10 mar

Det! Kommer! Bli! Bra!

Igår hämtade jag brorsbarnen i skolan och hängde med dem hela kvällen. Man hinner rätt mycket på några timmar. Upptäckarpromenader, tjuväta glass ”innan lunch”, hitta en ny favoritfrukt (sharon), leka föschöave (sjörövare) med tillhörande föschöavedinesau (Kan du översätta den själv?), bjudas på ljuvligt god glutenfri Carbonara, provköra elmoppe, måla på kastanjer, läsa godnattsagor, spela skuggteater och få klia på armen tills någon somnar. Åttaåringen hade gjort detta fantastiska kort till sin mamma som går igenom en tuff period just nu. Det kan hända att jag fick en tår i ögat då jag såg det och tänkte att med denna emfas på varje ord kände jag samma stöd ända in i ryggmärgen.

Jag var tvungen att ta kort på den här omvärldsbilden. Det hade kunnat vara andra barn på annan plats. De här är trygga och sitter i ett garage med bubbelplast över benen för att hålla värmen medan pappa och faster fixar med en moppe. Nej, jag orkar inte riktigt ta in all ondska och orättvisa i världen. Det gör för ont. Jag vet också att vi är många som vill göra gott och över all ondska och orättvisa står all godhet, alla utsträckta armar och villigheten att vårda den stora gåva som livet är. Så här skrev jag till en vän som tyckte att så många inte verkar bry sig om krigssituationen som pågår i vår relativa närvaro just nu: Vill slutligen dela med mig av en tanke om en mycket känd författare som ”räddat världen” och hyllats för sitt stora engagemang i bl a Afrika. Han fick priser för både det ena och det andra, men till sin ende son hade han ingen relation. Vi kan inte ens hålla sams med de som vi ”ska” älska. Hur ska vi då kunna förvänta oss att människor i avpersonifierade relationer ska uppföra sig? Ja, hur svårt ska det vara? Tydligen jättesvårt, om man ser på världen och hur den ser ut. Så ska vi då lägga oss ner och dra ett täcke över huvudet? Nej, det tycker jag inte. Oavsett hur ens livsfilosofi ser ut tänker jag att vi tar oss an det svåra lite i taget och på det sätt vi kan.

Här fixar brorsan lite smått och gott för att förbereda montering av barnstol. Naturligtvis var det inte helt lätt, så är det med tekniken. Det krävdes något verktyg som inte fanns i hushållet, så då fick jag ta över för att provåka. Alldeles tyst och mycket kraftfullare än jag trodde det skulle vara. Jag har inte kört moppe särskilt mycket i mitt liv. Senast i Thailand. Då försökte jag njuta av den ljumma vinden och den vackra utsikten, men mest var jag rädd att någon av alla som körde som tokar skulle orsaka någon olycka. (Det är vanligt förekommande där.) Men – det är väl ändå inte rädslan som ska leda oss framåt i livet? Då blir vi lätt, med Astrid Lindgrens ord, små lortar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.