… är min väns alter ego som jag försöker förstå meningen i. Det låter lite förebådade, men det är det kanske inte alls? För hur rinner den där tiden? Som ett glas mjölk som slås omkull på bordet en stressig vardagsmorgon? Eller som hinken med indianpärlor som det lilla barnet råkar få tag i med sina yviga gester? Kanske som luften man griper efter då svartisen får marken att försvinna under fötterna? Jag får hur som helst känslan av att kontrollen är förlorad, så det är bara att följa med i rörelsen för att inte falla för hårt. Eller kanske till och med omfamna flödet? Sådär som när man sitter i en berg- och dalbana, slänger armarna i luften och njuter av suget i magen och medpassagerarnas glada tjut?
Tiden rinner verkligen, jag känner det så tydligt just nu. Det är svårt att hitta rätt position här, jag känner mig lite obekväm och litar inte fullt ut på säkerhetsanordningen. Tidens gång är lättare att upptäcka i övergångarna. I våras fanns här bara brunt fjolårsgräs och fröer som väntade på att få göra mer eller mindre storslagna entréer. Nu sitter jag här i vårt växthus, hör regnet smattra mot taket och ser överflödet som växtskyddet har givit trots att odlandet kom igång så sent härinne. Tiden rinner kanske i vattendropparna som faller, men i processen skapas liv och minnen. Jag önskar mig inte tillbaka till tiden före växthusets existens, vill inte vara 17 år igen. Trots det ser jag hur lätt det är att låta sig falla handlöst. Att tiden rinner är ett obestridligt faktum. Hur jag faller kan jag fortfarande till viss del påverka. Det är dags att placera mig rätt i farkosten som tar mig nerför detta Niagarafall.
En bra bit in på sommaren märkte jag att tempot hade varit osedvanligt högt under en lång tid. Dagarna hade fyllts med massor av roliga grejer, men det var mycket och det fanns liksom inget utrymme till mental vila. Extrovert är mitt mellannamn och jag älskar att träffa folk, prata och dela upplevelser med andra. I backspegeln visade det sig dock att jag hade glömt att jag också behöver lassa upp benen på fotpallen, släppa taget och sova middag ibland. När jag en dag satt med kalendern för att hitta tid för något blev jag så stressad på ett dåligt sätt, något som inte hänt på länge. Det var dags att blocka en dag och trycka in en dag utan några som helst åtaganden. Sagt och gjort, så blev det.
Så här såg det ut i kalendern och jag fnissade sedan varje gång jag såg hur jag uttryckt mig. Det var nog ändå tur att jag skrev så, för det kom så klart nya grejer att kunna fylla tiden med. Igår morse var det så dags att ta mig an dagen med ett avslappnat sinne. Det gick ”sådär” i början. Jag vaknade tiiiidigt, men tvingade mig själv att fortsätta ligga i sängen efter att jag hade öppnat upp i växthuset och vattnat tomater och gurkor. Vad gör man ens då man inte gör någonting? Kollar på teve? Jag tittade färdigt på en dålig film, försökte dra igång ett par serier (gillade ingen av dem), åt färdigmat från frysen (inte särskilt gott, jag påmindes om att jag gillar min hemlagade mat) och steg så småningom upp ”på riktigt”. Trädgården behövde en massa omsorg, men eftersom jag inte ville vara styrd av att bocka av listor eller måsten gjorde jag det jag kände för i stunden.
Blommor fick bli fokuset. Jag klippte ner de vid det här laget risiga luktärterna och plockade ett gäng vita lövkojor, rosenskära och jätteverbena för att matcha allt det ljuva. Jag stod vid perennrabatten och bestämde att det inte blir någon solroshäck där nästa år, men att jag vill ha ett helt gäng på annat ställe i trädgården. Jag flyttade mentalt på de perenner som står för långt fram/för långt bak och funderande över var jag ska sätta dem istället. Jag drack varm choklad med grädde och åt blåbär. Jag gick igenom mina bilder på telefonen och ojade över att jag snart skulle ha fullt minne igen. Eftersom jag inte kan bestämma mig för vilka bilder och filmer som ska få vara kvar så laddade jag upp de sista till datorn. Jag tycker att jag har för stark bindning till telefonen och vill tillbringa mindre tid på den och kom på att ett sätt skulle kunna vara att nollställa telefonen. Sagt och gjort, så fick det bli. Nu har jag en telefon med tolv bilder i. Inte ens de tusen bilder som visar framstegen som vårt hem gjort genom åren som jag samlat ihop i ett eget album finns kvar i telefonen. Jag har ju alla bilder på datorn och bestämde att ett projekt för kalla höstkvällar ska bli att göra ett fotoalbum om vårt hem från det att brorsan köpte det. Det finns mycket historia att skriva framöver också, men det här är ett kul projekt och att släppa telefonminnet fritt är också jättebra. Nu kan jag fylla på med tusentals nya bilder!
Såhär blev den fluffiga buketten som får symbolisera vilodagen och att jag klarade av att frigöra energi inför allt som kommer att hända i höst. Det känns toppen. Jag älskar historia, nostalgi och minnen, men inser att ibland behöver man rensa upp för att kunna ha energi och lust att skapa ny historia, ny nostalgi och nya minnen. Det enda som inte känns 100% är att sladden som jag behöver för att logga in med bankdosan på datorn inte längre funkar. Därför får jag vara utan bank-ID tills det är ordnat, men det ger sig väl. Om inte annat får jag ge mig in till banken i Karlskrona på måndag. Det är inte mycket de kan hjälpa till med på bankkontor längre, men att hjälpa till med nytt bank-ID ska de nog klara. Och det var det från min vilodag. Slutsatsen efter att ha harvat igenom vilodagen blir att jag borde planera in sådana åtminstone en gång i kvartalet. Alltså, inte bara en dag utan något skrivet i kalendern, utan en dag vikt till aktiv vila.
Lärdom ett: att möta livet med ett öppet sinne ger möjligheten till större omväxling. ”Monna, kan vi göra gröna pääänkecks-tijannosaujux-jex?” Mitt första svar var ”njae, jag tror inte att det går”. Sedan ändrade jag mig snabbt och sa att vi naturligtvis skulle göra det. Jag hade kanske en vision som såg något annorlunda ut, men lillkillen blev mycket nöjd och tyckte dessutom att de här pääänkecksen var de godaste han någonsin gjort.
Lärdom två: att se på världen från olika perspektiv kan ge nya insikter. ”Monna, bor den här ödlan här under er fåtölj?” Eh, ödla? Nej, det tror jag inte. Men jo, just då hade vi åtminstone besök av en. Hen fick flytta in under en glasform med en död fluga som middag, men den verkade inte ha varit rätt tillagad eftersom den ratades rätt av. Ödlan fick snart flytta ut igen efter sitt stora äventyr och vi människor hade lärt oss lite mer om vilka ödlor som bor i Sverige och hur de verkar leva sina liv.
Lärdom tre: de flesta ting har många fler användningsområden än vad de flesta tror. Vår gamla slitna och solblekta soffa har verkligen sett sina bästa dagar. Jag klagar ofta på den och hur jag gärna hade velat ha en ny. När lillkillen kommer på besök blir denna soffa till piratskepp, hinderbanor, kojor, skattfyllda grottor och sjukhus. Jag som är en stor förespråkare för tacksamhet påminns i dessa stunder om hur bra jag verkligen har det.
Lärdom fyra: vi föds med en inneboende kärlek till oss själva. Att ta sig tid och inspireras av en femåring som inte ser sig begränsad av sin storlek, sin förmåga, sin styrka eller sitt utseende är så befriande! ”Vänta, jag ska bara bli lite starkare!” Tänk om vi vuxna kunde ge oss själva detta. Istället för att trycka ner oss själva då vi tycker att vi inte räcker till så ger vi oss lite extra kärlek, lite extra tid, en extra träningssession… Jag har kommit en lång bit på vägen att återfinna denna kärlek och omtanke. Att älska sig själv innebär inte att man hatar andra, snarare innebär det att man blir starkare och får större möjlighet att dela med sig av det man har.
Lärdom fem: det finns alltid anledning att sätta guldkant på tillvaron och livet kan bli så mycket roligare också med enkla medel. Ett dygn med lillkillen gjorde oss trötta, men så, så glada! Visst är det klurigt att vara småbarnsförälder, men vågar man vägra låta sig sänkas av det svåra finns det så mycket härligt att hämta. Till och med tvätt och matlagning kan göras till ett äventyr. Efter avlämning och avstämning tog lillkillens föräldrar över och jag och maken firade in helgen med varsin virgin mojito och ostbricka. Guldkanter är gravt underskattade.
Inatt vann Everything Everyone All at Once sju Oscars. Sju Oscars! Antingen var förra årets filmer riktigt dåliga, eller så har jag en fantastisk filmupplevelse framför mig senare i år. (Jan-Olov Andersson på Aftonbladet tycker dock att alla de andra filmerna som var nominerade till Bästa film var bättre, så kanske är den bara ruskigt överskattad?) Trailern ger en föraning om att det åtminstone kan väntas mycket action. Sedan länge har jag spanat in ”Brendan Frasers återkomst”, filmen The Whale som handlar om en mycket överviktig lärares möjlighet att återuppta kontakten med sin tonårsdotter. Herr Fraser vann för övrigt en av de få Oscars som gick till någon som inte hade varit inblandad i Everything Everyone All at Once. Ett annat sådant pris gick till de ljudansvariga för Top Gun: Maverick, något jag tycker de är väl förunnade. På västfronten intet nytt och Maverick är de enda nominerade ”bästafilmerna” jag har sett. Den första bygger på en av Fars favoritböcker, men usch, så hemsk den är! Otroligt välspelad, men hemsk. Maverick blev (naturligtvis) en riktig hit hos mig. Kanske var det nostalgin, inte vet jag, men varför göra det onödigt komplicerat? The Banshees of Inisherin verkar vara något utöver det vanliga och Tár är definitivt ett måste. Det verkar ändå bli några fina filmupplevelser framöver!
Filmen om mitt liv hade inte blivit spektakulär på något vis. ”Planttanten som drack kopiösa mängder rooibos chai”, eller kanske ”Kvinnan som stickade sig lycklig”. Soundtracket hade dock ägt. Just nu hade Poulenc dominerat ett sådant och det hade kanske blivit lite väl dramatiskt för mitt vardagliga knegande. Denna musik hade dock kunnat representera mitt spännande och utvecklande jobb. För att få recenseras av ETC. hade jag kanske behöver lyssna liiiite mer på Sara Parkman (Jag älskar somligt av det hon gjort trots motstridiga politiska ställningstaganden. Tycker du att man kan gilla ett konstnärligt verk trots att man inte är överens med verkets skapare?) Att hemmet ska saneras från skadedjur måste väl ändå vara något som ger denna dokumentär lite extra strålglans? Nej, jag tror ändå att det bästa är att hålla mitt liv borta från filmvärlden, och det för allas skull.
Spektakulära stunder, sparade i minnets fotoalbum, finns det annars gott om. Vi är många som försöker fånga dessa flyktiga ögonblick, försöker visa precis hur fantastiska och makalösa de var i just den stund de fastnade i digitala informationsbaser. Inför denna vecka ser jag fram emot att bekämpa vinterglåmigheten som håller sitt grepp både om hy och sinne. Då känns det bra att plocka fram bilder som denna. Vi ska ha molnigt och regnigt mest hela tiden och en till sex plusgrader, så det kan behövas. Det ska gå bra, bara att börja med mammografi känns toppen. (Ingen ironi, alltså. Det känns viktigt att måna om hälsan.) Förhoppningsvis blir ”alla” friska, det finns möjligheter till fina möten med människor både privat och jobbmässigt och vi är ändå nästan halvvägs genom mars! Idag finns det dessutom möjlighet att fira lillasyster som kom som en alldeles egen, levande docka till mig då jag var nio år. Jag är så stolt över henne och hennes framgångar på olika plan. Så tack livet för allt fint! Och Carry on.
Det är så spännande att följa brorsans bygge här på granntomten. Det känns nästan som magi att det nu står ett hus med väggar och dörrar på plats där det förut bara var snår. I jobbet använder jag ofta metaforer för att visa och förklara olika fenomen. Kanske var det då inte så konstigt att jag vid gårdagens besök såg ett helt liv utspela sig framför mina ögon.
När vi börjar vårt liv får vi hjälp att lägga en god grund. Vi behöver bra grundmaterial, inget fuskbyggande här inte, tack. Det räcker dock inte med det. Marken behöver vara väldränerad och isolerad och gjutningen kräver precision. Hur dyrt råmaterialet än är skiter det sig om inte marken är väl förberedd. Med den här bilden är det lätt att förstå varför somliga kan få lida under lång tid för att föräldrarna mått dåligt, inte skött sitt uppdrag eller bara gjort fel.
För att dra igång ett nytt bygge är det nu för tiden i princip nödvändigt att få tillgång till elektricitet. Energikrävande instrument gör att allt går mycket fortare och i många fall kan ske med större precision. Var har vi vår egen huvudkälla? Är det här livet kanske så komplicerat att fånga för att det inte räcker med en huvudkontakt? För att få fullt energipåslag behöver vi sova, äta, motionera, känna trygghet, ha ett socialt sammanhang o.s.v. Har vi sömnproblem eller vet att vi inte sköter vår kost kan vi åtminstone rent teoretiskt förstå varför vi inte mår bra även om det inte alltid är helt lätt att åtgärda.
Tänk nu att allt funkar som det ska, eller åtminstone delvis, för att vi ska få energi till varje ny dag. Då har vi de här kluringarna. Alla signaler ska nå fram utan att tjuvström dras någonstans. Allt ska vara rätt kopplat. Ibland är det inte det. Vi har kanske inte fått uttrycka våra känslor. Det finns en giftig relation som får oss att tro att vi är värdelösa. Vi lider av svår fysisk, andlig eller mental ohälsa. Vi lider av PTSD, något som helt kopplar om elektriciteten i hela systemet. Det finns många olika kontakter som kan vara felkopplade.
När allt det grundläggande är klart kan vi börja bygga på det som ska stå stabilt då det blåser, skydda oss då snö vräker ner eller solen gassar. Vattenpasset hjälper oss att se till att allt hamnar där det ska. Det är viktigt att lära sig hantera svårigheter, att vi föräldrar inte bara sopar framför våra barn för att de inte ska få komma i kontakt med ”skit”. Resiliens är ett modernt uttryck, på ett sätt kan vi säga att här har vi att göra med motståndskraften vi behöver för både kropp och själ. Ta emot svårigheterna och palla trycket. För att inte behöva börja om från början utan bara lägga tillbaka avblåsta takpannor eller måla om fasaden, eller för att helt enkelt inte ruttna, behöver vi lära oss hantera känslor och sköta våra relationer. Bygga på värderingar, vilken moral och etik vi vill leva efter. Bygga upp vårt immunförsvar. Öppna upp oss för det förunderliga i livet.
Sedan börjar vi komma till hur vi ska se ut på alla andra, men också hur mycket vi väljer att låta andra se. Vill vi leva ett liv i mörker, eller ett i ljus? Till hjälp kan vi investera i stadiga, energieffektiva fönster som inte läcker värme, men samtidigt låter oss ta vara på det ljus som solen, våra medmänniskor och det vackra i livet bjuder på. Balans. Kärlek. Fönster som går att putsa då livet ter sig grådaskigt och trist för att de täckts av smuts och skräp av olika slag.
Med jämna mellanrum behöver vi städa och organisera under byggprocessen. Sopa, tvätta, slänga ut, köpa in. Tänka om då det inte riktigt blev som vi tänkte, trots proffsiga ritningar och goda intentioner. Sopkvasten räcker långt, men ibland får vi ta till starkare doningar. En byggdammsugare är dyr, men mycket effektiv. Precis som bra terapi, alltså.
En dag står bygget klart. Eller vi tänker att det borde vara klart. (Här är huset som brorsan senast tog sig an, alltså vårt hem.) Det mesta är på plats och fortsättningsvis handlar det mer om ytskiktsfix än vad som händer i grunden och innanför kakel, golv och tapeter. Sängkläder och handdukar ska tvättas, hygienen skötas för att inte exempelvis skadedjur ska ta över och förstöra allt jobb som lagts ner på bygget. Men arbetet fortsätter, allt intill sista andetaget. Jag är verkligen tacksam över att jag kan se på människan på detta vis. Det hjälper mig hantera både mig själv och mina medmänniskor (inklusive mina klienter) med större förståelse. Den största insikten i detta är kanske att även om någon annan har tapeter och inredningsdetaljer som är riktigt fula i mina ögon så betyder inte det att allt det grundläggande inte är på plats… Det betyder bara att vi inte har samma smak. Och det är helt okej, eller vad säger du?
Verandan var definitivt inte i samma skick som efter förra vintern, men det stod grejer överallt som väntade på att flyttas ”någon annanstans”. Nu är allt flyttat och sorterat, hurra! Det är det halva, för nu ska allt såpskuras, tvättas och rengöras innan vi kan sätta upp de saknade listerna och börja använda vårt underbara extrarum till oss själva istället för att utnyttja det som extra kylskåp/förråd.
På dagens agenda står förutom det vanliga ”jobbjobbet” matlagning med härliga kryddor och test av inläggningskryddor som vi fick av min syster och svåger. Ottolenghis recept är mina favoriter då det gäller vegetarisk matlagning. Allt jag testat har varit oerhört gott! Vissa recept innehåller ingredienser som jag inte har tillgång till, men det är okej att höfta lite och byta ut mot något liknande. Mums. Jag ser redan fram emot dagens middag!
Maken har hostat mer eller mindre hela vintern. Nu är det mer igen. Jag känner mig inte hundra, men inte sjuk heller. Bjuder in vatten, citron, honung och vitlök och hoppas att jag snart känner mig riktigt pigg igen. Heja livet!
Igår kunde vi tydligen se norrsken lite här och där i vårt avlånga land, inte bara norröver. En vän i Ronneby lade upp fantastiska bilder med dansande, gröna slöjor och lusten att uppleva något liknande blev stor. Inte för att jag vet om det stämmer eller ej, men med ögat gick det i alla fall inte att uppleva någonting hos oss. Kanske var vi bara inte alerta precis då det fladdrade också över vår ö? Jaja, det kommer andra tillfällen. Och soluppgången var så vacker att den var värd att förevigas, trots att den kanske liknar många andra soluppgångar vi mött här. Guds klara sol går åter upp, och varje gång är det som ett mirakel.
Att bädda sängen känns som en ynnest då detta är synen som möts. Gröna sovrum sedan 1993 då jag fick välja tapeter till min hyreslägenhet. Alltid mot det grågröna hållet. Så vill jag att det ska vara för evigt. Det ligger något i den här färgen, något som talar till mig. Jag behövde ingen som talade om för mig att grönt är en bra färg för sovrum. Jag behöver heller ingen som forskar om att vårens ljus är livgivande och kraftladdande. Det ingår liksom i mitt DNA att veta dessa saker.
Mammas garderobsblomma som stod i trappen i Bredavik fortsätter att se ut som den gör. Varje år vid den här tiden skickar den 2-3 nya skott. I år har den skickat fyra stycken! Den står i samma norrläge, får samma behandling, ser likadan ut för övrigt. Jag tror att den trivs fint och snart är jag redo för att ta skott ifrån den. Snart kanske jag också är modig nog att ta mig till Bredavik och hämta hem pelargonerna. Burr. Har ändå landat i att det är okej om alla gick åt i elsparandets vargavinter. Det var isåfall av en god orsak, för det var onekligen effektivt för besparingens skull.
Här är ljuset indirekt, men jag ser ju att det finns där. Det känns. Det syns. Det värmer till och med lite. Vårvinterns färger. Bland mina taggar har jag de fyra årstider, och så denna femte. Vårvinter. Jag har inte sommarhöst, höstvinter eller vårsommar. Vårvintern har däremot sin egen plats. Just denna börjar vi vecka nio med. Vårvinter, frost och sol. Grannen tillbaka på sin skola, våra dammråttor mer uppenbara än vanligt. Idag är första dagen på resten av mitt liv. Första dagen på resten av ditt också. Vem minns den snö som kanske föll i fjol? Jag avslutade första stycket med en lånad textrad och avslutar hela inlägget med en annan. Lev väl.
I torsdags hade jag en god vän på besök. Vi satt och pratade i timmar, tills det inte längre fanns tid för mer prat. Vännen lyfte att jag var duktig på att genomföra olika projekt. Själv har jag inte tänkt så, men kunde också se vad hon hon ser. Trettio tacksamma dagar, tacksamhetsdagbok, Ett litet ord, fastan i samband med påsk, Skapande september, En bok om dagen, Couch to 5K, A complaint free world… Det finns många fler, både sådana jag genomfört och sådana jag bara nafsat lite på innan jag släppt dem. De rutiner som blivit vanor räknas inte längre som projekt och kanske är det just detta som talade till mig då årets ord valdes. Vanor kräver ingen ansträngning.
Efter J:s besök har sedan dessa tankar cirkulerat i mitt inre. Anledningen till att mitt liv är fyllt med så många projekt är att de är bra för mig. Jag är i grunden en människa utan naturligt driv. Att kalla mig lat känns inte rättvist, men att det faller sig naturligt för mig att skjuta upp saker och ting är en sanning. Därmed är tidsbegränsade projekt väldigt hjälpsamma för mig. Behöver vi inte alla hitta vägar som funkar för oss själva? Den lilla Besserwissern i mig har alltid försökt förändra världen utifrån det som jag har sett framför mig, men efter en och annan näsbränna har jag förstått att det som är rätt för mig inte alltid är rätt för någon annan. Som jag sa till min lillastesyster häromdagen: ”Men det finns vissa saker jag vägrar hålla tyst om när jag hittar systemfel.” Hahaha, jag kommer med all sannolikhet därför att fortsätta lyfta frågor där jag tycker att en förändring vore nödvändig! Mitt tyckande har gått från att röra sig om allt som andra tycker något om till hur det går till när våra småfåglar går igenom det som kallas ”småfågelblandning”. De småfåglar som uppehåller sig på Vintervägen är noll intresserade av all havre som den här blandningen är baserad på. De sitter på sittpinnarna och kastar ut havre på löpande band (det finns mycket mer av detta) medan de letar efter solrosfröna. Sedan får jag tömma asken som det brukar ligga jordnötter i (de blir uppätna i ett nafs, tydligen ännu bättre än solrosfrön) och sopa ner allt havre på marken så fasaner, duvor och kajor får sitt. Huruvida andra gör skönhetsingrepp eller ej får till exempel bli mitt havre, att småbarn inte ska sitta framför skärmar fortsätter vara ett solrosfrö.
Att blogga är inget projekt. Det är en vana som är lika viktig för mig som att borsta tänderna. Bloggar jag inte betyder det antingen att jag verkligen har noll tid över, eller att jag mår riktigt dåligt. Projektet Ett litet ord använder jag för att få in annat i mitt liv som har samma prioritet och därmed kräver väldigt lite ansträngning att genomföra. Parallellt med det väljer jag att trycka in ett tidsbegränsat projekt här och där. Som den fasta jag håller på med just nu, till exempel. Eller Projekt trädgårdsland. Kanske är det något som leder till att jag växer, kanske släpper jag och går vidare. Jag är tacksam över att det har blivit såhär för mig, att jag har hittat ett sätt att ta mig an livet som inte bygger på krav på perfektionism. Jag hoppas att du också hittar din väg.
Igår åkte jag hemifrån för jobb i Kalmar vid 14-snåret, men innan dess satt jag och försökte få reda ibland mina bilder och höll att på bli gaaaaalen! Importerade närmare 3500 bilder till datorn och stod efter det med 200 färre bilder på telefonen är innan överföringen. Nu har jag 33 000 dubbletter i Bilder-albumet på min stationära dator och fattar ingenting. Innan jag har tagit tag i dubbletterna vågar jag inte börja ta bort bilder i telefonen som kanske, kanske inte flyttats till datorn? Somliga foton finns inte bara i två, utan SEX versioner. Suck, alltså. Och specialprogram som letar körde jag för inte så länge sedan, men det verkade ju snarare ha gett mig fler dubbletter än färre.
Hur som helst, eftermiddagen och kvällen bjöd på en blandad kompott. Jag kom hem efter 22.30 och hade ont i magen för att jag hade skrattat så mycket, men innan dess hade det också förts allvarliga och spännande samtal av olika slag. Inte jobbsamtal, utan mammasamtal, mentorssamtal, samma intressen-samtal och godvänsamtal. Foto- och videopåminnelserna om härliga och svåra dagar skakade upp vissa känslor, samtalen andra. I vanlig ordning lyssnade jag på härlig musik på hög volym under en av de timmar jag satt i bilen, men pratade även i telefon.
Det kändes som att det hade gått en hel helg sedan jag steg upp tidigare samma dag och i den helgen rymdes det händelser från flera andra liv där jag i mångt och mycket var en annan version av mig själv. Jag känner stor kärlek till den flicka och den kvinna jag var då och är samtidigt så glad över den jag är idag. Tacksamhet gjorde för mig all skillnad i världen, lärde mig bli vän både med mig själv och livet. Jag har blivit undervisad om vikten av tacksamhet sedan jag var ett litet knyte, men inser att det inte var förrän 2012 som poletten trillade ner. Därför fortsätter jag predika vikten av detta mentala ”tillstånd”. Kanske har inte heller din polett hittat ner till myntinkastet än?
En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.
Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)
Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.
Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.
Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!
Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.
Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.
Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)
I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.
