kärlek – Sida 17

22 feb

Fish and chips?

I kväll ska vi åka till min morbror och moster som bor en dryg timme härifrån. De har lovat att ta oss till morbrors favoritställe med riktig fish and chips. Familjen bodde i England i några år, så jag antar att han vet vad han talar om. Något han säkert vet om är att vi inte äter så mycket fisk som vi gjorde i Sverige, delvis eftersom Utah-borna oftast inte ens petar på fisk vilket betyder att utbudet är undermåligt, men också eftersom det är så dyrt att köpa när man väl hittar bra, färsk fisk. Det ska bli jättetrevligt att träffa släkten och det gör ingenting om maten är god också! Med tanke på vilka frågor K ställde mig så gissar jag att jag får använda all min viljekraft för att stå emot frestelser resten av kvällen… Vi får väl se!

Har du någon favoriträtt, något som du kan bli sådär riktigt sugen på? Själv älskar jag sushi och det unnar vi oss då och då. Kroppkakor är också hysteriskt gott. Jag ska se till att engagera familjen i kroppkaksbakning en lördag i mars då vi bjuder tillbaka ovanstående morbror och moster, men också min mammas kusin och hennes man. Lite Sverigenostalgi sådär. Är vi riktigt hurtiga så orkar vi kanske bjuda in fler svenskar i förskingringen, men jag vågar inte lova något i förskott.

En gång för många, många år sedan var vi bjudna på kroppkakor hemma hos sommargrannarna på Sturkö. Våghalsigt av V att bjuda in vår familj så som vi äter… Maken och Far hade något slags outtalad tävling och att maken inte fick åka till sjukhus efter att ha ätit ELVA kroppkakor är mig en gåta. Far förlorade tävlingen, men han såg rätt proppmätt ut ändå där han låg utslagen på gräsmattan efteråt. 🙂

Äldsta dottern går just nu en keramikkurs. Jag älskar hennes studie i ”klichéer”! Den gör sig bra tillsammans med kvisten med frystorkade och nyspirande rosenblad. För övrigt hoppas jag att du ägnar helgen till att lära dig något nytt. Själv ska jag extraöva på mina yogapositioner. Det finns ju så många! Trevlig helg.

29 dec

Grattis på bröllopsdagen!

För sex år sedan var jag på den bästa bröllopsfest jag någonsin haft chansen att vara med på. Allt var perfekt! Vinter, Marinmuseum i Karlskrona, fest långt in på natten, gott att äta och dricka och högklassig underhållning. (Att ha den här mannen som brorsa kan uppenbarligen ha sina fördelar.) Jag har sällan haft det så trevligt. Min syster är inte Sonja Aldén och jag är inte Shirley Clamp, men vi sjöng och spelade Du är allt där på museet och det blev en magisk stund. Jag grät en skvätt över hur duktig A var. Idag firar vi hennes och Ts bröllopsdag. Kanske inte med pompa och ståt, men vi är glada för deras skull och hade vi haft tomtebloss här skulle vi definitivt köra en favorit i repris framåt natten. För kärleken!!!

09 nov

Så fint…

I går träffade jag mina vänner över en IKEA-middag. Det var trevligt och spännande och givande, men det var inte särskilt gott. Jag tyckte min laxtallrik såg så god ut och i Sverige brukar motsvarande vara jättesmaskig. Den här var, tja, sådär. Nåja. Det spelade ingen roll, för det var sällskapet som var viktigt. Jag och C stod och pratade i 45 minuter på parkeringsplatsen, så mina frysta julprinskorvar hann tina lite innan jag hann hem. Jag tjurade lite på mig själv för denna glömskeattack, men tjurminen försvann snabbt då jag kom in och maken bad mig leta efter något fint. E hade städat köket noggrant och hon hade avslutat genom att skriva ett litet meddelande till mig. Det är sådana meddelanden man får spara och ta fram dagar då saker och ting verkligen känns jobbiga.

Det bästa är att när jag läser de ord hon har valt ut till att representera mig så känner jag att de är helt rätt – det där är ju jag! Inte alltid, men för det mesta. Kärleken är tålig och mild. Den är också väldigt svår ibland och andra gånger är den störig, men mest är det den som ger mitt liv kraft. All kärlek till dig! Hoppas att du får en fin helg.

06 okt

Efter fyrtioårskrisen känns det rätt bra att bli äldre.

Ja, det känns i alla fall bättre om jag nu verkligen blir visare. Jag vet inte, jag. Ibland upplever jag att hjärncellerna dör lite fortare än jag hade önskat, men när jag ser på livets utmaningar så känner jag att mognaden faktiskt finns där nu på ett annat sätt än förut. Jag tar fortfarande beslut som är baserade på känsla mer än logik, men väldigt sällan är jag lika fyrkantig som jag var då jag var yngre…

När barnen frågade vad jag önskade mig i år sa jag inte som brukligt ”snälla barn”, utan jag önskade något de hade skapat själva. Det innebar att jag fick jättefina presenter!

Äldsta dottern håller på med ett projekt där hon syr mjukisdjur som ska skänkas till barnsjukhuset här i trakten. Jag blev så förtjust i hennes bläckfisk att jag önskade en likadan. Den är sydd av en mjuk och skön knästrumpa och ska få en rosett också vad det lider.

Sonen pysslade massor då han var liten, men att han skulle göra något så här kreativt och personligt till mig kändes väldigt överraskande. Vi har pratat om att överkomma sådant som verkar omöjligt ofta och mycket de senaste åren, så den här brickan betyder väldigt mycket för mig.

På bilden ser du mitt bruna hår och mina fotspår. Jag är på väg in i det svarta, utmaningen, det omöjliga, och på andra sidan finns Ljuset. Visst är symbolismen fantastisk?

Av familjen fick jag en helt fantastisk vattenkokare, en sådan där som piiiiiper då vattnet kokar upp. Jag är kär, fast det är en pryl! Röd är den också…

Efter skönsång och frukost på sängen, andlig spis, fina presenter, ”lunch” på Yoghurtland och fina vänner på födelsedagsfika så måste jag ändå säga att pricken över i:et blev att det just på min födelsedag låg ett fint och härligt och gott och överraskande paket från min lillasyster i Sverige i brevlådan. Underbart! Kul att läsa om vännen i Sverige som gått ner 100 kg i vikt av att ändra kostvanor och samtidigt sitta och smaska godis i långa rader… (Jag åt inte upp allt sjäv. Bäst att klargöra detta.)

Jag är tacksam över så mycket. Jag saknar en del i mitt liv, men vissa saker får man vänta lite på. Annat blir det ingenting med och det får gå ändå. Ser jag tillbaka på dagarna jag lagt bakom mig sedan den 5 oktober 2012 så har det hänt massor i mitt liv, med och runt mig. Ibland ”hoppar jag ut” och försöker se på mitt liv utifrån, men det är mycket lättare att bara leva det inifrån mig själv. Ska jag sammanfatta allt som hänt med ett ord så får det bli STARKARE. Här får du en trist låt med en alldeles fantastisk text. Tack Peter LeMarc.

19 sep

Altruism, kärlek och tacksamhet.

Det finns de som lyckas göra sina medmänniskor lite bättre bara genom att finnas. Idag tänker inte bara jag lite extra med tacksamhet på Kristian Gidlund och den vishet han delade med sig av då han levde. Det är dags att ge mig på det där med att försöka se det goda i alla människor igen. Jag var rätt duktig på det ett tag för några år sedan och vet därför att det inte är omöjligt. Hur tänker du? Är det värt att leta efter sådant som är gott, eller ska man bara bry sig om de som är ”värda” ens kärlek och uppmärksamhet?

14 sep

Femton år.

Äntligen var lille Karl Michael, Kalle, på väg ut! Maken var i Philadelphia och mormor och hennes tvillingsyster var doulor. Förlossningen gick alldeles utmärkt och barnmorskan var alldeles fascinerad över den kraft som fanns i förlossningssalen. Dessvärre slutade det lite abrupt, för när lille Kalle kom ut och visade sig vara en tjej slutade modern inte blöda. På länge. Synd på en sådan fantastisk förlossning!

Den blodfattiga modern hämtade sig så småningom och hon fick tillsammans med den stolte fadern komma fram till ett passande namn. Vår lilla E är en fröjd att guida på livets stig! Hon är lika fin på insidan på utsidan. Här får du ett nyvaket kort där hon för en stund fortfarande åtminstone ser lite liten ut.

Happy Birthday gullunge! Förresten, det här ska du och jag göra när gästerna har åkt hem och den stora tomheten breder ut sig.

07 sep

En lördag i september.

Där sprang och gick jag om vartannat. Temperaturen var alldeles lagom och jag var alldeles själv på Carterville Road. (Båda dessa scenarion är för tillfället annars ganska ovanliga.) Från iTunes-listan spelade några väldigt speciella låtar precis efter varandra och jag undrade vem eller vad det var som hade fått i uppdrag att peppa mig då jag hörde texterna klarare än någonsin. Jag såg solen och jag hade en stund i perfekt harmoni med mig själv. Det var så fint så jag grät en skvätt.

You can do a lot in a lifetime
If you don’t burn out too fast
You can make the most of the distance
First you need endurance
First you’ve got to last
Rush – Marathon

The sky is blue
Dreamed that lie ’til it’s true
Then takin’ back the punch I threw
My arms turn wings
Oh, those clumsy things
Send me up to that wonderful world
And then I’m up with the birds
Coldplay – Up with the birds

Every endless night has a dawning day
Every darkest sky has a shining ray
And it shines on you baby can’t you see
You’re the only one who can shine for me
The Hooters – Private emotions

Some of us choose to live gracefully
Some can get caught in the maze
And lose their way home
This is the life we belong to
Our gift divine
Dream Theater – This is the life

Tack alla ni textförfattare som gjorde min lördag så speciell nästan innan den hann starta. Jag sprang inte Tjejmilen som så många andra fantastiska kvinnor (min syrra klarade sitt årsmål, att komma under 55 minuter), men jag är på väg upp. Jag är nöjd.

15 aug

Vemodets långa längtan.

Det känns väl sådär att jag sitter här och samlar ihop mina krafter inför sista packrycket. I eftermiddag åker vi in till Staun och lämnar sommarön, jag och barnen. Vi tar med oss min mamma och en systerdotter över Atlanten, så det kommer kanske att kännas ”same, same but different”. Att vi får med oss några familjemedlemmar gör att vemodet inte känns så svårt. I september kommer både svärmor och en gammal Karlskronavän och hälsar på vilket jag är jätteglad över! Våra vänner i Provo, de som känns som familj, har fått två utbytesstudenter och min kusin och hans tjej väntar ett nytt litet tillskott till familjen framåt december. Det finns alltså massor att se fram emot!

Det sägs att Tiden läker alla sår. I vissa fall är det kanske så. Jag bär med mig några och väntar bara på att det ska sluta blöda och göra ont. Tror du att det lägger sig? Att allt det fina och vanliga och underbara lägger sig som ett plåster och tillåter det onda att läka? Kärleken förgår ju aldrig. Jag vet det och ska bara lära mig att förstå det också. Vår fina Milla, vår fyrbenta familjemedlem kommer inte att finnas här så länge till. Det känns så sorgligt det också, men livet har sin gång.

Under sommaren har jag upplevt så mycket fint. Mitt liv räknas inte i blogginlägg och somligt stort kommer du aldrig att få veta. Allt passar inte i en öppen dagbok. Jag är så glad också över möten med människor som inte vill synas i bloggen. Att ha träffat min extrasyster och hennes familj gör mig lite extra glad – J är en fin mamma och mina små tyska syskonbarn alldeles underbara! Jag har tillbringat mycket tid med min storfamilj och är glad över att vi nu har så många både från makens och min familj samlade i Karlskrona. Det finns resor jag inte hunnit göra och vänner jag inte hunnit träffa. Nu packar jag ändå ihop och tackar mitt hemland för den här helt fantastiska sommaren.

13 aug

Goda Grannar.

Ända sedan vi kom ut till sommarön första gången för trettio år sedan har vi känt V och O, våra fina grannar. De har alltid haft den finaste trädgården i trakten och när jag var yngre tänkte jag att när jag själv skulle få trädgård skulle den bli lika välskött… Det har inte hänt än, men senast i går fick jag trädgårdstips av O.

V bakar godare rågskorpor än bageriet och jag och syrran blev välgödda med skorpor, cheddarost, hemgjord plommonmarmelad, lyxchoklad och kardemummabullar då vi kom dit i går. Vi fick några härliga timmar tillsammans och denna stund blir ett av de fina minnen jag vårdar för att ta fram då vintervindarna viner mellan Klippiga Bergen… Tack O och V!

03 aug

Sötnos.

Maken hittade ett gammalt foto på yngsta dottern. Så söt!