Funderingar – Sida 42

29 jan

Ibland blir det bara lite mycket.

Jag har varit engagerad i en diskussion på Facebook med en lärarstudent som med all säkerhet vet att hemskolning absolut inte kan vara ett alternativ till den allmänna svenska skolan. ”It’s better to be silent and concidered a fool than to open your mouth and remove all doubts.” säger jag tyst för mig själv, citat stulet från en annan inblandad i samma diskussion, här i bloggen. Ibland önskar jag att jag var sisådär 20 år och återigen hade alla rätta svar på livets svåra frågor.

16 jan

Är det fel och fruktansvärt att hemskola?

Yngsta dottern hemskolas fortfarande av mig och till viss del av maken. Hon läser enligt en läroplan som jag till största delen bygger på den som svenska ungdomar följer. Vi använder oss av en del svenska läromedel i svenska, matte och tyska. Mycket av sin NO-undervisning får S genom Science Learning Space medan undervisningen i SO, engelska, idrott, teknik, hemkunskap, barnkunskap och musik bygger på ett hopplock av material liksom de flesta av övningsämnena och idrott och hälsa. S går i ”konstskola” två timmar i veckan. Där träffar hon andra hemskolade elever och får en varierad undervisning som mer än väl motsvarar den svenska bildundervisningen. Hon får dessutom piano-, handarbets- och ridundervisning utanför hemmet, så hon slipper bli socialt bortkommen och får chans att utveckla sin talade engelska.

I går byggde S en enkel motor här hemma. Att jobba i lugn och ro och tystnad är den största fördelen med hemskola för just min elev som av olika anledningar har mycket svårt med koncentrationen. På det här sättet får hon möjlighet att inte alltid ligga ”sist i klassen” vilket ofta var fallet hemma i Sverige.

Det talas så mycket om att den svenska skolan ska erbjuda en likvärdig undervisning för alla barn och ungdomar och att det är därför hemskola i princip är förbjudet. Både du och jag vet att det är omöjligt för skolan att erbjuda rättvisa, men det låter så bra. Verkligheten följer dessvärre inte idealistiska måldokument. Jag har mottagit mycket indoktrinering genom den svenska lärarutbildningen. Mycket var bra och sådant som jag är tacksam över, men jag blev också i vissa fall dragen vid näsan. Hemskolning var Djävulens sattyg enligt mina lärare (eller professorer eller adjunkter eller vad de nu var) och jag önskar att vi hade diskuterat det mer och med fler infallsvinklar.

Förvisso följer de flesta lärare i skolan en läroplan som ska ge ”rätt” resultat i slutänden. Jag har mött många fantastiska pedagoger både som elev och som kollega och jag vill tro att de flesta av dem har bidragit och bidrar till något gott. Skolmiljön i sig är dock inte alltid ultimat. Mobbing existerar till exempel inte här hemma, men jag kan lova att jag mötte det i princip varje dag i de skolor jag jobbade, både bland barn och vuxna. Och det där med att erbjuda en lugn och positiv arbetsmiljö, hur ofta lyckas våra skolor med det? Vilka är ”statens” mål för våra barn? Att utvecklas till laglydiga och villigt skattebetalande medborgare? Eller är ”staten” ärligt intresserade av att ge det allra bästa världen har att erbjuda alla barn? Jag vet att det finns kålhuvuden till föräldrar som verkligen gör sina barn en otjänst då de hemskolar dem , men jag vet också att det finns barn och ungdomar som kanske faktiskt behöver något annat än det paket som de flesta skolor erbjuder.

Jag vet att det finns en och annan lärare som läser det jag skriver. Känner du att hemskola kan vara ett alternativ, eller har Sverige gjort rätt som har förbjudit detta alternativ för alla?

16 jan

Med chans till något nytt.

Nystart. Sug på ordet. Tänk dig att öppna en ny anteckningsbok, att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet, nyårsdagens första skälvande timmar, måndagsmorgnar, hur man lägger ner sin plånbok, pennskrinet och necessären i sin nya väska, första dagen på semestern när man har all tid i världen… Det finns så mycket outforskat när man har ynnesten att få börja något nytt eller börja om. Det är jag tacksam över.

Egentligen är hösten min favoritårstid, men våren har onekligen sina höjdpunkter. Att komma ut i trädgården och se att påskliljor och tulpaner har kommit upp är fantastiskt. Jag tror att vi människor glömmer bort vår del i livets kretslopp när vi är så fokuserade på onaturliga saker som att vara uppkopplade 24/7, när vi opererar bort och till för att uppnå en yta som ljuger om vilka vi egentligen är och när vi strävar efter att köpa helt meningslösa saker för pengar som skulle kunna hjälpa en medmänniska till ett drägligare liv. (Och som vanligt undrar jag hur rådjuren hinner nafsa på tulpanerna innan jag ens upptäckt att de kommit upp…)

Mina favoriter nyponen. Där samsas de, frukterna i olika grader av förruttnelse och knopparna som står för hopp och framtidstro.

”Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli.” Även i denna del av kretsloppet finns skönhet och liv.

En kompis till mig gick till en terapeut som frågade vad hon fick ut av att bete sig på ett sätt som fick henne att må dåligt och hennes familjemedlemmar att må ännu sämre. Hon hade fram tills dess skyllt på sina föräldrar. Det var minsann deras fel att hon valde att hantera konflikter på ett destruktivt sätt… Nu hade denna terapeut mage att påstå att hon fortsatte för att hon vann något på kuppen. Hon fick gå in i sig själv och ifrågasätta sina bortförklaringar och kom fram till att hon visserligen lärt sig av sina föräldrar, men att hon nu hade valet att göra annorlunda. Hon valde att ta tag i sig själv och med hjälp av sin familj (och sin terapeut, inget fel i att ta hjälp av Gud eller en neutral medmänniska när man själv har svårt att reda upp ibland trassliga tankar och beteenden) fungerar hon nu mycket bättre. Min vän gjorde stora förändringar som gav nödvändiga och positiva effekter. Kvävs du av alla måsten, förväntningar och fixa idéer eller inlärda beteenden som styr ditt liv? Kom ihåg att du är din egen kapten. Du är den som måste bestämma nästa rutt för den gamla skutan.

Jag vet att det är svårt att göra sig av med nappar och snuttefiltar, men ibland är det nödvändigt för vår hälsa eller själsfrid. Man kan ge sina nappar till kattungarna på Skansen. Kanske kan du gå dit om det skulle kännas allt för jobbigt att bara slänga just din napp i soptunnan… Lycka till!

06 jan

På återseende.

Idag var jag på begravning. Det där att se föräldrar följa sina barn till sista vilan känns aldrig rätt, men skulle det hända mig skulle jag vilja ha alla mina vänner runt mig. Tanken om begravningen är till för den som har dött eller för de efterlevande slog mig, men jag kom fram till att det väl är båda.

En god man som gick bort allt för tidigt för några år sedan hade varit sjuk under en tid och hade därför haft tid att förbereda sig inför det oundvikliga. Han hade skrivit ett brev till alla i det fullpackade kyrkorummet och det var så fint att höra hans syster läsa upp det. Han fick lov att göra bokslut och den tacksamhet han uttryckte tror jag många tröstades av. Begravningar får mig att påminnas om hur viktigt det är att vi inte har några löst hängande trådar, ouppklarade schismer eller surdegar som inte har tagits omhand. Vi vet ju inte hur morgondagen ser ut!

Jag fick uppleva min egen begravning i en väldigt levande dröm en gång och vaknade och tänkte ”men den där musiken vill jag inte ha på min begravning”. Jag har talat om för min familj ungefär hur jag önskar att det ska gå till, men jag ska se till att skriva in allt i Vita Arkivet. Jag vet av erfarenhet hur svårt det kan vara för närstående personer att behöva tänka på dikter och musik och gravsättning när de bara vill lägga sig under ett täcke och gömma sig.

Den här har tröstat mig många gånger. Tack Kenneth och Ted Gärdestad:

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn..

03 jan

När de mörka molnen hopar sig.

De senaste dagarna har jag försökt få ordning på mina tankar. Mina ambitioner att leva frimodigt fick sig liksom en törn innan jag ens hann köra igång ordentligt. Jag vill verkligen inte vara någon dystergök, men jag kan inte hjälpa att min förmåga att sätta mig in i andra människors känslor nästan sätter krokben på mig när det blir för mycket. Vad gör man när det på kort tid och utan förvarning blåser upp till storm på det här viset?

det har visat sig att båda mina föräldrar har riktigt svåra hälsoproblem att tackla i år
en släkting som var viktig för mig en gång i tiden hittades död på toaletten lagom till jul (hen var gammal, men ändå)
en av mina fina vänner väntade smått, men fick på första ultraljudet reda på att det inte blir någon bebis
en annan nära vän kämpar på med svårigheter på hemmafronten
en vän i en annan stat är på väg hit till Utah för att begrava sin son på måndag
två vänner sitter i sådana rävsaxar som före detta makar verkar vara förtjusta i att placera ut

Egentligen finns det ju massor av fantastiska och härliga saker också. Mitt hem är min borg och när jag är här är jag omgiven av människor som jag älskar, de älskar mig och vi ger varandra trygghet. Jag är alltid tacksam över det nätverk som alla föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder och kusiner utgör, men jag tar det inte för givet. Jag är begåvad med ovanligt fina och fantastiska vänner och bekanta och känner att skulle det behövas så finns det många som skulle hjälpa till att lyfta och putta på.

Nu är det dags att börja varje dag med en liten tacksamhetsmeditation igen. Just tacksamhet verkar vara det som ger min själ bäst näring och också det som hjälper mig över de svåraste guppen.

Jag vet att vi alla har våra utmaningar, men idag önskar jag just dig ett lite lättare liv och luft som är lätt att andas. Peace.

16 dec

Gammal DN-artikel som är värd att läsa igen.

För mycket arbete, dålig kontakt med vännerna och drömmar som aldrig förverkligats. En australiensisk sjuksköterska har skrivit en bok om vad människor ångrar allra mest på dödsbädden. ”Många hade inte förverkligat ens häften av sina drömmar”, säger hon enligt The Guardian.

I många år arbetade den australiensiska sjuksköterskan Broonie Ware med att vårda patienter i livets slutskede. Ware samlade sina erfarenheter i en blogg som sedermera resulterade i en bok med den engelska titeln ”The Top Five Regrets of the Dying” (ungefär ”Fem saker döende ångrar mest”).

De allra flesta av Wares patienter ångrade att de inte hade förverkligat sina drömmar och önskningar, utan snarare levt livet så som andra förväntade sig av dem.

– Många hade inte förverkligat ens häften av sina drömmar, säger Ware enligt The Guardian.

En annan sak som många ångrade, framför allt bland männen, var att de hade jobbat för mycket, samt att de hade tappat kontakten med sina vänner.

– Alla saknar sina vänner när de är döende, säger Broonie Ware.

Flera patienter önskade att de hade varit bättre på att visa känslor och att de hade tillåtit sig själva att vara lyckliga.

– Många insåg först på slutet att man kan välja att vara lycklig, säger Broonie Ware enligt The Guardian.

15 dec

Smått komatös efter julfest nummer tre.

Tre julfester på tre dagar rekommenderas inte. Min syster påstod just att hon har gått upp fyra kilon den senaste veckan. Jag tror inte det är möjligt, men samtidigt känner jag mig ungefär som en köttbulle. Ja, eller kanske lussekatt.

Jag har tänkt mycket på alla som ingen eller ingenting har sedan jag pratade med vår änglagranne, hon som bara ordnar högtider för de som ingenting har. Jag frågade henne och hennes man om hur deras vuxna barn tar detta. ”De är vuxna och har egna familjer så de firar högtider på egen hand och har sina egna traditioner, för de vet att vi alltid har fullt upp med det här” var svaret. Hur hittar man balansen? Min systers man vill att de ska bjuda in tiggarna som håller sig kring deras hem för julbad och julmiddag. Det är en god idé, men är det praktiskt genomförbart?

Hur god kan man vara i sin godhet? Räcker det att jag köper en get till en familj jag aldrig kommer att träffa? Ska jag strunta i vännerna som redan har det mesta under kontroll och fokusera på alla som slåss mot missbruk, hopplöshet och onda cirklar? Gör det mig till en bättre människa om jag tackar nej till fester och mat i överflöd, eller ska jag erbjuda detsamma till några som aldrig skulle få samma möjlighet i sina vanliga liv?

Dessa tankar får fortsätta gå runt i cirklar. Jag är inte det minsta klokare nu än när jag började skriva. Jag kan påminna oss alla om att det många gånger finns något litet att göra som kan betyda mycket för någon annan. Ett leende kostar ingenting.

11 dec

En dag att lägga åt sidan med tacksamhet.

Det här hände idag när jag var på vår läkarmottagning:

En gammal man kom in. Han var väldigt skakig, mycket långsam, nästan döv och hans röst var knarrig av ålder. Han var där för att avboka sin frus läkartid. ”Du förstår, vi behöver en ny tid till en hudspecialist. Födelsemärket på hennes hand är cancer och de kommer att behöva ta bort en massa vävnad och jag ville visa dig varför hon behöver sina händer.” Han drog fram ett vedträ i lönn och sa: ”Vet du vad hon kan förvandla detta till?” Han drog fram en vacker skulptur, mycket välgjord och detaljerad. Han pratade om sin fru med så mycket respekt och kärlek och han var så stolt över hennes arbete. Hans händer kunde knappt hålla i sakerna han visade på grund av skakningarna, men han ville se till att operationen hans fru skulle gå igenom inte skulle påverka hennes förmåga att skapa vackra saker.
Jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt och var tvungen att flytta till ett mörkt hörn i rummet en stund…

Idag har jag haft en tuff dag av olika anledningar. Det har vi alla ibland. Är det okej att ha ett litet bryt och sitta och sörja en stund? Hur mycket kan man tycka synd om sig själv när det finns andra som har det så mycket värre? Det var precis som att det hängde ett svart moln över den här dagen, för alla de här människornas situationer pockade också på min uppmärksamhet:

hon som är singelmamma, som inte har råd med en enda julklapp till barnen utan måste förlita sig på andra människors godhet, hon som inte kan komma på en enda av sina barns skolaktiviteter eftersom hennes chef är en bös och vägrar ge henne en timme ledigt även om det skulle funka och hon kan jobba över innan eller efter ordinarie arbetstider
han som måste fira alla jular, påskar och midsomrar framöver själv med sina barn eftersom det inte finns någon mamma kvar här på jorden
de som måste begära sig själva i konkurs eftersom hälsoproblem har satt käppar i hjulen på alla deras framtidsplaner
de som skulle bli de bästa föräldrarna men som råkat ut för flera missfall efter varandra
de som precis talat om för sina barn att de ska separera
de som försöker motivera och stötta sin vuxne son så att han inte återfaller i sina gamla missbruksvanor
den unga änkan vars man krigade i Afghanistan och aldrig kunde släppa att han under tjänstgöring höll på att skjuta ihjäl en liten pojke och därför valde att avsluta sitt lidande på själva Thanksgiving Day
alla med hälsoproblem som gör att de inte ens kan utföra de mest vardagliga sysslor
hon som flyttat hem till sin mamma som har Alzheimers, som gråter varje kväll av sorg och maktlöshet och som inte vet hur hon ska stå ut

Visst har vi alla rätt att sörja en stund ibland och det har jag gjort idag. I morgon ska jag plocka ihop mig själv igen och se till att öppna mörkläggningsgardiner där solen inte har synts till på allt för lång tid.

I morgon har dotterns skola julkonsert. Jag och hennes lillasyster har lovat att sitta barnvakt till ett ungt par med fyra små barn, så tyvärr blir det här den första konserten jag missar. En av sångerna som kommer att framföras älskar jag. Texten lyfter mig varje gång jag hör den fast själva låten är lite cheesy…

Believe (Glen Ballard och Alan Silvestri, framförd av Josh Groban)

Children sleeping, snow is softly falling
Dreams are calling like bells in the distance
We were dreamers not so long ago
But one by one we all had to grow up
When it seems the magic’s slipped away
We find it all again on Christmas day

Believe in what your heart is saying
Hear the melody that’s playing
There’s no time to waste
There’s so much to celebrate
Believe in what you feel inside
And give your dreams the wings to fly
You have everything you need
If you just believe

Trains move quickly to their journey’s end
Destinations are where we begin again
Ships go sailing far across the sea
Trusting starlight to get where they need to be
When it seems that we have lost our way
We find ourselves again on Christmas day

Just believe

04 dec

Nu blir det långt och om politik, men bara en gång.

En av makens vänner, O, bor här hemma just nu. Egentligen är han ju bara på besök, men han är med oss lite som en hustomte, jobbar på alla tider om dygnet (beroende på var ifrån i världen jobbet kallar) och tar långa promenader. Däremellan äter han med oss ibland, tycker att jag lagar jätte-, jättegod mat (exakt citat) och att det luktar jätte-. jättegott här hemma, precis som ett hem ska göra. Förutom dessa lovord har jag också fått höra att jag är en kanonbra komfortoperatör i vår familj och att vårt julkort är fantastiskt, så grattis till dig som får det i brevlådan om några veckor. 😉 (När det gäller det där med komfortoperatör bör han veta då han har flera års erfarenhet av denna tjänst på SJ. Arbetsbeskrivningen finns här och det är bara att byta ut tåg mot hem så har du en av mina tjänster i ett nötskal! Han har nog rätt, den där O.)

Det är intressant att prata med O. Han har levt ett tufft liv och när det gäller familjerelationer är hans och mina erfarenheter som från två olika planeter. O är väldigt intelligent, har studerat internationella relationer och diplomati och han fördjupade sig bland annat i asylhantering. Han vet väldigt mycket om detta ämne rent akademiskt och dessutom har han själv invandrat till Sverige från ett land i f d Sovjetunionen och har erfarenheter från insidan av vad det innebär att vara invandrare i Sverige.

Idag sa jag ”Hörde du att det blir nyval?” och sedan fick jag en en timme lång redogörelse om hur galet det har blivit i Sverige och hur svenskarna håller på att sätta krokben på sig själva med hjälp av invandrarfrågan. Han berättade om så mycket att jag blev alldeles vimmelkantig i huvudet efteråt. Han tyckte inte alls att det var konstigt att SD fick så många röster i det förra valet även om många som är engagerade i partiet verkar vrickade i huvudet. ”Att man säger STOPP, nu måste vi ta hand om människorna som redan finns i Sverige innan vi fortsätter ta in fler betyder inte att man hatar invandrare. Varför tror folk att det är så?” eller följande konversation mellan O och en annan invandrarvän efter frågan Fattar svenskar hur många invandrare som utnyttjar systemet? som han ställde till mig: ”O, varför tar du inte emot socialbidrag nu när du är arbetslös, du har rätt till det?” ”Jag samlade ihop pengar när jag hade jobb och nu lever jag på de pengarna. Ingen annan ska behöva betala för mig.””Du är ju dum.” eller ”Förstår inte svenskar att det inte finns någon bottenlös skattkista?”

Nej O, många svenskar förstår inte det. De tror att staten kan ”skapa” jobb. De verkar inte heller ha koll på vad pengar är eller att man inte egentligen bidrar till ett samhälles ekonomiska utveckling genom att ha en tjänst som bekostas av skatter. Jag tror att många svenskar blivit invaggade i något slags falsk trygghet där staten förväntas klara av att fixa allt oavsett vad frågan gäller. Jag läste i en artikel som någon lagt ut på Facebook att det är Jan Björklunds fel att det går åt Tjottahejti med den svenska skolan. Tillåt mig småle. Förvisso hade herr Björklund en massa galna idéer som skolminister, men att ställa honom som ensam ansvarig för hur det är vore lika idiotiskt som att påstå att det var Yaras rektors fel att hennes moster och morbror slog ihjäl henne.

Som sagt. Det blev en spännande timme. Det var TUR att jag hade yogan att avreagera mig på precis efteråt. Jag tror jag klarade alla mina rörelser lite extra bra då jag blivit så upprörd över några personliga berättelser som O delade med sig av…

Samvetsfråga till dig nu. Utnyttjar du systemet?

Innan valet var det flera av mina Facebookvänner som skrev ”Det är klart att jag har mina barn på förskolan så många timmar de får vara där oavsett om jag jobbar eller inte, det har jag rätt till, jag betalar skatt.” Det gjorde mig jätteupprörd då jag känner flera singelmammor som vänder sig ut och in för att kunna vara så mycket som möjligt med sina barn vilka har det stökigt på sina överfulla förskolor. Hur många av barnen som är ”överfulla” hade egentligen inte behövt vara där? Och ”Jag har rätt för jag betalar för förskoleplatsen.” Hur mycket kostar en förskoleplats egentligen och hur mycket betalar du för den platsen? Rätt svar? Kommunerna avsatte för flera år sedan över 100 000 kronor per barn och år till förskoleverksamhet, en kostnad som inte många har koll på.

I högra kolumnen procent på bruttoinkomsten som föräldrar betalar för förskola, den vänstra kolumnen visar maxtaxan per månad (siffror från några år tillbaka).

Barn 1	1.260 kr	3 %
Barn 2	840 kr	2 %
Barn 3	420 kr	1 %
Barn 4	Ingen avgift	Ingen avgift

Nu tänker jag inte skriva något mer om det här, men har du orkat läsa så här långt så får jag gratulera! Lycka till i nyvalet den 22 mars, Sverige. Jag har inga höga förhoppningar om att läget drastiskt kommer att förbättras, men hoppas kan man ju. Tjingeling!

03 dec

Till eftertanke.

Nu sitter jag här lite senare och tänker att mina tankar i morse, de var rätt tafatta. Det har varit en lång dag och faktiskt lite tung. Maken skickade ett sms med någon länk om att regeringens budgetförslag sänktes av SD. Oväntat? Knappast. Obekvämt? Rätt så. Nu blir det omförhandlingar och jag gissar att Stefan Löfven får det lite jobbigt ett tag framåt. Ja, precis som att han inte redan hade haft det. I perioder läser jag inga nyheter utom de mina Facebookvänner lägger upp. Det blir en och annan insändare och ibland också direktlänkar till något som hänt. Dessvärre kan världen te sig rätt mörk i ett sådant flöde. Jag blev därför jätteglad över det ”Good News Magazine” som jag fick i ett av paketen i går. Världen kan också vara fin och det finns många goda människor här!

Efter de där tristpolitiska nyheterna fick jag ett ännu tråkigare besked, ett som är mycket mer personligt och som stör mig riktigt ordentligt. Politik i all ära, men vem bryr sig om politiker då det finns personer som man älskar och som inte mår bra? Folk som har varit i dödsskuggans dal brukar säga att har man bara hälsan så har man inte mycket att oroa sig över. Det ligger väl mycket i det.

En av våra grannar fick stora hälsoproblem förra året. Inget dödligt, men ett livslångt handikapp. Han är en ung egenföretagare med fru och tre små barn och sjukdomen slog undan fötterna på hela familjen. Deras underbara hus är till salu, men tyvärr har man inte hittat någon seriös köpare som är beredd att betala för hantverket och alla fantastiska detaljer som huset bjuder på. Nu har huset lämnats över av mäklaren till en ”short sale”. Det är ju så sorgligt! Jag vill bara att allt ska bli bra för familjen som säljer och att det ska finnas några som vet att uppskatta detta konstverk! Det var också en av dagens tråkigheter.

När skymningen just började lägga sig till det svarta mörker vi får här då det inte finns så många gatlyktor såg jag hur vacker månen var. Jag fotar mycket i perioder då jag får rutin på att ta med mig kameran överallt och för tillfället är jag dessvärre inte i någon sådan period. Det var därför rätt mysigt att skruva på kameran på stativet och gå ut på balkongen i kylan och titta ut på bergen och månen genom den lilla tittgluggen. Inte för att jag hade möjlighet att ställa in kameran ordentligt (jag har tappat bildplattan till vridvredet och vet inte vilken inställning som är vilken), men jag fick ändå en fin stund där ute i mörkret i Orem, Utah, USA, Världen, Universum… Det är den stunden jag ska ta med mig nu när jag lämnar över den här dagen i någon annans händer. I morgon är en annan dag. All kärlek till dig!

Och så kanske jag ska sluta med den här eftertänksamma texten som jag hittade på Facebook. (Skaparens hemsida finns med där.)