samhällsfrågor

22 feb

Tankar runt ett blogginlägg om hälsoförändringar.

Hur tänker UnderbaraClaras läsare om hälsa, vad som ska räknas till hälsa och inte, hur de reagerar på triggers och vilket ansvar Clara har för andras ohälsa? Ja, det får man en viss insyn i om man läser Claras inlägg om ”Små, små hälsoförändringar”. Jag vet inte om jag någonsin sett ett så explosivt kommentarsfält. Med tanke på vad jag funderat på själv den senaste tiden, hur föräldrar curlar barn och samhället curlar sina medborgare, vad jag läser för tillfället och vad en klient specifikt jobbar med tänker jag att kommentarsfältet är värt att ta in i någon forskningsrapport. Det hade varit så intressant att gräva djupare i många av kommentatorernas tankar.

UnderbaraClaras är en blogg som jag ofta läser, eller skummar igenom. Jag bryr mig inte särdeles om modeinläggen, har inte samma politiska uppfattning som Clara, är mycket äldre, har inte småbarn osv osv, men jag gillar ändå bloggen som helhet. Jag landar som du kanske vet då och då i tanken att en öde ö hade varit för mig. Igår fick jag den känslan igen. Tur att jag hade min brorsdotter hemma och sedan hela hennes familj, för det påminde mig om att livet blir bättre om man är tillsammans. I tillsammans ingår att vi bollar idéer, åsikter, upplevelser, angreppsvinklar och funderingar runt skyldigheter och rättigheter.

”Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien.” Om vi inte ser vådan i att leva i ett samhälle där en person, en rörelse eller ett parti dikterar hur vi måste, inte ens bör, tänka och agera i olika situationer, då känns det lite kört. Om ”fakta” ska trumfas av ”känslor” blir livet ett minerat fält där varje situation, ord och person ska vägas och dömas, om och om och om igen. Vokabulär är kung och det gäller att använda rätt ord, och skriva vissa ord med stor bokstav, för att visa att man står på rätt sida. Det gäller även att solidariskt ställa sig bakom varje person som råkat illa ut på något vis, nej, bakom varje RÄTT person som råkat illa ut. Huruvida någon är rätt eller fel beror lite på tid och rum.

”Du kränkte mig och därmed bör du hängas ut/skämmas/få byxorna neddragna och stenar kastade på dig.”
”Du har fel värdegrund, så du får inte jobba här/får inte uttala dig/bör helst försvinna från jordens yta.”
”Vi kräver platser där bara personer med vår hudfärg/våra upplevelser/våra politiska åsikter får vara och vi kräver att alla tycker samma som vi om detta ämne.” (Jag lärde mig att vi skulle lära oss se bortom hudfärg och att apartheid var något hemskt. Idag bedrivs något som jag vill kalla omvänd apartheid, men som säkert har något annat namn, i bl a USA.)
”Varför skrev du ingen triggervarning?!”
Osv.

Som en person som känner mycket har jag fått öva på att inte ta åt mig om någon talat illa om någon eller något som betyder mycket för mig. Jag har fått lära mig att ta ansvar för mina känslor medan andra personer får ta ansvar för sina. Jag har insett att i mötet mellan olika åsikter växer förståelse för hur mänskligheten fungerar och att bara umgås med likasinnade gör en inskränkt och begränsad. Jag har lärt mig att se saker ur andras perspektiv, något som ibland gör att jag förändrar mina egna åsikter medan jag ibland blir ännu mer fast i min övertygelse. Jag har förstått att det svartvita sätt vi ser på världen i ungdomen behövs för att vi ska kunna grunda en fast bas att stå på, men att när samhället styrs av denna typ av ungdomlig övertygelse finns inte utrymme och förståelse som kommer med ålder och livserfarenhet. (Det är lätt att kalla någon mossig bara för att hen inte är med på åsiktståget gällande vad-det-nu-är-som-gäller-idag.)

Jag är starkt emot det sätt undervisning bedrivs på idag, där småbarn ska ”forska” fram allt då utantillinlärning numera anses vara något dåligt. Jag önskar jag själv hade ännu mer på fötterna gällande olika filosofier, politiska riktningar, religiösa samfund och livsåskådningar. Först då man kan något riktigt bra finns det utrymme att växa vidare. Ju mer man förstår mänskligheten som helhet, desto bättre blir man på problemsökning och analys av olika situationer. Att ta beslut på känsla är mitt naturliga utgångsläge och jag är oändligt tacksam för att min analytiske man har lärt mig att se förbi känslorna för att se konsekvenserna som kommer av olika beslut. Min analys av läget är att mycket av det vi ska förhålla oss till i samhället bygger på individers känslor. Jag menar absolut inte att vi inte ska ta hänsyn till varandra, men var hamnar vi om känslor tillåts stå över konsekvensanalys?

Jag kommenterar inte ofta i just Claras blogg, men det gjorde jag den här gången. Jag vill avsluta med den kommentaren och rekommenderar dig att läsa både inlägg och hela kommentarsfältet (det kommer att ta en stund) om du inte lider av anorexi eller andra ätstörningar då inlägget tydligen triggar vissa individer starkt.

Hej Clara! Tack för ett intressant inlägg. Jag måste även tacka alla kommentatorerna för mycket intressanta och relevanta kommentarer. Jag har SÅ många tankar om detta, men nöjer mig delvis med att tipsa om Anders Rosengrens forskning på Sahlgrenska. Det övergripande temat är hälsa, projektet heter Livsstilsverktyget och boken som Rosengren skrivit i anslutning till resultaten av forskningen heter Hela livet. Jag rekommenderar varmt alla att söka upp Livsstilsverktyget och få tillgång till oerhört intressanta texter och samtal med personer som på olika vis har anknytning till hälsa och även att läsa eller lyssna på boken.

Med ätstörningar i mitt eget bagage och att jag numera är terapeut vill jag även ta upp resiliens, eller motståndskraft, som något som kan vara något att satsa på. Att bygga upp mental motståndskraft ger en bättre förmåga att hantera personer som man anser vara idioter, förflugna kommentarer, texter som triggar, sådant som upplevs som kränkningar osv, men även kraft att hantera ännu större trauman. Då man utgår från sig själv (och det gör vi ju alla) jämför man oftast även alla andra mot sig själv som normalitet. Detta gör att man utan förmåga att ställa en situation/åsikt/kommentar på en objektiv plats riskerar att ständigt se andras olikheter och olika sätt att tänka som angrepp mot sig själv eller andra. Äkta triggers behöver behandlas förslagsvis professionellt för att släppa greppet om en.

Har inte någon riktigt bra text om resiliens/motståndskraft (på svenska glömde jag skriva här), men gillar denna:
https://www.apa.org/topics/resilience/

04 feb

Jaha. Och nu då?

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här? Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.” Thomas Di Levas ord har väl aldrig känts mer relevanta. I fotspåren av cancel culture, politiskt korrekta åsikter, nutida censur av både ren fakta och åsikter som inte passar vem-det-nu-är som har fått mandat att låta mest är det svårt att hitta något att hålla i sig. ”I vetenskapens namn” dras fram ur rockärmen vid passande tillfällen, men det kan lika gärna vara någon högt uppsatt person i företag som tjänar miljarder på vacciner som får lov att lägga fram fakta på bordet som vore de neutrala och obefläckade. I början av pandemin lyftes ansiktsmaskernas otillräcklighet fram i vetenskapens namn, men efter ett tag hävdade samma vetenskap att ansiktsmask var nödvändigt och rätt. Det är förresten skillnad på mask och mask något som kanske inte riktigt lyftes i dessa diskussioner. Vissa hjälper helt enkelt varken den som bär masken eller personerna runt omkring. Den som kan sin historia vet att den förkärlek som finns för ansiktsmasker i Asien bygger på den kollektivistiska kulturen och masken bärs för att skydda kollektivet, inte för att skydda individen som bär den. Masken bärs även om man inte har hunnit sminka sig, om man är allergisk eller då luftkvaliteten är extra dålig.

Är det något jag blivit efter de här två åren så är det skeptisk. Jag litar inte längre på någon. Processen som tagit mig hit började egentligen långt innan Covid-19 dök upp på marknaden. Efter att ha haft extremt stor respekt för auktoriteter och ha drivits framåt av en stor pliktkänsla blev åren runt 40 ett uppvaknande för mig. Jag studerade mycket om den svenska kulturen och vår mycket speciella individualistiska kollektivism, jag studerade om frihet och österrikisk ekonomi, jag ifrågasatte min tro och den drivkraft som varit så stor del av mig ända fram tills dess. Jag fick hitta bättre orsaker till mina ”Varför?” och landade i en person som jag faktiskt tycker mycket bättre om. Jag och Plikten är för evigt sammanfogade, men ibland säger jag faktiskt nej. Det gjorde jag aldrig som yngre, jag anmälde mig dessutom som frivillig innan alla de som behöver tänka efter innan de anmäler sitt intresse att hjälpa till hade fått chansen.

Med detta sagt kommer nu resultatet av de studier som gjorts vid Johns Hopkins-universitetet angående effektiviteten av att stänga ner samhället under pandemin. Effektiviteten var vad man skulle kunna kalla negativ enligt en ny analys av forskare vid Johns Hopkins.

”Nedstängningarna under den tidiga fasen av pandemin 2020 minskade dödligheten i COVID-19 med cirka 0,2 %, sade den breda översynen av flera vetenskapliga studier.
”Vi hittar inga bevis för att nedstängningar, skolstängningar, gränsstängningar och begränsande sammankomster har haft en märkbar effekt på dödligheten av covid-19”, skrev forskarna.

Men forskningsdokumentet sa att nedstängningar hade ”förödande effekter” på ekonomin och bidrog till många sociala sjukdomar.
”De har bidragit till att minska den ekonomiska aktiviteten, öka arbetslösheten, minska skolgången, orsaka politisk oro, bidragit till våld i hemmet och undergräva den liberala demokratin”, står det i rapporten.

”En sådan standardmässig nytto-kostnadsberäkning leder till en stark slutsats: totala nedstängningar bör undvikas som ett pandemipolitiskt instrument,” avslutade tidningen.
Tidigt införde många stater och 186 länder förbud mot arbete, socialisering, personlig skolgång, resor och andra restriktioner för att begränsa spridningen av sjukdomen, med hänvisning till rekommendationer från de bästa hälso- och sjukvårdsexperterna.
Forskare vid Imperial College London, till exempel, förutspådde att sådana steg skulle kunna minska dödligheten med upp till 98%. Detta hände aldrig, enligt den nya studien av forskarna Steve Hanke, Jonas Herby och Lars Jonung vid Johns Hopkins.

”Sammantaget drar vi slutsatsen att nedstängningar inte är ett effektivt sätt att minska dödligheten under en pandemi, åtminstone inte under den första vågen av COVID-19-pandemin”, skrev de.
De undersökte dödsfall tidigt under pandemin och fastställde att vid slutet av den undersökta låsningsperioden, den 20 maj 2020, hade totalt 97 081 personer dött av covid-19 i USA.
En framträdande studie vid den tiden hade uppskattat att det skulle finnas 99 050 dödsfall utan nedstängningar.

Hanke är grundare och meddirektör för Johns Hopkins Institute for Applied Economics, Global Health, and the Study of Business Enterprise. Herby är specialrådgivare vid Center for Political Studies i Köpenhamn, Danmark. Jonung är professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet.
De genomförde en ”metaanalys” av dussintals studier som undersökte dödlighet i COVID-19.
Trots de övergripande fynden noterade de några bevis för att stängning av barer bidrog till att minska dödsfallen.

”Att stänga icke-nödvändiga företag verkar ha haft en viss effekt (att minska dödligheten i COVID-19 med 10,6%), vilket sannolikt är relaterat till stängningen av barer,” sa de.
Forskarna sa att tidpunkten för nedstängningar och oavsiktliga konsekvenser kan spela en större roll än väntat för att påverka dödligheten.
”Nedstängningarna har begränsat människors tillgång till säkra platser utomhus som stränder, parker och djurparker, eller inkluderade utomhusmaskmandat eller strikta restriktioner för samlingar utomhus, vilket tvingar människor att träffas på mindre säkra platser inomhus”, skrev de. ”Vi hittar faktiskt vissa bevis för att begränsning av sammankomster var kontraproduktivt och ökade dödligheten i COVID-19.”

Jaha, så så är det med det. Och nu ska vi förhålla oss till ett nytt läge där världen har blivit ännu mer uppdelad i läger. I USA har det enligt vänner blivit riktigt illa i vissa familjer, samhällen, församlingar. Folk hatar varandra. Och är det inte inställning till pandemin så handlar det om sexualitet, ras, politisk inställning till samhälleliga ansvar…

Nej, usch. Dagens blogginlägg blev kanske lite neggo, men jag kommer igen. Mest av allt håller jag nu tummarna för att hävandet av restriktionerna den nionde februari får hålla i sig, för i april vill jag fira en av mina fantastiska småsyrror och hennes blivande make då de ska knyta hymens band. Jag längtar! Vid den här tiden 2020 planerade vi för vår dotters bröllopsfest på Skansen. Bröllopet blev 12 personer starkt istället för 120 personer. Jag tycker det blev underbart ändå, och det blev åtminstone inte inställt. Hur kommer vi att fira framöver, kommer det att bli som innan eller har vi slagit in på en ny väg? Och hur kommer vi att se på våra medmänniskor? Kommer alla vi möter att vara potentiella mördare? Maskerade smittohärdar? Ja, vi får väl se. Jag ser fram emot att få sjunga i kör igen och ta mig ur känslan av att ha blivit allt för introvert för mitt eget bästa. Jag gillar ju egentligen att hänga med folk! Klart slut.

30 nov

Influencers?

På min fasters minnesstund hade yngsta fastern, hennes svägerska, ett fint tal. Hon talade bland annat om att hennes äldste brors fru hade varit hennes idol från det att de lärde känna varandra. Cool, snygg och med en eftersträvansvärd stil. ”Man kan säga att hon var en influencer för mig.” Jag har funderat över vad en influencer är och om det har förändrat vårt sätt att se på verkligheten och våra medmänniskor genom sociala medier-revolutionen.

För att bli influencer behöver man ha något speciellt eller vara någon som andra har som förebild. Det börjar ofta med ett intresse, en gåva, hårt arbete och/eller ett stort engagemang, men inte bara det. Det krävs en hel del ”grit”, stor arbetsmoral och ihärdighet. Det skadar inte att ha ett stort nätverk av användbara kontakter, rätt namn och mycket pengar redan från början. För att ens personlighet, talang eller specialitet ska kunna generera pengar behöver man en stor och trogen följarskara. Och vara snygg! Kom ihåg att utseende är nummer ett för att bli framgångsrik.

Är då influencer ett nytt fenomen? Nej, det har väl alltid funnits. Förebilder och inspiratörer har stått som lysande pelare för alla oss som mest är vanliga och lever vanliga liv i vanliga bostäder med vanliga jobb och vanliga problem. Vi behöver något som lockar och drar, som ger lite glitter till vår vardag. Vissa influencers får oss att vilja bli mer, bättre, ha mer, bättre. Andra får oss att reagera, tänka, explodera. Somliga har fått stora följarskaror som liksom retat sig på dem och inte har kunnat hålla sig ifrån deras flöden. Förr i tiden var fenomenet influencer reserverat för kungligheter och kändisar, men i takt med medieutvecklingen har möjligheter öppnats för fler personer.

Det går att tjäna pengar på snart sagt allt som tänkas kan. Har du bara något EXTRA kan du bli nästa influencer, även om du kanske inte vill kalla dig det. Expert, artist, konstnär, kreatör, författare, inspiratör, poddare, motivatör, skribent, tevepersonlighet eller bara allmänt supersnygg, supersmart eller superduktig – kör på! Här har du alla Elles bloggare och profiler. Detta är bara foton, men går du in på den här länken kan du hitta inspiration till din väg till att bli influencer (eller vad du nu vill kalla dig) genom att klicka på de olika porträtten.

12 nov

Hon som jag kunde ha blivit.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg till ”Trettio tacksamma…” och avslutade med meningen Jag kunde bli vem som helst, men jag blev jag. (Jens Hult) Efter den påminnelsen har jag inte riktigt kunnat släppa orden. Ett tag lyssnade jag på Jag blev jag flera gånger om dagen. Det var något som verkligen talade till mig, det där med hur en människa utvecklas, vad det är som för en till varje given stund. Generna. Miljön. Kulturen. Platsen i syskonskaran. Utbildning och arbetsplatser. Vänner. Partners. Upplevelser, både positiva och negativa. Ekonomi.

Eftersom jag länge har haft ett så stort intresse av frågor runt psykologi och utveckling är det inte särskilt konstigt att jag då och då skärskådar mig själv och funderar runt var jag är och hur jag ska komma vidare. Jag kan uppfyllas av tacksamhet över allt som fört mig dit jag är i just det tillfället, men ibland sörjer jag också. Jag sörjer människor, drömmar, förhoppningar och planer som jag fått lämna bakom mig. Är det något jag insett är det att det inte finns något utrymme för mig att älta OM bara si och så hade hänt/inte hänt. Det som har skett har skett. I acceptansen runt detta faktum finns det dock utrymme för ett visst mått av sorg.

Jag kan sörja den samhällsintresserade person jag en gång var. Jag läste, lyssnade och förhöll mig till beslut, händelser och nyheter. Jag analyserade och delade gärna med mig av mina slutsatser. Jag debatterade gärna med personer som inte tyckte som jag. Jag var engagerad. Idag finns det inte utrymme för detta i mitt liv. Jag blir deppig av det svarta nyhetsflöde som uppfyller våra medier, så jag undviker nyheter och debattartiklar. Jag kan bli fysiskt illamående av hur ondskan manifesteras i människor och samhällen. Jag upplever att min strävan efter att göra gott aldrig räcker till och hur jag som privilegierad ändå inte har rätt att uttala mig. Eller om jag uttalar mig så är det alltid med risken att bli skriven på näsan av någon som vet bättre, som är mer upplyst, som har insikter som gått mig förbi. (”Skriven på näsan” är min upplevelse, jag menar inte att folk är ute efter att sätta dit mig.) Det som fyllde mig med förväntan och lust ger mig numera en klump i magen. Jag vet inte riktigt när det skedde eller om känslan kommer att kvarstå, men jag vet att jag sörjer hon som en gång var jag. Samtidigt tycker jag bättre om mig själv än någonsin, så kanske behövde jag släppa taget om den här delen av mig själv, åtminstone tillfälligt. Har du upplevt något liknande?

08 okt

Lockande och förrädisk.

Det finns inte många symboler som blinkar igenkänning som en röd flugsvamp. Dessa skönheter sticker åtminstone inte under stol med att de är farliga. Det är vit flugsvamp som folk brukar dö av då de äter den av misstag, ska man dö av den röda versionen är det troligen någon som har velat berusa sig billigt som har misslyckats med doseringen. Jag tänker ibland på vad vi människor utsätter oss själva för. Det finns så mycket som kommer med upplysningspamfletter, varningslampor och triggertexter, men folk fortsätter att utsätta sig själva för kort- eller långsiktig fara.

Härom månaden skrev min kusin om fettfobi och nu såg jag att min syster hade gjort detsamma. Hur överviktiga människor diskrimineras i samhället, hur diskussionen om vikt och hälsa är ”ohälsosam” och hur det, medvetet eller omedvetet, läggs in tolkningen överviktig=lat eller utan självkontroll. Jag har svårt att förhålla mig till just den här frågan, och jag får gå djupt in i mitt inre för att reda ut alla begrepp. Det handlar om allt från hur vi får människor att upprätthålla ett hälsosamt förhållande till det vi stoppar i våra munnar till hur vi ser på våra medmänniskor och vad vi förmedlar då vi processat informationen vi tagit in. Ska vi strunta i övervikt och låtsas att den inte finns? Jag vill påstå att det är helt fel väg att gå. Dessvärre vet jag bara att återigen rekommendera Livsstilsverktyget som faktiskt verkar vara något på spåret.

Hälsa och vikt – Ja, hur är det nu? Är smala människor alltid friska och runda/tjocka människor alltid sjuka? Det visar sig att en liten rondör i många fall visar sig skydda individer, men att det vi ser som kraftig övervikt, det som kallas fetma, i princip alltid leder till svåra hälsoproblem. Övervikt är alltså inte en sjukdom, men det är fetma. Feta personer drabbas ofta av högt blodtryck, diabetes 2 och ledproblem. Risken att drabbas av astma ökar med 55 procent per ökad enhet av BMI. (Det är troligen inflammation i luftvägarna på grund av övervikten som leder till astma, enligt forskare.) Frågan är då vad vi gör med denna information. Ska vi blunda för stora samhälleliga problem för att personer blir ledsna om problematiken synliggörs eller påpekas? Mina läkare har vid hälsokontroller flera gånger sagt ”du borde gå ner fem kilo/ten pounds”. Jag har konstaterat att den informationen var inte ny och fortsatt mitt liv i kombination med att känna skam och skuld, men utan att göra något livsomvälvande. Jag har påbörjat otaliga dieter och gått ner några kilo och sedan gått upp dem igen. Det var ju inte förrän jag var på rätt ställe rent mentalt som jag kunde göra vad som känns som permanenta förändringar.

Ärftlighet, kulturella ätmönster, socioekonomiska faktorer – Går vi ner på anledningen till att människor så ofta gör dåliga val, medvetet, är att vi drivs av en inbyggd överlevnadsstrategi – energität mat (söt, fet) betydde för tusentals år sedan inte fetma, utan överlevnad. Denna information verkar inte bidra till bättre val, mest ett konstaterande och ”jaha” hos de flesta. Då jag ammade tittade jag ofta på Oprah Winfreys program och hennes parhäst Dr Phil. (Han är numera en riktig sensationsråtta, men då hade han mycket intressanta fallstudier på besök.) En av de gäster som jag minns bäst var en singelmamma med ansträngd ekonomi och två mycket överviktiga söner. Hon hävdade att det var omöjligt att äta nyttigt i deras situation, men med hjälp av en dietist motbevisades detta ganska snabbt. Däremot var pojkarna vid det laget inte lika intresserade av att äta den nyttiga maten. Barn dras ofta till fet, söt och processad mat om valet finns. (Uppenbarligen gäller det även vuxna.) Dessvärre finns det många studier som tyder på samband mellan dålig ekonomi och fetma. Det verkar tydligen vara svårt att fastställa vad som orsakar detta, men en teori är att man då man känner hopplöshet inför sin dåliga ekonomiska situation åtminstone belönar sig med ”något gott”. Det finns definitivt människor som inte kan äta lika mycket utan att gå upp i vikt, men det är mycket ovanligt. Så har vi NPF-diagnoserna. Personer i det autistiska spektrat har ofta olika typer av ätproblematik. Viktuppgång är också en biverkning till många mediciner, något som blir mer vanligt i takt med att fler och fler mediciner introduceras på marknaden.

Tolkning av utseende – Hur reagerar du själv på hur du tar in information om en individ du möter? Det finns studier som visar på att den generella tolkningen är smal=kompetent och tjock=varm och kärleksfull. Varför blir det så? Och vad gör vi då vi vet att det är såhär? En tolkning är att personer som upplever diskriminering pga sin vikt (eller annat man diskrimineras för) överkompenserar med att bli extra trevliga för att klara sig bättre i samhället.

Representation av överviktiga människor i offentligheten – Klädföretagen har uppenbarligen sett hudfärg som den viktigaste anledningen till diskriminering de senaste åren och justerat för detta, men även överviktiga modeller har långsamt tagits in i marknadsföringen. Bl a har alla de stora märkena i Sverige särskilda kollektioner för större storlekar. Jag ser även att annan bildreklam börjar skifta fokus mot en mer blandad representation av människor. Något som inte verkar läggas så stort fokus på är att fula människor blir mest diskriminerade av alla, och som du kanske märkt finns det väldigt få fula människor representerade i dessa sammanhang.

Hur vi pratar med våra barn – Hur kommer det sig att bebisar inte diskriminerar, medan treåringar redan visar klart och tydligt att de föredrar smala människor? Hur pratar vi om vår egen vikt inför barnen? Hur pratar vi om barnens vikt med dem själva? En släkting (som själv alltid har varit väldigt smal) ringde och var jätteupprörd då skolsköterskan hade ringt och pratat om hennes barns vikt och diskuterat hur den skulle kunna justeras nedåt då barnet gick på mellanstadiet. Men vad ska samhället göra med all information som samlas in från innan födsel till död? Tanken är väl att röda flaggor ska åtgärdas på olika sätt och då övervikt är en viktig indikator för ohälsa blir det svårt att blunda för just denna flagga tänker jag. En annan smal mamma i bekantskapskretsen i USA packade smalluncher till sin dotter, men dottern fortsatte gå upp och upp och upp. Det visade sig att hon bytte mat med klasskompisar och dessutom åt i hemlighet redan då hon var sju år. Hur hanterar man en sådan situation? Jag tänker att det är värre med en ätstörning än med själva övervikten och den värsta kombinationen är en ätstörning med viktpåverkan upp eller ner (anorexi, hetsätning, bulemi etc.).

Samhälleliga åtgärder – Det finns mängder att skriva om detta ämne. Här kommer först lite fakta från Folkhälsomyndigheten:

Av befolkningen 16–84 år var det enligt 2020 års undersökning 52 procent som uppgav ett längd-viktförhållande som indikerar övervikt eller fetma. Förekomsten av övervikt och fetma varierade mellan olika grupper och var vanligare bland äldre än bland yngre, och bland personer med förgymnasial respektive gymnasial utbildningsnivå än bland personer med eftergymnasial utbildningsnivå. Övervikt och fetma var också vanligare bland personer födda i övriga Norden än bland personer födda i Sverige. Andelen personer med övervikt eller fetma, och andelen med fetma, ökade i alla åldersgrupper 2006–2020. Ökningen var särskilt stor bland yngre, men även i åldersgruppen 45–64 år. Skillnaden i andelen med övervikt och fetma mellan gruppen med eftergymnasial utbildningsnivå och gruppen med gymnasial utbildningsnivå ökade 2006–2020. Andelen som angav övervikt eller fetma varierade mellan länen med som lägst 44 procent och som högst 59 procent år 2017/20 (flerårsmedelvärde).

Här kan du läsa om hur denna statistik används. Frågan är varför samhällsvikten fortsätter uppåt trots fler och fler insatser från Pappa Staten? Har du några teorier? Och håller du med/vill protestera om något du läst här? Återkoppla gärna om du orkat läsa så här långt.

15 sep

1969-2021.

Över femtio år har runnit under broarna, men vad har hänt? Inte mycket. Kvinnor är fortfarande bäst på att dissa kvinnor, Black Power har bytt namn till Black Lives Matter, men demonstrationerna verkar gå till på ungefär samma sätt, det behövs en massa nya poliser, men regeringen glömmer att analysera varför det är så (fler snutar ba, så löser det sig nog) och porr är fortfarande ”bra, men inte bra”. Jahaja. (Urklipp ur Expressen no. 11 1969.)

22 feb

Om det ändå fanns ett Riktigt Bra System.

När jag växte upp fick jag höra av mina föräldrar att Sverige var ett helt fantastiskt land med ett system som var uppbyggt för att skydda de svagaste, de missbrukande, de svårt psykiskt sjuka, helt enkelt alla som kanske hade hamnat på gatan om inte ett allmänt system fanns.

Genom åren har systemet ändrat form. Mina föräldrar hann vara med om många reformer och uttalade sig många gånger i suckande form det sista året då jag bodde hemma hos dem. Nyheterna stod på både morgon som kväll och jag har nog inte varit så insatt i världsläget varken förr eller senare. Efter det där året kroknade jag. Redan innan jag flyttade ”hem” hade jag gjort valet att inte titta eller lyssna på nyhetsrapporteringar då de hade börjat göra mig cynisk och rädd. Det finns så otroligt mycket ondska och elände i världen och jag ansåg att jag inte hade råd att fylla mitt sinne med mer än det jag redan var tvungen att ta mig an.

Fortfarande lider jag av nyhetsklåda. Det är ytterst sällan jag känner mig uppbyggd och stärkt av nyhetsrapportering. Å andra sidan är det spännande att grotta ner sig i ett ämne och försöka vända på alla stenar för att förstå hur det funkar.

Vad är det med välfärdsstaten som är så fantastiskt och varför klagar alla alltid på allt ändå? Kanske borde vi bara bita ihop i alla lägen och kämpa på? Vad hade hänt om vi bytte plats med en person i samma ålder som oss själva från 1821? Hade vi överlevt? Hade vi klagat? Och vad hade personen vi bytte med sagt? Vad hade hänt om vi klippte alla bidrag och försäkringssystem idag och började bygga från grunden igen? Inget Försäkringskassan, inget Socialtjänsten, inget Arbetsförmedlingen, inga Regioner? Hur ser det ultimata och väl fungerande systemet ut? Som funkar 2021, inte på medeltiden.

Vi svenskar har det i nästan alla mätningar oförskämt bra. Här är ett exempel. Trots det känner jag väldigt få svenskar som i sanning är ”förnöjsamma” och som inte hittar något att klaga på. Hur det kommer sig finns det såklart en massa olika förklaringsmodeller till. Politiska förklaringsmodeller, psykologiska förklaringsmodeller, ekonomiska förklaringsmodeller, religiösa förklaringsmodeller…

Så fort vi jämför oss med någon som har det bättre mår vi sämre och tvärtom. Är det en inbyggd drivkraft? Själv ser jag olika personer hantera det på olika sätt.

Kollektivistiska ideal och socialistiska lösningar till alla orättvisor ligger i den svenska modersmjölken. Det svenska folkhemmet. Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Ingen ska behöva känna sig bunden till spisen eller vara beroende av familjen. Kollektivet är idealet, alla ska ha likasamma, eller åtminstone ska jag inte ha det sämre än någon annan. Det talas även ofta om rättigheter, kanske inte lika ofta om skyldigheter.

Konservativa ideal hyllas gärna av de mer försiktiga. Bevara det som det alltid har varit. Om något måste förändras, så gör det försiktigt och långsamt. Som individ är jag inte heller jätteviktig, det är olika Auktoriteter som vet vad de talar om och som ska förväntas upprätthålla ordningen. Polisen. Militären. Kungen.

För frihetstänkarna är liberalismen antagligen mest lockande. Frihet att tänka, handla och välja är mycket viktigt för en frihetstänkare, men hur en samhällsstruktur ska se ut för att jag verkligen ska kunna välja beror på vilken typ av frihet jag strävar efter. En libertarian och en socialliberal person har mycket att lösa innan de är överens om ett fungerande samhällssystem.

Vilken förklaringsmodell man än håller sig till så finns det glapp. Små glapp ibland, ibland stora. Den svenska modellen kräver att alla strävar på, hjälper till och att ingen ”utnyttjar systemet”. Tyvärr finns det vissa personligheter som är som gjorda för att utnyttja systemet. Man kan se det som en otroligt effektiv överlevnadsstrategi, men det hjälper ju inte mig när jag ser hur jag själv får det sämre för att jag är lydig och ordentlig medan fuskare åker räkmacka. Det är dit vi har kommit nu. Välfärdssystemet vänder sig inte längre till de stackare som inte har någon familj, som är svårt psykiskt sjuka eller lider av stor ohälsa. Alla berörs. Det handlar om ”Grejt, här kan jag tjäna en hacka!”, ”Jag vill också ha en större del av den kaka jag hjälpt till att baka.” och klassikern ”Vi har varit naiva” har vi nog inte hört för sista gången.

Jag har förut pratat om plånbok, budget och förmåga till konsekvenstänkande som en slags liknelse för hur vi hanterar de tillgångar vi har eller tillskansar oss. Det handlar om faktiska pengar, om hälsa, om talanger, om erfarenheter… Jag tror att vi lite var till mans glömt bort, eller aldrig lärt oss, hur vi tar ansvar för oss själva och det samhälle vi bor i. Jag tror att vi hamnat i ett läge där vi har så stor tro till ”systemet” att vi inte vet vad vi ska göra då institutioner och organisationer inte längre kan upprätthålla den kvalitet som vi förväntar oss. Hur vi ska gå vidare för att det ska bli bra vet jag inte, men en sak vet jag. Jag tror fortfarande på gräv där du står. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något. Och jobbar vi var och en på att bli en lite bättre version av oss själva så går vi väl åtminstone åt rätt håll tänker jag.

08 feb

Här är det mörkt och kallt…

… men nere i vardagsrummet har vi det varmt och skönt tack vare kaminen. Jag vill ju inte vara sån, men jag tar annars tacksamt emot uppmaningar som denna: Låt bli att dammsuga för att hålla nere elförbrukningen! Skämt åsido… Oljekraftverk dras igång, kolkraft importeras, men vad ska vi göra då kärnkraften avvecklats? Jag har inte satt mig in i energifrågor sedan jag undervisade på högstadiet för tio år sedan, men nu känner jag att det är dags igen. Den här frågan börjar ju röra upp en del tankar. Hur ska egentligen alla kommande elbilar och laddhybrider försörjas med el? Ska tillgången till uppvärmda hem bli en ny klassfråga? Och hur ser det ut med forskningen om kärnkraft där denna har fortsatt utvecklas?

Jag vet att min man anses vara typ koko många gånger då han varnar för konsekvenserna av olika beslut. Han säger själv att hans förmåga att förutse framtida skeenden är både en välsignelse och en förbannelse. (Mest illa går då då han försöker sig på ”Svenssontänkande”, alltså att helt enkelt göra det som känns bra i stunden…) Faktum kvarstår. Det är lite skrämmande att se hur beslutsfattare också i höga positioner är så dåliga på helhetligt tänkande. I helgen hittade jag en artikel av Eli Göndör som jag tycker belyser denna problematik så bra! Artikeln Diagnos: ideologisk narcissism är väl värd en stunds läsande och begrundande. Det var ju precis den här diskussionen jag hade med min unga, politiskt aktive släkting häromdagen. Vi omges av en massa teorier som låter bra på papper, men som inte går att omsätta i verkligheten. I verkligheten följer nämligen inte alla spelreglerna. Alla passar inte heller att fylla platser i rollbesättningen, och vad gör vi med dem? Nej, det orkar jag inte tänka på. Jag går ner och fixar en kopp te istället! Kanske måste jag dra igång vedspisen först? Jag vet nämligen inte om vattenkokaren är på listan över godkända elektriska prylar att använda kvällstid.

04 feb

Hållbarhet, här en stund på jorden och grrrrrr.

Oj. Vad hjärtat, och huvudet, är fullt av… Idag har jag en riktigt spännande pingismatch på gång i huvudet. Det handlar om hållbarhet, klasstillhörighet, samhällsansvar, individens ansvar, klimatet, ekonomin, förutsättningar, Arbetsförmedlingens anställdas förväntningar om att alla redan ska känna till systemet och så lite ”oj, vad vackert vi har det här” spritsat över det hela.

Den här känslan. Morgonsol, värme, trygghet, varmt och kallt rent vatten i kranen. Vi har det så bra. Privilegier. Och så något som skaver. Pilar från alla håll mot mig som fenomen, men fenomen landar ju också i individer. Vad borde jag göra? Det finns lika många svar på den frågan som träd i skogen. Vad kan jag göra? Se där, nu börjar jag komma någonstans.

Ja, du ser ju hur bra jag har det. Och mycket mer rörigt än jag trivs med. Inte minst har jag två oanvända burkar skokräm som ska hitta nya hem. Känner du någon med bruna skor som behöver gratis skovård? Min FootMender All in One är förresten nästan slut och trots att jag blivit lite beroende av denna superspeciella fotkräm kan jag inte säga att jag har fötter som ser ut att inte behöva ”fotbad, fotfil, fotsocka eller krämer” som denna superkräm sägs ersätta. Dyr är den också. Burk ett var jättebillig, tror de försökte lura på oss kunder en ny produkt. Burk två och tre köpte jag till specialpris (köp en, få den andra mycket billigare) och nu när den tredje nästan är slut är jag för snål att köpa en till fullt pris. Dessutom har jag inte nått det där resultatet jag hade tänkt mig. Tänk om kokosolja och bomullssockor funkar precis lika bra? Då är jag riktigt blåst. Nåja, tillbaka till viktiga saker. Hjälper jag till att sänka vår planet i ett svart hål genom att köpa hem svenskodlade tulpaner? Nej, nu förlorade jag fokus igen.

Just det, hållbarhet och vad jag kan göra. WWF har en drive där de vill få folk att göra många små och stora förändringar för att rädda världen. Du vet det där jag skrev för ett tag sedan, att skammen är vår nya lilla svarta? Ojojoj, här finns en lång lista med sådant som alla Gutmenschen kan använda för att späka sig själva och skamma sina medmänniskor.

Nu räcker det inte att vara vegetarian, eller ens vegan. Nej, ”Att välja mer vego är bra, men en del vegetarisk mat bör du undvika – t.ex det som har flugits hit.” Jo, men då så. Veganerna får det lite svårare utan quinoa, avokado, sojabönor (eller, en del svenska sojabönor finns det nog, men de flesta kommer utomsocknes ifrån), kokosmjölk, och ja, så fortsätter det.

Alltså, ursäkta att jag blir så raljerande, men det finns faktiskt ingen hejd på hur dålig man kan vara. Någonsin. Särskilt inte om man är högkänslig, medveten om all skit som kan gå fel och extremt kritisk mot alla som inte lever upp till de högt hållna krav man ställer på sig själv och sin omvärld. (Ja, jag har precis satt mig in i svårigheterna som högkänsliga har att slåss mot, därav bollen åt detta hållet.) Det tar aldrig slut! Gör en förändring, men nöj dig inte. Och kom ihåg att om det inte är ditt fel så är det sannerligen någon annans. Omvänd dig! Piska dig själv! Svält dig själv och skicka din fralla till de fattiga barnen! (Jag börjar vid det här laget få lite dåligt samvete åt att jag lägger ut hundratals kronor på vildfågelmat som jag skulle ha kunnat skicka till någon matkasse-organisation.)

Sanningen är att jag redan gör mycket av det som finns på WWF-sidan. Jag borde nöja mig med det. Kanske är det hormoner som får mig att känna mig på krigshumör. Kanske var det dotterns samtal med Arbetsförmedlingens anställda, hen som i ett mejl presenterade sig som tillgänglig, villig och ivrig att hjälpa vår yngsta dotter att få jobb i enlighet med EU:s riktlinjer och allt vad det var. Dessutom skulle denna unga hen ha bara ett fåtal arbetssökande att chefa över, så de skulle kunna få en personlig kontakt…

”Det lät som att hon läste från ett papper.” (Dotterns kommentar efter samtalet.) ”Ok, men fick du svar på dina frågor?” (Min kommentar, hon hade förberett tre frågor.) ”Alltså, jag har tagit anteckningar, men jag fattade inte riktigt vad hon menade. Hon pratade om EU, Försäkringskassan och ersättning. Men det går nog inte att jag har mitt jobb kvar då.” (Hon har precis fått timanställning på en städfirma och undrade helt enkelt om det gick att kombinera AF-projekt med ett otryggt deltidsjobb. Det kan både hon och jag fortsätta undra över, men vi har åtminstone blivit hänvisade vidare till Försäkringskassan.)

Ok, här kommer jag in. Om man skriver in sig för första gången på Arbetsförmedlingen tänker jag att Arbetsförmedlingens anställda borde förstå att den nyinskrivne med all sannolikhet inte förstår särskilt mycket av drillen runt hur det går till att ha med sagda förmedling att göra. Varken maken eller jag har behövt söka jobb genom dem och är dessutom lastgamla, så det som gällde då vi var 20 gäller antagligen inte längre. Om ungdomen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen redan hade hittat ett jobb hade hen antagligen inte sökt sig till denna samhällsinstitution.

”Mejla och säg att du inte riktigt hängde med och att du önskar att hen sammanfattar ert samtal.” (Mitt förslag då husets ungdom fortfarande var lika frågande som innan samtalet.) Den AF-anställde återkom tämligen omgående med ett mejl som var en upprapning av floskler och fina ord, men det framkom åtminstone att vår dotter inte kunde söka detta ”projekt” förrän hon varit arbetslös i minst 90 dagar. Och hen skickade också en länk till ett GDPR-sekretessmedgivande som hon isåfall skulle behöva skriva under. Jag kunde konstatera att det inte var så konstigt om inte dottern förstod vad telefonsamtalet gick ut på, för det gjorde inte jag heller, inte ens i skriftlig form. Och då tycker jag nog att jag är relativt snabbtänkt.

Jag kan ju avsluta med att jag slutligen hade en skriftlig konversation med en ung, klipsk och idealistisk ung man som nog vill åt samma håll åt jag, men genom att gå på en väg som ser helt annorlunda ut än den jag har slagit in på. Han gillar Marx och ser människors uppdelning i klasser som förklaringen på alla orättvisor som finns i världen. Diskussionen var både spännande och artig. Jag har dock numera noll förståelse för hans politiska ståndpunkt. Jag avslutade med ”Gammal tant som drömmer om att alla bara ska ha det bra och vara glada, men lite svedd på vingspetsarna av livet. Långt ifrån bitter, men mitt ideologiska tonårshjärta har blivit krossat lite för många gånger av människor som utnyttjat systemet.”

Ja, typ så har min dag varit. Dessutom försöker jag få mina företagsutbetalningar i SEK istället för i EUR, men det verkar vara smått omöjligt. Må jag lyckas på detta sjuttonde försök. Om det går tänker jag unna mig ett fotbad. Går det inte så tänker jag trösta mig med ett fotbad, så det går nog på ett ut.

Ps: Jag förstår om du är trött på mig nu. Som sagt. Jag skyller på hormoner, systemet, eller vad som helst, men det här är ändå min blogg. Imorgon har jag säkert lugnat ner mig.

26 dec

Hur fortsätter vi?

Tänk, vilket år 2020 har varit. Man kan säga mycket. Det var ett smidigt år rent siffermässigt, lätt att komma ihåg onådsåret 2020 då coronaviruset tog över delar av världen. Jag undrar verkligen hur vi ska förhålla oss till detta framöver. Är du intresserad av att sluta ”gå på” medias rubriksättning (deras uppgift är kanske inte helt neutral om man säger så) kanske du vill läsa SCB-statistiken över antal dödsfall per dag mellan 2015 och 2020. Slutet på året är inte uppdaterat än, men här finns mängder av information.

Jag har två bekanta som vad jag vet har dött av Corona. Den ena var multisjuk och den andra var gammal. Två bekanta har fått stora delar av 2020 förstört och kommer kanske inte helt att återhämta sig efter Covid-smittan, men främst är det lång tid i respirator som gått hårt åt deras kroppar. Tre personer har dött av Covid-restriktioner. En inställd operation, två var så rädda för coronaviruset att de inte sökte hjälp på vårdcentralen som de hade behövt. Mängder av småföretag och butiker har gått i konkurs. Kurser och utbildningar är proppfulla, men hur håller de vid en kvalitetskontroll? Det pratas om Coronabebisar, men hur står det till med alla ofrivilliga singlar och dejtingvärlden? Ensamheten? Mind har utökat sin verksamhet i år, trycket är stort på självmordslinjen till exempel. Efter vår härliga Zoom-julfest med släkten igår kan jag säga att den ju inte hade blivit utan coronaviruset, så allt är inte bara mörker.

Nu är frågan vad vi ska göra framöver. Hur går vi vidare? Influensor kommer att fortsätta spridas, flera olika stammar dessutom. Jag har läst otaliga artiklar om vårt ansvar för att vården inte ska överbelastas. Gäller det bara intensivvårdspersonal, eller gäller det även andra avdelningar framöver? Vad blir nästa ansvarsområde? Att se till att gå ner i vikt för att hjärt- och kärlsjukdomar tar för många liv? Alla cancerfallen? Och hur blir det med skattemedlen som ska bidra till vårdpersonalens välförtjänta löneökningar nu när så många privata aktörer inte bidrar till skattkistan?

Det svenska Samhället är byggt på att det räknas med att alla är solidariska och drar sitt strå till stacken. Ger Staten en rekommendation följer man den. Säger Staten att det är bra att bebisar mår bättre hos en utbildad pedagog än hos föräldrarna är det så. Säger Staten Hoppa! så hoppar de flesta. Går allt åt skogen går det alltid att ropa ”Det är Samhällets fel!” Är det något vi kan vara säkra på är att det är någons fel. Vi är kollektivistiska individualister, finner ro i att göra som alla andra och samtidigt tro att vi är så speciella. Ja, eller så har det iallafall varit i mångt och mycket. Jag har en känsla av att mycket har dragits till sin spets under 2020 och att vi kommer att se både fantastisk utveckling och illaluktande dynga i coronavirusets fotspår. Vad tror du?