13 sep

24 år och 363 dagar på jorden.

Ibland känns det extra trist att bo långt från ”barnen”. När det ändå finns möjlighet att träffa en finns inte de andra långt borta, så det är ju bra iallafall. Igår passade vi på att fira vårt kära mellanbarn som fyller 25 år imorgon. Jag övervann hennes och svärsonens lilla studentkök och trollade fram potatisgratäng, fläskfilé, gräddsås och gröna bönor för att ge födelsedagsbarnet lite extra kärlek. Hon väntar barn och har beräknad nedkomst i oktober och planerad flytt några veckor efter det, så flyttrensning och grundpackning har redan påbörjats. Första tiden med en nyfödd kan det vara skönt att inte behöva stressa med flyttbestyr.

Jag kommer ihåg min 25-årsdag som vore det igår. Samtidigt har det hänt så mycket sedan dess så det nästan känns som ett annat liv, någon annans liv! Det känns fint att se vår dotter blåsa födelsedagsljus med stor förväntan inför det kommande året och det är lätt att glädjas med henne.

09 sep

Vår gemensamma resa.

Här sitter vi och åker tåg genom livet. Ibland ensamma, ibland i sällskap med en eller ett fåtal och ibland är det knökfullt. Ibland går det smidigt, andra gånger knyckigt och skumpigt. Somliga turer är det andra som tar. De ägnar vi över huvud taget ingen energi åt om det inte är en familjemedlem, kollega eller vän som råkat ut för något. Förseningar, inställda turer, roliga medpassagerare eller rent kaos. Ibland kraschar ett tåg med allt vad det innebär. Att vara med om kraschen är traumatiskt, att se på är overkligt och frustrerande. Ta aldrig för givet att andras resor är så lättsamma som det verkar.

22 aug

Det var den sommaren.

Under sommaren ser det ofta ut som hej-kom-och-hjälp-mig vid ICA:s sopsortering. Eftersom det sällan ser ut så under resten av året är det lätt att dra slutsatsen att det är öns sommargäster som tänker att det är fritt fram att ställa återvinning utanför de fulla containrarna, dumpa trasig elektronik, ställa sopsäckar med mögliga madrasser och annat mysigt här. Det är vad det är. Nuförtiden brukar det tömmas mer ofta och ställa dit extra containrar under just sommarmånaderna, så det är åtminstone inte lika illa som det har varit. Faktum kvarstår. Vett och etikett gällande både det ena och det andra verkar ofta saknas i gemene mans kunskapsbatteri, kanske borde jag inte vara förvånad.

Som sommargäst kommer man ofta under kortare perioder. Det enda kravet är vanligtvis att lämna utrymmet man betalat för i ett trevligt skick. Man betalar hyra och i den ingår att det räknas med ett visst slitage och att fastighetsägaren får klirr i kassan. Kanske är man sommargäst hos vänner eller familj. I ett sommarprat för många år sedan sa någon att den oskrivna regeln är att man efter tre dagars helpensionat hjälper till att göra förbättringar på stället man besöker. Bygger något, hjälper till med renoveringen eller vad det nu är.

Många längtar så det gör ont efter sommaren, men när man väl är där kan det göra lite ont i magen av allt som ska hinnas med, alla som ska träffas, allt som ska göras och allt som ska upplevas. Själv kan jag inte längre ge mig av mer än några dagar sedan jag började pyssla med trädgård och odlande. Visst kan andra sköta det mest akuta, men detta är min viktigaste tid här på gården. Jag älskar att träffa människor och det har jag sannerligen fått göra i sommar. Jag inser att det blivit för mycket av det sociala till och med för mig i år och förstår känslan som personer med behov av mer egentid kan få när det blir för mycket. Jag vet också att många söker hjälp efter sommaren pga den stress som kan uppstå då man lever tätt inpå varandra utan möjlighet att få vara ifred. Den senaste tiden har jag snubblat över flera artiklar och poddar som handlat om just sommarstress, men också sommaretikett. Kanske vill du också ta del av dessa?

Vett och etikett under sommaren
Hur man ligger steget före inför nästa sommar
Ökad skilsmässostatistik efter sommaren
Förebyggande relationstips inför nästa semester

Och så måste jag bjuda på min underbara favorit Magdalena Ribbing vars råd gäller i alla tider:

20 aug

Tiden rinner…

… är min väns alter ego som jag försöker förstå meningen i. Det låter lite förebådade, men det är det kanske inte alls? För hur rinner den där tiden? Som ett glas mjölk som slås omkull på bordet en stressig vardagsmorgon? Eller som hinken med indianpärlor som det lilla barnet råkar få tag i med sina yviga gester? Kanske som luften man griper efter då svartisen får marken att försvinna under fötterna? Jag får hur som helst känslan av att kontrollen är förlorad, så det är bara att följa med i rörelsen för att inte falla för hårt. Eller kanske till och med omfamna flödet? Sådär som när man sitter i en berg- och dalbana, slänger armarna i luften och njuter av suget i magen och medpassagerarnas glada tjut?

Tiden rinner verkligen, jag känner det så tydligt just nu. Det är svårt att hitta rätt position här, jag känner mig lite obekväm och litar inte fullt ut på säkerhetsanordningen. Tidens gång är lättare att upptäcka i övergångarna. I våras fanns här bara brunt fjolårsgräs och fröer som väntade på att få göra mer eller mindre storslagna entréer. Nu sitter jag här i vårt växthus, hör regnet smattra mot taket och ser överflödet som växtskyddet har givit trots att odlandet kom igång så sent härinne. Tiden rinner kanske i vattendropparna som faller, men i processen skapas liv och minnen. Jag önskar mig inte tillbaka till tiden före växthusets existens, vill inte vara 17 år igen. Trots det ser jag hur lätt det är att låta sig falla handlöst. Att tiden rinner är ett obestridligt faktum. Hur jag faller kan jag fortfarande till viss del påverka. Det är dags att placera mig rätt i farkosten som tar mig nerför detta Niagarafall.

12 aug

Vilodag på schemat.

En bra bit in på sommaren märkte jag att tempot hade varit osedvanligt högt under en lång tid. Dagarna hade fyllts med massor av roliga grejer, men det var mycket och det fanns liksom inget utrymme till mental vila. Extrovert är mitt mellannamn och jag älskar att träffa folk, prata och dela upplevelser med andra. I backspegeln visade det sig dock att jag hade glömt att jag också behöver lassa upp benen på fotpallen, släppa taget och sova middag ibland. När jag en dag satt med kalendern för att hitta tid för något blev jag så stressad på ett dåligt sätt, något som inte hänt på länge. Det var dags att blocka en dag och trycka in en dag utan några som helst åtaganden. Sagt och gjort, så blev det.

Så här såg det ut i kalendern och jag fnissade sedan varje gång jag såg hur jag uttryckt mig. Det var nog ändå tur att jag skrev så, för det kom så klart nya grejer att kunna fylla tiden med. Igår morse var det så dags att ta mig an dagen med ett avslappnat sinne. Det gick ”sådär” i början. Jag vaknade tiiiidigt, men tvingade mig själv att fortsätta ligga i sängen efter att jag hade öppnat upp i växthuset och vattnat tomater och gurkor. Vad gör man ens då man inte gör någonting? Kollar på teve? Jag tittade färdigt på en dålig film, försökte dra igång ett par serier (gillade ingen av dem), åt färdigmat från frysen (inte särskilt gott, jag påmindes om att jag gillar min hemlagade mat) och steg så småningom upp ”på riktigt”. Trädgården behövde en massa omsorg, men eftersom jag inte ville vara styrd av att bocka av listor eller måsten gjorde jag det jag kände för i stunden.

Blommor fick bli fokuset. Jag klippte ner de vid det här laget risiga luktärterna och plockade ett gäng vita lövkojor, rosenskära och jätteverbena för att matcha allt det ljuva. Jag stod vid perennrabatten och bestämde att det inte blir någon solroshäck där nästa år, men att jag vill ha ett helt gäng på annat ställe i trädgården. Jag flyttade mentalt på de perenner som står för långt fram/för långt bak och funderande över var jag ska sätta dem istället. Jag drack varm choklad med grädde och åt blåbär. Jag gick igenom mina bilder på telefonen och ojade över att jag snart skulle ha fullt minne igen. Eftersom jag inte kan bestämma mig för vilka bilder och filmer som ska få vara kvar så laddade jag upp de sista till datorn. Jag tycker att jag har för stark bindning till telefonen och vill tillbringa mindre tid på den och kom på att ett sätt skulle kunna vara att nollställa telefonen. Sagt och gjort, så fick det bli. Nu har jag en telefon med tolv bilder i. Inte ens de tusen bilder som visar framstegen som vårt hem gjort genom åren som jag samlat ihop i ett eget album finns kvar i telefonen. Jag har ju alla bilder på datorn och bestämde att ett projekt för kalla höstkvällar ska bli att göra ett fotoalbum om vårt hem från det att brorsan köpte det. Det finns mycket historia att skriva framöver också, men det här är ett kul projekt och att släppa telefonminnet fritt är också jättebra. Nu kan jag fylla på med tusentals nya bilder!

Såhär blev den fluffiga buketten som får symbolisera vilodagen och att jag klarade av att frigöra energi inför allt som kommer att hända i höst. Det känns toppen. Jag älskar historia, nostalgi och minnen, men inser att ibland behöver man rensa upp för att kunna ha energi och lust att skapa ny historia, ny nostalgi och nya minnen. Det enda som inte känns 100% är att sladden som jag behöver för att logga in med bankdosan på datorn inte längre funkar. Därför får jag vara utan bank-ID tills det är ordnat, men det ger sig väl. Om inte annat får jag ge mig in till banken i Karlskrona på måndag. Det är inte mycket de kan hjälpa till med på bankkontor längre, men att hjälpa till med nytt bank-ID ska de nog klara. Och det var det från min vilodag. Slutsatsen efter att ha harvat igenom vilodagen blir att jag borde planera in sådana åtminstone en gång i kvartalet. Alltså, inte bara en dag utan något skrivet i kalendern, utan en dag vikt till aktiv vila.

01 jul

Sådant man kan lära sig av en femåring.

Lärdom ett: att möta livet med ett öppet sinne ger möjligheten till större omväxling. ”Monna, kan vi göra gröna pääänkecks-tijannosaujux-jex?” Mitt första svar var ”njae, jag tror inte att det går”. Sedan ändrade jag mig snabbt och sa att vi naturligtvis skulle göra det. Jag hade kanske en vision som såg något annorlunda ut, men lillkillen blev mycket nöjd och tyckte dessutom att de här pääänkecksen var de godaste han någonsin gjort.

Lärdom två: att se på världen från olika perspektiv kan ge nya insikter. ”Monna, bor den här ödlan här under er fåtölj?” Eh, ödla? Nej, det tror jag inte. Men jo, just då hade vi åtminstone besök av en. Hen fick flytta in under en glasform med en död fluga som middag, men den verkade inte ha varit rätt tillagad eftersom den ratades rätt av. Ödlan fick snart flytta ut igen efter sitt stora äventyr och vi människor hade lärt oss lite mer om vilka ödlor som bor i Sverige och hur de verkar leva sina liv.

Lärdom tre: de flesta ting har många fler användningsområden än vad de flesta tror. Vår gamla slitna och solblekta soffa har verkligen sett sina bästa dagar. Jag klagar ofta på den och hur jag gärna hade velat ha en ny. När lillkillen kommer på besök blir denna soffa till piratskepp, hinderbanor, kojor, skattfyllda grottor och sjukhus. Jag som är en stor förespråkare för tacksamhet påminns i dessa stunder om hur bra jag verkligen har det.

Lärdom fyra: vi föds med en inneboende kärlek till oss själva. Att ta sig tid och inspireras av en femåring som inte ser sig begränsad av sin storlek, sin förmåga, sin styrka eller sitt utseende är så befriande! ”Vänta, jag ska bara bli lite starkare!” Tänk om vi vuxna kunde ge oss själva detta. Istället för att trycka ner oss själva då vi tycker att vi inte räcker till så ger vi oss lite extra kärlek, lite extra tid, en extra träningssession… Jag har kommit en lång bit på vägen att återfinna denna kärlek och omtanke. Att älska sig själv innebär inte att man hatar andra, snarare innebär det att man blir starkare och får större möjlighet att dela med sig av det man har.

Lärdom fem: det finns alltid anledning att sätta guldkant på tillvaron och livet kan bli så mycket roligare också med enkla medel. Ett dygn med lillkillen gjorde oss trötta, men så, så glada! Visst är det klurigt att vara småbarnsförälder, men vågar man vägra låta sig sänkas av det svåra finns det så mycket härligt att hämta. Till och med tvätt och matlagning kan göras till ett äventyr. Efter avlämning och avstämning tog lillkillens föräldrar över och jag och maken firade in helgen med varsin virgin mojito och ostbricka. Guldkanter är gravt underskattade.

13 mar

Allt eller inget.

Inatt vann Everything Everyone All at Once sju Oscars. Sju Oscars! Antingen var förra årets filmer riktigt dåliga, eller så har jag en fantastisk filmupplevelse framför mig senare i år. (Jan-Olov Andersson på Aftonbladet tycker dock att alla de andra filmerna som var nominerade till Bästa film var bättre, så kanske är den bara ruskigt överskattad?) Trailern ger en föraning om att det åtminstone kan väntas mycket action. Sedan länge har jag spanat in ”Brendan Frasers återkomst”, filmen The Whale som handlar om en mycket överviktig lärares möjlighet att återuppta kontakten med sin tonårsdotter. Herr Fraser vann för övrigt en av de få Oscars som gick till någon som inte hade varit inblandad i Everything Everyone All at Once. Ett annat sådant pris gick till de ljudansvariga för Top Gun: Maverick, något jag tycker de är väl förunnade. På västfronten intet nytt och Maverick är de enda nominerade ”bästafilmerna” jag har sett. Den första bygger på en av Fars favoritböcker, men usch, så hemsk den är! Otroligt välspelad, men hemsk. Maverick blev (naturligtvis) en riktig hit hos mig. Kanske var det nostalgin, inte vet jag, men varför göra det onödigt komplicerat? The Banshees of Inisherin verkar vara något utöver det vanliga och Tár är definitivt ett måste. Det verkar ändå bli några fina filmupplevelser framöver!

Filmen om mitt liv hade inte blivit spektakulär på något vis. ”Planttanten som drack kopiösa mängder rooibos chai”, eller kanske ”Kvinnan som stickade sig lycklig”. Soundtracket hade dock ägt. Just nu hade Poulenc dominerat ett sådant och det hade kanske blivit lite väl dramatiskt för mitt vardagliga knegande. Denna musik hade dock kunnat representera mitt spännande och utvecklande jobb. För att få recenseras av ETC. hade jag kanske behöver lyssna liiiite mer på Sara Parkman (Jag älskar somligt av det hon gjort trots motstridiga politiska ställningstaganden. Tycker du att man kan gilla ett konstnärligt verk trots att man inte är överens med verkets skapare?) Att hemmet ska saneras från skadedjur måste väl ändå vara något som ger denna dokumentär lite extra strålglans? Nej, jag tror ändå att det bästa är att hålla mitt liv borta från filmvärlden, och det för allas skull.

Spektakulära stunder, sparade i minnets fotoalbum, finns det annars gott om. Vi är många som försöker fånga dessa flyktiga ögonblick, försöker visa precis hur fantastiska och makalösa de var i just den stund de fastnade i digitala informationsbaser. Inför denna vecka ser jag fram emot att bekämpa vinterglåmigheten som håller sitt grepp både om hy och sinne. Då känns det bra att plocka fram bilder som denna. Vi ska ha molnigt och regnigt mest hela tiden och en till sex plusgrader, så det kan behövas. Det ska gå bra, bara att börja med mammografi känns toppen. (Ingen ironi, alltså. Det känns viktigt att måna om hälsan.) Förhoppningsvis blir ”alla” friska, det finns möjligheter till fina möten med människor både privat och jobbmässigt och vi är ändå nästan halvvägs genom mars! Idag finns det dessutom möjlighet att fira lillasyster som kom som en alldeles egen, levande docka till mig då jag var nio år. Jag är så stolt över henne och hennes framgångar på olika plan. Så tack livet för allt fint! Och Carry on.

07 mar

Människan är en byggarbetsplats.

Det är så spännande att följa brorsans bygge här på granntomten. Det känns nästan som magi att det nu står ett hus med väggar och dörrar på plats där det förut bara var snår. I jobbet använder jag ofta metaforer för att visa och förklara olika fenomen. Kanske var det då inte så konstigt att jag vid gårdagens besök såg ett helt liv utspela sig framför mina ögon.

När vi börjar vårt liv får vi hjälp att lägga en god grund. Vi behöver bra grundmaterial, inget fuskbyggande här inte, tack. Det räcker dock inte med det. Marken behöver vara väldränerad och isolerad och gjutningen kräver precision. Hur dyrt råmaterialet än är skiter det sig om inte marken är väl förberedd. Med den här bilden är det lätt att förstå varför somliga kan få lida under lång tid för att föräldrarna mått dåligt, inte skött sitt uppdrag eller bara gjort fel.

För att dra igång ett nytt bygge är det nu för tiden i princip nödvändigt att få tillgång till elektricitet. Energikrävande instrument gör att allt går mycket fortare och i många fall kan ske med större precision. Var har vi vår egen huvudkälla? Är det här livet kanske så komplicerat att fånga för att det inte räcker med en huvudkontakt? För att få fullt energipåslag behöver vi sova, äta, motionera, känna trygghet, ha ett socialt sammanhang o.s.v. Har vi sömnproblem eller vet att vi inte sköter vår kost kan vi åtminstone rent teoretiskt förstå varför vi inte mår bra även om det inte alltid är helt lätt att åtgärda.

Tänk nu att allt funkar som det ska, eller åtminstone delvis, för att vi ska få energi till varje ny dag. Då har vi de här kluringarna. Alla signaler ska nå fram utan att tjuvström dras någonstans. Allt ska vara rätt kopplat. Ibland är det inte det. Vi har kanske inte fått uttrycka våra känslor. Det finns en giftig relation som får oss att tro att vi är värdelösa. Vi lider av svår fysisk, andlig eller mental ohälsa. Vi lider av PTSD, något som helt kopplar om elektriciteten i hela systemet. Det finns många olika kontakter som kan vara felkopplade.

När allt det grundläggande är klart kan vi börja bygga på det som ska stå stabilt då det blåser, skydda oss då snö vräker ner eller solen gassar. Vattenpasset hjälper oss att se till att allt hamnar där det ska. Det är viktigt att lära sig hantera svårigheter, att vi föräldrar inte bara sopar framför våra barn för att de inte ska få komma i kontakt med ”skit”. Resiliens är ett modernt uttryck, på ett sätt kan vi säga att här har vi att göra med motståndskraften vi behöver för både kropp och själ. Ta emot svårigheterna och palla trycket. För att inte behöva börja om från början utan bara lägga tillbaka avblåsta takpannor eller måla om fasaden, eller för att helt enkelt inte ruttna, behöver vi lära oss hantera känslor och sköta våra relationer. Bygga på värderingar, vilken moral och etik vi vill leva efter. Bygga upp vårt immunförsvar. Öppna upp oss för det förunderliga i livet.

Sedan börjar vi komma till hur vi ska se ut på alla andra, men också hur mycket vi väljer att låta andra se. Vill vi leva ett liv i mörker, eller ett i ljus? Till hjälp kan vi investera i stadiga, energieffektiva fönster som inte läcker värme, men samtidigt låter oss ta vara på det ljus som solen, våra medmänniskor och det vackra i livet bjuder på. Balans. Kärlek. Fönster som går att putsa då livet ter sig grådaskigt och trist för att de täckts av smuts och skräp av olika slag.

Med jämna mellanrum behöver vi städa och organisera under byggprocessen. Sopa, tvätta, slänga ut, köpa in. Tänka om då det inte riktigt blev som vi tänkte, trots proffsiga ritningar och goda intentioner. Sopkvasten räcker långt, men ibland får vi ta till starkare doningar. En byggdammsugare är dyr, men mycket effektiv. Precis som bra terapi, alltså.

En dag står bygget klart. Eller vi tänker att det borde vara klart. (Här är huset som brorsan senast tog sig an, alltså vårt hem.) Det mesta är på plats och fortsättningsvis handlar det mer om ytskiktsfix än vad som händer i grunden och innanför kakel, golv och tapeter. Sängkläder och handdukar ska tvättas, hygienen skötas för att inte exempelvis skadedjur ska ta över och förstöra allt jobb som lagts ner på bygget. Men arbetet fortsätter, allt intill sista andetaget. Jag är verkligen tacksam över att jag kan se på människan på detta vis. Det hjälper mig hantera både mig själv och mina medmänniskor (inklusive mina klienter) med större förståelse. Den största insikten i detta är kanske att även om någon annan har tapeter och inredningsdetaljer som är riktigt fula i mina ögon så betyder inte det att allt det grundläggande inte är på plats… Det betyder bara att vi inte har samma smak. Och det är helt okej, eller vad säger du?

06 mar

Halvklart, halvstädat, halvfrisk.

Verandan var definitivt inte i samma skick som efter förra vintern, men det stod grejer överallt som väntade på att flyttas ”någon annanstans”. Nu är allt flyttat och sorterat, hurra! Det är det halva, för nu ska allt såpskuras, tvättas och rengöras innan vi kan sätta upp de saknade listerna och börja använda vårt underbara extrarum till oss själva istället för att utnyttja det som extra kylskåp/förråd.

På dagens agenda står förutom det vanliga ”jobbjobbet” matlagning med härliga kryddor och test av inläggningskryddor som vi fick av min syster och svåger. Ottolenghis recept är mina favoriter då det gäller vegetarisk matlagning. Allt jag testat har varit oerhört gott! Vissa recept innehåller ingredienser som jag inte har tillgång till, men det är okej att höfta lite och byta ut mot något liknande. Mums. Jag ser redan fram emot dagens middag!

Maken har hostat mer eller mindre hela vintern. Nu är det mer igen. Jag känner mig inte hundra, men inte sjuk heller. Bjuder in vatten, citron, honung och vitlök och hoppas att jag snart känner mig riktigt pigg igen. Heja livet!

27 feb

Ljuset.

Igår kunde vi tydligen se norrsken lite här och där i vårt avlånga land, inte bara norröver. En vän i Ronneby lade upp fantastiska bilder med dansande, gröna slöjor och lusten att uppleva något liknande blev stor. Inte för att jag vet om det stämmer eller ej, men med ögat gick det i alla fall inte att uppleva någonting hos oss. Kanske var vi bara inte alerta precis då det fladdrade också över vår ö? Jaja, det kommer andra tillfällen. Och soluppgången var så vacker att den var värd att förevigas, trots att den kanske liknar många andra soluppgångar vi mött här. Guds klara sol går åter upp, och varje gång är det som ett mirakel.

Att bädda sängen känns som en ynnest då detta är synen som möts. Gröna sovrum sedan 1993 då jag fick välja tapeter till min hyreslägenhet. Alltid mot det grågröna hållet. Så vill jag att det ska vara för evigt. Det ligger något i den här färgen, något som talar till mig. Jag behövde ingen som talade om för mig att grönt är en bra färg för sovrum. Jag behöver heller ingen som forskar om att vårens ljus är livgivande och kraftladdande. Det ingår liksom i mitt DNA att veta dessa saker.

Mammas garderobsblomma som stod i trappen i Bredavik fortsätter att se ut som den gör. Varje år vid den här tiden skickar den 2-3 nya skott. I år har den skickat fyra stycken! Den står i samma norrläge, får samma behandling, ser likadan ut för övrigt. Jag tror att den trivs fint och snart är jag redo för att ta skott ifrån den. Snart kanske jag också är modig nog att ta mig till Bredavik och hämta hem pelargonerna. Burr. Har ändå landat i att det är okej om alla gick åt i elsparandets vargavinter. Det var isåfall av en god orsak, för det var onekligen effektivt för besparingens skull.

Här är ljuset indirekt, men jag ser ju att det finns där. Det känns. Det syns. Det värmer till och med lite. Vårvinterns färger. Bland mina taggar har jag de fyra årstider, och så denna femte. Vårvinter. Jag har inte sommarhöst, höstvinter eller vårsommar. Vårvintern har däremot sin egen plats. Just denna börjar vi vecka nio med. Vårvinter, frost och sol. Grannen tillbaka på sin skola, våra dammråttor mer uppenbara än vanligt. Idag är första dagen på resten av mitt liv. Första dagen på resten av ditt också. Vem minns den snö som kanske föll i fjol? Jag avslutade första stycket med en lånad textrad och avslutar hela inlägget med en annan. Lev väl.