Inatt gick jag och lade mig vid ettsnåret. Alldeles för sent, men nu blev det så. Vid nio började ett Zoom-planeringsmöte runt en kurs gällande kommunikation och relationer av olika slag (mellanmänskliga i allmänhet, små barn 0-9 år och parrelationer). Vi höll på i någon timme och efter det fortsatte jag och en av de andra föreläsarna med ett eget samtal som vi påbörjade för många år sedan. Den här gången bestämde vi att det är dags att träffas och gräva lite djupare i varandras tankar eftersom detta samtal väckte ännu fler frågor och funderingar. Vi har lite olika fokus, men delar ett gemensamt synsätt på människor och relationer. Vi pratade mycket om anknytning och hur svårt det kan vara att stå fast i sin övertygelse då resten av samhället lever i en mall som styrs av en politisk agenda. Hur kan vi ge människor det bästa då vi redan vid livets start låter barnen inrätta sig i leden utan att ta ansvar för konsekvenserna av den samhällsstruktur vi erbjuder dem?

Hyckleri är något vi måste förhålla oss till dagligen och stundligen. Hyckleri har en starkt negativ klang, särskilt i kretsar där det ställs mycket höga krav. Personer som står för väldigt starka och fyrkantiga åsikter riskerar att utpekas som hycklare trots att de flesta inser att det inte finns någon som är perfekt. I den cancelkultur (från engelskans cancel culture), ibland kallad utfrysningskultur, kränkthetskultur eller utraderingskultur, som råder idag är det många som har sett sig hamna utanför värmen trots att de i mångt och mycket gjort rätt utefter de ramar de levt i. Ser man på saker och ting ur ett annat perspektiv upptäcker man nämligen ett samhälleligt hyckleri, forskningsresultat som förklaras bort eller blundas för då de inte är politiskt korrekta för stunden. Jag tror att i sin iver att inte hamna i kylan skyndar sig folk att peka finger på någon som blottat strupen innan fokus hamnar på en själv och ens egna tillkortakommanden. Den kognitiva dissonans som uppstår i snart sagt alla hårt styrda sammanhang gör att vi måste blunda för somliga konsekvenser, eller förklara bort dem, eller förminska betydelsen av dem, eller fokusera på något annat.

Postmodernismen demonterade sanningen. ”Din sanning är inte min sanning.” Jag påstår att det finns det som är RÄTT och det som är FEL, oavsett det är jag som är deltagare i ett visst scenario eller någon annan. Jag ser dock att det är just detta som blir mycket svårt att förhålla sig till för många. ”Det är SÅ viktigt att ALLA är accepterade precis för de de är, men DU som har fel åsikter ska brinna i helvetet, förlora jobbet och gärna spottas på.” Det budskapet känns liksom inte helt logiskt. ”Kyrkan är förtryckande och har förstört så många personers liv med skuld- och skamkänslor, så vi måste låta folk göra precis vad de vill.” När sedan ”vad de vill” visar sig leda till beroendeproblematik, eller till att andra människor får sina liv förstörda, eller till att samhällen bryts ner, då blir det jobbigt att förklara bort att de ramar som man varit så noggrann att förstöra har gett stabilitet på samhällsnivå.

Jahaja, dessa lite spretiga tankar låg fortfarande kvar och skvalpade i hjärnan efter det långa och spännande samtalet. Nu är det dags att starta veckan. Solen utanför fönstret ger energi, så jag känner mig mer laddad än stressad över att beta av högen som ligger vid min sida. Lev väl!