Tag Archives: hälsa

30 dec

Året i backspegeln, del två.

Ett liv består inte bara av fina pusselbitar, utan även sådana som utan något sammanhang ter sig rätt meningslösa eller rentav inte ser ut att passa över huvud taget. Ja, vill man ha ett pussel färdigt är det bara att acceptera att det inte går att välja att trycka dit bitar från någon annans pussel för att man gillar dem bättre än sina egna. De pussel jag pratar om kan bara byggas i efterhand, när dagarna redan har lagts till historien. Jag kan inte planera om när pusslet redan är färdigsågat och redo att pusslas ihop. Vill jag göra något får jag se till att jobba med själva motivet redan innan det blivit tryckt.

Är du som jag är dina konstnärliga resurser ännu inte fulländade och det finns ännu mycket kvar att jobba med. Jag är dock duktig på att visualisera och tänka mig hur jag hade önskat att mitt liv skulle se ut. Vill jag översätta det till hur jag kan lära mig att styra hur motivet målas upp behöver jag bli bättre på att omsätta tanke till handling. Jag visade i mitt förra inlägg vilka bitar och motiv som jag verkligen gillade under året som gått. Idag tänkte jag filosofera lite allmänt runt vad som skulle kunna förbättras och tar hjälp av min egen version av Livshjulet. (Det finns många olika varianter, bara att googla.) Detta blir även en möjlighet att spana framåt!

Fysisk hälsa

Maken har redan utnämnt 2023 till Hälsans år. Jag känner mig jättenöjd med året som gått, men jag har verkligen försummat min kropp som genomgår en stor och omvälvande förvandling på väg in i klimakteriet. Jag har läst på mycket och känner mig i fas rent teoretiskt med vad som händer, men vet att det finns stor praktisk utvecklingspotential inom det här området.

Mental hälsa

Jag känner mig mentalt mycket stark och fortsätter samtidigt utvecklas inom det här området i takt med att jag fortbildar mig som samtalsterapeut. Jag ser fram emot att läsa ännu mer spännande litteratur och lära mig fler tekniker att hantera mentala utmaningar på samtidigt som jag lär mig mer om hur jag kan möta mina klienters behov.

Andlig hälsa

Här finns det att jobba med, men detta är ett område som jag känner mig trygg i att manövrera. Jag prioriterade aldrig pilgrimsvandringen jag hade planerat för, men nu har jag ett datum då jag behöver vara både fysiskt, mentalt och andligt boostad för att få så mycket som möjligt ut av specifikt denna upplevelse.

Relationer

Just relationer är ett område som jag brukar ge toppbetyg då jag kalibrerar mitt livshjul. Delområdena jag prioriterar är maken, lilla familjen, stora familjen (min och makens ursprungsfamiljer/släkten), vänner och bekanta. Eftersom relationer är något som intresserar mig mycket och även ger mig stort utbyte är jag alltid ”duktig” på att ge tid och energi till dessa. Det finns så mycket roligt att se fram emot här under året! (Och utmaningar, för den delen. Så fort andra människor än en själv är inblandade är det svårt att detaljplanera, så det är bara att lära sig att vara kreativ, flexibel och duktig både på att ge och ta.)

Hemmet

Oooooh, älskar vårt hem, men här finns att göra! Två garderobsdörrlösningar, en ful övergång i trappan upp till övervåningen, fönsterfoder på övervåningens toa, färdigställa verandan och bättre förvaring ute i ladan har åkt längst upp i den jättelånga ”att göra”-listan och känns ändå som genomförbara projekt.

Ekonomi

Hela samhället påverkas av stora skälvningar och jag är tacksam över både uppfostran och modesta vanor som ger stabilitet mitt i oredan. Det finns ändå både utvecklingspotential och lösa planer.

Yrkesliv

Jag har en önskan om att utveckla min verksamhet MB Terapi. Jag älskar mitt yrke och känner mig tacksam över att ha ett yrke som jag upplever som mycket meningsfullt och givande samtidigt som det känns fantastiskt att kunna hjälpa medmänniskor att navigera i en snårig vardag.

Fritid

När jag har jobbat, skött min hälsa, gett mina relationer näring, tagit hand om allt som en planttant ska stå i och deltagit i musikrelaterade aktiviteter finns inte så stor önskan att trycka in mer. Kalligrafi, stickning (och annat handarbete) samt resor är sådant som är härligt och väl beprövat. När det gäller nytt och spännande ekar det dock. Hoho, hoho! Inte för att jag längtar efter något särskilt, jag känner mig mycket nöjd under min korkek, men kanske borde jag sätta mig ner och begrunda hur jag kan vidga mitt sinne lite mer så jag inte alldeles torkar ihop.

Det om detta, alltså. Nu har jag alltså skissat lite så jag kan ana konturerna på hur jag vill att det här pusslet ska se ut! Jag gillar verkligen det jag ser om jag kisar lite med ögonen…

27 dec

Sjukdom, elände och vägen framåt.

Jag har varit sjuk till och från sedan november och märkte knappt då jag gick från resthosta från första förkylningen till en annan slags hosta och genomförkylning. I princip alla jag känner har just nu sjukdom i familjen, eller hos personer de delar väg med i livet. Vi visste sedan innan att immunförsvar byggs upp i interaktion med en buffé av olika smittämnen och att det är därför exempelvis RS-viruset verkar extra aggressivt i år. Även vinterkräksjuka och andra smittor grasserar som om det inte fanns någon morgondag. Vi är helt enkelt inte skapta för att isolera oss från andra människor. Alla som kan sin historia vet vad som hände ursprungsbefolkningar på diverse ställen då ”den vite mannen” gjorde entré. De dog helt enkelt i vanliga barnvirussjukdomar då de inte hade något naturligt smittskydd mot dessa.

Jag har funderat mycket på hur vi på riktigt bygger upp en stark motståndskraft. Tvätta händerna efter toalettbesök och en dag på stan känns idag självklara. Samtidigt vet jag flera barn med OCD-föräldrar som varit sjukare än andra barn. Desinficerande ytor, ständiga spritningar, inte få krypa omkring på golvet eller leka med leksaker som inte nogsamt tvättats av innan – det låter ju som att dessa aktiviteter skulle förbättra oddsen för att hålla sig frisk, men det finns någon slags magisk brytpunkt någonstans.

Det finns många funderingar hos mig runt vad om hänt i samhället sedan början av 2020, men som fortgår på många olika sätt. Det gäller allt från vad outprovade vacciner gett för effekt respektive biverkningar till isoleringskonsekvenser som dåligt smittskydd och barnobesitas. Jag gissar att det blir som med det mesta. Det får rinna ut sanden som ”vi pratar inte om det”, eller så kommer annat som upplevs som viktigare i stunden. För så är det. Så fort något jobbigt löst sig eller förlorat sitt grepp om oss kommer vi att möta något annat som upplevs svårt att hantera. Och så fortgår livet. Detta är en anledning till att jag idag känner lite på att låta RESILIENS bli mitt årsord. Jag behöver inte ”klara av” någon svår barndom, men har lov att välja och vraka ord precis som jag vill. MOTSTÅNDSKRAFT hade också kunnat funka, men… Jag återkommer!

03 dec

Nu åker julgrisen fram.

Som tonåring var jag vegetarian/pescetarian under några år. Jag har som vuxen alltid ätit kött, men betydligt mindre nu än för, säg, tio år sedan. Det gick inte en vecka utan att köttfärs i någon form hade serverats och jag lagade betydligt oftare till kött i form av grytor och stekar än jag gör idag. Delvis handlar det naturligtvis om att vi numera anpassar maten så mycket efter trädgårdslandet under det knappa halvår då vi äter vår egen skörd, men jag gillar också att äta mycket växtbaserat. Jag är ju inte planttant för intet.

Fler och fler runt omkring mig väljer att äta en vegansk eller vegetarisk kost. Jag har i perioder intresserat mig för att läsa forskningen runt den mänskliga födan och då vi idag har ett högt tryck ”uppifrån” att minska vårt köttätande hade jag nog förväntat mig fler studier som skulle visa hur bra människor utan kött i sin diet mår. Detta har ännu inte hänt. Med min begränsade kunskap i att läsa forskningsrapporter kan jag i alla fall dela med mig om vad jag kan utläsa.

  • Veganer och vegetarianer är överrepresenterade då det gäller personer med depression. Vad som är hönan och ägget framgår dock inte.
  • Vegetarianer och veganer är högt överrepresenterade bland personer med ätstörningar. (I flera studier anger över hälften av deltagarna att de äter en vegansk/vegetarisk kost.) Jag var en av dem. Man ifrågasätter helt enkelt inte en veggis som undviker specifik mat, men säger man som anorektiker ”jag kan inte äta den här rätten för att den är för energität” tycker ju folk att man är helknäpp. Hade jag varit tonårsmamma idag hade jag aldrig låtit mig själv bli vegan eller vegetarian.
  • Processat kött är dåligt för hälsan, punkt.
  • Personer som äter mycket processat kött äter även mer rött kött, något som associeras med högre risk för bl.a. mag- och tarmcancer. Problemet är bara att personer som äter det ena också äter det andra. Få personer äter rött kött men aldrig processat kött och tvärtom. Detta gör att det blir svårt att i forskning peka på om rött kött som inte är processat är mer okej.
  • Fläsk är ansett som haram i islam och icke-kosher i judendomen, men inte heller sjundedagsadventister äter fläsk. Anledningen är att man i heliga skrifter får uppmaningen att undvika just detta kött. Anledningarna är lite olika, bl.a. att de inte är idisslare, de vältrar sig i sin egen dynga och de är asätare.
  • Mer grönsaker är bättre! Om detta finns inget tvetydigt. Forskning visar klart och tydligt att den mänskliga kroppen mår mycket bra av grönt. Men…
  • … i den studie där kenyanska barn (vegetarianer p.g.a. främst fattigdom) fick en tallrik soppa extra per dag i skolan visade det sig att den tredjedel som fick kött i sin soppa efter studien blivit bättre både på att tänka och räkna jämfört med barnen som fick vegosoppa. De barn som fick extra fett i sin soppa blev för övrigt också bättre på att räkna. Det behövs väl göras mer forskning på detta kan jag tänka.

Så med allt detta sagt, blir det en vegetarisk jul för mig i år? Nope. Köttbullarna jag gjorde till dagens julfest kommer jag att dela med mig av utan att känna dåligt samvete. Jag borde kanske ha bidragit med grönkål också för att kompensera, men det finns vegetarianer i sällskapet som får fixa det.

Makens briljanta skärmaskinskonster gör att skinkan ligger fint upplagd på grisfatet som jag tror kommer från hans mormor, men jag kan ha fel. Vi hade ett likadant då jag växte upp. Detta tror jag hamnade hos något av mina syskon. Jaja, jag gillar i alla fall vår julgris och är glad att den får vara med mer än över bara juldagarna.

Efter det här blogginlägget känner jag för övrigt att jag ska ner i landet och plocka in lite mer grönkål att experimentera med. Igår kokades soppa på bland annat den sista vitkålen för året. Grönkål har aldrig varit min favorit, men hur kan man inte älska en grönsak med så fina hälsofördelar? Bot och bättring, kära jag. Men först ska jag njuta av en köttbulle.

23 aug

En välbehövlig rensning.

Hur ser du UT? En sådan fråga kan en förskräckt medmänniska kläcka ur sig då man kanske gått igenom en tuff period, eller bara inte orkat ägna sig själv nödvändig omsorg under lång tid. Vi är komplexa varelser och är alla summan av arv och miljö. De flesta i den moderna civilisationen har något slags koll på vad som ingår i att ta hand om sig själv: personlig hygien, mat, klädsel, sömn, socialt liv o.s.v. Något som jag tror att de flesta av oss glömmer är att det är viktigt att göra oss av med skräp som sänker oss inifrån. Att vi behöver ta hand om håret och klippa av de slitna topparna är lätt att se då vi tittar oss i spegeln. Kanske är det svårare att se de skräpiga resterna efter ett jobb som vi sagt upp oss ifrån, en relation som är i stort behov omsorg, ett svek, lång tid utan ordentligt skött sömn eller vad det nu kan vara.

Många är finkänsliga. ”Ta hand om dig” är lätt att säga, men att peka ut precis hur ens medmänniska uppfattas av omgivningen kan vara fruktansvärt jobbigt. ”Du luktar illa.” ”Jag orkar inte längre höra på dig när du ältar det här.” ”Har du tänkt på att tala om för din partner hur du känner istället för att sitta här och prata med mig om det?” ”Ditt missbruk påverkar alla oss i familjen.” ”Jag förstår att du älskar hen, men det här ser jag när jag ser er två tillsammans.” ”Det är dags för dig att få professionell hjälp.” Har man väl fattat mod att uttrycka det jobbiga kan det också vara fint att erbjuda stöttning och hjälp. ”Jag hjälper dig gärna hitta en terapeut.” ”Vi kan väl träna ihop?” ”Vill du att jag följer med dig till läkaren?” ” Jag har pratat med någon som är villig att hjälpa dig.” Att göra sig av med det där skräpet kan nämligen vara otroligt jobbigt, fast det är lätt att se hur nödvändigt det var då rensningen är klar.

Både behovet av en rejäl rensning och resultatet efteråt är hos de flesta lätt att upptäcka. Somliga är duktiga på att uppmärksamma det och ger gärna stöttning och pushar/komplimanger och positiv uppbackning. Andra märker även om de inte vågar, orkar eller vill säga något. Sedan finns det de som har så fullt upp av sina egna liv att de varken har förmågan att se att något är fel hos andra eller som märker då något har blivit åtgärdat. Vem är du? Har det ändrat på sig genom åren?

18 maj

Mutation i protrombingenen, heterozygot för faktor II-mutation.

När jag gick igenom min blogg för ett tag sedan kunde jag inte se vilka sökord som lett läsare hit p.g.a. någon ny lag (GDPR?). Däremot var det ju lätt att se vilka inlägg som hade flest besökare. Det är kanske inte så konstigt att fler än jag oroligt googlat på basaliom och att min egen erfarenhet av detta samlat i ett komprimerat inlägg därför fått väldigt många läsare. När jag 2011 blev remitterad till hematologen eftersom Fars läkare uppmanat hans syskon och barn att testa om de liksom han hade den ärftliga mutationen ”heterozygot för faktor II” hade jag önskat att jag hade haft ett lugnande inlägg. Därför har jag bestämt mig för att skriva just ett sådant till oroliga googlare.

Jag har inte längre kvar lappen som Far fick i samband med att hans mutation upptäcktes. På den stod det dock att det finns symtomfria bärare, men att bl.a. stora blåmärken och ytliga ventromboser (smäckta blodkärl i exempelvis fingrarna) var vanliga symtom. Jag reagerade direkt då båda dessa varit följeslagare till mig genom livet. När jag väl kom till hematologen var det därför ingen överraskning när det visade sig att jag ärvt denna lilla present av Far. Inget att hänga läpp för dock. Det har gått bra för mig ändå.

Heterozygoti för faktor II-mutationen innebär endast en liten riskökning för trombos. När det gäller behandling rekommenderas inte profylax, alltså att t.ex. äta blodförtunnande medicin i förebyggande syfte, förrän man faktiskt råkat ut för en blodpropp. Däremot rekommenderas man att vara noggrann med vissa saker:

  • Inga p-piller! Minipiller går dock bra då de endast innehåller progesteron
  • Inga andra läkemedel som innehåller östrogen
  • Undvik långa stillasittande perioder
  • Undvik övervikt
  • Använd stödstrumpor i samband med flygresor och långa bilresor
  • Undvik uttorkning
  • Upplys vid graviditet sjukvården om mutationen då graviditet och förlossning alltid innebär en förhöjd trombosrisk

För att visa vad jag pratar om väljer jag att visa vad som händer då jag är lite extra drullig. I det här fallet hade jag snubblat och trillat över en av våra odlingslådor. Jag fick blåmärken både här och där, men på vänstra underarmen (se bild) och låret fick jag rejäla blödningar liknande ”lårkakor”. Fotboll och innebandy var aldrig några alternativ för mig, men när jag spelade fick jag alltid blåmärken då jag fick en hård boll på mig. Det kan annars räcka med att jag går in i en bordkant eller en öppen diskmaskinslucka för att få ett blåmärke. Blåmärkena verkar dessutom bli värre för mig då jag för att toppa det här också är lättblödande. Hehe. Jag tror inte jag vid något tillfälle varit helt utan blåmärken, men jag kan naturligtvis ha fel. Sådana är helt enkelt en del av mitt liv.

Ventromboser, alltså blodproppar i venerna, sägs vara ofarliga. De är däremot väldigt obehagliga. De sätter sig gärna i ett finger, eller som här precis nedanför mitt pekfinger. Om du tittar noggrant kan du se en oregelbunden rödlila markering av en sådan blödning. De sker utan förvarning och är lätta att upptäcka då det sticker till som om man blivit getingstucken.

I samband med COVID-19 hörde jag av mig till hematologen för att höra hur andra med min mutation hade reagerat på vaccinerna. Jag visste att sjukdomen i sig innebar en förhöjd risk för blodproppar och att även vaccinerade råkat ut för biverkningar som hade med sådana att göra. ”Alla ska vaccineras” upplyste sjuksköterskan i luren mig. Samtalet gjorde mig upprörd, för hon vägrade svara på mina frågor. ”Därför”-svaret ”alla ska vaccineras” lugnade mig knappast. Hon sa till slut att hon skulle kunna tänkas rekommendera en profylaktisk behandling av blodförtunnande medicin innan vaccinationen. Det hela slutade med att jag landade i att ta beslutet att inte vaccinera mig och jag fortsatte istället undvika att utsätta mig för smittan. Jag hade en mild släng av COVID-19 i början av året och är tacksam att säga att jag inte blev särskilt sjuk. Det hade varit intressant att få veta om det funnits några samband mellan diverse blodkoaguleringsmutationer, sjukdom i COVID-19 och/eller vaccinationer mot samma sjukdom. Jag har inte hittat några, men gissar att jag inte riktigt är kompetent nog att veta var jag ska leta.

Med detta hoppas jag att detta inlägg kan komma att vara till hjälp för någon. Lev väl!

12 apr

Alzheimers, kritiska studier och lakritsens dag.

Igår lyssnade jag på föreläsning som handlade om hur Alzheimers sjukdom starkt kan motverkas genom att man undviker att äta transfetter och ser till att få i sig nötter och fröer i ”lagom mängd”, vad det nu är. Det här med kost är så förvirrande. Det går liksom inte att hitta någon diet som inte talar emot en annan. Några fakta verkar vara obestridliga för att generellt må bättre och ge sig själv de bästa förutsättningarna:

  • Ät mer grönsaker
  • Undvik charkprodukter
  • Ät mindre mjölkprodukter
  • Lite nötter och fröer är bra

Vad jag vet är det ingenting som bestrider detta. Medelhavskost minus pasta verkar vara en vinnare. Under Harvards olika publicerade koststudier (jag brukar kolla in dem då och då) är det alltid veganer/vegetarianer/miljökämpar som kommenterar att vi inte ska äta fisk för Moder Jords skull eftersom haven är så rovfiskade och behöver ta igen sig. Andra kommenterar tungmetallerna som fisk också verkar lagra. Vågar vi fortsätta äta fisk ändå?

Apropå kost. Den här ledaren fick mig riktigt upprörd. Maken brukar säga ”lärare är de mest lättledda av alla, de går på allt i godhetens namn”. Min förklaring till att lärare överlag sväljer allt är att de flesta har min personlighetstyp. Vi bryr oss om eleverna, vill att alla ska vara glada och må bra, vi leds av känslor snarare än resonemang. (Jag hänvisar återigen till Jonathan Haidts bok för att förstå fenomenet.) Detta är anledningen till att jag tror att Djurrättsalliansen kommer att lyckas med sin infiltration. Om några år kommer barnen i skolan bara serveras vegetarisk mat, allt i godhetens namn. Kritiska studier, marxism, är det som tillåts styra den svenska akademiska världen och trots att det finns personer som varnar och protesterar blir de snabbt nedskjutna som ONDA, oavsett argument. Men det är en annan fråga.

Nu till den tredje punkten på dagens agenda. Idag är det Lakritsens dag!!! Vilken dag att fira. Idag börjar jag trappa ner min fasta, så det blir ingen lakrits för mig, men jag tänkte besöka vår lokala lakritsbutik Lakritshörnan och se vad de har att erbjuda inför påsk. Inte för att det inte redan har laddat med godis i garderoben, men det är mest till resten av familjen. Förresten säger alla studier att lakrits inte är bra för folk med högt blodtryck. Egentligen är det kanske inte särskilt nyttigt alls, men jag tycker det är tur att jag än så länge snarare har lågt än högt tryck. Det ger mig lite utrymme att ge livet ytterligare en guldkant. Och med den här avslutningen förstår du kanske att jag har fyllt flödet med mina favoritlakritsar dagen till ära! Ha en fin dag.

03 apr

Om att fasta.

Fasta har blivit ”en grej”, men är något som människor har gjort i alla tider, eller åtminstone väldigt länge. 5:2, 16:8, periodisk fasta, religiösa fastor – det finns alla möjliga sorter. Jag har i hela mitt vuxna liv fastat en dag i månaden. På senare år har jag testat lite olika typer av fasta, både ”juicefastor”, längre vattenfastor och fasta i samband med andligt retreat. Jag gillar känslan som uppstår efter några dagar då de mentala protesterna slutat. Det pratas om detox, men jag vet inte… Jag tror att kroppen är ganska bra på att ta hand om sitt skräp. Vill man uppnå en fysisk reningsprocess på riktigt behöver man ändra vanor på djupet och vänta på att kroppen hinner byta ut celler på flera nivåer. För mig är det mer en möjlighet att ställa om och städa upp, både fysiskt, mentalt och andligt. Just nu befinner vi oss mitt i den kristna fastan och jag fastar faktiskt ”på riktigt” sedan ett par dagar tillbaka. Jag hade velat kombinera det med att vandra längs Eginoleden, men tycker att det är lite för kallt just nu. Det får helt enkelt vänta lite.

Något som jag har blivit helt klar över är att vi i västvärlden överlag har ett alltför stort energiintag och dessvärre äter vi ofta mat med dåligt näringsinnehåll. Det har forskats och skrivits enormt mycket runt de här frågorna, men resultaten och rapporterna spretar åt precis alla håll. Hakar man upp sig vid någon liten detalj här kommer man att missa något där. Väldigt strikta dieter håller människor fångna och gör det svårt att hantera det sociala livet eftersom mat och umgänge är så starkt förknippat i alla kulturer. Kost är denna tids nya religion, det är inget tvivel om det. Jag läste denna artikel för många år sedan och tror att jag har länkat till den förut, men sanningen kvarstår. Om jag är god p.g.a. mina val är känslan av att någon annan är ond där. Så fort det finns alternativ finns det alltid en möjlighet att ”vi och dom” uppstår. Jag gör rätt, andra gör fel.

Härom dagen såg jag en veganvän skriva ungefär ”köttätare, sluta klaga på att vegansk mat kallas samma som någon kötträtt, jag kräver inte att ni ska kalla det ni lägger på tallriken för resultatet av mord”. Jag tänker att det måste vara jobbigt att umgås med människor som man anser har orsakat mord och gissar att det hindrar en del umgänge, men vet inte om det är så. Jag har dock en judisk väninna vars man var mer ortodox än hon själv och bl.a. därför fick de inte vardagen att funka. De hade helt enkelt olika önskemål om hur ”ren” man måste vara. Detta ledde så småningom till separation och sedan till skilsmässa.

Jason Fung är en av de mest kända fasteivrarna. I Sverige tror jag Sanna Ehdin är mest välkänd. Jason fokuserar mycket på viktkontroll, Sanna är stor i den svenska hälsobranschen och har skrivit en massa böcker med olika hälsofokus. Hennes fokus är att använda fasta som en viktig del i en hälsohelhet. De blir båda ”lite för mycket”, men så är det väl med allt. Titta på någon som är helsåld på något och plocka godbitarna för att försöka få det att funka med ditt eget liv?

Jag kommer ihåg min fräscha kollega som fastade en vecka varje vår och varje höst. Han hävdade att det var fastan som höll honom ung! När jag fick reda på hur gammal han faktiskt var blev jag chockad. Kanske hade han bara goda gener, vad vet jag? Själv gillar jag hur fasta får mig att må och det är delvis p.g.a. den här typen av historier jag kommer att fortsätta med det. Har du testat att fasta? Gillar du det eller inte?

22 feb

Tankar runt ett blogginlägg om hälsoförändringar.

Hur tänker UnderbaraClaras läsare om hälsa, vad som ska räknas till hälsa och inte, hur de reagerar på triggers och vilket ansvar Clara har för andras ohälsa? Ja, det får man en viss insyn i om man läser Claras inlägg om ”Små, små hälsoförändringar”. Jag vet inte om jag någonsin sett ett så explosivt kommentarsfält. Med tanke på vad jag funderat på själv den senaste tiden, hur föräldrar curlar barn och samhället curlar sina medborgare, vad jag läser för tillfället och vad en klient specifikt jobbar med tänker jag att kommentarsfältet är värt att ta in i någon forskningsrapport. Det hade varit så intressant att gräva djupare i många av kommentatorernas tankar.

UnderbaraClaras är en blogg som jag ofta läser, eller skummar igenom. Jag bryr mig inte särdeles om modeinläggen, har inte samma politiska uppfattning som Clara, är mycket äldre, har inte småbarn osv osv, men jag gillar ändå bloggen som helhet. Jag landar som du kanske vet då och då i tanken att en öde ö hade varit för mig. Igår fick jag den känslan igen. Tur att jag hade min brorsdotter hemma och sedan hela hennes familj, för det påminde mig om att livet blir bättre om man är tillsammans. I tillsammans ingår att vi bollar idéer, åsikter, upplevelser, angreppsvinklar och funderingar runt skyldigheter och rättigheter.

”Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien.” Om vi inte ser vådan i att leva i ett samhälle där en person, en rörelse eller ett parti dikterar hur vi måste, inte ens bör, tänka och agera i olika situationer, då känns det lite kört. Om ”fakta” ska trumfas av ”känslor” blir livet ett minerat fält där varje situation, ord och person ska vägas och dömas, om och om och om igen. Vokabulär är kung och det gäller att använda rätt ord, och skriva vissa ord med stor bokstav, för att visa att man står på rätt sida. Det gäller även att solidariskt ställa sig bakom varje person som råkat illa ut på något vis, nej, bakom varje RÄTT person som råkat illa ut. Huruvida någon är rätt eller fel beror lite på tid och rum.

”Du kränkte mig och därmed bör du hängas ut/skämmas/få byxorna neddragna och stenar kastade på dig.”
”Du har fel värdegrund, så du får inte jobba här/får inte uttala dig/bör helst försvinna från jordens yta.”
”Vi kräver platser där bara personer med vår hudfärg/våra upplevelser/våra politiska åsikter får vara och vi kräver att alla tycker samma som vi om detta ämne.” (Jag lärde mig att vi skulle lära oss se bortom hudfärg och att apartheid var något hemskt. Idag bedrivs något som jag vill kalla omvänd apartheid, men som säkert har något annat namn, i bl a USA.)
”Varför skrev du ingen triggervarning?!”
Osv.

Som en person som känner mycket har jag fått öva på att inte ta åt mig om någon talat illa om någon eller något som betyder mycket för mig. Jag har fått lära mig att ta ansvar för mina känslor medan andra personer får ta ansvar för sina. Jag har insett att i mötet mellan olika åsikter växer förståelse för hur mänskligheten fungerar och att bara umgås med likasinnade gör en inskränkt och begränsad. Jag har lärt mig att se saker ur andras perspektiv, något som ibland gör att jag förändrar mina egna åsikter medan jag ibland blir ännu mer fast i min övertygelse. Jag har förstått att det svartvita sätt vi ser på världen i ungdomen behövs för att vi ska kunna grunda en fast bas att stå på, men att när samhället styrs av denna typ av ungdomlig övertygelse finns inte utrymme och förståelse som kommer med ålder och livserfarenhet. (Det är lätt att kalla någon mossig bara för att hen inte är med på åsiktståget gällande vad-det-nu-är-som-gäller-idag.)

Jag är starkt emot det sätt undervisning bedrivs på idag, där småbarn ska ”forska” fram allt då utantillinlärning numera anses vara något dåligt. Jag önskar jag själv hade ännu mer på fötterna gällande olika filosofier, politiska riktningar, religiösa samfund och livsåskådningar. Först då man kan något riktigt bra finns det utrymme att växa vidare. Ju mer man förstår mänskligheten som helhet, desto bättre blir man på problemsökning och analys av olika situationer. Att ta beslut på känsla är mitt naturliga utgångsläge och jag är oändligt tacksam för att min analytiske man har lärt mig att se förbi känslorna för att se konsekvenserna som kommer av olika beslut. Min analys av läget är att mycket av det vi ska förhålla oss till i samhället bygger på individers känslor. Jag menar absolut inte att vi inte ska ta hänsyn till varandra, men var hamnar vi om känslor tillåts stå över konsekvensanalys?

Jag kommenterar inte ofta i just Claras blogg, men det gjorde jag den här gången. Jag vill avsluta med den kommentaren och rekommenderar dig att läsa både inlägg och hela kommentarsfältet (det kommer att ta en stund) om du inte lider av anorexi eller andra ätstörningar då inlägget tydligen triggar vissa individer starkt.

Hej Clara! Tack för ett intressant inlägg. Jag måste även tacka alla kommentatorerna för mycket intressanta och relevanta kommentarer. Jag har SÅ många tankar om detta, men nöjer mig delvis med att tipsa om Anders Rosengrens forskning på Sahlgrenska. Det övergripande temat är hälsa, projektet heter Livsstilsverktyget och boken som Rosengren skrivit i anslutning till resultaten av forskningen heter Hela livet. Jag rekommenderar varmt alla att söka upp Livsstilsverktyget och få tillgång till oerhört intressanta texter och samtal med personer som på olika vis har anknytning till hälsa och även att läsa eller lyssna på boken.

Med ätstörningar i mitt eget bagage och att jag numera är terapeut vill jag även ta upp resiliens, eller motståndskraft, som något som kan vara något att satsa på. Att bygga upp mental motståndskraft ger en bättre förmåga att hantera personer som man anser vara idioter, förflugna kommentarer, texter som triggar, sådant som upplevs som kränkningar osv, men även kraft att hantera ännu större trauman. Då man utgår från sig själv (och det gör vi ju alla) jämför man oftast även alla andra mot sig själv som normalitet. Detta gör att man utan förmåga att ställa en situation/åsikt/kommentar på en objektiv plats riskerar att ständigt se andras olikheter och olika sätt att tänka som angrepp mot sig själv eller andra. Äkta triggers behöver behandlas förslagsvis professionellt för att släppa greppet om en.

Har inte någon riktigt bra text om resiliens/motståndskraft (på svenska glömde jag skriva här), men gillar denna:
https://www.apa.org/topics/resilience/

16 feb

Hälsa=välmående=hur man ser på livet?

Hur ställer du dig till vad ordet hälsa betyder? Jag har lyft det förut här i bloggen, både för att det är ett stort intresse för mig, men också för att det tydligen väcker debatt också mellan personer som jobbar med specifikt detta ämne. Livsstilsverktyget fortsätter leverera och vara betydelsefullt för mig. Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Anders Rosengren och Stefan Einhorn, båda läkare och mycket filosofiskt lagda. Det är Rosengren som leder studien som Livsstilsverktyget har arbetats fram ur. Einhorn är läkaren som snarare blev filosof och författare och han har skrivit många uppmärksammade böcker de senaste åren. Bl a har han, Kattis Ahlström och Ullakarin Nyberg nyligen gett ut den intressanta boken Konsten att mötas: Från mingelångest till allvarliga samtal.

Hur som helst berättade Rosengren om hur han efter studierna i Livsstilsverktygets kölvatten anser att hälsa mycket handlar om resiliens (motståndskraft) och en människas förmåga att studsa tillbaka och återhämta sig efter motgångar, att hälsa handlar om helhet och en förmåga att bära livet. Einhorn var av åsikten att hälsa inte handlar om något annat än om att vara fysiskt frisk, inte hur man mår mentalt, och att det som Rosengren kallas hälsa borde ses på som välmående. Rosengrens syn på begreppet innebär att man kan ha hälsa trots att man är drabbad av sjukdom, medan Einhorn (som lider av Parkinsons sjukdom) menar att det som Rosengren pratar om borde kallas välmående. Han tycker alltså själv att han mår bra och lever ett gott liv trots att han lider av en progressiv sjukdom som kommer att ta över mer och mer av hans liv, men att han inte har hälsa.

Världshälsoorganisationen, WHO, definierar hälsa som “ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. De verkar alltså vara på Lag Rosengren. Det gäller alltså inte bara att vara frisk, utan man behöver också må bra för att anses ha hälsa. Det innebär i min tolkning att vi på individnivå har ett stort ansvar över att lära känna oss själva, våra behov, våra styrkor och hur vi påverkas av utmaningar. Nu är detta inga nya tankar för mig, utan något som jag landat i efter att ha mött olika typer av betongsuggor som utmanat min hälsa på alla plan. Vill man sträva efter hälsa behöver man kanske utmana sina egna tankar tänker jag. Det är omöjligt att sätta sig in i hur det faktiskt var för mina föräldrar som båda fick förbereda sig på att möta döden. Det gör vi ju alla vad det lider, så frågan är hur lever vi innan vi når slutstationen för livet här på jorden? Björn Natthiko Lindeblad är någon som delat många tankar om hur det blir när man måste dra det här till sin spets och får hugget i sten att ens tid är utmätt. Jag tänker även på Kristian Gidlund och Ulla-Carin Lindquist som båda delade sina tankar med omvärlden innan de mötte det oundvikliga.

Tillbaka till Livsstilsprogrammet och de tre M:en som man jobbar med där för att uppnå hälsa: mat, motion och mindfulness. I samtalen med författarna av mötesboken jag berättade om här tidigare lyfte Anders Rosengren att man kanske borde lägga till ett fjärde M, nämligen MÖTEN. Jag är benägen att hålla med. Den sociala biten av människans existens är otroligt viktig, oavsett om man rör sig i sammanhang med väldigt få människor eller har många människor runt omkring sig. När jag sorterade min svärfars alla mediciner igår tänkte jag även på hur vår kropp förändras med tiden, på mitt eget åldrande och om mitt liv idag kan påverka hur mitt liv ser ut om tio år, om tjugo år. Min syster lyfte för ett tag sedan att hon faktiskt inte tycker det är särskilt roligt att åldras. Jag är benägen att hålla med. Jag är mycket nöjd med hur jag har det idag dock och eftersom jag inte kan teleportera mig till mig själv som 20-åring och förändra mina livsval då får jag fokusera på just idag och på vad jag eventuellt kan göra för att förebygga ohälsa framöver.

Jag är tacksam för möjligheter att fortsätta utvecklas. Livet bjuder på en berg- och dalbana som är evighetslång och det gäller att hålla i sig vid rätt tillfällen och släppa taget när det är dags att njuta av farten framåt!