Ja, det känns i alla fall bättre om jag nu verkligen blir visare. Jag vet inte, jag. Ibland upplever jag att hjärncellerna dör lite fortare än jag hade önskat, men när jag ser på livets utmaningar så känner jag att mognaden faktiskt finns där nu på ett annat sätt än förut. Jag tar fortfarande beslut som är baserade på känsla mer än logik, men väldigt sällan är jag lika fyrkantig som jag var då jag var yngre…

När barnen frågade vad jag önskade mig i år sa jag inte som brukligt ”snälla barn”, utan jag önskade något de hade skapat själva. Det innebar att jag fick jättefina presenter!

Äldsta dottern håller på med ett projekt där hon syr mjukisdjur som ska skänkas till barnsjukhuset här i trakten. Jag blev så förtjust i hennes bläckfisk att jag önskade en likadan. Den är sydd av en mjuk och skön knästrumpa och ska få en rosett också vad det lider.

Sonen pysslade massor då han var liten, men att han skulle göra något så här kreativt och personligt till mig kändes väldigt överraskande. Vi har pratat om att överkomma sådant som verkar omöjligt ofta och mycket de senaste åren, så den här brickan betyder väldigt mycket för mig.

På bilden ser du mitt bruna hår och mina fotspår. Jag är på väg in i det svarta, utmaningen, det omöjliga, och på andra sidan finns Ljuset. Visst är symbolismen fantastisk?

Av familjen fick jag en helt fantastisk vattenkokare, en sådan där som piiiiiper då vattnet kokar upp. Jag är kär, fast det är en pryl! Röd är den också…

Efter skönsång och frukost på sängen, andlig spis, fina presenter, ”lunch” på Yoghurtland och fina vänner på födelsedagsfika så måste jag ändå säga att pricken över i:et blev att det just på min födelsedag låg ett fint och härligt och gott och överraskande paket från min lillasyster i Sverige i brevlådan. Underbart! Kul att läsa om vännen i Sverige som gått ner 100 kg i vikt av att ändra kostvanor och samtidigt sitta och smaska godis i långa rader… (Jag åt inte upp allt sjäv. Bäst att klargöra detta.)

Jag är tacksam över så mycket. Jag saknar en del i mitt liv, men vissa saker får man vänta lite på. Annat blir det ingenting med och det får gå ändå. Ser jag tillbaka på dagarna jag lagt bakom mig sedan den 5 oktober 2012 så har det hänt massor i mitt liv, med och runt mig. Ibland ”hoppar jag ut” och försöker se på mitt liv utifrån, men det är mycket lättare att bara leva det inifrån mig själv. Ska jag sammanfatta allt som hänt med ett ord så får det bli STARKARE. Här får du en trist låt med en alldeles fantastisk text. Tack Peter LeMarc.