Funderingar – Sida 6

18 aug

Acceptans ur ett nytt perspektiv.

Om jag ska kunna lära mina klienter omfamna begreppet acceptans måste jag kanske också förstå vad det innebär? Idag har en städfrisk besökare slängt mina insamlade frökapslar och maken har kapat mina vinrankor, luktärterna som skulle bli till egna fröer och klematisen som stod på samma länga. Brist i kommunikation och okunskap. Maken brukar säga ”Varför bli arg på en hund som kissar på ens nya, handsydda skor? Den fattar ju ändå ingenting, det är ingenting att bli upprörd över.” Varken besökaren eller maken fattade någonting gällande det som hände. Det finns andra fröer, andra plantor, nya tillfällen att försöka. Suck. Jaja, men nu blev det så.

14 aug

Om det inte blir bättre än såhär då?

Som jag har berättat innan hade vi besök av ett par från USA som vi inte alls känner (kände). De har socialiserat sig genom världen under resor genom olika nätverk för att få möjlighet att uppleva länder, kulturer och natur genom lokalt boendes ögon och nu hade vi fått möjligheten att vara dessa ögon. Jag och kvinnan i paret fick en dag tillsammans där vi fick kontakt på ett ovanligt djupt plan för att aldrig ha träffats förut. Vi hade många gemensamma kontaktytor, är i ungefär samma ålder och har haft många liknande känslomässiga upplevelser. Ett ämne vi diskuterade fick mig dock att känna mig som ett stort frågetecken. Kanske mest för att det rörde ett område som jag trodde jag hade koll på där personen jag talade med lyfte fram argument som inte stämde överens med vad jag trodde jag visste. Det händer ofta att jag inte är överens med folk, det är ju jätteintressant att diskutera, vända och vrida på argument och känna hur diskussionen lyfter alla inblandade till mer kunskap och bättre insikter. I det här fallet kände jag verkligen att jag behövde gräva vidare rent teoretiskt. Jag älskar då jag utmanas på det viset! Det är sannerligen viktigt att hålla sig öppen för att våga förändra sina åsikter, eller åtminstone vidga sitt sinne.

I USA pratas det ofta om ”diversity”, mångfald. Det fokuseras på kön, hudfärg, etnicitet och språket används som medel att trolla bort ojämlikhet. Jag har aldrig träffat så många människor från olika länder och med olika nyans på huden som under året i Pallan. Att påstå att det var mångfaldigt vore dock enfaldigt. De allra flesta som var där hade mycket hög kognitiv förmåga, de var osedvanligt snabbtänkta. Mig veterligen är det inte något som förordas när man ropar på jämlikhet, att arbetsplatser ska visa ett medeltal gällande kognitiv förmåga. Däremot är det helt klart så att hudfärg och etnicitet har stått över kognitiv förmåga då de stora amerikanska universiteten bestämt vilka som ska antas. Detta har i sin tur börjat slå tillbaka på dem och det stäms åt alla håll och kanter. (Alltså, USA och deras stämningar. Det var galet förut, men det verkar ha slagit över helt och hållet.)

Jag älskade att bo i Palo Alto, jag älskade vädret, de lummiga och hemtrevliga bostadsområdena, Stanford campus och alla människor jag mötte. Detta var åren 1994-1995, närmare trettio år sedan, och väldigt mycket har hänt sedan dess. Mycket är detsamma, men annat har förändrats. Pressen har ökat. Att köpa hus kostar absurt mycket (vår väns ändå ganska medelmåttiga hus såldes för ett par år sedan för 27 miljoner). High school-ungdomarna röker hasch som fanns det ingen morgondag (föräldrarna har för mycket pengar och möjligtvis för lite tid att engagera sig i sina barn). Man skulle kunna tro att det i den akademiska miljö som Stanford står för, världsledande upphöjande jämlikhet på så många sätt, skulle medföra gemenskap och samarbete, men det verkar mest vara en ständig strid på kniven för att göra sin smarta röst hörd över alla andra smarta röster och mobbing och fusk är mer än lovligt ofta förekommande. Kvinnan jag diskuterade med har haft höga positioner, har jobbat hårt och varit driven av resultat och lovord från andra (precis som många andra). Förra året anmäldes hon av en yngre kollega som hade blivit kränkt av att den äldre kollegan ”kommit dragande med sin erfarenhet så den yngre personen känt sig förminskad”. Hur hamnade världen här? När slutade erfarenhet och visdom vara något önskvärt och viktigt? När blev det viktigare att döva sin ångest i haschångor än att lära sig mer om hur man ska kunna dela med sig av sina styrkor till sina medmänniskor? När blev Linda Skugge någon som säljer sin kropp? När kom dagen då jag skulle känna behovet av att slåss för mina döttrars rätt att få adekvat hjälp anpassad till deras kvinnokroppar? När blev det viktigare att underhålla någons ångest än att lära henom hantera livet genom att klara av svårigheter?

Det är väl inte konstigt om gamla kärringar blivit dumförklarade i alla tider. Ingen vill väl lyssna på någon som kommer dragande med föråldrade teorier och tipsar med grund i sina erfarenheter? Fast det är ju inte sant. I många kulturer är ålder fortfarande något som ses som en superkraft, erfarenhet är guld värd och patriarker och matriarker har viktiga positioner i samhället. Jag känner att jag måste försöka hålla mig fast bäst jag kan för att fortsätta vilja vara en del i samhället, fortsätta utvecklas och göra vad jag kan för att bidra med något som kan vara till gagn för mina barn, kommande barnbarn och kommande generationer.

Ps: Fundera på varför henom inte autokorrigeras medan matriark direkt ändras till patriark…

01 aug

Har du allvarliga svårigheter att uträtta dagliga uppgifter?

(Bild från Kvartals Cortado.)

13 % av USA:s vuxna befolkning har allvarliga problem med att klara av vardagliga uppgifter. Denna siffra är den högst rapporterade någonsin. Jag försöker läsa på, men blir inte klok på exakt vad det är som är så svårt att hantera och varför. 13 av hundra är det i alla fall som anser att de har allvarliga svårigheter att klara av det de behöver göra i vardagen. För mig låter det som galet många.

Svärsonens bror var ungdomsledare på ett läger för ett tag sedan och upplevde att väldigt många av tonåringarna hade olika typer av problematik som påverkade dem socialt eller gjorde att de behövde särskild hjälp. Han tyckte det var förvånande och lyfte det med någon som jobbar med specialundervisning. Denne hävdade att ungdomar inte har fler problem idag än förut, utan att ungdomsledaren såg något som inte fanns där.

Med flera i närheten som antingen jobbar med barn och ungdomar eller i psykiatrin är jag dock benägen att hålla med svärsonens bror. Nu bor vi inte i USA utan i Sverige, men jag tror att en liknande undersökning här hade gett samma svar som bilden ovan. Frågan är naturligtvis hur man definierar ”allvarliga problem att klara vardagliga uppgifter”. Vilka är problemen och varför har man dem? Fysiska begränsningar? Ångest? Depression? Organisationsproblematik? Neuropsykiatrisk problematik? PTSD? Koncentrationssvårigheter? Tidsoptimism? Har vi som föräldrar och samhälle blivit mer beskyddande och curlande, så till den grad att folk inte lär sig att klara vuxna åtaganden?

Häromdagen hade jag chansen att berätta om Elsa som kom till denna gård för att jobba då hon var tolv år gammal. Hon ansågs vara vuxen nog att utföra ansvarsfulla uppgifter och utförde lönearbete. Vilken tolvåring skulle kunna ta vuxenansvar idag utan att det skulle bli skandal? Det är knappt att 16-åringar får jobba. 12-åringar som utför allvarliga brott får inte ta ansvar för det och ingen verkar veta hur de ska hanteras heller. Hade personer med antisociala beteenden självinsikt nog att rapportera detta i ovanstående undersökning? Jag känner att citatet väckte många frågor. Jag får väl fortsätta fundera och lära mig mer om ämnet ifråga.

05 jul

Överblick.

Att ha en trädgård kräver sitt. Jag fattar varför det ofta är lite äldre människor som gräver ner sig i sina trädgårdar, eller människor som jag med ”flexibla scheman”. Igår var planen att jag skulle klippa mig igenom allt som är tänkt att klippas med gräsklippare. Brorsan brukar ta det mesta med åkgräsklipparen då han klipper hos vår gamla granne, men nu ville jag att det skulle bli fint på en gång. Det tog sina timmar. Jag är trött på att ha högar av olika slag på olika ställen på vår ganska stora tomt. Tallkottar. Byggmaterial. Planteringskärl. Jord. Kompostmaterial. Gamla trälådor. Byggplast som ska torka. Det är som att det blir en sanning, att man måste fortsätta lägga grejer där något någon gång har hamnat av någon anledning. Vi har en plan gällande att göra ”rum” i trädgården, men det kräver sitt. Nu när det har varit så blåsigt de senaste dagarna påminns jag återigen om att det hade varit trevligt med en berså någonstans.

Lars-Johan Svanström är trädgårdsmästaren i Träslövs trädgård i Varberg som nedlåtande talar om klorofyllöknar och ängsliga ”män” som gör fel, fel, fel då de tar hand om sina trädgårdar. Jag ser vinsten i att ha härligt böljande och underbara trädgårdar med olika rum och nivåer. Jag ser också kostnaden som krävs för att få till något sådant. Det är lätt att tala nedlåtande om hur andra sköter sitt liv när de enligt en själv gör det på ”fel” sätt. Jag är också skyldig till detta. Att sätta sig ner och räkna på allt som skulle krävas för att få till något som inte inbegriper gräsöknar hade varit intressant. Vi jobbar här hemma enligt devisen ”lite i taget”, både tidsmässigt och monetärt. Det gör att det tar sin lilla tid att genomdriva förändringar. Som med allt annat handlar det också om att prioritera på ett sätt som funkar för en själv, inte för andra. Att höra ”om detta hade varit mitt hade jag…”, vare sig det kommer ut från någons mun eller framgår tydligt på annat vis, har förut varit jobbigt för mig. Delvis fortfarande, men inte värre än att jag inser att det är helt okej för andra också att drömma och känna sig lite bättre än någon annan.

Mina egna trädgårdsdrömmar handlar om rabatter som böljar och gärna i många olika färger. Gärna bakom raka linjer. Efter ett ängsligt liv med mycket små utsvävningar gällande uttryck övar jag på att våga göra tvärtom, att jobba utefter förutsättningarna att jag mår bra av korsstygn, mönster, recept, ordning och reda, men att det är okej att avvika och ofta blir bra ändå. Jag inser att tiden är min vän och min fiende, att jag får ta hand om det jag kan och vara nöjd med att annat inte blir gjort. Att ta kort på växtlighet så här i hårt morgonljus gör den inte rättvisa. Det är lite tidigt på dahliasäsongen, men de är finare än någonsin utan att för den skull ännu göra sig särskilt bra på bild. Jag upplever, tar in, vågar klippa blommor och litar på att det kommer fler. Fortsätter plocka bort ogräsen även om det finns så många att det kanske egentligen inte är lönt (gräsklipp runt dahliorna, plus att jag försatte de lite hårdare drivna knölarna inomhus och lät dem komma igång var ett smart drag).

I zinkbyttan där det förra året växte blomster i sepiatoner växer det på för fullt, men även nedanför. Självsådda penséer är så vackra, jag nänns inte plocka bort dem. Minifloxen växte höga och ståtliga i sagda zinkbytta förra året och fröade av sig här i gruset. De är också för fina för att plocka bort. Här är det grusgång, inte rabatt, men jag väljer att strunta i det.

Ängen svajar och lever sitt eget liv. Den är torr och brun nu, i våras blommade det rikligt här. Hade det inte varit för alla fästingar hade jag gärna lagt mig där och lyssnat på det susande som uppstår då gräs vajar i vinden. Vilken fröjd det är att få vara nära naturen, på något sätt vara ett med den. Jag tänker på allt vackert och allt jobbigt, på hur livet händer runtomkring oss vare sig vi gör oss delaktiga eller inte. Som min svärmor sa häromdagen: ”Carpe diem, slitet uttryck, men sant.” Fånga dagen. Och fångar vi den inte är det väl okej det också, för imorgon kommer så småningom vare sig vi är medvetna om vad som händer fram tills dess eller ej. Hoppas att din dag blir fin.

02 jul

Är barn en handelsvara?

Jag sitter här och funderar runt barn. De senaste dagarna har det snurrat runt en liten femåring här hemma, vi väntar ivrigt på lillastesysters lilla bebis och naturligtvis är barnbarnet i dotterns mage ofta i tankarna. Häromdagen undrade min syster vad jag tycker om att ta hjälp av surrogatmödrar. Det är ett ord som inte ens existerade för inte särskilt många år sedan, men som nu dyker upp med jämna mellanrum.

Jag har alltid sett det naturligt att bli mamma. Jag hade stort ansvar för mina småsyskon, fick hjälpa till med allt från blöjbyte till passning, och gillade för det mesta att hänga med dem. Att ett vuxet liv inte skulle innebära föräldraskap kändes mycket främmande. Att det då gick så lätt för mig att få barn gjorde att jag inte behövde fundera på alternativ. Vi hade ett mycket tidigt missfall innan äldste sonen, men annars var det inget som satte käppar i hjulen för biologiska barn. Vid det här laget har jag mött flera olika alternativa sätt att bli förälder än det rent naturliga. IVF, äggdonation, spermiedonation, adoption, familjehemsplaceringar, både för par och ensamstående… Just surrogatmödrar har inte funnits på tapeten särskilt länge, men verkar idag vara lösningen på en hel del ofrivilligt barnlösas dröm att få ett eget barn.

Rättigheter och skyldigheter är något jag ofta tänker på. Det talas ofta och gärna om rättigheter i vårt land, men med varje rättighet kommer en motsvarande skyldighet. Om det är ens rätt att bli förälder är det någon annans skyldighet att ställa upp i andra änden. I det här fallet är det barnet som är skyldig att uppfylla förälderns rätt, barnet som ska uppfylla drömmen om någon att älska förbehållslöst och få kravlös kärlek tillbaka.

I Sverige diskuteras det sällan det komplicerade i ägg- och spermiedonation. Det är ju bara något litet, en snabb utlösning eller en intensiv hormonbehandling och skördande av ägg efter en kort tid. När donationen är gjord är det bara att glömma det som eventuellt händer härefter för donatorn. Samma för en livmoder som osjälviskt gräddar fram ett barn. Det tar lite längre tid, men sedan är det bara att gå vidare med sitt liv. Eller?

Ju mer forskning och ju fler studier jag läser, desto mer frågande ställer jag mig till att det tas så lätt på dessa frågor från vissa håll. I Sverige har vi Tobias Hübinette som väl får anses vara den störste experten på vad som gäller för de adopterade, men han har även uttalat sig då det gäller donationer. Det här är inte okomplicerat. Många är de barn som stulits för att någons barnlängtan skulle uppfyllas, många är de föräldrar som förlorat sin dröm. Vad vet vi om vilka konsekvenser det ger för de livmödrar som gräddar bebisar? Vi vet redan att det är lätt att bli utnyttjad och surrogatmödraskap är därför förbjudet här i Sverige. Det är mycket stora summor pengar inblandade. Den katastrofala intervjun av Micael Bindefelt och hans man i Carina Bergfeldt visar väl om något på att vi lever i en skruvad verklighet tänker jag. Och att det finns företrädelsevis män som överger sina telningar och skiter i sitt ansvar, betyder det att det är betydelselöst vem som stod för spermien som hjälpte till att skapa alla andra?

Gällande just surrogatmödraskapet vet vi som sagt inte mycket än om de rent biologiska konsekvenserna. Forskning visar att bebisens celler stannar kvar i modern under lång tid efter graviditeten. Vad ger detta för konsekvenser? Ingen vet faktiskt riktigt, men vi lär väl få större kunskap med tiden. Så länge människor längtar efter ”sina egna” barn och det finns alternativ kommer dessa att utnyttjas.

01 jul

Sådant man kan lära sig av en femåring.

Lärdom ett: att möta livet med ett öppet sinne ger möjligheten till större omväxling. ”Monna, kan vi göra gröna pääänkecks-tijannosaujux-jex?” Mitt första svar var ”njae, jag tror inte att det går”. Sedan ändrade jag mig snabbt och sa att vi naturligtvis skulle göra det. Jag hade kanske en vision som såg något annorlunda ut, men lillkillen blev mycket nöjd och tyckte dessutom att de här pääänkecksen var de godaste han någonsin gjort.

Lärdom två: att se på världen från olika perspektiv kan ge nya insikter. ”Monna, bor den här ödlan här under er fåtölj?” Eh, ödla? Nej, det tror jag inte. Men jo, just då hade vi åtminstone besök av en. Hen fick flytta in under en glasform med en död fluga som middag, men den verkade inte ha varit rätt tillagad eftersom den ratades rätt av. Ödlan fick snart flytta ut igen efter sitt stora äventyr och vi människor hade lärt oss lite mer om vilka ödlor som bor i Sverige och hur de verkar leva sina liv.

Lärdom tre: de flesta ting har många fler användningsområden än vad de flesta tror. Vår gamla slitna och solblekta soffa har verkligen sett sina bästa dagar. Jag klagar ofta på den och hur jag gärna hade velat ha en ny. När lillkillen kommer på besök blir denna soffa till piratskepp, hinderbanor, kojor, skattfyllda grottor och sjukhus. Jag som är en stor förespråkare för tacksamhet påminns i dessa stunder om hur bra jag verkligen har det.

Lärdom fyra: vi föds med en inneboende kärlek till oss själva. Att ta sig tid och inspireras av en femåring som inte ser sig begränsad av sin storlek, sin förmåga, sin styrka eller sitt utseende är så befriande! ”Vänta, jag ska bara bli lite starkare!” Tänk om vi vuxna kunde ge oss själva detta. Istället för att trycka ner oss själva då vi tycker att vi inte räcker till så ger vi oss lite extra kärlek, lite extra tid, en extra träningssession… Jag har kommit en lång bit på vägen att återfinna denna kärlek och omtanke. Att älska sig själv innebär inte att man hatar andra, snarare innebär det att man blir starkare och får större möjlighet att dela med sig av det man har.

Lärdom fem: det finns alltid anledning att sätta guldkant på tillvaron och livet kan bli så mycket roligare också med enkla medel. Ett dygn med lillkillen gjorde oss trötta, men så, så glada! Visst är det klurigt att vara småbarnsförälder, men vågar man vägra låta sig sänkas av det svåra finns det så mycket härligt att hämta. Till och med tvätt och matlagning kan göras till ett äventyr. Efter avlämning och avstämning tog lillkillens föräldrar över och jag och maken firade in helgen med varsin virgin mojito och ostbricka. Guldkanter är gravt underskattade.

21 jun

Borde väl, men…

Jag börjar dagen med stor tacksamhet då det redan börjat droppa från himlen. Vi har blivit lovade lite regn idag. Inte nog för tomater och jordgubbar, men den där sortens regn som jorden verkligen suger åt sig och behöver. Annars är jag mest fokuserad på tankar som snurrat sedan igår.

Min äldstavän hade bjudit in till sommarlunch på sin ö och jag fick skjuts från stan av vår gemensamma vän. Vi pratade och pratade och pratade alla tre, precis som vanligt. Åt god och nyttig mat. Pratade igen. Gav stickråd. Nyavännen håller på med stressreducering av olika slag och hade i helgen lagt sin iPhone i en låda och bytt ut den mot en gammal Ericsson-telefon. På bara några dagar har hon fått märka skillnaden på att i princip bara kunna ringa och skicka meddelanden på sin telefon. Mycket tidsbesparande och ett stort frigörande av kreativitet, något som jag verkligen kan tänka mig. Jag är så frestad att göra något liknande. Det hade dock uppstått problem på en gång. Utan den smarta telefonen får man bl. a. hantera följande:

Inget mobilt bankID
ingen Swish
ingen mobilkamera
ingen parkeringsapp
ingen GPS
dyrare bussbiljetter

Som sagt, jag är så frestad av känslan av att frigöra mycket vardagsenergi som är knuten till telefonen. Om jag inte skulle kunna fånga spännande bilder som den här kvinnans stil värdig en världsstad i lilla Karlskrona, skulle jag inte bli besviken då? Eller om jag hade missat att fånga luktärtsbuketten som fick följa med mig på bussen? Eller lyssnat på en härlig sommardeckare? Att bussbiljetten skulle bli lite dyrare hade kanske inte varit ett jättestort problem, men jag inser att jag verkligen hade saknat min iPhone.

Vem vil förresten ha hundra liknande telefonbilder på alla mina luktärter? Pixliga bilder på vår halvtama kaja? Jag har ju en kamera, den är inte större än att den kan stå framme för att få fånga sådant jag vill minnas. Dessutom ger den i rätt ljus långt vackrare bilder än de telefonen kan bidra med. Men att ha telefonen ständigt närvarande och lätt att dra fram ur fickan vinner ur ett praktiskt perspektiv, inte sant? Denna smarta telefon som ger mig musik, talböcker, trädgårdsdagbok, kamera, möjlighet att utföra bank- och betalärenden så lätt, kontakt med omvärlden, mönster och inspiration, samhällsuppdateringar, förströelse… Det är väl just det där med förströelse som är det mest tidsslösande. Precis som med allt annat i världen gäller det att kalibrera om med jämna mellanrum. Att medvetandegöra sig om vad som stör och förstör och sedan ”lösa problemet”. De senaste dagarna har jag ju varit jättetrött och har då ägnat kvällarna åt löjliga klipp på Facebook, scrollat vidare och vidare och vidare, samma på YouTube. Kunde gott ha sovit och kurerat mig istället, eller kollat på någon riktigt bra film. Vi får väl se vad denna lilla reflektion leder till.

03 jun

Präktigheten själv.

I vanliga fall har jag bara ett fåtal bloggar jag läser regelbundet, men på sistone har jag kollat in mer ofta hos några ”kändisbloggare”. Jag inser att jag väl har levt i en bubbla, men jag är uppriktigt förvånad över den glorifiering av alkohol som jag har mötts av där. Vuxna människor, småbarnsföräldrar som pratar om alkohol som vore de 20 år gamla. Men det är ju så härligt?!

Jag växte upp med en helnykterist till mamma och en far som jag tror jag såg dricka något alkoholhaltigt mindre än en handfull gånger. Han stöttade till fullo mammas önskemål att under Herrans tukt och förmaning få oss att undvika alkohol till varje pris. Vi är sju syskon som efter detta tagit lite olika vägar till där vi är idag. Några är fortfarande absolutister (jag till exempel), några dricker någon enstaka gång och några är väl som folk är mest. Vid familjesammankomster där barnen är med dricks det dock fortfarande inte, något som jag är glad över. Jag är totalt noll brydd över om folk dricker då de är ute i vuxet sällskap, men tycker inte att barn och alkohol hör ihop. Jag har aldrig glömt Fars kommentar om sitt yrkesliv: ”om alkohol och psykisk sjukdom inte hade funnits hade poliser knappt haft något att göra”. Idag har väl droger tagit sig in i detta citat, men annars gäller det fortfarande. Jag hade möjlighet att prata mycket med Far under hans sista tid i livet och då vi pratade om detta var det en av de saker som han var mest nöjd med gällande sina barns uppfostran, att förorda nolltolerans för och att inte introducera oss till alkohol. Nu väljer ju individer själva sina vägar och flera av mina syskon festade såklart i lönndom med sina vänner precis som vilka ungdomar som helst. Forskning visar för övrigt att de föräldrar som tror att de gör gott i att introducera alkohol hemma under ”trygga former” gör sina barn en björntjänst.

Det framgår allt tydligare att ungdomar dricker mindre idag än för fyrtio år sedan då jag själv var tonåring. Då var intagandet av alkohol en självklar ”rit” att gå igenom för att få beträda vuxenvärlden. Jag är präktigheten själv och drack helt enkelt aldrig ens en droppe förrän på studentbalen då jag fick fel skumpa (eller rätt, beroende på vem man är). Eftersom jag aldrig var ute på lokal med mina vänner uppstod aldrig frågan om huruvida jag skulle dricka eller ej. När jag väl började plugga på högskolan fanns det ingen önskan om att börja dricka. Jag passade bra som fyllechaffis, eller samtalsterapeut, men sanningen är att jag oftast valde att gå hem när folk började bli högljudda/blödiga/ilska/flamsiga. I unga år fick jag alltid försvara mitt val att inte dricka. Alltid, alltid, alltid. Idag är det fullt normalt för ungdomar och verkar inte alls vara en lika stor indikator på huruvida någon är ”inne eller ute”. Grupptrycket är helt enkelt inte lika stort och dessutom ser man en större mognadsgrad hos tonåringarna. Forskning visar att alkoholdebut sker allt senare och att många ungdomar gör medvetna val att inte dricka alkohol av hälsoskäl. De har heller inte tid att dricka då deras liv ser annorlunda ut än de gjorde förr om åren. Här kan du läsa mer om detta. Kanske tar inte alkoholen lika stor plats i ungdomars liv längre då det finns större tillgång på droger? Här finns lite tankar om det.

I det svenska samhället upplever jag att förhållningssättet till alkoholhaltiga drycker i allmänhet är följande: det är härligt, unnande och självklart att fira och uppmärksamma höjdpunkter i livet med alkohol, folk som inte dricker är party poopers och en fest utan alkohol är ingen fest. Att festa handlar för många sålunda inte om att ha det roligt och fira i allmänhet, utan att dricka alkoholhaltiga drycker. Så fort någon inte kan hantera alkoholen blir det dock pinsamt och det är svårt att förhålla sig till, både direkt och indirekt. Utan att hänga ut någon kan jag konstatera att ett problematiskt bruk påverkar både de personer som inte kan styra sitt alkoholintag och personer som står dem nära. Detta är inte bara ett känslomässigt problem. Folkhälsomyndigheten har gjort beräkningar på hur mycket alkoholen kostar samhället och kom för några år sedan med summan 101 miljarder. Mmmmm. Härligt, unnande och festligt.

Från den 20 juni kommer livsmedelsverket med nya rekommendationer om nolltolerans mot alkohol då man ammar. Detta är tydligen moralistiskt och skuldbelägger kvinnor (hej Agnes Wold och Viktor Ahlqvist). En rekommendation är just det och folk gör som de vill, precis som i alla tider. Jag kommer ihåg hur det rasades mot den studie som visade att pojkar som växer upp med ensamstående mammor har högre risk att hamna i kriminalitet. Det stod inte ”alla pojkar som växer upp med ensamstående mammor blir kriminella”, men det var så det tolkades från olika håll. Det skulle hållas tyst om resultatet för att det fick ensamstående mammor att skämmas. Kunskap är dock makt och när man vet något kan man göra val utifrån denna kunskap. Problem försvinner ju inte bara för att man låter bli att tala om dem. Det går inte att ställa sig mitt i ett rum och blunda för att få något att försvinna, vilket en tvååring tror är möjligt. Jag tänker att de flesta inte vill utsätta sitt barn för något dåligt, men jag tror också att gravida/ammande mammor kommer att fortsätta dricka lika lite eller mycket oavsett om rekommendationerna är att man inte dricker alls eller att man bör dricka ytterst lite och sällan.

Jag vill påpeka att det med all sannolikhet finns någon i din närhet som har ett riskbruk av alkohol, vare sig du har koll på det eller ej. Idag skänker jag en tanke till de personer i min närhet som har lidit av missbruk, som lider av missbruk, som är medberoende eller som på annat sätt påverkas eller har påverkats menligt av någon annans missbruk. Jag önskar att det hade varit en handfull personer, men tyvärr är det långt fler än så. Grattis till dig som kan förhålla dig till allt det härliga. Till dig som inte kan det, eller som har någon i din närhet med problem, finns fantastiska Anonyma Alkoholister. Där finns det hjälp att få. Och för dig som är ansvarig för presentinköp i dessa presenttider, var försiktig att bidra med ”härliga flaskor” om du inte har full insyn i någons liv.

24 maj

Försommarbetraktelse.

Ljuset. Det silar in, strålar ut och avslöjar obarmhärtigt alla tillkortakommanden då det gäller fokus på trasor och rengöringsmedel. Solen bränner gräset som nyss var grönt, men utan tillgång på vatten i marken tar det paus från en värld i färg och visar istället något slags verklighet i sepiatoner. Syrenernas olfaktoriska egenskaper ger doftminnen som leder till skolavslutningar och födelsedagar. I bakgrunden surrar bina som laddar för den stora blomsterexplosionen. Tillsammans med fåglarna skapar de en ljudkuliss som får nattarbetare att stoppa in öronproppar medan de sover vid öppet fönster på norrsidan. En ny tid är här. Det börjar bli dags att stoppa undan raggsockorna och lufta instängda fötter, lägga glasspinnar i frysen och gå in i sommaren.

22 maj

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det?

Efter efter ett gäng underbara dagar med min vän känner jag mig påfylld och påmind om hur vi kan växa i interaktionen med andra människor. Just denna vän och jag är lika på så många sätt. Vi tänker mycket och stort, känner mycket. Vi föredrar olika vägar till målet, men önskar mötas där framme. Jag önskar att politiker hade följt våra diskussionsmönster, att de hade varit intresserade av att faktiskt komma fram till lösningar istället för att vinna tävlingen om vem som skriker högst. Jag är övertygad om att världen hade sett bättre ut och att färre hade behövt lida.

Vännen forskar och använder sig av empiriska metoder för att visa på hur beslut påverkar genom att tolka mängder av data i olika grafer och tabeller. ”Du hade varit jättebra på kvalitativ forskning.” Tänk att fördjupa sig i samma sak och tillsammans tolka och analysera från flera olika håll, att inte utgå från att det bara finns en väg framåt och att inte låsa sig i det mönster som den största skrikhalsen bestämmer. Det hade varit fint, det.

Jag har den senaste tiden tänkt mycket på generaliseringar och faktagranskningar överlag. Många, mer eller mindre alla, generaliserar utifrån sig själva (skulle jag vilja generalisera, haha). Om jag har upplevt något på ett visst sätt så ska detta ses som allmängiltigt. Problemet är att det finns så många olika sätt att ta sig an en situation. I mitt jobb fokuserar jag på compassionfokuserad terapi då jag ser hur bra denna är för att hantera många olika typer av problematik. Denna metod bygger på att det är lättare att förstå andra personers beteende om man tankemässigt försöker gå en mil i dessas skor (enkelt förklarat). Jag tror att dock att det är lättare att göra det på personnivå än på gruppnivå.

En stor snackis verkar artikeln som Lena Andersson skrev i SvD ha blivit: ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”. Ojojoj, den rörde om i grytan. Dessvärre har de låst den, gissar att SvD ville passa på att få nya prenumeranter då intresset blev så stort. Titeln är naturligtvis satt för att väcka uppmärksamhet. Den som tänker ett steg längre slipper hjärtinfarkt och förstår detta. Våra barn är vuxna, men jag ser det fortfarande som mitt och makens ansvar att guida dem genom livet. Personer som är snabba på att ropa ”Det är DITT fel” eller ”Det är DERAS fel” brukar tendera att se på saker mer svartvitt. Alla som sätter sig och funderar runt varför ett barn går hungrigt kan se en uppsjö av anledningar. Här är några:

Föräldern lider av mental ohälsa och har permanent eller tillfälligt svårt att ta ansvar, minst av allt över barnets behov av att vara rent, helt och mätt.
Föräldern lider av kognitiva nedsättningar och förstår inte vad det innebär att ta ansvar för sitt barn.
Det hungriga barnet kan vara autistiskt och äter bara en speciell sorts mat, till exempel dyra flingor. Om då havregrynsgröt serveras äter hen inte och går sålunda hungrig.
Arbetslöshet har lett till en helt flippad ekonomi.
Barnet flipprade med sin telefon till klockan tre på natten och hann inte äta innan hen skulle sticka iväg till skolan.
Barnet gillar inte maten.
Barnet lider av en ätstörning.
Osv, osv, osv.

Det svenska samhällssystemet kallar för generaliseringar. Välfärden utgår ifrån att det är samhället som ansvarar för alla dess medborgares behov. Individen existerar inte. Det är samhällets, skolans, förskolans, vårdens fel om något inte funkar som det ska eller om något har gått fel. Därmed anses det som stötande att man på individnivå skulle behöva stå för sina misstag. Om det inte gäller personer som utses till syndabockar så klart. Så fort någon avslöjat att kejsaren går utan kläder är det nämligen viktigt att bevisa hur upplyst man själv varit precis hela tiden. För mig är detta en av rötterna till hur problem uppstår och även till hur de förblir olösta. Och när det gäller alla som går hungriga så hoppas jag att folk fortsätter ta sitt mänskliga ansvar och ge de hungriga mat så de slipper svälta ihjäl istället för att ropa vems fel det är att någon går hungrig.