Tandvärk, pirr i magen, gratis wifi på Starbucks, bra mässa, trevliga britter, skön säng, orange gladkofta. Saker som gör mig glad… Ja, alltså tandvärken gör mig glad då den inte känns, som nu! Halleluja. Och familjen verkar klara sig bra utan mig. Fint så.
Nu åker jag till England och kommer inte tillbaka på ett tag. När jag kommer tillbaka lovar jag att uppdatera med snapshots från Birminghams strålande sol och mässans oändliga korridorer. Jag hoppas att du inte saknar mig allt för mycket. Min familj tycker det är roligt för mig och tråkigt för dem att jag åker, så det är lika bra att jag passar på att roa mig riktigt ordentligt när jag nu ändå är igång.
Innan jag reser har jag fått iväg alla överraskningar via posten och på annat sätt. Tyvärr kan jag inte uppfylla 40+ Facebookvänners önskningar, men det kan hända att jag lyssnade på en och annan. Jag har ett paket som jag vill skicka, men det går bara inte. Jag har andra gåvor som jag önskar att jag kunde överlämna personligen där avståndet sätter käppar i hjulen. Jag får vänta med de presenterna tills jag kommer ”hem” i juni.
Sonens sydamerikanska indian hälsar till dig.
Mr Snowman gav en liten uppmuntrande och hjärtlig present till vår fine brevis Hector. (Han är nästan lika bra som Stig!) Hoppas att han gillar godis…
Och nu önskar jag dig en riktigt härlig Alla Hjärtans Dag i morgon. May the force be with you. Vi ses om ett tag. Puss och kram.
Under helgen har vi hunnit umgås med svågern och tre av barnens fantastiska kusiner. Makens mormor som aldrig åker någonstans numera kom också hit i några timmar och det var otroligt roligt samtidigt som det verkligen kändes att det kanske inte blir så många fler gånger. Vi njöt av tiden tillsammans. Jag hade extra roligt åt vår 15-åring som uppfostrade sina småkusiner i dataspelsvett. ”Man kan väl inte bara springa omkring och ha ihjäl folk, det måste ni väl förstå!” Tja, en del pengar har kanske trillat på rätt ställen ändå. Fast å andra sidan har jag bestämt fått för mig att det är alldeles precis vad vissa spel går ut på. Vad vet jag? Jag är ju bara en Morsa… 😉
I går gav vi oss iväg på en Road Trip och hamnade i Örebro. Vi var bjudna av makens gamla vänner på en fantastisk musikal! Det var en amatörproduktion med ungdomar i åldern 12 till 20-någonting (och några äldre i kulisserna). Ungdomarna har repeterat och förberett kulisser och annat sedan i augusti och det var så roligt att se resultatet. Inte bara roligt, förresten. Jag rördes till tårar av vissa nummer, så bra var det. Vi följde med familjen S hem och både ungdomar och vuxna hittade kompisar att hänga med. Alla hade glömt bort sommartiden, så kanske var det att vi lade oss kl 2.30 som gjorde att söndagen har passerat i ett töcken för mig?! Tja, ett mycket trevligt töcken förvisso. Jag är inte alls missnöjd! Nu drar en ny vecka igång. Jag ser fram emot att träffa min skolbästis C i morgon då hon passar på att klämma in en lunch med mig innan hon fortsätter hänga med arbetskamraterna. Ett spännande jobbmöte på tisdag, en middag på onsdag och en helg med konferens, fina Fiffi och konsert. Tja, jag lär inte bli uttråkad i alla fall!
Ni har väl passat på att känna universums storhet i Venus, Jupiter och månen i ny? Min kamera kan inte återge känslan. Jag har drömt mig tillbaka till Bostorp, har stått mellan husen på Roséns väg och tittat upp i himlen och sett skådespelet som himlakropparna bjudit på. Här i förorten är det nämligen för ljust för att man ska få samma känsla, men jag kan inte låta bli att bli åtminstone lite imponerad…
I kväll åker mina svärföräldrar till Sydney. Ja, ska man vara helt sanningsenlig åker de till Bangkok via Helsingfors innan de landar där min söta och höggravida svägerska bor med sin sambo. Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig väldigt sugen på att kidnappa en resväska och packa ner mig i den, men då skulle inte K få sin efterlängtade servis… (Japp, de har fyllt en hel väska med porslin. K gillar sina grejer! 🙂 ) Vi hann med en fika med resenärerna och deras snälla och trevliga chaufförer C & J. Jag hade bakat frallor. När man har frallfika är det viktigt att se till att ha alla de rätta tillbehören. En del personer är gurk- och tomatätare, medan andra, som jag, bättre gillar paprika. I vår familj bojkottar vi den gröna versionen. Röd, gul och orange paprika är mycket, mycket godare. Känner ni någon som frivilligt väljer grön framför de andra färgerna? Hushållsost, prickig korv och två sorters skinka stod också på bordet. Här hemma är det tillåtet att tvesovla. Får man göra det hos er? (Och varför reagerar stavningskontrollen på tvesovla, ett alldeles förträffligt svenskt ord?)
Vi pratade bröd och kunde konstatera att ingen vid bordet fick/får äta Skogaholmslimpa hemma utom vid ”speciella” tillfällen. Jag kan fortfarande tycka att en Skogaholmsmacka med ost till en kopp varm choklad låter lockande, men vi köper bara detta sötebröd under sommarsemestrarna ibland. Matdiskussionerna går varma i många forum, men en sak som de flesta faktiskt är överens om är att bröd i de flesta former inte är speciellt nyttigt att äta. Jag äter knappt bröd alls längre utom då vi är bortbjudna eller det serveras soppa här hemma. Jag har testat några LCHF-versioner och kan säga att inget av de recept jag bakat varit riktigt bra. Har ni därför ett riktigt gott, mjölfritt recept får ni jättegärna tipsa om det här i bloggen.
För övrigt har jag drabbats av ett par tacksamhetsattacker under dagen. Det känns alltid bra att känna sig lite extra glad över egentligen vad som helst.
1. musik
2. sonen och hans kompis som tvättade vår extremt och pinsamt skitiga bil
3. döttrarnas härliga skratt då de satt och tittade på gamla fotografier
4. hushållsassistenten
5. familj (både den jag bor med nu och den jag växte upp med)
6. varmt vatten
7. strykjärn
8. nytvättade överdrag till fåtöljerna
9. sol
10. min spikmatta
I morse ringde jag vårdcentralen för att bestämma tid för besök hos en ny läkare. Ungefär så här gick konversationen. (J är så klart jag, S är sköterskan jag talade med.)
J ”Hej! Jag har varit på flera besök hos Dr. T. Efter det senaste besöket fick jag de här provresultaten och detta meddelande från doktorn……”
S ”Ja, men ditt blodvärde är okej nu.”
J ”Jag är inte sjuksköterska, men jag kan läsa provresultat om det följer med referensvärden. Jag ser att de flesta av mina värden kanske håller sig inom referensområdet, men att ha ett Ferritinvärde på 7 då referensområdet är 7-120 kan väl knappast räknas som okej? De andra värdena är ungefär lika dåliga och TIBC-värdet är för högt, alltså indikerar det att jag har blodbrist.”
S (läser antagligen igenom analysen lite bättre och hummar) ”Ja, nu ser jag att det kanske inte är så bra. Men du mår bra?”
J ”Nej, jag mår inte bra. Det är ju därför jag ringer igen. Jag mår inte bra och mina värden är inte bra. Jag vill ha ett utlåtande från en annan läkare.”
S ” Ja, jag förstår. Har du varit hos någon annan läkare än Dr. T?”
J ”Nej, jag har inte direkt haft några hälsoproblem förut.”
S ”Då har vi Dr. A, Dr. B, Dr. C och Dr. D. Vem vill du gå till?” (Eh, ska jag lyssna till hur namnen klingar och därav veta vem som är bäst? Ska jag välja mellan manliga och kvinnliga läkare, svenska och utländska namn?)
J ”Tja, jag är bara intresserad av att få komma till en läkare som faktiskt är intresserad av att hitta det som är fel och som kanske kan hjälpa mig bli frisk.”
S ”Ja, då ska du få gå till Dr. S. Men hon är väldigt populär, så det finns ingen tid hos henne förrän den 5 december. Men du mår inte så dåligt att du inte kan vänta?” (Vänta nu. Då jag har beställt tid till Dr. T har det alltid funnits tid ganska omgående. Betyder det att sköterskorna medvetet har skickat mig till en dålig läkare?)
J ”Ja, men det låter bra med en populär läkare. Alltid betyder det något. Jag kan vänta i två veckor.”
Vad säger ni? Ska man skratta eller gråta? Min man brukar säga: ”Lita aldrig på verksamhet som inte drivs av vinstintresse”. Jag brukar fnysa åt honom, men jag kanske ska sluta göra det. Tänk om det är så att de har en dålig läkare på vårdcentralen och att han får fortsätta jobba dag ut och dag in eftersom vårdcentralen är vårdcentralen och därmed får fortsätta tugga på trots att patienterna inte får hjälp? Tänk om de rentav har flera dåliga läkare? Ska jag lita på att det finns någon annan än jag själv som är intresserad av att jag mår bra? Ursäkta min något sura inledning på veckan, men jag kände att det här var precis rätt ställe att dela med mig av min frustration. (Kanske lider jag också av akut avundsjuka. Två av mina kusiner är på väg med sina respektive på en tvåveckors kryssning där det varken är kallt eller mörkt. Inte för att jag inte unnar dem det! De är väl värda resan. Jag önskar bara att jag kunde följa med. :))
Snart flyttar min lillasyster och hennes familj till Thailand i ett halvår. Vilket äventyr det kommer att bli! Av själviska orsaker är jag inte lika glad som de resande. Jag gillar att hoppa in som extramamma då och då. Det får mig att känna mig ung igen. Dessutom går det inte att umgås med en snart treåring utan att skratta minst en gång i kvarten. Inte för att jag inte får skratta tillsammans med mina egna barn i större modell, men de har ju fått lite bättre koll på sitt språk än lillkusinen.
För att fira av sista morgonen med gänget steg jag upp lite tidigare än sjusovarna och satte en deg till frukostfrallor. Det finns inte mycket som är lika gott som nybakade frallor. De luktar gudomligt gott, så jag fick också njuta trots att jag inte äter bröd i den formen. Något som är ännu godare är degen som man gör chocolate chip cookies av. Vi bakade ett gäng för att makens bror och brorsdotter ska ha något gott att knapra på under hemresan till Karlskrona i kväll, men det blev inte så många kakor kvar när alla hade smakat på degen…
I går var jag hemma hos L och planerade inför Formex. Det var så trevligt! Jag är nästan lite avis på mig själv som har ett så roligt jobb. Nästa vecka är det järnet som gäller. Jag kommer att sitta med en massa kreativt arbete som förhoppningsvis kommer att bidra till en trevlig You Do-monter för oss och våra kunder. Vi ses kanske där?