Jag önskar fler riktiga anslagstavlor i mitt liv. Det är så trist med en cyberrymd där enorma mängder information guppar omkring, många gånger utan mening eller mål. Numera ska det hållas koll på events på Facebook, Google docs-inbjudningar och skärmdumpar som alla ska åka in i den digitala kalendern.
Jag minns den ökade pulsen då jag hittade någon spännande lapp på en sådan här tavla. Hur min rejäla och väl uppdaterade Filofax åkte fram från väskan så jag kunde skriva in konserten, bokpresentationen, föreläsningen eller vad det nu kunde vara. Jag lade bara in sådant som jag verkligen planerade att uppfylla mitt liv med, medan jag upplever att många viktiga och intressanta begivenheter numera glöms bort i villervallan av dessa kopiösa informationsmängder. När jag anmäler intresse för ett Facebook-event har jag verkligen intentionen att gå, men många gånger kommer jag sedan på det när det är för sent. Flera gånger har jag funderat på att återgå till en papperskalender, men de praktiska vinsterna i att bära omkring hela livet i fickan har hittills vunnit varje gång. Vi får väl se om det fortsätter så.
Stockholm är indelad i några olika zoner, kallade stadsdelar. Det finns inga staket eller stängsel som delar upp dem, men kommer man tillräckligt nära dess centra kan man uppleva koncentrationer av dess essenser. Runt City och på kungliga Djurgården rör sig människor inte bara från Sveriges, utan hela världens, olika hörn. Där finns alltid resväskor på hjul och folk som talar japanska, amerikanska, portugisiska eller vad det nu kan vara. Det är lätt att känna sig som något slags pusselbit i en helhet, eller som att alla bara råkar befinna sig där, just då, i en liten stund. De lokala individerna sväljs helt enkelt av de tillfälliga besökarna. När man letar sig in bakom Strandvägen och Hamngatan händer det dock något. Strömmen av turister tunnas ut och människorna börjar se annorlunda ut. Det utkristalliseras en annan art, Homo sapiens Östermalmus. Hår, hy, ögon, läppar, kroppar, beklädnader – människor som ser helt annorlunda ut. Inte alla, så klart, men många. Pengar gör skillnad. Barbie, Ken och Skipper finns i verkligheten. De har fullt upp att underhålla sitt yttre med alla till buds stående medel. Jag känner mig aldrig så udda som när jag befinner mig i deras hoods.
Det är mycket man kan lära sig av att studera en bebis. En bebis är helt skyddslös utan vuxenvärldens engagemang. Vårt lilla barnbarn har det fint förspänt. Hon har två föräldrar som älskar henne över allt, men även ett nätverk av släkt och vänner som finns med i periferin och är redo att täcka upp med allt från omsorg till praktiska behov. Lillan vet att hon hålls mätt, hel och ren under alla omständigheter. Hon kommunicerar på ett självklart sätt, ännu så länge utan ord, men med ljud och protester som oftast är lätta att tolka. Sedan finns det stunderna då hon jobbar på sin fysiska utveckling. Hon försöker vända sig då hon ligger på golvet. Hon står i knät på en vuxen med stöd under armarna och jobbar på benstyrka och stabilitet. Hon ligger på magen för att öva på nackstyrka och sprattlar och stödjer sig på ben och armar för allt vad hon har. Det märks att hon blir frustrerad ibland och vill att saker och ting ska gå fortare, men hon ger inte upp. Hon ber om hjälp, på sitt sätt, men hon ger inte upp. Jag känner att jag har så mycket att lära mig, jag behöver påminnas om hur det går till när man lär sig saker och ting från grunden, och jag behöver dagliga påminnelser om hur värdefullt det är att inte ge upp!
Kristin Lagerqvist har bloggen Krickelins. Jag läser den då och då, mest för vackra bilder och intressanta texter. Hennes årsord TILLVÄXT har tydligen väckt ont blod hos vissa. Jag borde inte vara förvånad. Det är klart att det finns mycket att uppröras över gällande världens och mänsklighetens tillstånd. Det finns en girighet och ondska som är väl utbredd över hela jorden. Människor luras, är korrumperade, skor sig på jordens och medmänniskors ändliga resurser, krigar… Vi vill ha och vill ha och vill ha sådant som vi inte behöver. Det är då lätt att tänka att TILLVÄXT per automatik skulle betyda ”vill ha mer på någon annans bekostnad”, men det är ju bara en tolkning! Hos mig väcker detta ord istället tankar på personlig utveckling och jag tycker det är ett starkt och spännande ord. Jag ger rum för just TILLVÄXT på olika sätt i mitt liv, bl a dessa:
läser böcker av olika karaktär och med olika teman
umgås med olika slags vänner för att vidga mitt sinne
har en ganska ny amerikansk vän som har introducerat en bestämd tid varje månad för spännande samtal med olika teman av utvecklande karaktär
vårdar personliga relationer på olika vis då jag inser att familj och vänner ger mig en stabilitet och trygghet som ger mig utrymme att nå min fulla potential
läser gratiskurser på Coursera för att hålla min hjärna igång
väljer varje år ett ledord som hittills alltid fått mig att växa
Det är lätt att bli alltför snäv i sitt sätt att se på världen. Man umgås med människor som tycker likasamma som en själv, blockar öronen då någon med avvikande åsikter än en själv talar, blir lätt bekväm i sin bubbla där man känner sig hemma. Jag hävdar att man antingen blir visare eller bittrare då man blir äldre. Ibland känner jag mig missmodig över hur illa ställt det är med mänskligheten. Sådana dagar är det lätt att få känslan av att ”alla är idioter”. Andra dagar är jag full av hopp och längtan, älskar att det alltid finns mer att lära mig och nya vinster att vinna. Lyckligtvis är de senare dagarna mer ofta förekommande, de som faktiskt ger mig möjlighet att fortsätta sträva efter den där visheten, kärlek och inre styrka. Vad händer om vi lever ett liv där utgångspunkten är att människor som det går bra för per automatik är onda och att alla som det går mindre bra för är det stackars synd om och måste tas omhand? Inte leder det till tillväxt i alla fall, det är jag tämligen övertygad om.
Det var länge sedan jag såg ett program som fick mig att bli arg (jag lyssnar bara på nyheter, så bortse från allt det senaste elände som världen bjudits på) som Utrikesbyråns ”Aldrig mera fet”. Med tanke på min kompis hemska biverkningar från en av de hajpade diabetes 2-mediciner som lockat överviktiga människor, främst i USA såklart, så tycker jag att det var osedvanligt glorifierande och okritiskt. Den vettigaste i rummet var Fredrik Borges, en man som själv genomgått magoperation och gjort en dokumentär om sitt liv med obesitas.
Min lillasyster och jag hade en diskussion med starka åsikter från båda håll som handlade om övervikt. Vi har båda kämpat med olika typer av ätstörda beteenden och har stor personlig erfarenhet. Hon hävdar att det går bra att med naturliga medel permanent bli normalviktig om man varit gravt överviktig, jag hävdar att det är i princip omöjligt. Gastric sleeve och gastric bypass är ganska framgångsrika jämfört med ”bantning”. I en studie jag läste borstade man bort att 97% överlevde operationerna som att de döda inte betydde något. Av 66 opererade hade 38 kvar sin ”sex månader efter operationen”-vikt efter fem år. 24 hade gått upp i vikt igen. 2 personer rapporterade att de aldrig gick ner i vikt efter operationen. De två som saknas i rapporteringen utgör tydligen de tre procent som inte överlevde. Jag gissar att de som lyckas tycker det var värt risken. Ingenstans står det dock om livskvaliteten. Fredrik Borges som jag nämnde här ovan verkar vara en stark röst FÖR operation. Jag känner tre personer som dött i av biverkningarna av sina magoperationer och hävdar att detta inte är en väg jag skulle gå.
Nu marknadsförs diabetes 2-medicinerna som värsta quick fix-lösningen för alla överviktiga. ÄNTLIGEN ska amerikanerna bli smala! Och kineserna! Och… Men till vilket pris? Anledningen till att man går ner är att man förlorar hungerkänslorna, matlust, men medicinen leder hos somliga också (bl a min kompis) till förlust av livslust. Man blir deprimerad, helt enkelt. Det kan ju sägas ”hellre smal och deppig än tjock och deppig”, men NEJ! Och resten av biverkningarna är inte heller att leka med. Snälla! Ät bara mat istället för att dricka läsk, äta godis, bars, chips, pommes, flingor och allt annat som kommer i en låda med en streckkod!!! Hjärnan kommer att spela dig spratt, det är jag den första att erkänna. Men mat är gott! Och gör gott! Det gör inte skräp. Vem vill vara en soptunna? Vem vill hälla skräp i sina barn?
Jag må inte vara en smalaste i rummet, men jag har landat i att det får vara så. Jag äter bra och mår osedvanligt bra. Nu hoppas jag att få med mig åtminstone nära och kära på tåget.
Alla som möter mig inser ganska snart att jag är pratglad. Jag älskar att prata, precis som att jag älskar att skriva. Jag gillar ord, gillar hur de lever sitt eget liv i huvudet och hur det alltid finns fler att lära sig. Dessutom på många olika språk! Jag gillar hur ord kan trilla ut i ett dokument eller på ett papper och helt plötsligt inte bara vara ord, utan en dikt, en berättelse, en novell, ett blogginlägg, en roman… Jag gillar hur tankar uppstår så snabbt att man ibland inte hinner registrera dem innan de kommit ut ur munnen utan att ha gått via medvetenheten. Jag gillar att skriva för hand, långsamt och vackert, men uppskattar verkligen att jag lärt mig skriva på tangentbord i rasande fart. Jag gillar etymologi och jag gillar att förstå varför ett ord bör väljas framför ett annat i olika sammanhang. Jag gillar språkutveckling, men får ständigt kämpa med min inre språkpolis. Jag gillar att läsa andras ord, jag gillar att lyssna på andra, jag gillar att försöka förstå vad andra menar då de säger något. Jag älskar att vara samtalsterapeut, då mitt fulla fokus ägnas åt den andra personens ord och vad de egentligen betyder. Jag älskar möten med människor som vågar prata om meningsfulla ämnen och har samlat på mig ett pärlband av kära personer som ständigt utmanar de sammanhang som mina egna ord skapar i huvudet. Jag gillar gamla ord bättre än nya, men har fortfarande som mål att få in ”gråtknarka” i den svenska vokabulären. Jag fortsätter läsa, jag fortsätter skriva, jag fortsätter prata och jag fortsätter lyssna. Och tycker du att jag tar för mycket plats är det bara att säga som min kära släkting för några år sedan: ”Nu har du för f*n hållit låda hela kvällen!” Jag lovar att genast justera orden som går ut mot de som går in. Om du inte håller med om de ord som bildar mina åsikter är det dock inte en god nog anledning att hålla tyst. Däremot lovar jag att lyssna på dina argument för en eventuell revidering! I den processen kanske vi båda får lära oss ett och annat som kan komma till nytta längre fram.
En legendarisk musikvideo passar väl perfekt att avsluta med?
Jag känner behovet av att göra bokslut i slutet av perioder för att kunna gå vidare med det som ligger framåt. Mellandagarna, sista suckande dagarna på året, när hälsan efter lång sjukdom börjat vända, när någon som man trodde alltid skulle finnas har gått bort… För att kunna göra dessa bokslut är det nödvändigt att se övergången ligga inom rimligt avstånd. Ibland märker man inte att en ny tid börjat förrän man befinner sig mitt i allt det nya. Det ger utrymme för en annan slags tillbakablick då man redan fått känna på vad ”framåt” innebär. Jag känner att detta har hänt mig gällande min hälsa.
Efter många, långa år med ett ohälsosamt förhållande till min kropp och hälsa hände något när vi 2012 flyttade till USA av alla ställen. Man kan tro att chips och pommes frites förlovade land skulle leda till grav ohälsa, men där läkte jag istället. Jag bröt benet nästan det första jag gjorde. Då kändes väldigt påtagligt vad som händer med kroppen då den inte rastas. Hela familjen valde dessutom att följa en mer ”paleobaserad” kost, något som var bra för oss alla. (Den innehöll dock för mycket kött, så numera äter jag och maken mindre kött, mindre fett, men fortfarande mest kolhydrater från grönsaker). Långa promenader med underbara grannar ledde till både förbättrad mental och fysisk hälsa. Är det något jag saknar från åren i Orem är det just dessa promenader. 2016-2017 levde jag så mycket i mina föräldrars ohälsa att det av olika anledningar tyvärr (eller faktiskt inte tyvärr, jag lärde mig så otroligt mycket i denna process) ledde till utmattningen som följde deras död. Lagom till att jag kände att jag hittat fram till ett bra ställe fick jag sedan uppleva det som jag kallar helvetesåret, 2019. Efter en operation i oktober samma år vände det dock och sedan dess har acceptans blivit en mycket större del av mitt liv. Covid kom och gick året vi skulle fira min och makens 50-årsdagar, ett bröllop, en student och en 20-årsdag i familjen. Acceptansen gav ett lugn till en period som för många innebar kaos och katastrof. På något vis känns det som att samhället inte riktigt har hämtat sig och att jag fortfarande gungar omkring i min rätt förnöjsamma bubbla. Frågar någon hur jag mår kan jag säga ”jag mår bra” utan att ljuga det minsta. Visst finns det saker jag borde förändra för att verkligen ge min åldrande kropp chansen till de bästa förutsättningar, men grunden är bra. Ännu en runda med borrelia gjorde mig trött under hösten, borreliaknät har inte riktigt återhämtat sig och flera av mina och makens kära syskon och andra nära släktingar har fått kämpa hårt med livets orättvisa i närtid. MEN. Jag mår ändå bra.
Någon sa att det kan vara bra att bryta ner en längre, jobbig tidsperiod i veckor, dagar och stunder för att hitta guldkornen som också finns där. Jag tror att det är precis det jag lärt mig göra i processen. Medveten tacksamhet hjälper mig när utmaningar hotar välbefinnandet och det sociala nätverket håller mig uppe då marken rämnar och jag får gå i gyttja. Detta gör att jag kan säga att jag mår bra trots att alla detaljer inte ligger tillrätta. Idag kände jag detta så tydligt. Jag vill dock lägga in en brasklapp och säga att jag förstår att detta förhållningssätt inte funkar för alla! Din väg till frid och förnöjsamhet ser kanske helt annorlunda ut än min. Jag hoppas dock att du hittar dit oavsett hur den ser ut.
Inte vinter, inte vår. Inte morgon, inte förmiddag. Inte moln, inte sol. Inte pepp, inte opepp. Tulpanerna piggar upp, liksom hallonrooibos, men jag måste ta mig i kragen. Jag har en lång, härlig lördag framför mig och kan inte sitta här och vältra mig i det apatiska mittemellanlandet. Det leder inte till något produktivt, men ger inte heller vila. Jag ska väcka kroppen med en omgång yoga så får jag den kanske på min sida. Och är det inte det man behöver en sådan här dag? Få över sig själv på sin egen sida?
Vi har precis lagt årets unisont fattigaste dag bakom oss. Jag har tack och lov sluppit leva från löning till löning, åtminstone känslomässigt, i hela mitt liv. Mina föräldrar hade det inte fett ställt, men aldrig fick jag känslan av att vi skulle vara fattiga. (Jo, när säkert välmenande personer gav bort sina barns gamla trasiga kläder i svarta sopsäckar blev jag rätt konfunderad. Kläder som var fina och gott skick var dock alltid roligt att få!) Min familjs ekonomi har varit starkare och svagare genom åren. Vi har gått igenom inkomstbortfall av olika slag (föräldraledighet, arbetslöshet, byte av jobb), tre flyttar fram och tillbaka över Atlanten, samhällskriser och som nu, tider av oro (krig, inflation, pandemi, ökad arbetslöshet, rubbat välfärdssystem etc.). Ibland har det fått hållas hårt i pengar, andra gånger har vi kunnat unna oss sådant vi inte behövt, men velat ha. Den röda tråden genom allt detta har varit att stå stadigt mentalt, ligga steget före och ha buffert i form av både pengar, matvaror, toapapper och andra nödvändigheter som man inte vill stå utan om allt skulle gå åt skogen. Det officiella namnet för detta är beredskap.
När vi blev påminda av vår civilförsvarsminister om att vi behöver bli bättre på just beredskap blev han anklagad för allt från krigshets till att skrämma barn. (Som jag sagt förut, det är samma personer som har hejat på Greta då hon gråtit och skrikit på vuxna för att de inte gör något åt klimatkrisen som nu säger att man inte får prata om att det kan bli krig i Sverige för att det gör barnen rädda.) Jag ger mig inte in i den debatten eftersom mitt modus operandi är att alltid räkna med att ansvaret för min välfärd ligger på mig, inte på någon annan. Jag är tacksam när familj, vänner och samhälle bidrar med en trygg grund som gör att jag inte hela tiden behöver leva med adrenalinpåslag, men jag inser också att detta inte är något som jag alltid kan ta för givet. Det är det som beredskap handlar om. Här kommer några förslag på tillfällen som inte är krig där en god beredskap kan komma till nytta:
I princip alla system idag är digitaliserade och som vi ser om och om igen kan hackerattacker bidra till stor skada. En butikskedja som blir hackad kan innebära att man inte kan ta emot betalningar och därmed inte kan sälja varor (kunderna kan inte köpa det de behöver). Ett förråd av hållbara varor som hålls uppdaterat genom rotering gör att det inte krisar för kunder som står beredda om detta händer.
Man blir arbetslös och får under en längre tid en långt sämre inkomst än vanligt. En ekonomisk buffert, matförråd och mental styrka bidrar till att denna tuffa tid kan bli lättare att hantera.
Svår sjukdom eller död kan drabba familjen. Beredskap i form av ett välfungerande socialt nätverk är otroligt hjälpsamt.
Kemiska utsläpp som förgiftar dricksvatten kan vi dessvärre råka ut för. Ett vattenförråd i plastdunkar är hjälpsamt.
Chockhöjningar av elpriser, bensinpriser och räntor har vi alla i nära minne. Att ha utrymme i budgeten för att sådant kan hända gör att vi inte behöver leva med hjärtat i halsgropen, även om det kanske inte är så roligt att inte ha råd med några extravaganser.
När livet bjuder på katastrofer av olika slag kan det vara svårt att stå stadigt på jorden, inte minst ekonomiskt. 250 000 svenskar har haft pågående ärenden hon Kronofogdemyndigheten i mer än fem år. 2023 hade sammanlagt 417 248 personer pågående ärenden och deras gemensamma skuld var 119 099 130 007 kr, alltså över 119 miljarder kronor! Många har haft enorm otur, de har drabbats av sjukdom eller liknande som gjort att de kommit efter. Snöbollseffekten gör att om inte ekonomin förbättras gör ju räntorna att du kommer mer och mer efter. Författaren till boken Skuldsatt, Lena Petterson, berättar att en undersköterska hon intervjuade till sin bok efter jättemånga år äntligen är skuldfri. För att lösa sin skuld på en miljon kronor hade hon genom åren betalat TRE MILJONER. Det finns så många ockrare och snabblånsföretag som inte har några skrupler. Det är mysigt att kunna följa med sina vänner på utlandsresa, festa till det genom att äta ute, köpa snygga kläder och inreda sin lägenhet Instagramsnyggt fast man inte har sparat ihop pengar till det, men att sedan leva med konsekvenserna av detta är inte fullt lika mysigt. Det är inte vettigt att det är så här. Många situationer kan vi inte göra något åt, men vi vuxna har en plikt att se till att våra barn och ungdomar åtminstone inte hamnar i snabblånsfällan.
Jag tror att det är viktigt att ta bort skämsstämpeln från preppersrörelsen. Katastroftankar är vanligtvis inte nyttiga, men att stå beredd kan ge oss mentala och ekonomiska muskler som kan vara otroligt hjälpsamma. Inte bara om kriget drabbar, utan när livet liksom sätter krokben på oss.
Jag har precis uppdaterat min telefon och då ingick en app där man kan skriva dagbok. Den verkar helbra, men i princip är det min blogg de har lagt där. Jag vill varken sluta med min vanliga lilla dagbok eller bloggen, så jag tror inte jag gör något med den. Många funderingar har snurrat runt all den enorma massa digital information som alla människor bär på. Det är en utmaning. Vad ska jag med över 100 000 bilder (plus alla som är sparade i hederliga album och på gamla hårddiskar) som bara ligger på datorn? Jag har bestämt mig för att dra fram några i taget i ljuset för att påminna om härliga stunder och har numera en fotoutställning i hallen som hålls aktuell med riktiga papperskopior. Jättekul! Just nu har barnbarnet huvudrollen, men temana har hittills varit också andra familjemedlemmar, jul och husets historia. Jag älskar Sturkö kyrka i detta ljus och har tagit foton av den från olika vinklar förut. Inte tänkte jag då ”nej, detta motiv har jag redan fotat”. Det blev ännu ett sparat foto till skönhetskontot.
Igår hade vi tidernas bästa skare. Jag tjöt av glädje! Skare som bar mig, tunga människa! Minnen av hur vi skapade alla möjliga roliga saker av skare bakom barndomshemmet kom rusande med full kraft och jag gjorde genast en tallrik och tog ett kort för att spara minnen som inte fått spelrum på många, många år. Jag gillade inte att vara ute i kylan som barn. Jag gissar att anledningen var en kombination av att det inte fanns funktionskläder med samma värmande kapacitet som idag och att jag helt enkelt är en inneråtta. Ibland var det dock jätteroligt! Jag gillar ju att hänga med barn och leka, att frikoppla min ansvarskänsla som annars är så närvarande jämt. Jag kämpar för övrigt för att inte kidnappa mamma/storasyster/lärar-rollen överallt jag kommer, men jag tror att folk tycker jag är ganska jobbig ibland på det viset. Men det är en tanke att spinna vidare på en helt annan dag.
Att spara de här bilderna har jag kanske ingen nytta av, men nog är det tillfredsställande med ”före och efter”-bildserier? Jag tycker det är härligt och är tacksam för arvet som gör att det tänks efter innan man gör sig av med grejer, eller hittar något som kan nå sin fulla potential med lite hjälp. Skulle nu någon hitta dem om hundra år får de väl tänka vad den nu vill.
Och varför tar jag foto på mat? Jag har faktiskt lärt mig att man njuter lite extra av den om man först har fotat, det är som att man inser värdet av den på ett annat sätt. Gårdagens ugnsomelett till våra besökare blev helt perfekt och sällskapet var spännande. Intressant att jag dock inte fotade dem, hmmm.
Nu kostar det 36 kronor att skicka ett brev till utlandet. Jag fick pussla en del med mina gamla frimärken, men det gick eftersom jag hade ett lite större kuvert. Det där med porto går över mitt förstånd, men det är också något som är värt att spara för mitt eget minne om inte annat. Och tänk så många brev jag skickat i min dag till alla brevvänner… Tur att portot var betydligt blygsammare på åttiotalet.
Makens ständiga dröm att gå på isar har här sparats ännu en gång. ”Du vill gå över till Järkö, va?”, frågade jag honom. Han hävdade att det inte var så, men jag vet nog. Jag är paniskt rädd för isen, eller har åtminstone stor respekt. Hade jag inte sett öppet vatten på nära håll hade jag kunnat tänka mig att gå över, det är ju bara några hundra meter. Nu har det dock inte varit riktigt så kallt så länge att jag känner mig helt tryggt och det är kanske det minnet jag sparade då jag tog detta foto. Små, små fragment av en människas liv, det är så jag ser på dessa bildavtryck. Man kan inte spara alla minnen, men jag fortsätter att envisas trycka på knappar för att försöka göra vad jag kan för att åtminstone fånga några av dem i all sin flyktighet.
