hälsa – Sida 4

12 aug

Ovanligt härlig vardag.

Efter en riktig heldag med fasters begravning igår var jag inte hemma förrän strax efter kl 23. Jag måste alltid runda av min dag, särskilt om jag varit med om något så stort som jag var igår. Det betyder att det inte blev många timmars sömn innan det var dags att börja arbetsdagen med ett klientsamtal kl 8. Jag var extra tacksam över att inte behöva resa någonstans just imorse. Det gav mig tid att rulla igång dagen i ganska lagom takt.

Efter jobbet åkte jag till den nyöppnade sjukhusbyggnaden här i Karlskrona för att besöka den nya mammografiavdelningen och klämma tuttarna i tortyrmaskinen. Till försvar för den stackars sköterskan och allt hon representerar kan jag säga att den nya avdelningen är helt fantastisk, ljus och inte alls någon instängd bunker som det förra stället. Den nya röntgenmaskinen är dessutom mer ergonomiskt utformad och visade sig bjuda på betydligt mindre obehag än den som användes vid det senaste tillfället det begav sig. Bilden visar delar av det fantastiska konstverket ”A Point of View” av Eva Larsson som står i trapphuset i byggnad 46. Verkligen vackert!

Efter röntgandet var det dags att möta upp min fina, fina vän från gymnasieåren. Hon har en begravning av en anhörig imorgon och frågade om det gick att mötas upp då hon ändå var i stan idag. Jag blev så glad över att kunna hänga med henne i flera timmar! Hon bor alldeles för långt bort i vanliga fall. Vi åt god mat, slickade i oss varsin bytta Karlskronaglass och förfasade oss som de tanter vi hunnit bli över vissa av de arkitektoniska bottennapp som vår stad intagits av de senaste åren. Nu ska vi till Gert Wingårdhs försvar (med allt detta försvarande skulle jag kanske satsa på att bli försvarsadvokat istället) säga att hans bygge med glaslådor säkert hade varit läckert på något annat ställe. Det är dock inte nödvändigtvis så att en krock mellan olika tidsepoker blir ”spännande” eller ”nydanande”. Nej, kuvösbyggnaden smälter knappast in på Björkholmen, utan tar för mycket plats både rent fysiskt och mentalt. Jag känner mig faktiskt lite besviken, men tycker ändå att de där Björkholmsbyggena är betydligt mer lättsmälta än den stora rostkolonn (jag VET att materialet heter corten, men det gör inte ”World Trade Center” vackrare) som reser sig upp alldeles bakom Karlskrona Central. Suck! Desto mer skönhet kunde vi insupa under vår promenad runt Saltö! Se, det var en alldeles ljuvlig promenad med några fina nedslag där vi njöt lite extra av utsikten.

Ikväll har jag rensat upp lite på mina morföräldrars och mammas gravar. Någon såg ut att ha varit där och pysslat alldeles nyligen, men jag satte dit några nya blommor och kasserade några andra. Det såg fräscht och välvårdat ut, till skillnad mot hur det såg ut för några veckor sedan då det inte hade hjälpt att vattna och hettan helt hade tagit över. Nu väntar vi in hösten, men först ska jag suga i mig de sista vackra sommardagarna. Jag hoppas du har möjlighet att göra detsamma!

11 jul

Om viktiga ting.

Idag svarade jag på frågorna i en enkät. Frågorna ställdes för öppet svar i ett forum till personer som jag känner mig helt trygg med vilket innebar att jag valde att svara helt ärligt.

1) Har ni vägt mer ibland än vad ni skulle önska?
2) Om ja, vad tror ni är orsaken till det?
3) Vad, om något, skulle ändras i era liv om ni alltid vägde en viss målvikt eller hade vissa kroppsmått?

Jag kommer inte att publicera mina svar här, men jag tror att det är frågor som är värda att funderas på också för dig som läser min blogg.

I alla tider har utseende varit en viktig fråga. Det har handlat om allt från poängsättning i den sociala stegen till viktiga markörer för att visa vilken grupp man tillhör. Vi har sett folk ta till den ena extrema metoden efter den andra för att manipulera eller förstärka det genetiska arvet i en viss riktning. Svarta tänder? Absolut, vissa tyckte det var ett helt okej mode. Operera bort några revben för att få en smal midja? Varför inte? Silikoninlägg i bröst, rumpa och kinder? Jajamen, inga problem. Bada i mjölk? Mmmm. Plocka bort ögonbrynen och tatuera in streck istället? Ja, men det låter som en utmärkt idé! Och vi tar din lilla flickbebis och vanbildar hennes vackra fötter så hon får fruktansvärt ont och inte kan gå själv! Men varför har jag inte tänkt på det själv? Snaggat hår på skalpen och en lång, flygigt hårgardin i nacken? Sexy, sexy…

Jaja, jag vet att jag drev på lite hårt där, men det är som det är. Utseende är svårt att förhålla sig till! Och vikt handlar inte bara om utseende, utan även till högsta grad om hälsa och välmående. Man kan vara mullig i kroppen, men orka jobba hårdare än någon annan. Vissa smala, särskilt äldre kvinnor som förnekat sig att äta en fullgod kost under ett helt liv, är så bensköra att de bryter benet om de bara snavar till lite i skogen. Men ofta är det så att en stark och frisk kropp är en betydligt bättre medarbetare än en överviktig, otränad dito. Får jag välja vet jag vilken jag tar.

Det finns så många omständigheter som sätter käppar i hjulet, så det gäller att hålla tungan rätt i mun! Jag befinner mig onekligen på andra halvan av livets spelplan och det känns viktigare än någonsin att försöka göra det bästa av det jag står här med. Hade jag varit lite mer, tja, något annat, hade jag fokuserat på att göra val som hade varit mer hållbara rent hälsomässigt. Nu blev det inte riktigt så, men jag är nöjd ändå. Här är jag, jag mår bra, jag har ett fantastiskt liv.

Igår dog min kära faster efter ett långt och strävsamt liv. Hon var redan lite åtgången då hon hamnade på sjukhus tidigare i veckan, men ingen var nog beredd på att hon stod så nära porten till nästa anhalt. Jag tror ändå att hon var väldigt nöjd med allt hon hade åstadkommit och att hon hade varit en så engagerad familjemedlem på alla håll och kanter. Och du. Ibland går det snabbt. Carpe diem.

24 jun

Lymfmassage.

Jag ber om ursäkt för en trädgårdsskitig fot med ”bonnabränna”, men jag måste ta en stund och skriva om något av det bästa som hänt mig det här året. För några månader sedan nämnde jag kort att jag har börjat gå på lymfmassagebehandlingar. Den första månaden gick jag tre gånger och efter det har jag fått två nittiominutersbehandlingar med några veckors mellanrum. Jag har slutat bedöma alla alternativa behandlingar som ”humbug”, men nog hade jag lite svårt att tro att en speciell sorts massage skulle kunna påverka mig på det här viset!

Förutom de långa proffsbehandlingarna har jag gjort egenbehandling varje kväll innan jag gått och lagt mig. Den här filmen är den bästa jag hittat som ”grundkurs” i hur man kan få igång sitt eget lymfsystem, men när jag kör min runda komprimerat tar det ca 5-10 minuter.

Vad är det då som har hänt? Vi har haft en riktigt het försommar med temperaturer närmare 30 grader vid ett flertal tillfällen. I hela mitt vuxna liv har sådana temperaturer lett till att jag fått riktigt svullna fingrar och ben och det har varit otroligt obehagligt. Det har dessutom sett obehagligt ut. Sedan jag började ta hand om lymfsystemet har jag inte haft några svullna ben! Det är helt otroligt! I fingrarna kan jag fortfarande känna av lite grann, men det syns fortfarande inte, åtminstone inte jämfört med hur det vanligtvis sett ut. För mig är det verkligen ett mirakel att jag en varm sommardag efter många timmar på fötterna inte ens känner någon tillstymmelse av obehag. Detta trots att jag inte har haft på mig några stödstrumpor!

Jag ser fram emot att fortsätta lära känna min kropps behov och att hitta olika vägar till att ge den det som den mår bra av. Och jag säger återigen att jag är ledsen att min mamma aldrig fick möjlighet att prova denna revolutionerande behandling. Den hade kunnat ge henne så mycket bättre livskvalitet! Om du som läser detta befinner dig i närheten av Karlskrona kan jag varmt rekommendera min lymfmassör Nettan Johansson på Tobisakliniken, men jag vet att det finns andra duktiga lymfologer och lymfmassörer runt omkring i Sverige.

25 maj

Linoljefärg, för trä och själ.

Något av det härligaste som finns i hantverksväg är att måla med linoljefärg. Min bror sa en gång att den är så pigmentrik att när man tror att färgen är slut i penseln så räcker den flera kvadratmeter till. Precis så känns det. Jag bestämde mig för att välja en halvlitersburk med färg till blomtrappan eftersom en deciliter lät alldeles för lite (jag ska dra på mer färg på ena ytterdörren också), men nu står jag med en ganska liten burk med väldigt mycket färg kvar. Fast jag tyckte att jag hade målat ut all färg tog det en dryg halvtimme att tvätta ur penseln med vatten och linoljesåpa. Jaja, då och då bör man omsätta teori i verkligheten för att något verkligen ska sätta sig.

Precis som det är med så mycket annat i livet är det svårt att omsätta de teoretiska tankarna för välmående i verkligheten. Det spelar ingen roll hur mycket jag vet om hälsa om jag inte omsätter kunskaperna i mitt dagliga liv. Jag har dessutom så många år på nacken att jag hunnit testa en hel del och därför finns erfarenhet också med i paketet.

Mat (ju mer grönsaker och ju mindre processad mat, desto bättre)
Sömn (min syster påminde mig om att utmattningssyndrom började uppmärksammas då elektriciteten kom till stan på 1800-talet, dvs försök att inte hamna i fällan att stanna uppe halva natten bara för att du kan)
Träning (promenader fyller på både kropp och själ, kvinnor bör lyfta lite tungt ibland för att motverka benskörhet)
Relationer (vårda goda relationer och fundera på hur de dåliga kan bli bättre eller ge minskad tyngd)
Generositet (att hjälpa sina medmänniskor är gott för själen, det behövs ingen tjock plånbok för detta)
Tacksamhet (att uttrycka tacksamhet för det goda man har istället för att fokusera på allt som är dåligt ger styrka)

När något på denna lista glappar är det lätt att bli bitter ju mer tyngd som ligger på det. ”Lätt för henne att säga att jag ska…” är en vanlig försvarsreaktion. Vem har inte varit avundsjuk på någon glättig och falsk människa som har allt det man själv inte har? Eller hur många jämför sig med en (eller hundratals) Instagramprofil som bara visar en bråkdel av sitt liv? Är det ens möjligt att vara tillfreds om man lider av ständig sömnbrist, om man bara har råd att äta vitkål och Eldorados kycklingfiléer, om det inte finns en minut över till att ens ta trapporna på jobbet, om ens tonåring lider av svår depression eller om Kronofogden står på trappan och bankar? Jag vill påstå att det är möjligt. ”Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland” sjöng Cecilia Vennersten i Det vackraste 1995. Det är en rad som har stannat hos mig som ett uppnåeligt mål i livet. ”Stunder av lycka” sjunger hon också, inte att man ska gå omkring och vara lycklig hela tiden. Det går liksom inte.

Hoppas att du får en fin dag. Själv njuter jag av regnet. Nu behöver jag inte vattna!

29 apr

Hälso- och sjukvård.

Jag brukar skriva om olika vägar här i bloggen. Hur viktigt det är att vi håller ögonen öppna efter nya sådana, att vi ibland behöver trampa nya stigar för att må bra och att ”hålla i ledstången” då allt annat är kaotiskt och vi behöver stabilitet och stöttning för att ta oss till målet. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilka vägar vi behöver slå oss in på för att hjälpa vår kropp och själ så bra som möjligt. Hur kan vi jobba med vår hälsa så att vi inte ska behöva uppsöka sjukvården? Och vad kan hälso- och sjukvården erbjuda när vi väl hamnat i trubbel?

I sin faktabank definierar svenska Socialstyrelsen hälso- och sjukvård på följande sätt: ”hälso- och sjukvårdåtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador”.

På Socialstyrelsens hemsida finns en intressant sammanfattning av Hälso- och Sjukvårdslagen. Jag uppmanar dig att faktiskt gå in och läsa igenom den. Mycket intressant! Själv tänker jag att det är FANTASTISKT att få god vård, något som jag själv fått uppleva flera gånger de senaste åren. Jag har dessvärre också erfarenhet av det motsatta.

Jag vill fokusera på ett särskilt stycke:

För att uppfylla kraven på en god vård SKA hälso- och sjukvården

vara av god kvalitet med god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet
vara lätt tillgänglig
bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet
främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Där hälso- och sjukvård bedrivs SKA det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för god vård ska kunna ges. HSL ställer också krav på att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras.

SKA förpliktigar. SKA ger också upphov till stor besvikelse för många som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården. Trygghet är ett begrepp som innebär väldigt olika behov för olika personer. Det kan vara kvinnor som inte är bekväma av att behöva möta män i vårdapparaten, det kan vara omöjligt att känna sig trygg i en utsatt position och hur ska man kunna känna sig trygg om man inte får hålla sitt ankare i livet i handen då man håller på att exempelvis dö? Och det där med kontinuitet, hur kan kravet på det finnas kvar med tanke på hur sällan någon får träffa samma läkare två gånger på raken, oavsett om man behöver vård sällan eller ofta? Och alla som möter nya hemsjukvårdare varje dag? Säkerheten säger jag dock inget om, jag har nästan alltid känt mig trygg i olika vårdsituationer.

Hälso- och sjukvården SKA vara lätt tillgänglig. Jo, nu när det finns digitala lösningar så kommer man väl undan med allt möjligt. Men väljer man att bosätta sig mer lantligt får man inte ställa krav på fysisk närvaro, något som borde skrivas in i denna lag. Du får räkna med att förlösa din fru, kan glömma att ha läkare eller sköterskor på nära håll och får hoppas på att inte få en hjärtinfarkt eller annat som kräver omedelbar vård.

Hälsa- och sjukvården SKA bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Jo, men flum kommer man ofta undan med. För vad innebär det? ”Jag tror på homeopati.” Eh, ursäkta, är du funktionsvarierad? ”Lymfmassage hjälper mig efter min canceroperation.” Kul för dig, tur att du har tusenlappar att betala för kalaset på egen hand, vår ställning är att ditt tillstånd är obotligt. ”Mitt hälsotillstånd är under all kritik, hur ska jag kunna må bättre?” Dina prover visar inte några felaktiga värden. Nej du, det här är inte lätt att förhålla sig till.

Igår var jag på lymfmassage. Min mamma hade samma problem med ödem som hennes moster och flera av hennes kusiner. Mina egna problem. Jag svullnar lätt i händer och fötter, mina ben är inte granna i naturligt tillstånd och kan nog ge en känsla av lätt elefantiasis vid vissa tillfällen. För några år sedan hittade min kompis lymfmassage och tipsade mig. ”Det vore nog grejen för dig.” När min syster blev utmattad förra året kom hon i kontakt med ett fantastiskt rehab-team. En i teamet tipsade henne om just lymfmassage och hon tipsade vidare till mig. Nu har jag läst på och gjort egenvård. Jag har även haft tillfälle att besöka en duktig lymfmassör som visat mig att jag faktiskt inte behöver se ut som min mamma i kroppen då jag är 65. De senaste veckorna har jag fått uppleva lättnad. Det här är fantastiskt! Jag skulle ha velat att mamma fick uppleva detta. Tänk! Istället för att förbittras väljer jag att vara tacksam över att jag har möjlighet att unna mig denna egenvård. Detta är en ny väg som jag inte ens visste fanns. Men den räknas varken som hälso- eller sjukvård.

Den svenska modellen bygger på att ”god vård ska kunna ges”. Mycket sällan handlar det om förebyggande åtgärder. Jag förstår att det är lättast att sköta detta med allmänna uttalanden från Socialstyrelsen. Vissa av dem reagerar media på, vilket gör att de kommer gemene man tillgodo. Fast det är kanske bara jag som sällan uppdaterar mig på vad Socialstyrelsen kommit fram till i olika frågor? (Kanske för att Socialstyrelsen är känd för uttalanden som ofta visar sig vara direkt felaktiga även om de i sitt uttryck är både tvärsäkra och minst sagt mästrande.)

Jaja, jag kan låta lite cynisk. ”Jag är inte dum”, som det brukar heta. Det är inte lätt att vara alla till lags. När det gäller lagtexter och löften tycker jag bara att man ska vara försiktig. Min inställning är att jag är ansvarig för att jag mår bra, att jag jobbar förebyggande så långt det är möjligt. När det blir vajsing för mig eller mina närmaste känns det dock störigt att läsa sådana här dokument. Varför ge dessa löften som så uppenbart inte kan hållas? I skolan skrivs kilometervis med strävansmål i dokument efter dokument som sällan utvärderas. Jag har egentligen inget fantastiskt att säga om dessa heller, men i princip tycker jag att de är lättare att förhålla sig till.

När maken var halvliten råkade han ut för viss kognitiv dissonans. Vid tillfälle ställde han sin mamma mot väggen och sa ”Men du LOVADE!”, varvid svärmors replik var ”Man behöver faktiskt inte hålla allt man lovar.” Kanske hade jag behövt en sådan kommentar i yngre ålder för att sluta haka upp mig på vad som står i Socialstyrelsens dokument. Min rynkade panna kanske kommer att slätas ut med tiden, men just nu får jag landa i det faktum att hälso- och sjukvården inte handlar om min hälsa alls. Den får jag sköta själv, med egna, skattade pengar som inte lagts in i det allmänna systemet. Och det är okej. Tack för mej.

14 apr

Jag och tjocka tanten.

Här sitter tjocka tanten i vårt fönster och läser en god bok. Tjocka tanten heter egentligen Amalia. Hennes tysta uppenbarelse var ständigt närvarande under min uppväxt och även senare då jag hälsade på hos mina föräldrar. Amalia är en av den makalöst duktiga keramikern Lisa Larsons ABC-flickor Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma. (Dessa flickor tillverkades för övrigt mellan 1958 och 1973 i Gustavsberg och var tänkta som bokstöd, och fortsatte produceras trots att de var alldeles för lätta för detta ändamål.)

Formen bidrar till Amalias skönhet. Jag älskar verkligen hur hon ser ut och skulle gärna ha fler av flickorna här hemma. Och Kalle, han hade verkligen varit fin uppe i allrummet. Men har man en massa bjäfs överallt blir det svårt för bjäfset att göra sig hört! Nog om detta, nu börjar mina tankar slira.

Vi människor utvecklas ständigt och behöver ibland rubbas för att kunna ändra dåliga rutiner och vanor. 2019 satte punkt på ett gäng år med för mig svåra utmaningar och min hälsa var i botten. 2020 opererades ett basaliom bort och när jag hade hämtat mig från skrämselhickan som medföljer ordet ”cancer” (även om basaliom är en så lättbehandlad form) hade jag hamnat i en ny position. Jag kände att jag borde ta ett helhetsgrepp på min hälsa och analysera allt som ingår. Det har jag gjort och jag är mycket glad och tacksam över den plats jag nu befinner mig på. Jag lever ett gott liv och har frid i själen, men jag behöver faktiskt gå ner i vikt. Mammas ”banta inte” och det faktum att hennes läkare erkände att hennes övervikt med all sannolikhet bidrog till att hon fick ett relativt långt liv efter sin palliativa diagnos betyder inte att jag som femtioåring ska nöja mig med en övervikt på 15 kg, åtminstone inte om denna beror på något som bidrar negativt till min hälsa. Amalia kan och ska inte göra något åt sina runda former, men det behöver jag göra.

Som av en händelse, och av olika orsaker, har jag och flera av mina systrar valt att prioritera vår hälsa de senaste månaderna. Vi har valt olika vägar, men har samma mål: en stark kropp som samarbetar med oss i detta som kallas livet. Igår fick jag världens finaste present av en av dem. Hon hade beställt lite specialprodukter på nätet och hade samtidigt plockat ihop ett så spännande paket till mig. Nu längtar jag efter att kunna tillverka egna vetefria langos, göra en glass-sandwich och prova hur jordmandlar smakar.

Det är absolut inte självklart att ens ha valet att kunna göra något åt sin hälsosituation. Jag har varit där också. Jag omfamnar tacksamt det faktum att jag bor så naturskönt och att jag orkar ta långa promenader. För några år sedan orkade jag inte ens gå upp för min egen trappa och att duscha var något som krävde lång planering. Jag vet att det finns de som har det så jämt och vet att det är en fruktansvärt tung börda att bära. Med all kunskap som finns idag drömmer jag om fler och fler insikter som gör att ännu fler kan botas från sådant som idag inte kan hanteras av vården. En dag…

Fröpåsar liknande dessa hittades under golvet (?) hos Carl von Linné. Min syster har vikt dem och det känns tryggt att förlita sig på formgivning som har funkat ända sedan 1700-talet. Vackert och funktionellt, den bästa designen som tänkas kan!

02 nov

Berättelsen om mitt lilla basaliom.

I helgen satt jag och tittade igenom gamla foton och filmer då jag är ansvaret för att uppdatera körens Instagramprofil då och då. Coronaviruset har gjort så att det blir dåligt med tillfällen att spela in nytt material, minst sagt. Hur som helst hittade jag ett foto som jag hade tagit precis ett år innan jag opererade bort mitt basaliom för några veckor sedan. Jag kom på att det vore intressant att beskriva hela förloppet, om inte annat så för framtida referens. Och alltid hjälper det någon om man berättar om sin historia. Fotona i den här serien är jättedåliga eftersom jag inte tagit dem för det här ändamålet.

9 oktober 2019. Det går knappt att se hur den vita pricken just på kanten av nedre ögonlocket såg ut precis som en vagel. Dessutom kändes det precis likadant, sved och irriterade. Jag skickade en bild till någon syrra har jag för mig, bara för att visa hur synd det var om mig. ”Vageln” irriterade rätt länge, men så småningom gav den med sig och jag tänkte inte mer på det. Jag såg inget sammanhang mellan vageln och det som sedan hände. Nu vet jag att ett basaliom ofta börjar som något som man upplever vara en liten kvissla, en finne eller vagel.

26 februari. Helt plötsligt upptäckte jag att jag hade en lite upphöjd bulle som var lite ljusbrun mitt i på nedre ögonlocket. Det kändes inte alls, ingen smärta och inget obehag. När jag väl hade lagt märke till detta fenomen kunde jag inte riktigt släppa det. Framåt mars ringde jag vårdcentralen, men de uppmanade mig att vänta med icke-akuta ärenden. Corona och allt det där, vet du.

24 juni/16 juli. I juni fick jag nog av att oroa mig. Tittade jag neråt hade ”bullen” blivit så stor att den påverkade synfältet. Jag ringde till vårdcentralen igen trots att det var mitt i Corona- och semestertider och fick en remiss till hudmottagningen med informationen att jag kunde vänta mig kallas till ett besök där om tre månader sisådär.

25 augusti. Kallelsen till hudmottagningen kom tidigare än förväntat, något som kändes väldigt skönt. Såhär såg jag ut samma kväll som hudläkaren hade fryst en hudskada på näsan och tagit en biopsi från det misstänkta basaliomet. Efter några veckor kom beskedet om att det var en tumör och att jag skulle kallas till hudmottagningen för att ta bort den.

8 oktober. Tre dagar efter min 50-årsdag var det dags för operation. Läkaren som utförde ingreppet gjorde det för första gången, men under uppsikt av och med hjälp av en riktig expert. Jag kände mig helt trygg utom då Dr. Fadia lade bedövningen i ögonlocket. Själva införandet av nålen var smääääärtsamt. Hur som helst både skrapades tumören bort samt att området frystes ner till 196°C med hjälp av flytande kväve. Resten av ögat var skyddat under tiden och det var både bedövningssalva, krokar, klämmor och lock inblandade. Besöket var över på ca en halvtimme och jag blev hemskickad med uppmaningen att jag skulle akta ögat och därför fick se ut som någon ur en science fiction-film fram tills ögonbedövningen hade släppt.

2 november. Jag upplever att jag i princip är helt läkt. Som du ser försvann ögonfransarna, men hårsäckar gillar varken överdriven värme eller kyla. Nu ska jag kunna räkna med att vara helt återställd. Om ett år kallas jag tillbaka till hudmottagningen för att se att allt ser ut som det ska. Jag är nöjd och glad och tacksam över att ha kunnat lägga det här bakom mig.

Det här har Cancerfonden att säga om basaliom:

Basalcellscancer är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt. Varje år upptäcks mer än 50 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken.

Symtom på basalcellscancer kan börja som en liten finneliknande knottra som sakta växer till en rodnad, fast och glansig knottra som lätt blir sårig. Det kan också vara en fast liten rodnad eller blek knappformig förhårdnad i huden.
Ett varningstecken kan vara ett litet sår som läker men återkommer på samma ställe för att med tiden vara en mer bestående sårbildning.

Diagnosen säkerställs med en biopsi som betyder att man tar ett vävnadsprov, som också ger information för att avgöra lämpligaste behandling.

Ytlig basalcellscancer

Ytlig basalcellscancer ser ut som en rodnad och kan likna en eksemfläck fast den försvinner inte trots att du smörjer den. Denna form är vanligast på bröstet, ryggen, eller armar och ben men kan också sitta i ansiktet.

Knutformad basalcellscancer

Knutformad, eller nodulär, basalcellscancer växer djupare ner i huden. Den ser ut som en tydligt avgränsad knuta som kan ha samma färg som huden eller vara svagt röd och lite genomskinlig med små blodkärl i och är ibland sårig.

Tumören sitter oftast i ansiktet, huvudet eller på halsen, men kan också sitta på överkroppen.

Aggressiv basalcellscancer

Aggressiv basalcellscancer växer djupare och är svårare att avgränsa. Tumören kan vara lätt upphöjd och knottrig, rodnad fläck eller platt, vitskimrande, hård och likna ett ärr. Det är vanligast att cancertumören sitter i ansiktet, runt ögonen, öronen eller näsan.

Den vanligaste behandlingen är en operation där hela tumören tas bort och skickas för mikroskopisk analys. Operationen måste ibland upprepas om inte hela tumören är borttagen.

12 sep

Grattis på Europeiska Migrändagen, eller vad man säger.

Jag har skrivit många gånger om mitt förhållande till huvudvärk i allmänhet och migrän i synnerhet. Med tanke på att det är Europeiska Migrändagen tänkte jag skriva lite om det igen. Hela mitt vuxna liv mellan 20 och 40 led jag av migrän med jämna mellanrum och mot slutet blev det bara mer och mer ofta. Migränanfallen kidnappade mitt liv med illamående, passiviserande huvudvärksanfall, kräkningar, krav på sömn, irritabilitet… Till slut tvingade maken mig till en alternativläkare, ”Doktor Brian”, som bor halva året här i Karlskrona och halva året i Nya Zeeland. Doktor Brian tog emot i sitt radhus på Hästö med vit rock, en hemmasnickrad elektomagnet och ett och annat kinesiologi-knep. Jag gick därifrån lite fnissande, rätt förvirrad och med en lista på en lång rad kosttillskott och förslag till omstart gällande min kosthållning. Det låter fortfarande märkligt, så här tio år och knappt två månader senare, men sedan den dagen har jag bara haft en handfull migränanfall. Alla utom ett kan jag härleda till extrema påfrestningar som föregick anfallen.

Efter att ha läst min rapport skriven ett år efter besöket tänker jag ”oj, så präktigt duktig jag var då”. Samtidigt kommer jag ihåg precis hur bra jag mådde vid det tillfället. Det mesta har vi i familjen faktiskt hållit fast vid. Efter Dr Brian-besöket upptäckte jag hur vetemjöl påverkade mig med huvudvärksanfall och jag gjorde ett celiakitest. De har testat om jag lider av glutenintolerans en gång till, men nope. Dessutom får jag inte huvudvärk av råg, så det säger väl något. Ett test som jag gjorde häromåret hävdade att jag är överkänslig mot vete och dinkel, så jag sätter min lit till att min kropp vet vad den vet och jag äter helt enkelt så lite vete som möjligt. Jag har märkt att när jag nollar i kosten jag själv hanterar så klarar jag att äta det som serveras om jag är bortbjuden. Testet jag nämnde påstår också att jag skulle kunna introducera vete pytte i taget om jag först rensade helt. Med tanke på att det är ett ”alternativtest” är jag lite tveksam, men vem vet?

Efter mina egna upplevelser står jag fortfarande lite vacklande inför vad jag tänker om de olika alternativbehandlingar som erbjuds idag. En del är helt klart rena lurendrejerierna. Annat är något på spåren, och med placeboeffekten är dessa alternativ ändå rätt bra. Myten om dagens allmänmedicinska hållning att ”medicin” är lösningen på allt har väl punkterats både en och två gånger. Vissa äter mediciner som ger biverkningar som faktiskt är värre än själva symptomet som de ska hjälpa emot. Övervikt medicineras i långa banor, fast i andra led. Högt blodtryck, diabetes 2, astma, åderförfettning, ledvärk, cancer – listan på vad övervikt leder till är inte rolig att läsa. Man kan naturligtvis råka ut för de här sjukdomarna fast man är normalviktig bara för att det ligger i ens gener, eller något annat, men faktum kvarstår. Att gå ner i vikt och att sluta röka (och att sköta sömnen) är de enskilt bästa gåvor man kan ge till sin kropp om man vill leva länge och ha en hög livskvalitet rent hälsomässigt. Eftersom jag själv konstaterat att jag bantat sönder min ämnesomsättning på grund av ett sjukt förhållningssätt till mat, aka ätstörningar, blir jag väl aldrig smal igen. Det är dock så mycket annat som är bra i mitt liv gällande hälsan. En hållbar livsstil som ger mig så mycket glädje är inte dåligt!

Jag avslutar med den här ”modeikonen” som dottern skickade i ett meddelande. Han får representera hur jag ser på migrän. Jag förstår att han ser olycklig ut, det är allt jag har att säga. Stackars krake. Ur led är tiden.

29 aug

Höst, dags att tänka på träning och hälsa.

Igår stod jag och pratade över stenmuren med min träningsgranne. Ingen av oss har varit på gymmet sedan april och han har bestämt sig för att träna vidare i skolans idrottshall som är mer anpassad till ”klassisk” tyngdlyftning. Jag var inne i gymmet för några veckor sedan för att kolla läget, men då var det outhärdligt där. Ingen luftkonditionering och mitt under värmeböljan. Nu är läget annorlunda, så jag ser fram att köra igång nästa vecka igen.

Som det ser ut nu promenerar jag bara. Träningsmässigt känns det rätt mesigt, men det är fantastiskt som själslig aktivitet då det är gudomligt vackert ute i naturen just nu. Jag har försökt läsa in mig lite på hur 50-åriga tanter ska tänka för att förebygga värk och ohälsa så långt som det är möjligt.

I 50-årsåldern ändras förutsättningarna för kroppen dramatiskt då kvinnan genomgår klimakteriet. Minskade östrogennivåer påverkar både ben- och muskelmassa, och inte är det till det bättre. Dessutom får många en lägre ämnesomsättning vilket även det gör att det blir svårt att hålla vikten om man inte ändrar sitt ätbeteendet. Något som otroligt många i västvärlden råkar ut för är insulinresistens, och därmed är steget till diabetes 2 inte långt… Många har i den här åldern redan fått känningar av artros. Jag har problem med både en axel och ett knä, men de smärtorna uppkom båda i samband med specifika händelser. Det gör att jag misstänker att kroppen inte klarat av att läka dessa skador så effektivt som jag hade önskat.

Den där listan känns inte särskilt inspirerande, men jag har för länge sedan insett att jag mår mycket bättre då jag samarbetar med min kropp än om jag tjurar och sätter mig i ett hörn och går upp tio kilo i vikt. Den här sommaren har bjudit på en och annan insikt och det har vuxit fram en plan i bakgrunden utan att jag varit riktigt medveten om det.

Jag saknar yogan! Det är länge sedan jag plockade fram yogamattan och jag saknar känslan av en riktigt härligt stretchad och uppvärmd kropp! Höftöppnarna mest av allt. Det känns viktigt att behålla smidigheten som jag tillskansade mig rätt sent i livet. Därför ska jag yoga, helst varje morgon, med korta program.
Alla förordar träning med vikter, eller muskelmotstånd, för kvinnor i min ålder. Jag har ju kvar medlemskapet i vårt lilla gym och planerar att återigen besöka det tre gånger i veckan. Där har jag goda rutiner sedan innan.
Vid flera tillfällen i sommar har olika kostval varit på tapeten. Mamma led av övervikt och hade diabetes 2. Själv är jag inte precis smal. Däremot har jag inga problem med blodsockret och känner mig överlag nöjd med maten vi äter. En huvudsakligen vegetarisk kost med riktigt bra kött när det ska ätas animaliska proteiner mår jag bra av. Jag vet att man vid diabetes 2 når mycket goda resultat om man drar ner jättemycket på kolhydrater (paleo, keto, lchf), men eftersom ingen i familjen har diabetes känns det varken viktigt eller aktuellt att följa en sådan diet.
Jag är bara i ”förklimakteriet”, men vet att jag inte kommer att tillföra syntetiskt östrogen när den dagen kommer. Det finns så många indikationer på att detta inte är bra. Hur jag ska hantera den biten har jag inte riktigt fått kläm på än, men det ger sig väl!
Promenaderna fortsätter jag med, men något springande kommer det säkert inte bli mer för mig. Allt har sin tid. De senaste springomgångarna har jag märkt av knän och höfter lite mer än jag hade önskat och det tror jag är en indikation på att kroppen säger ”hitta en annan träningsform”.

Ja, men det var väl det. Planen känns hållbar, odramatisk och sund. Jag är nöjd.

27 jul

Snart klart.

Dagarna springer förbi och snart är vi inne i augusti. Sommaren har varit så fin. ”Hemester”, halvdassigt väder, umgänge med släkten, pyssel och fix – en perfekt kombination, tydligen. Förra sommarens fiaskoartade kaos ligger nästan överspelat av det här på hårddisken. Det känns skönt att veta att jag snart har åkt förbi den där jobbiga ettårshållplatsen. Den femte oktober fyller jag femtio. Jag är långt från ”fifty and fit”, men jag mår bra och är tacksam över allt jag har och allt jag har tagit mig igenom. ”Imorgon är en annan dag” är inte bara en schlagerklyscha, det är också ett uppmuntrande och stärkande mantra för den som behöver!

I Bredavik står nu pizzaugnen färdig och det är dags att börja testa om den håller måttet. Det är så spännande! Maken och svågern har varit duktiga och har nu fått ge sig på att mura inne i huset också. Putsfasader nästa?