysteriet ännu större och jag måste få reda på mer, mer, mer!