Tre julfester på tre dagar rekommenderas inte. Min syster påstod just att hon har gått upp fyra kilon den senaste veckan. Jag tror inte det är möjligt, men samtidigt känner jag mig ungefär som en köttbulle. Ja, eller kanske lussekatt.

Jag har tänkt mycket på alla som ingen eller ingenting har sedan jag pratade med vår änglagranne, hon som bara ordnar högtider för de som ingenting har. Jag frågade henne och hennes man om hur deras vuxna barn tar detta. ”De är vuxna och har egna familjer så de firar högtider på egen hand och har sina egna traditioner, för de vet att vi alltid har fullt upp med det här” var svaret. Hur hittar man balansen? Min systers man vill att de ska bjuda in tiggarna som håller sig kring deras hem för julbad och julmiddag. Det är en god idé, men är det praktiskt genomförbart?

Hur god kan man vara i sin godhet? Räcker det att jag köper en get till en familj jag aldrig kommer att träffa? Ska jag strunta i vännerna som redan har det mesta under kontroll och fokusera på alla som slåss mot missbruk, hopplöshet och onda cirklar? Gör det mig till en bättre människa om jag tackar nej till fester och mat i överflöd, eller ska jag erbjuda detsamma till några som aldrig skulle få samma möjlighet i sina vanliga liv?

Dessa tankar får fortsätta gå runt i cirklar. Jag är inte det minsta klokare nu än när jag började skriva. Jag kan påminna oss alla om att det många gånger finns något litet att göra som kan betyda mycket för någon annan. Ett leende kostar ingenting.