27 mar

Kan man resa sig igen?

Jag är nu inget fan av Toasten Flincks bidrag till Melodifestivalen, men titeln har bitit sig tag i mig. Den här hälsningen skickade jag till någon som jag tänkte kanske kunde få lite ny energi av den. Ibland behövs det något litet, andra gånger räcker inte ens allt man har. Jag och L pratade idag en massa mellan jobbdiskussionerna om allt mellan himmel och jord. Vi konstaterade att det går att komma igen och resa sig också från saker som från början kan verka allt för överväldigande. Med rätt stöd och inställning går det att komma ganska långt. Jag vill vara som min farmor när jag är över nittio. Tacksam och förnöjsam. Måtte jag låta bli att lägga offerkåpan över mina axlar!

I går träffade jag min barndomsvän. Det är härligt att kunna plocka upp tråden där man lämnade den senast, även då det gått många månader. Vi hann luncha, avhandla både det ena och det andra, gå en riktig shoppingrunda och bestämde till och med ett preliminärt datum för den sommarträff som vi brukar klämma in tillsammans med ett par andra klasskompisar. Jag gillar att vara en ”personal shopper”. Det kan man inte tro om man tar sig en titt på mig då jag inte har så lätt att hitta (eller betala för) kläder i min stil. Att hitta rätt plagg och färger till någon annan däremot, det tror jag att jag har blick för. Det är som att göra kort eller scrapsidor eller vad det nu är. Man tittar på detaljer och helhet, färgerna spelar en otroligt stor roll och det måste kännas rätt. Det är jättekul hur som helst!

Jag är som ni som brukar läsa här vet en synnerligen känslomässig människa. Att hitta min egen röst och våga lita på den, det har tagit sin tid för mig. Nu har jag, eller vi, tonåringar här hemma. De är inte barn och inte vuxna. De förlitar sig fortfarande helt på oss, men har samtidigt börjat söka sig utåt och provar så klart sina vingar. Sonen håller på med sitt gymnasieval. Milda makaroner! Det är inte lätt, kan jag säga. Som föräldrar har vi ett ansvar att guida och leda rätt, men har vi rätt att döda drömmar och ambitioner? Hur många föräldrar lägger inte över sina egna drömmar och ambitioner på sina barn? Eller tror att deras barn är precis som dem? Eller tror att det bara finns en väg som är rätt? Hur som helst kommer det att kännas väldigt bra den dag gymnasievalet är klart och sonen har blivit antagen till ett program, förhoppningsvis ett där han kommer att känna sig hemma, ett ställe där han kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar och där det finns vänner och vuxna som också hjälper honom framåt.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar vår skottis. Jag hade älskat honom ännu mer om han själv hade grävt lite på några väl valda platser i trädgården. Om jag nu visar en smickrande bild här i bloggen kanske han (inget genussnack, den här skottkärran är maskulinum) sätter igång och överraskar mig alldeles på egen hand!

25 mar

Om att hitta en pärla.

Under helgen har vi hunnit umgås med svågern och tre av barnens fantastiska kusiner. Makens mormor som aldrig åker någonstans numera kom också hit i några timmar och det var otroligt roligt samtidigt som det verkligen kändes att det kanske inte blir så många fler gånger. Vi njöt av tiden tillsammans. Jag hade extra roligt åt vår 15-åring som uppfostrade sina småkusiner i dataspelsvett. ”Man kan väl inte bara springa omkring och ha ihjäl folk, det måste ni väl förstå!” Tja, en del pengar har kanske trillat på rätt ställen ändå. Fast å andra sidan har jag bestämt fått för mig att det är alldeles precis vad vissa spel går ut på. Vad vet jag? Jag är ju bara en Morsa… 😉

I går gav vi oss iväg på en Road Trip och hamnade i Örebro. Vi var bjudna av makens gamla vänner på en fantastisk musikal! Det var en amatörproduktion med ungdomar i åldern 12 till 20-någonting (och några äldre i kulisserna). Ungdomarna har repeterat och förberett kulisser och annat sedan i augusti och det var så roligt att se resultatet. Inte bara roligt, förresten. Jag rördes till tårar av vissa nummer, så bra var det. Vi följde med familjen S hem och både ungdomar och vuxna hittade kompisar att hänga med. Alla hade glömt bort sommartiden, så kanske var det att vi lade oss kl 2.30 som gjorde att söndagen har passerat i ett töcken för mig?! Tja, ett mycket trevligt töcken förvisso. Jag är inte alls missnöjd! Nu drar en ny vecka igång. Jag ser fram emot att träffa min skolbästis C i morgon då hon passar på att klämma in en lunch med mig innan hon fortsätter hänga med arbetskamraterna. Ett spännande jobbmöte på tisdag, en middag på onsdag och en helg med konferens, fina Fiffi och konsert. Tja, jag lär inte bli uttråkad i alla fall!

Ni har väl passat på att känna universums storhet i Venus, Jupiter och månen i ny? Min kamera kan inte återge känslan. Jag har drömt mig tillbaka till Bostorp, har stått mellan husen på Roséns väg och tittat upp i himlen och sett skådespelet som himlakropparna bjudit på. Här i förorten är det nämligen för ljust för att man ska få samma känsla, men jag kan inte låta bli att bli åtminstone lite imponerad…

21 mar

Livet är oförutsägbart.

I går behövde jag vänta lite innan körövningen satte igång. Bästa stället jag kunde hitta var fiket i Karolinska Sjukhusets entré. Fiket var stängt, så jag satt där alldeles själv med hörlurarna i telefonen för att öva på mina stämmor och såg i ögonvrån att en man i min egen ålder slog sig ner lite längre bort på soffan jag satt på och började prata i telefon. Jag hade inte speciellt hög volym i lurarna, så jag kunde inte låta bli att höra vad han sade och det jag hörde gjorde mig lite ledsen. Jag hörde att hans familj, föräldrarna och en bror till, väntade på att hans syster skulle gå bort. Vad jag förstod var hon nysnittad (kejsarsnitt) och fick blodet renat, cellgifter och flera mediciner och läkarna hade talat om att läget var kritiskt och att hon antagligen inte skulle klara natten. Pappan till barnet var den enda som blev uppdaterad av sjukvårdspersonalen och telefonmannen kände sig frustrerad över att få all information i andra hand. Han pratade om bebisen som ”barnet” och jag vet inte om han eller hon levde, det framgick inte.  Jag satt där och funderade igen, för vilket gång i ordningen de senaste veckorna vet jag inte, över livets bräcklighet. Jag skickade en bön för den okända kvinnan och hennes familj. Stunder blir till dagar som bildar veckor, månader och år. Vad tar du med dig? Green Day säger det rätt fint i den här låten… (Jag älskar videon! Snacka om ”mindfulness”.)

Ser du det tråkiga tågspåret eller den härliga solnedgången? Att bli medveten om små detaljer, att känna ”stilla ro och nära”, att glädjas och sörja vardagliga händelser som gör sig påminda – sådant gör mig mer tacksam över allt jag har.

Jag njöt av promenaden till barnens skola där det var föräldramöte i kväll. Känslan av att inte frysa trots att man har sin vårjacka på sig och klockan är 18 är obeskrivlig, också om man har ont i magen… Jag såg nog rätt fånig ut på min promenad så glad som jag kände mig då! I kväll ska jag njuta av ett Lushbad till min fina systers ära. Hon fyller nämligen år och älskar badkarsbad mer än det mesta annat i livet.

18 mar

Tänka, tänka. Kom in eller stå kvar!

I kväll är min lillasyster på Lalehkonsert. Jag är avundsjuk, men inte missunnsam. Jag gissar att Laleh inte skulle spela ”Some Die Young” tjugo gånger på raken även om jag bad henne om det. Vad tror ni? Jag får nog sluta lyssna på den låten nu. Kanske lite Eric Whitacre i stället då när det är dags för nytt album?

Helgen har sprungit förbi! Vi har haft det trevligt på alla sätt och vis, men nu sitter jag här rätt tom i skallen och sammanfattar veckan som gick. Familjen har fått till vana att sitta tillsammans en stund varje kväll. Det har blivit en helt annan harmoni här hemma och jag kan verkligen rekommendera det. En bekant skrev så här på Fejan i fredags: ”Well, jag förunnar alla som är så glada o positiva på fb. Det mysas för fullt överallt. Men jag, jag tycker att livet är piss just nu! Får man säga det på Facebook?” En viktig fråga att lyfta, inte sant? Mångas liv har blivit mycket mer exponerade med hjälp av digitala medier. En del skriver väldigt utelämnande, vissa skriver en del av sanningen och utelämnar det som inte låter ”mysigt” nog och åter andra visar en verklighet som kanske faktiskt inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är lätt att jämföra sig med alla andras bästa sidor. Man sätter ihop en människa som inte finns och jämför sig med denna icke-existerande person. Det är inte speciellt snällt! Borde vi inte vara lite snällare mot oss själva? Det är ju ändå mig själv jag umgås mest med! 24/7 för att vara mer exakt. Inte ens då jag sover slipper jag mig själv.

I går kväll satt jag och maken och talade om djupa saker. Vi tänkte tillbaka på dåtiden, funderade över nutiden och planerade för framtiden. Vi var inte så duktiga som min syster som verkligen är målsättningarnas drottning, och inte heller så analyserande som en annan syster, men att faktiskt prata om saker gjorde dem mer konkreta och hjälpte oss att se vad som kan vara genomförbart och vad som bara är lull-lull. Jag kände att det då blev extra spännande att prata med vår vän psykiatern som var här på middag idag med sin familj. Han pratade om acceptans och medvetenhet (mindfulness) som varit väldigt populära inom psykiatrin de senaste åren. M har arbetat inom psykiatrin i Nya Zeeland också och vi pratade om skillnader i människors psykiska ohälsa i Sverige och N Z. Han hävdade att han träffade fler sjuka människor i N Z. Här i Sverige träffar han ofta olyckliga människor, inte bara psykiskt riktigt sjuka, som vill att han ska göra dem lyckliga. ”Fixa det här nu, gör mig lycklig.” Många svenskar har förlorat förmågan att själva känna efter vad som är vad. Att vara ledsen eller olycklig över sin livssituation är INTE samma sak som att lida av en depression. Vi har det så bra och ändå mår så många så dåligt. Visst är det skumt? Att lära sig acceptera att ”Jaha, så här ser mitt liv ut just nu, jag är jag, hur ska jag hantera det som är jobbigt för mig” och att lära sig njuta av små stunder av lycka… Det låter så lätt, men när jag ser runt på människor omkring mig ser jag mycket otacksamhet, sorgsenhet, tristess, utmattning och maktlöshet. Jag vill inte förminska någons känslor, men jag vill lyfta allas vår förmåga att styra över våra egna liv och egna tankar! (Detta säger jag lika mycket till mig som till er som eventuellt läser.)

Nu har jag flummat ut tillräckligt. Jag avslutar med att säga att trots att det finns saker i mitt liv som jag är frustrerad över, val som jag inte kan göra ogjorda och tankar som inte alltid är så upplyftande, så finns det också så mycket som är fantastiskt. Jag älskar livet och jag är tacksam över att få finnas här och nu. Jag må ha en massa fel och brister, men jag försöker göra mitt bästa. Det tror jag att de flesta gör. Klart slut.

19 feb

Comfort music.

Simon & Garfunkel – Scarborough Fair

Johnny Cash – I Won’t Back Down

Fleetwood Mac – Songbird

The Beatles – We Can Work It Out

Cat Stevens – Oh Very Young

Behöver jag säga något om Mello-Bello? Jag vill ha lite ny musik som berör mig, rör mig, låter mig gråta och skratta! (Fast vänta, jag låg faktiskt dubbelvikt då Ranelid och Sara Li genomförde sitt nummer. Lovar dock att inte länka till det här. Ni får leta själva.)

16 feb

Tipstorsdag vecka 7.

Välkommen till min lilla tipshörna. Min svärmor har alltid en kasse ”makulatur” till mig då vi träffas. Dessa kassar kan innehålla allt från ICA-kuriren till nya romaner och uppskattas alltid mycket. Allra roligast tycker jag att böckerna och Feminatidningarna är. Femina är ett månadsmagasin för kvinnor och jag gissar att jag själv är i alldeles rätt målgrupp eftersom nästan alla artiklar faller mig i smaken. (Samma sak kan jag till exempel inte säga om Amelia…) Mode är inte mitt största intresse och kläderna i Femina är alldeles för dyra för att jag skulle kunna införliva dem i min garderob, men bilderna är åtminstone inspirerande. Dagens tips handlar nu inte om läsvärda tidningar, utan om dofter.

”Det ligger nå’t i luften” är en hälsoartikel jag läst flera gånger (sidorna 150-152, Femina december 2011). Dofter har alltid varit viktiga för mig och jag vet att man mår bra av sådant som luktar gott. Jag har ett välutvecklat luktsinne, på gott och ont. Jag mår bra då något doftar gott och jag mår dåligt då det luktar äckligt. Ostädat och matosigt = hemotrevligt i min värld. Tunga tantparfymer och äckliga doftljus är minst lika otrevligt. Däremot älskar jag doften av nytvättade lakan, bebisandedräkt och bebishuvud, mjuka rakvatten, nybakat, pannrum, luktärter, violer, tulpaner, mimosa, köttfärssås med mycket vitlök, rosmarin, havsbris, vissa böcker, varm asfalt efter regn, smält smör, nagellack, bensin (ni behöver inte vara rädda, jag är ingen sniffare), tjära, jordgubbar, pepparmint… Jag skulle kunna göra den här listan jättelång!

Min favoritdoft kommer från Dsquared2 och heter SheWood. Den luktar så här:

Topp – citron, jasminblad, olja från pomeransblomma
Hjärta – blommor och blad från viol, heliotrop och mysk
Bas – bl a ceder och vetiver
Man brukar säga att det är hjärtnoterna som man kanske mest förknippar med en doft. Som ni ser i Feminas lilla doftskola här nere känner jag mig tydligen smart av viol. Inte konstigt att jag gillar den doften… När du ska köpa en doft och vill vara säker på att du verkligen gillar den är det viktigt att tänka på några saker. Se till att ha ren hud, åtminstone på handleder och hals. Gå till bra parfymprovarställe (själv älskar jag Åhléns City i Stockholm). Spruta den doft du är sugen på att investera i på handled och hals och låt alkoholen avdunsta och doften sätta sig. Vänta i ca en halvtimme. Först då har toppnoterna flaxat iväg och du har några timmar med hjärtnoterna som sällskap. Tycker du själv att doften är toppen är det bara att köra. Köp! Ja, eller vänta tills ett bra tillfälle öppnar sig. Är du inte riktigt säker på vad du tycker är det nu du kallar in någon närstående. Tycker de att du luktar illa låter du bli att köpa doften, gillar de det de känner så köper du den (eller så låter du dem köpa parfymen till dig). Så lätt är det!

För övrigt kan jag tala om att det här brevet och dess innehåll fick mig att börja gråta häromdagen. Jag har lovat mig själv att spara lapparna på något smart ställe så jag kan plocka fram dem då livet känns lite extra tungt.

Nu ska jag snart åka till makens mormor och muntra upp henne lite. Ha en fin dag och se till att hitta lite väldoft!

12 feb

Alla Hjärtans Dag.

På tisdag är det dags för blomster, praliner och kort om man är lagd åt det hållet. Är man ofrivilligt ensam är samma dag många gånger fylld av ångest och hopplöshet och man undrar vad man gjort för att inte vara värd någon att älska eller älskas av. Då hjälper det inte att man har världens bästa familj eller fina vänner. Jag har lyckligtvis sluppit denna ensamhet, men jag har mött den på nära håll och känt mig så ledsen över att inte bara fina, ensamma människor kan hitta varandra i stället för att behöva våndas. Nu för tiden finns det otaliga träffpunkter på nätet och jag har sett att det faktiskt funkar IRL! Så länge man är ärlig och inte presenterar sig som bättre än man är – fast man behöver kanske inte tala om alla sina dåliga sidor – är chansen att träffa någon man gillar rätt stor.

Hm. För några år sedan skrev jag ett musikinlägg till Sankt Valentins ära. Här hittar ni en Spotify-spellista med nästan alla låtar från det inlägget. Efter syrrornas musikinlägg härom dagen blev jag sugen på att göra en ny lista, så här kommer den:

Annie’s Song – Förälskelse, sådan som fyller ens hela universum. (Mina vänner sjöng den här så jag fick en tår i ögat då jag och K gifte oss.)

You Are The Sunshine Of My Life – Kärlek som man blir glad av, hjärtan och stjärnor! (Alltså, Stevie Wonder!)

Your Song – Tänk att få en alldeles egen sång av sin kärlek… (Elton Johns röst till Bernie Taupins ord gör mig fortfarande berörd trots att jag nästan lyssnade sönder min Eltonskiva under en period i slutet på 80-talet.)

In Your Eyes – Om att hitta den sanna kärleken. (Ser du det på något annat sätt?)

Nothing Else Matters – För alla som vågar visa sin sårbarhet. (Den här låten känner jag riktig hatkärlek för. Jag lyssnar på alldeles för hög volym och ryser av det innerliga, det suggestiva, det utelämnande…)

Be Without You – Om kärlek som varar forever and ever. (Mary J Blige är inte min favoritartist, men jag gillar den här.)

Wonderwall – Älskar, älskar inte? Den ena älskar mer än den andra? Tänk att ens tro att någon annan kan rädda en. (Hur tolkar ni den här Oasispärlan?)

I Still Love You – Olycklig kärlek, så där så det gör riktigt ont. (Högstadiet, sjuan tror jag. Jag gillade verkligen inte hårdrock. Officiellt. Men den här räknas väl inte?)

Iris – Förbjuden kärlek, eller kärlek som aldrig kan bli. (Från filmen City of Angels. Jag älskar den här låten, men kommer knappt ihåg filmen. Får väl se den igen då kanske.)

Africa – Kärlek till något istället för till någon. (Jag kan ju inte göra en Alla Hjärtans-lista utan Toto.)

Vill ni lyssna på de flesta av låtarna i en spellista på Spotify kan ni klicka här.

11 jan

Ögonöppnare.

Idag läste jag min vän Anjas blogg och satte lunchsoppan i halsen. (Jag vet, man ska inte äta framför datorn, men just då kändes det som en god idé att göra två saker samtidigt.) Hon länkade till den här artikeln. Läs den! Fundera sedan över hur du skulle känna om du fick veta att du bara hade en dag kvar i livet. Vilka val kan jag göra för att förbättra det som jag inte är nöjd med idag? Det tål att tänkas på… Så, fritt översatt kommer här de fem saker som döende människor ångrar mest.

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva livet som jag själv ville, inte som andra förväntade sig.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade fortsatt hålla kontakten med mina gamla vänner.

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare