Idag såg jag solen för första gången på länge, både bokstavligt och bildligt talat. Jag vaknade utan huvudvärk, kände något som kanske kan liknas vid glädje och såg solen vid flera tillfällen försöka bryta igenom de massiva molnen. Efter en veckas mörker börjar jag alltså se ljuset igen, en vecka som har känts både som en oändlighet och ingenting. Var det verkligen bara en vecka sedan mamma somnade in? Det är tur att det finns kalendrar, datum och klockor som håller reda på den reella verkligheten då mina tankar snurrar runt i parallella universum med olika hastigheter och på olika språk. Livet alltså…

Jag är oändligt tacksam för alla kort, tankar, böner, blommor, samtal, meddelanden och annat som jag och mina syskon har fått från olika håll. Allt detta värmer och den värmen har jag behövt mer än någonsin just nu.

Jag är av åsikten att goda traditioner ska uppmuntras och underhållas. Så länge jag kan komma ihåg har mamma fixat lussemys till SVTs Luciamorgon. Sålunda steg jag upp och dukade fram lussekatter, clementiner och varm choklad med grädde till gänget här hemma. En stackare satt på planet till London och tjejerna fick båda mumsa snabbt för att hinna med bussen, men sonen och jag satt och tittade på hela luciatåget från Kungsholms kyrka. Jag njöt i fulla drag av dessa arrangemang som våra barn också sjungit under sin tid i grundskolan och kände mig nostalgisk över att se Helene Stureborgs väldrillade dirigerande lite i kulisserna.

Den här veckan kommer inte att gå till historien som min favorit precis. Den började med mammas död och slutade med en helkrossad iPhone 7. (Jag kan tala om att det skulle kosta 4000 kr att reparera den.) Suck. The only way is up?

Ja, uppåt går det faktiskt långsamt här hemma. Yngsta dotterns rum och det övre duschrummet håller på att ta form sida vid sida. Det känns otroligt spännande att få vara med i denna process. Stackars brorsan som nu börjar jobba på sitt ”vanliga” jobb och ändå ska få det här lilla huset färdigt. Heja, heja!