Idag var jag på begravning. Det där att se föräldrar följa sina barn till sista vilan känns aldrig rätt, men skulle det hända mig skulle jag vilja ha alla mina vänner runt mig. Tanken om begravningen är till för den som har dött eller för de efterlevande slog mig, men jag kom fram till att det väl är båda.

En god man som gick bort allt för tidigt för några år sedan hade varit sjuk under en tid och hade därför haft tid att förbereda sig inför det oundvikliga. Han hade skrivit ett brev till alla i det fullpackade kyrkorummet och det var så fint att höra hans syster läsa upp det. Han fick lov att göra bokslut och den tacksamhet han uttryckte tror jag många tröstades av. Begravningar får mig att påminnas om hur viktigt det är att vi inte har några löst hängande trådar, ouppklarade schismer eller surdegar som inte har tagits omhand. Vi vet ju inte hur morgondagen ser ut!

Jag fick uppleva min egen begravning i en väldigt levande dröm en gång och vaknade och tänkte ”men den där musiken vill jag inte ha på min begravning”. Jag har talat om för min familj ungefär hur jag önskar att det ska gå till, men jag ska se till att skriva in allt i Vita Arkivet. Jag vet av erfarenhet hur svårt det kan vara för närstående personer att behöva tänka på dikter och musik och gravsättning när de bara vill lägga sig under ett täcke och gömma sig.

Den här har tröstat mig många gånger. Tack Kenneth och Ted Gärdestad:

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn..