… men inte lika roligt. Eller hur var det nu igen? Förra året städade jag upp bland våra utgifter i samband med alla varningar om tuffare tider. Sa upp abonnemang som inte kändes nödvändiga, funderade över om det gick att omförhandla kontrakt och började göra planer på hur vi bäst sparar. Jag är så tacksam över min uppfostran som lärt mig att vara försiktig med att spendera pengar som inte är mina (studielån och huslån undantagna), men förstår att detta inte är något som alla lever efter. Under lång tid har jag förskräckts över yngre förmågors vanor att leva över sina tillgångar. Inte är det bara yngre personer som lever så heller, jag vet personer både i min ålder och äldre som aldrig kommer igen, utan knappt håller sig över vattenytan år efter år. Det sägs att det blir svårare att få ordning på sin ekonomi ju äldre man blir. Skuldberg växer och inkomsterna växer inte i samma takt.

”Knappt tre procent av alla unga vuxna i åldersgruppen 18–25 år i Sverige hade minst en obetald skuld hos Kronofogden i slutet av 2021. Det är en liten minskning jämfört med hur det såg ut för 10 år sedan. Däremot har den sammanlagda skulden ökat under samma tid, från 1,15 miljarder kronor till 1,56 miljarder kronor. Det visar en ny analys från Kronofogden.” Det där är alltså fakta från Kronofogden, men det säger ingenting om alla avbetalningsplaner och krediter som sköts och inte heller säger det något om dåliga buffertar eller icke-existerande sparade månadslöner (tre sparade sådana rekommenderas).

Jag undrar hur det ser ut för alla hemägare efter den här vintern. En person i min närhet sa: ”vi firade när elräkningen då den bara var på 12 500 kr istället för de 15 000 vi hade förväntat oss”. Vem hade trott att 12 500 kr i elräkning skulle vara något att fira?! Här hemma har golvvärmen i badrummet stängts av och alla element står fortfarande kalla. Det eldas för fullt istället. Sanningen är att jag inte alls fryser ens på övervåningen där det är lite svalare. Vi människor är ändå rätt anpassningsbara och glömmer fort hur det varit, både bra och dåligt. Kommer vi att gå smartare ur det här, eller kommer den påtvingade sparsamheten bara leda till ett uppdämt behov att göra av med pengar? Vad händer om uppgivenheten blir för stor? Hur kommer det att påverka hopp och lust i vårt samhälle?