”Längtar du inte efter att sätta igång med trädgården?” Mina systrar är redan igång med odlingssäsongen 2024, men jag har i princip bara beställt fröer, pratat med maken om tomaternas nya växthus och suckat över hur växtlighet redan slagit rot i grusgången här hemma. Nej, jag har inte alls varit sugen. Det har varit viktigt för mig att vila från trädgården. Eftersom jag har lovat mig själv att detta ska vara något som ger energi, som gör mig glad och hjälper mig att växa på ett positivt sätt behöver jag lägga in annat där jag kan. Min odlingssäsong 2024 kommer att dra igång på riktigt måndagen den 4 mars. Först ska jag upp till Stockholm och odla relationer. (För övrigt är det alldeles tillräckligt att börja förså fröer i början av mars. Det är alla dessa odlingsforum som hetsar otroligt. Jag är tacksam över hjälp och tips jag fick därifrån i början, men inser också hur stressande de varit för mig. Alla får göra det som passar dem, helt enkelt.) Dessa bilder får mig i alla fall på mycket bra humör och jag är onekligen glad över allt fantastiskt jag får vara med om genom det som växer här hemma.
Heja mina amaryllisar. De ger inte upp. Inte jag heller, tydligen. Häromdagen fick jag ännu en överblommad lök av min kompis som är allergisk mot dessa skönheter eftersom hon tyckte att den var extra fin (den har stått på hennes arbetsplats). Det blir spännande att se hur den ser ut när den blommar om nästa år, haha! De två skönheterna på fotot står i syrummet och håller mig sällskap och nere i köket står en sned och vind som börjat blomma fast stjälken bara är en decimeter hög, om än det. Fyra till är på gång. Jag talade om för hela gruppen att Kyndelsmässodagen var i söndags och att hur mycket man än drar ut på julen så är den verkligen, på riktigt, slut nu. De verkar inte vara mottagliga för sådant snack någon av dem, utan hävdar bara att i sitt naturliga tillstånd är de vårblommor. Och därmed basta.
Tro det eller ej, men den där julstjärnan jag aldrig kunde slänga efter förra julen har nu tre röda ”blommor” (högblad). Den har fått konstig form, men har kraftiga och djupt gröna blad. Jag fattar ingenting. Hur gick det här till?
Någon av mina systrar skickade en s.k. meme på en kvinna som stod mitt ute i öknen med en dammsugare och en kommentar om hur man alltid kommer på något ”jätteviktigt” att göra när det kanske finns annat som borde åtgärdas. Precis sådan är jag. Till mitt försvar vill jag dock säga att det ”jätteviktiga” oftast på riktigt är något som faktiskt är bra. Jag har skjutit upp att sätta min vitlök ända sedan dagen då jag skulle åka till Stockholm för en månad sedan (utsädet kom på posten), men igår fanns det inte längre några ursäkter. Då blev det helt plötsligt enormt viktigt att storstäda badrummet. När det nästan glittrade av all städning suckade jag djupt och började leta upp allt jag behövde för att sätta de där vitlökarna.
I vanlig ordning gick det ganska snabbt att fixa iordning allt. Lådan fick sig en rensning av ogräs och vacker krasse (sorry krassen, du har gjort vårt liv lite vackrare denna höst, men dagen var kommen då du fick gå) och sedan var det dags att få allt på plats. Här hade jag kommit sisådär halvvägs. Årets sorter blev Germidour och Thermidrome. Jag har testat båda med goda resultat förut. Förra året var jag så sen med min beställning att jag fick ta det som var över. Förvisso till rabatterat pris, men ändå. Jag tycker inte att det blev lika god skörd på de tre sorter jag testade då, men antagligen handlar det mer om att de satt i trädgårdslandets skuggigaste låda. När jag ändå var igång fick jag ner de 100 billiga Lidl-tulpanlökar jag hade lovat mig själv att inte köpa i dahliarabatten. (I år har jag nämligen som experiment att se hur många av de tulpaner jag redan har i jorden som kommer tillbaka, de har bara blivit matade med blodmjöl.) Du kan ju gissa hur jag kände mig efter timmarna i landet… Varifrån kom motståndet? Jag kände mig ju upplivad, piggare, gladare och kanske lite krokigare i ryggen. Men ibland måste man få pausa lite för att få tillbaka glädjen och i år hade det faktiskt blivit lite för många besvikelser knutna till planttantandet. Jag kommer igen! Allt det positiva uppväger, så är det bara.
Till kvällen åkte vi ut till Tjurkö där vi bjöds på en trerätters värdig kungligheter. Vår vän har jobbat som kock och hon och hennes man odlar det mesta själv. Varje rätt är en kulinarisk upplevelse, liksom äppelmusten som är gjord av egna äpplen. Samtalsämnena var i vanlig ordning spännande och vi kunde åka hem och göra helg både mätta och belåtna.
Grädde på moset blev att gosa med familjens hund och katt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Husdjur är synnerligen fina vänner till oss människor. De för med sig mycket gott, inte minst i stunder då man känner sig (eller faktiskt är) ensam eller tycker att ingen förstår en. Jag är säker på att Oskar sa ”välkommen tillbaka” då vi gick och är inte på något vis intresserad av att omtolka detta meddelande.
Årets skottkärra med pumpor får symbolisera hur osanna tankar om oduglighet ofta är. Jag har tänkt att årets pumpa-”odling” varit helt misslyckad eftersom den givit så få pumpor. Jag grundgödslade bra i varje planteringshål i skräplimpan bakom växthuset, men har mer eller mindre struntat i att extravattna där alls efter den första etableringsveckan. Rankorna har vuxit på, men tydligen dolt pumporna bra. Det visade sig finnas fler än dubbelt så många än jag hade sett när jag nu väl tog hand om alla. Några fina exemplar har redan sedan tidigare hittat nya hem och jag bestämde mig för att vara självisk och tog den sista stora orange pumpisen och en ljusgrön skönhet till vår verandatrappa. Det blev ändå flera kvar till resten av familjen. Jag blev peppad att sätta fler pumpaplantor nästa år. Minipumporna förra året var härliga, de vanliga Halloweenpumporna är nostalgiskt fina och dessutom är detta mat som kan sparas länge.
Jag passade på att plocka in en underbar liten restbukett som får symbolisera trädgårdens sista suck. Penséerna växer fritt i gruset, minirosorna jag planterade i stor kruka har gett så mycket glädje, självsådd hibiskus som tittar upp både här och där är söt, pelargonerna har varit finare än någonsin och detsamma får jag säga om luktärterna. Myntan håller sig i schack i sina stora krukor, så jag fortsätter hålla dem där. Får allt det krukade bara lite ny näring till våren så reder det sig nog.
Eftersom det fanns risk för regn till kvällen ägnade jag eftermiddagen åt att klippa ner, märka upp och sortera alla dahliorna. Gallery Rembrandt har gjort sitt och fick åka på komposten. Faster och kusin kom med en ny stjärna på födelsedagen, så antalet håller sig ändå . Jätteroligt att två av de tre dahliasticklingar jag satte har satt knölar/tuber. Båda hade nu fina knoppar, men eftersom de inte hann blomma vet jag inte vilka sorter de är. Jag märkte upp dem i våras och gissar att det är fåglar som dragit upp de vita markörerna. Sticklingarna togs båda från några välväxande exemplar, så säkert är att de är värda att spara.
Bilden tog jag häromdagen, men den får ändå symbolisera resten av kvällen eftersom det såg ut ungefär likadant. Beslutet att ta hand om dahliorna visade sig vara helt rätt då det regnade i flera timmar. Jag stickade lite, läste klart en bok och bläddrade igenom Allt om Trädgård och Hemslöjd, allt medan jag var invirad i skönaste filten i något slags len fuskpäls och sammetsfleece. Kan en höstkväll bli bättre än så?
Nu börjar det. Fågelsträcken i formationer som fascinerar och väcker frågor. Hur vet de vart de är på väg, att de behöver flytta över huvud taget, var i formationen de ska lägga sig och varför de flyger västerut fast jag vet att de är på väg till sydligare breddgrader? Jag stannar alltid upp när jag hör ljuden av dessa flyttfåglar, lyfter ansiktet och njuter av det stora i denna cykliska begivenhet. Gratis häftighet, storheten som gör att jag inte kan låta bli att ta djupare andetag.
Dahliorna rensas på blomster, både knoppar och utslagna skönheter. Jag tar in prakten, tackar mig själv för att i år ha givit dessa växter tillräckligt för att de skulle må bra, bjuda på fler blommor än någonsin och fortfarande ha friska knölar.
Jag konstaterar att det är värt att fortsätta med dessa divor nästa år. De behöver förvisso lite specialbehandling, men är inte knussliga när det ska bjudas. Några av dahliorna har i det närmaste exploderat under jord, andra har blivit klenare. Bara ett fåtal fick höjden som googlades fram, några mådde mycket bättre i den här rabatten än i det som nu är perennrabatten och ytterligare några får nog gå i pension efter den här säsongen. Jag tackar ödmjukast och funderar vidare på var de ska få stå under vintern.
Faster uppmanade mig att göra nyponsoppa då hon var här. Det var det hon bjöd Far på när han var inne på upploppet sina sista dagar i livet. Så fint! Själv tror jag aldrig jag har gjort egen nyponsoppa. Makens mormor gjorde det alltid och jag hjälpte henne flera gånger plocka nypon. En av mina systrar har också som tradition att ta nyponen tillvara. Nu har jag plockat tillräckligt för mig och maken. Det färdiga nyponmoset står i kylen och väntar på grädde och mandelbiskvier – utan dessa tillbehör är det ingen riktigt nyponsoppa.
När jag hade satt potatisen i våras fanns det lite sättpotatis kvar av flera sorter. Jag tog de sista knölarna och tryckte ner dem längst ner i ettårsrabatten där jag inte jobbat upp jorden ordentligt. Det har varken rensats eller vattnats där, så lite träligt känns det faktiskt att dessa potatisar blev finast av alla. Jaja, naturen är nyckfull och vem är jag att vara otacksam efter finfin bonusmat? Av misstag fick jag också upp några fina jordärtskockor. Bonus där också!
Nu har jag samlat vitrosa skönheter i verandan i tung kristallvas…
… medan blomstren i varma hösttoner fick plats i vardagsrummet. Dahlior som har vårdats och jobbat hårt i över hundra år tillsammans med för året nya eldklot. Orange Delight fick ta revansch och efter förra årets noll blommor har den i år gett större skörd än någon av de andra ”findahliorna”. Jag funderar lite på vad som händer när blommor blir populära och varför de eventuellt åker ut i kylan igen. Jag kan tänka mig att det är just plockandet ner och upp ur jorden som är en avgörande faktor för många. Själv gillar jag hur detta höstmoment ger mig rätten till vila från planttantsplikterna. Det är roligt, givande och utvecklande att vara planttant, men ibland är det också rätt tråkigt eller rentav jobbigt. Nu ligger jag hemskt långt efter gällande rensningen, men så får det vara. Ingen rensar i skogar, diken eller på vildängar och det brukar lösa sig fint ändå. Jag säger god natt till den här delen av trädgården och väntar lite med att lägga de större (och tåligare) plantbarnen.
Edit: Det var vi som var kvar som fick soppa, men gjord på blåbär. Far fick brylépudding. ❤️ Minnet…
Varför envisas jag att lägga ner så mycket tid på blommor? Ibland ifrågasätter jag det lite själv, men inte just idag. Jag hade gott kunnat tänka mig att ha ännu fler blommande växter i trädgården, men samtidigt bor vi i ett torrt hörn med ”sand med smuts i” som jordmån. Att se frukten av sina ansträngningar kan ge ny kraft. Jag tänkte det senast igår kväll då vi pratat med alla tre barnen och de berättat om svamputflykter, besökande kompis från annat land och bebisförberedelser. De är så fina och jag är oändligt tacksam för att vi lade ner stora ansträngningar på att ”gödsla, vattna och rensa” dem. Här har vi iallafall ett litet urval av årets buketter och blommande krukväxter från Sturkö (och en från Mörtfors, bara för att den var så söt).
Idag vaknade jag i min egen säng för första gången på en vecka. Vilken känsla! Jag älskar att hänga med min systers familj (där vi brukar bo), träffa våra barn som annars känns så långt borta och hänga med fina vänner. Just den här veckan blev alltså i vanlig ordning jättetrevlig, men jag orkade inte vara riktigt lika social som jag hade tänkt mig. Jaja, nu blev det så. Livet styr man inte över. ”Skapande september” trillade helt bort och så får det vara. Vi får se om jag orkar komma igen. Jag satte mig iallafall här på morgonen och monterade ihop en ljusmanschett av löv som jag hade gjort av värmeljuskoppar sedan innan, så helt har jag inte kastat detta projekt överbord!
Igår kom vi hem fem minuter innan jag behövde ge mig iväg igen för att hinna till körrepetitionen. Det innebar att jag missade trädgårdsrundan som jag alltid brukar ta innan något annat tas om hand då jag varit borta i några dagar. Ingen fara på taket! Nu fick jag en härlig morgon i lugn och ro istället.
På verandatrappen blommar det åt alla håll och kanter och jag är så nöjd med hur fint alla färger och former jobbar tillsammans. Hösten hänger verkligen i luften nu, inte minst märktes det då vi for norrut genom Sveriges långa land. Under veckan vi har hunnit vara borta hade ännu fler träd börjat skifta i färg längs E22:an, men detta skifte har inte riktigt hunnit ner hit till Blekinge än.
Dahliorna har några veckor på sig att ge allt vad de har innan det är dags att ta upp dem till vinterförvaring. Just nu blommar de åt alla håll och kanter och somliga har verkligen tagit revansch sedan förra året. Jag kommer nog aldrig att sätta dahlia i kruka igen om jag inte på riktigt lär mig att ta hand om hur jag ska gödsla och vattna så det blir så bra som möjligt. Friland funkar så mycket bättre till dessa divor!
Grönkålen är makalöst fin! Vi får se vad det leder till för någon middag.
I några av lådorna i trädgårdslandet står det enstaka krasseplantor. De är just nu otroligt vackra, så något måste ha blivit rätt för dem. Inte bara krassen mår bra, utan också allt annat som inte borde växa här. Den här dagen kommer att ägnas helt åt trädgårdspyssel. Nog för att jag gillar att rensa mycket bättre nu än förr om åren, men så mycket rensning som behövs idag kommer att vara ”sådär”. Jag får väl roa mig med att gå och käka hallon med jämna mellanrum. Våra trädgårdshallon har muterat på något vis. De är tagna från sommarhallon i Bredavik, men precis som förra året så ger de här plantorna frukt först sent i augusti/september. Märkligt.
Innan jag gör något annat för dagen ska jag ut och plocka in blommor till vackra buketter. Tack alla växter för tidernas bästa blomår! Nog finns det utrymme för stor förbättring, men det känns fint att beta av ett projekt åt gången. Att komma hem till allt det som finns här gjorde mig denna gång extra tacksam efter flera månader av att ha känt mig otillräcklig. Heja, heja. Upp och ner åker vi i denna berg- och dalbana som kallas livet. I tragiska skeenden finns också möjlighet att stanna upp och se allt fint ur ett nytt perspektiv. Precis detta märker jag har hänt mig nu.
Det är lätt att hålla sig för skratt då allt som sattes i jord i våras och tidigt i somras som små, små fröer plötsligt har tagit sig ton, vuxit upp och blivit stort och kanske till och med har satt bär och frukter. Jag menar inte alls att jag är otacksam, tvärtom. Det är härligt att se allt det vackra och goda, men det bör ju också tas omhand för att kunna fortsätta njutas under kommande månader. Jag gillar inte allt för mycket socker och vi har ingen extra frysbox. Det innebär att jag får försöka vara lite kreativ. Igår körde jag ungefär fem kilo tomater i mixern, rätt upp och ner, för att sedan hälla upp i IKEA:s ziplockpåsar, 400 g i varje. Vi har verkligen fått njuta av en stor tomatskörd i år och det har blivit många smarriga sallader tillsammans med egenodlad basilika. (Fast vid ett tillfälle då det skulle göras pizza i Bredavik för någon månad sedan fick jag använda köpeörter, för mina plantor höll alla på att komma igen. Det ser bättre ut nu.)
I år drev jag bara upp två chiliplantor, en Anaheim och en Cyklon. De har både gett mängder med frukter, så igår klippte jag av alla helt röda för att förbereda chilipulver.
Jag älskar chili, men är ingen självplågare och vill mest åt den goda smaken. Därför skar jag upp frukterna på mitten, rensade bort fröerna och delade en del i lite mindre delar. Vis av erfarenhet lade jag allt ganska luftigt (kanske lite för luftigt) och fyllde en hel svamptork.
Igår gick torken på 50° tills vi skulle gå och lägga oss och nu imorse satte jag igång den igen. När fruktköttet är riktigt torrt kommer jag att mixa sönder det till ett fint pulver och hälla upp på glasburk. Jag är sugen på att mixa varje sort för sig för att se om det går att känna någon smakskillnad. Problemet är väl bara att det isåfall blir så lite av varje… Jaja, det får jag ta tag i då det är aktuellt. Jag har massor av chili kvar och ska göra lite hot sauce och kanske en omgång inlagd chili som var osedvanligt smarrigt (men kräver en del socker). Ja, det var det. Tar du hand om all skörd, eller går något till spillo av tidsbrist eller har kanske ohyra ätit upp det mesta?
