I början av 1600-talet byggde den danske kungen Kristian IV en ringmur och en kyrka som en befästning mot de ohyggliga svenskarna som härjade ner till Kalmar där det vid den tiden fortfarande var full rulle. Det var ett smart drag tänker jag. Ja, för danskarna i alla fall. 1611 föll Kalmar nämligen i danskarnas händer. Efter det var det ett fasligt kackel om var gränsen mellan Sverige och Danmark skulle gå. Det hände både det ena och det andra och när all krutrök hade lagt sig hade vi fått fred. 1658 kom danskar och svenskar överens om att Blekinge, Skåne och Halland skulle tillhöra Sverige. Som vi karlskroniter vet flyttades svenska flottan från Kalmar till Karlskrona 1689 och Kristianopel blev en bortglömd liten lydköping till Karlskrona. Numera är det en håla under vinterhalvåret och en fantastisk destination så fort seglarna kan ta sig ut i sina farkoster.

Igår tog oss maken och jag ut till denna lilla sommarpärla eftersom Sofia Karlsson hade en spelning i kyrkan. Minst en konsert i Kristianopels kyrka varje år står på sommarens önskelista. Sofia Karlsson har varit en favorit sedan jag upptäckte henne efter att hon gett ut albumet Svarta ballader 2005. (Det är faktiskt en av de sista CD-skivor jag någonsin köpte, förutom ströskivor här och där. Svärfar fick den i julklapp.) Vi kom i god tid och fick plats på ”första parkett”, något som gjorde att en fin upplevelse faktiskt blev ännu bättre. Sofia är en fantastiskt talangfull musiker, men också väldigt rolig! Det ger pluspoäng att på egen hand kunna fylla en hel timme med värdefullt innehåll. Annat var det med Norah Jones… Hon var sämst på mellansnack. Jag vet ingen som tolkar Dan Andersson så bra som Sofia Karlsson, men hon skriver också mycket egen musik som jag lyssnar på med behållning. Kul kuriosa: När Lill-Babs gick bort hade hon två flyglar. Den ena gick till hennes barn och den andra, en vit Yamaha som låg nedpackad i delar, ärvde Sofia Karlsson som är en av Lill-Babs Järvsö-grannar. Under pandemin monterade Herr Karlsson ihop flygeln och den är nu fullt fungerande. Flygeln är från 1983 och hade från början ett glaslock. När Tommy Nilssons vinylsamling låg på det där glaslocket gick det dock sönder, så det finns inte längre. Så kan det gå!

Jag älskar Helig Trefaldighets kyrka som stått på platsen sedan 1624. Konserthuset i Stockholm och detta bygge får båda en extra boost i solnedgångsljus och är därför några av mina favoritbyggnader.

Maken fick en känsla av att det kanske var här han som barn hade slängt i en flaskpost som så småningom plockades upp på Öland, så han fejstajmade sin kära mor. Hon rätade ut känslan och berättade att det nog var i Pukavik den där flaskan hade slängts i.

Även om Kristianopel handlar väldigt mycket om 1600-talet har ju muren funnits på plats hela tiden fram tills nu. Det innebär att det även finns historia från 1754, 1837 och 1955. Denna fantastiska Buick som har vårdats väl sedan den tillverkades för nästan 70 år sedan skulle ha kunnat stå där sedan dess. Eller förresten, de där röda stugorna stod definitivt inte där då. Kanske var det fri utsikt mot solnedgångens pastellfärger på den tiden?

Det är så att jag nästan känner mig sugen på att prova båtlivet när jag ser den här vyn. Grannen Bosse är tävlingsseglare. Han berättade om första gången han i vuxen ålder fick följa med en vän ut och segla, om den absoluta tystnaden då båten flög fram över vattnet. Inget ljud från båtmotorer, bara naturens krafter. Han blev fast från första sekund, gick hem och sålde sin motorbåt och började sitt liv som seglare. Han har aldrig ångrat sig. Han har pensionerat sig från yrkeslivet, men är fortfarande aktiv i seglarlivet och räknar med att så vara tills han inte kan segla mer. En gång träffade han i en hamn på en mycket gammal man som såg näst intill död ut då han kom in i hamnen. Han kunde knappt ta sig i eller ur båten, så det behövde han hjälp med, men segla kunde han. Visst är det härligt med en sådan entusiasm för något?

Dagen avslutades med att vi fick slå följe med den fantastiska fullmåne som höjde sig över horisonten denna julinatt. Det är ju fånigt att jag ens lägger upp denna dåliga mobilbild, men får du bara en bråkdel av känslan så förstår du kanske hur vackert det var. Vi stannade vid vikingastenen på Västra Skällö och tog in allt det vackra medan den stigande, glödande månen speglade sig i det svagt krusiga vattnet. Sämre kan man ha det.