02 maj

Funderingar på samhället och mitt eget ansvar.

Vad är hönan och vad är ägget? Vad är det som leder till framgång och vad är det som leder till fall? Hur ger vi oss själva de bästa förutsättningar att klara livet och vad gör vi när någon behöver mer stöttning? Vem behöver rycka in när något inte funkar och varför är det så viktigt att inte bara peka på någon annan som ansvarig då det händer? ”Vill du vinna eller vill du att resultatet blir så bra som möjligt?”

Inte helt oväntat snurrade en massa tankar som tangerar politiska frågor omkring i huvudet igår. 1 maj har ändå under hela min uppväxt varit den stora demonstrationsdagen, även om jag inte gått i något enda demonstrationståg. Jag fick en härlig förmiddag i trädgården, en mysig eftermiddag med brorsbarnen och en trevlig och smarrig kväll med vänner som jag inte hade träffat på allt för länge. Det var en sådan där dag som jag gärna får upp som telefonminne om och om igen. Och medan allt det där braiga hände lyssnade jag på Kvartal-poddar och Familjehemligheten, konstaterade hur mycket någons personlighet påverkar vilka förutsättningar hen har i livet, pratade om livet och läste om hur andra ser på samhällskonstruktionen och allt som händer i utrymmet mellan personer som möts.

De senaste månaderna har jag reagerat bl.a. på följande:

Per-Olof Wikström, kriminolog I Cambridge som forskar om brottslighet och har kommit med en rapport som visar på att det är dags att sluta luta samhälleliga åtgärder på att allt elände beror på socioekonomiska orsaker. (Vänstern reagerar starkt, såklart. Det är viktigt att vinna, eller hur var det nu?) Marie Torstensson Levander vid Malmö universitet som har forskat på samma sak håller kommer till samma resultat och anser att normer, moral och uppfostran har större inverkan än de socioekonomiska faktorerna. (I intervjun som Kvartal höll med henne för några veckor sedan lyfte hon att BRÅ vetat detta länge. Märkligt, är allt jag har att säga om det med tanke på hur det ser ut i vårt land.) Bland annat lyfter hon vikten av att undervisa om vad som är rätt och vad som är fel och att tidigt lära personer som genetiskt väljer omedelbar tillfredsställelse framför att vänta att medvetandegöra sig om detta och att öva på att kunna vänta. Till exempel spara pengar till något istället för att ta ett snabblån (eller sno det man vill ha).

Tysklands sista kärnkraftverk har stängts ner, här i Sverige har vi levt med energimässiga tumskruvar och ekonomen Christian Sandström lyfter fram olika gröna bubblor och vad dessa har lett till. Vad är det med människors oförmåga att tänka långsiktigt?

I diskussion igår pratade vi om vad som händer i glappet mellan samhälleligt ansvar och bristen på personligt engagemang från olika människor. Att det finns ett teoretiskt bra samhälleligt nätverk som ska ta hand om varje individ, men i praktiken är det många som trillar igenom nätet och då krävs det av volontärer, grannar, vänner och andra individer som ej innehar lön för detta att ta emot. I Sverige verkar färre och färre ha ork över till att engagera sig frivilligt i barnens idrottsklubbar, sitta på förtroendeuppdrag eller hjälpa någon annan utan att få ekonomisk ersättning. Har altruismen förlorat sin dragningskraft? Kyrkor, föreningar och organisationer har under hundratals år stått för olika typer av verksamhet där människor kostnadsfritt har fått stöd, men även där sker förändringar. Tron på Gud eller något System har i mångt och mycket förbytts mot tron på Människan, men hur organiseras hjälp till nyförlösta mödrar, lövräfsning hos gamla grannar, ungdomsverksamhet där man lär sig redlighet och hjälpsamhet när själva kyrkparaplyt lyfts bort? Mödravården besöker de nyförlösta och gör en bedömning om huruvida barnet lever i misär eller om modern lider av depression, men den tar inte med sig någon potatisgratäng eller låter de utmattade föräldrarna sova i ett par timmar medan den gungar bebisen med kolik. ROT- och RUT-avdrag ska ge pengar över till att köpa hjälp, men i vanlig ordning går denna hjälp inte att utnyttja om man inte har några pengar alls över att köpa tjänster för. På ungdomsgårdarna rekryterar gängen nya medlemmar.

Vilket är kardinalfelet när ”alla” pratar om vår dåliga skola, vår dåliga sjukvård, vår dåliga kommun, vår dåliga hit:en och vår dåliga dit:en? Lärarna går under och flyr skolvärlden. Undersköterskor, sjuksköterskor och läkare sjukskrivs i utmattning. Kommunpolitiker blir allt mer ofta korrupta och välfärdssystemet utnyttjas av allt för många. Vilket ansvar har JAG för att göra det här samhället bättre? Vilket ansvar har DU? Jag lovar dig att svaret knappast ligger i att ge högre lön till undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, brandmän, poliser, Foodora-bud och alla andra som behöver högre löner. Jag menar inte att lönerna är helt oviktiga, men inte är det den låga lönen som gör att lärarna flyr skolan. Det är allt jag har att säga om det.

4 thoughts on “Funderingar på samhället och mitt eget ansvar.

  1. ”I Sverige verkar färre och färre ha ork över till att engagera sig frivilligt i barnens idrottsklubbar, sitta på förtroendeuppdrag eller hjälpa någon annan utan att få ekonomisk ersättning.” Är det verkligen så? Upplever inte samma här – men lever å andra sidan i en idrottsbubbla där jag fascineras av föräldrarnas engagemang! ❤️

    • Kanske är det så att ni har en annan situation i Nynäshamn än på många andra håll? Det har flaggats för stora problem för många klubbar, särskilt efter pandemin. ”Detta kommer sig av att vi får allt svårare att rekrytera till roller som ordförande, sekreterare och kassör – traditionella roller inom en förening som verkar locka allt färre ur nästa volontärgeneration.”” – Majblommans Riksförbund, just styrelseengagemanget verkar vara lite svalt för många organisationer.

    • Med bättre bemanning blir arbetsmiljön i de allra flesta fall också bra. Bättre är inte nödvändigtvis mer, utan just bättre. Bättre kunskap, större önskan att vara där… Hörde ett inslag om hur illa det är när hälften av de anställda på vårdavdelning är anställda av sjukhuset och hälften är betalda via stafettsystemet (eller vad det heter). Det ger förståeligt nog upphov till stora slitningar. Är detta något ni upplever på din arbetsplats?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *