historiens vingslag

11 jul

Det där rensandet nu igen.

Ibland tänker jag att vi väl ändå är klara med rensandet, så här drygt tre år efter att delar av familjen flyttade hem till Sverige igen. Andra gånger får jag påminna mig själv om att det är en process som aldrig tar slut. Varje gång jag tänker att jag (jag kan inte styra över resten av familjen) är färdig dyker det upp något nytt, något nygammalt eller något som tre månader tidigare inte ens hade med rensandet att göra. Loppisen har ännu inte blivit av, men sanna mina ord, snart är det dags! (Inga emojis är välkomna i bloggen, men det står dig fritt att tänka dig en här. Jag dömer ingen.)

Den här gången gäller det världens sötaste lilla lodenrock. Maken hade den när han var liten och sonen hade den också några gånger. De söta Lederhosen tillhör utstyrseln i storlek, men jag har inte sett rocken på några foton. Vad gör man med dessa plagg? Tja, jag bestämde mig för att lämna in rocken på kemtvätt och försöka göra vad jag kan för att bevara dessa plagg åt eftervärlden. Vad gäller maken vet jag att han letar efter en Trachtenjacke i mer passande storlek och kanske lite mindre barnsligt snitt. Med hans målmedvetenhet hänger det säkert en i hallen snart.

06 jul

Perspektiv.

Prästanteckningar från 1789-1790 gällande Sturkösomrarnas väder och vind:

1780 – regnade inte från 12/7-1/9. Stark hetta. Dålig årsväxt.
1781 – torka och missväxt. Fisket slog alldeles fel.
1782 – för svår väta.
1783 – torka och soldis.
1784 – kall sommar.
1785 – för svår väta.
1786 – dålig årsväxt (gulsot och bältsjuka).
1787 – ymnig årsväxt, ”gudilovad”.
1788 – årsväxten medelmåttig.
1789 – årsväxten ymnig och rik.
1790 – årsväxten rik.

Jag är tacksam för Antons lilla häfte från 1962, STURKÖ – glimtar ur en ösockens historia, som gett mig spännande kunskap om den ö som numera inte bara är mitt sommarparadis. När jag läser väderredogörelsen är det lättare att acceptera att vi människor inte lätt styr över väder och vind. Vi behöver ta hand om jorden, vårda den väl precis som vi borde vårda oss själva. Naturen är en helt fantastisk skapelse med en återhämtningsförmåga som går över de flestas förstånd. Jag tror att vi människor glömt både det ena och det andra.

Sturkö nämns redan i kung Valdemars jordebok från 1200-talet. I denna uppräknas de kungliga egendomarna eller ”kongelev”. I den så kallade ölistan läser vi: ”Tærnø, Haslø.hus., Gyø.-hus, Storkø.hus, Sinhorn (Senoren).hus.,” Tillägget hus efter vissa öar torde betyda att öarna ifråga var bebodda, och ej att de var befästa med ett hus = borg. För detta talar texten i ölistan: ”många öar, bebodda och obebodda, som ligger kring Blekinge”. O- Nielsen menar, att man ej kan vara säker om betydelsen av hus. Där kan ha funnits ett kungligt ”tårn” eller ”Kongligt Jagthus”, som Nils Henrik Sjöborg uttryckte det. I motsats till dessa bägge författare hävdar Svend Aakjær, ”att hus betyder icke, at der var Kongsgaard, Fæstning, Vagttaarn eller Jagthytte paa Øen, men blot, at den var bebygget, saaledes at der kunde skaffas Husly paa de kongelige Jagter.” Efter ölistan åtalas det vidare, att i Blekinge gives lika många öar, som årets dagar.

28 okt

Här hemma på ön.

Solsken, före. Nu är verandan tom. Den väntar på att återfå lite av sin forna glans och jag kan knappt ”hia mej”… När jag var ute och gick träffade jag Henning och Birgit. De bor lite längre ner på vår väg, men viktigast av allt är att Hennings farbror byggde vårt (eller än så länge min brors och svägerskas) hus. H har varit dålig och B vill att han ska pigga på sig lite innan han får sitta ner med mig och berätta sina minnen. Jag kan knappt hia mej för det heller.

Vi har nu fått hela Riksarkivets information om denna fastighet. Jag kan inte uttyda allt och ett par dokument verkar ha kommit fel. Trots det är det jättespännande att följa köpehandlingarna och jag älskar att vara en del av den här platsens historia! Nu ska jag bara förstå mig på de nitiska handläggarnas alla förkortningar.

05 jul

Serendipity!

Lite för ofta händer det att saker och ting faller på plats efter lång tid och att jag känner starkt att det var precis såhär ”något” skulle bli och vara. För flera månader hörde jag av mig till kommunen för att få reda på vilka som hade bott i vårt hus och kanske till och med få reda på vem som hade byggt det. Officiella dokument är ofta väldigt krångliga att förstå sig på och dessutom kan de vara svåra att hitta. För att komma längre än det vi redan visste (att Elsa och Anton Svensson hade bott här tillsammans med sin fosterson Kjell) fick vi gå vidare till Riksarkivet. Igår kom så ett kuvert med svar på min fråga… Enligt vissa källor finns information om att huset troligtvis byggdes 1915, kanske av ”återvändare” (emigranter som flyttade tillbaka till Sverige). Enligt Riksarkivets källor verkar det som att Sven Olof Larsson och hans hustru Hilda Maria Larsson (född Petersson) köpte marken 1914. Detta tyder på att uppgiften om att husets byggår är 1915 stämmer.

Efter att ha gått in på Ancestry och sökt runt en stund kunde jag konstatera att vår käre Sven Olof emigrerade till Amerika 1893. Då han gifte sig med Hilda 1913 då de båda var liiiite till åren komna var det i Sturkö kyrka, så någon gång kom han uppenbarligen tillbaka. Sven, eller Swen, var återvändare! Det är faktiskt lite ryskvalitet på den här informationen. Jag hittar inga dokument från USA och inte heller några barn till Olof och Hilda, men än är inte den här historien färdigskriven. På sätt och vis känns det ändå som att det finns flera anledningar till att vi trivs så fint här hemma. Visst är historia fascinerande?

12 maj

Samma, men något helt annat.

Här står Anton Svensson framför sitt fina hus och sin välskötta häck en dag för många år sedan. Med hjälp av min syster hittade jag dessa fotografier idag. Tänk vad fint det känns att vi får vara med att göra detta hus till ett älskat hem igen! Trots den tragiska historien som också finns känner jag så mycket kärlek och frid här.

Jag undrar hur det kommer sig att de hade så fin gräsmatta överallt där vi nu mest har uppkörd lervälling. I och för sig har vintern varit blötare än på länge, men ändå… Synd att vi inte får se om huset bakom den högra häcken stod kvar vid det här tillfället!

När jag ser hur liten vår gigantiska gran på gårdsplanen har varit inser jag att tiden har gått sedan dessa ögonblick fångades. Det fanns väl inga åkgräsklippare vid den här tiden? Klipptes gräset i timtal med handdragare eller fanns det något traktorhjälpmedel?

Här inne händer det både det ena och det andra. Varje litet framsteg känns som en stor vinst! Brorsan har målat dörrfoder, trappräcke och fönstersmygar och helt plötsligt fick flera rum en helt annan karaktär! Arbetsrummet är färdigt sedan länge, men det får ständigt nya ”så länge”-uppgifter. Nu är det nära! Ordning och reda gör mig glad.

Apropå ordning och reda har vi fått ner lite mer i trädgårdslandet. Min syster var här och hjälpte till att rensa ogräs och ta upp lökar som ska få nya platser efter den stora planerade trädgårdsrenoveringen i höst. Maken har grävt flera nya planteringsytor och har vi nu tur och skicklighet kan vi skörda hallon, jordgubbar, potatis, sallat, sockerärter, spritärter, spenat och morötter i sommar. Det finns ett gäng andra fröer som fortfarande får vänta lite och kronärtskockorna ska ut från krukorna till landet. Tomatplantorna har vi planerat att sätta i stora hinkar vid ladan så de inte står för nära potatisen. Det hjälpte förvisso inte förra året, men skam den som ger sig!

Kirskålshavet och allt som böljar till vänster i bild ska klippas ner då tulpanerna har blommat klart så jag kan plocka upp dem. Det blir ett präktigt dagsverke! 😀 Den dagen, den sorgen. Ja, eller snarare glädjen.

08 sep

Arbete och nöje.

Trots att dottern är 15 år gammal kom det där som alltid är att vänta några veckor in på höstterminen: den obligatoriska tillbaka-till-skolan-förkylningen. Att vara en smittohärd är aldrig uppskattat av andra, men å andra sidan är det omöjligt att vara hemma en hel förkylning utan att skolarbetet eller jobbet tar skada av något vis. Vi får väl se om hon kan hämta sig på en långhelg…

Jag åkte ifrån sjuklingen ut till Huset för att utföra mina sysslor. En duktig kock håller rent på arbetsytorna då han lagar mat och en duktig mångsysslare håller rent mellan olika moment under ett renoveringsprojekt. Jag må vara mångsysslare, men jag kan varken sätta reglar, putsa murbruk, sätta upp gips eller annat mer avancerat. Däremot kan jag både sopa och skrubba, så det passade jag på att göra nu. Jag rensade också ut lådorna i verandan och trillade bak så långt som till 1929 då det tydligen fanns en småskola ute i Uttorp. (Idag finns det en skola för hela Sturkö. Där går det 93 elever upp till sexan.) Anton och Elsa Svensson höll sitt hem och trädgård otroligt välskötta, så det känns lite tragiskt att se det förfall som har föranlett den stora renovering som huset nu går igenom. Nåja, jag är glad över att min bror såg potentialen och nu visar huset den kärlek det förtjänar!

Så snyggt putsad murstock! Den ska målas vit och just den här hallkorridoren kommer att bli vitmålad hela den. Takhöjden är 2,40 på hela nedervåningen, något som nog får anses väldigt ovanligt på en liten gård ute på landet vid förra sekelskiftet. Vi är dock tacksamma och tar gärna emot. I det som nu blir badrum, tvättrum och hall kommer dock taket att sänkas lite. Detta har att göra med att det är mycket lättare att fixa elektriciteten då man kan dra det utanför det gamla taket och sedan sätta ett nytt tak. Taket i dessa utrymmen kommer naturligtvis inte att bli ens tillnärmelsevis lika vackert som våra pärlspontstak, men jag tror att vi överlever.

Här ser du verandan och hur vackert det blir då solen lyser in genom de röda rutorna. Det känns nästan surrealistiskt att jag sitter här och tänker på hur det ska bli när vi flyttar in och vilka av mina hus/hem/organisations-planer som då kommer att ha uppnåtts. Om några månader ska det där huset verkligen vara vårt hem…

I det här hörnet ska det stå en Viking vedeldad spis. Putsen kommer att bli vitmålad och väggarna kommer att kläs med vitt kakel och någon diskret tapet, antagligen i ljust grått, om du undrar.

Här kommer den del som är tragisk. Pga sjukdom blev huset för många år sedan en levande soptipp och grannen har berättat att det inte ens gick att befinna sig på gårdsplanen för alla flugor. Dessa flugor bodde tydligen inomhus också, för så här har det sett ut på vissa delar av både målade tak och snickerier. (Har du aldrig sett på maken kan jag tala om att det är flugskit.)

Efter handskar, varmt vatten, såpa och skrubbsvamp är dörrkarmarna nu redo för målartvätt och ny färg. Ah! Såpa!

Efter arbetsdagens slut var det äntligen dags att träffa mina körvänner i Fredrikskyrkans Motettkör. Tusen tack till min syster som precis visste vad jag ville ha (en kör) och hur upplägget skulle vara (lite utmanande, men ändå med en kamratlig och trevlig stämning). Jag ser redan fram emot nästa veckas repetition!

Första utmaningen är att bemästra Mozarts Missa Brevis in B, KV 275. Här har du en version framförd av en grymt duktig japansk kör och ensemble. Medlemmarna ser ut att vara tolv år gamla, men så kan det väl inte vara? Här hittar du del 1 och del 2.