28 okt

Hur kan någon vara så ljuvlig?

Jag lovar att återkomma i något slags bloggnormaltillstånd igen, men mina tankar har under de senaste veckorna varit helt fokuserade på detta lilla liv. Idag åker jag tillbaka hem igen efter två veckor med familjen i Nynäshamn/Stockholm. Att då ägna flera morgontimmar med mormorsmys kändes absolut nödvändigt. Hon är så otroligt fin, den lilla dotterdottern! Är inte detta är ett mirakel så vet jag inte vad som är det…

24 okt

Livets efterrätt.

I dagsläget finns det så mycket elände att hälften vore för mycket och jag börjar därför sedan en tid varje dag med en positiv tanke, en bön, en meditation. Jag ska inte sticka under stol med att jag de senaste veckorna dock gjort något annat innan det, men jag behöver inte längre kolla telefonen för att se om dottern kommit med uppdateringar det första jag gör. Äntligen kan jag kalla mig mormor! Uppdateringar gällande barnbarnet kommer säkerligen framöver, men än så länge är detta den lilla familjens egen tid och deras egen historia att berätta. Tacksamheten är oändlig över att vårt lilla barnbarn är här och jag kan lova att hon är världens finaste!

Många kallar barnbarnen livets efterrätt. Jag vet faktiskt inte om mina egna mor- och farföräldrar såg det på det viset. Maken och jag har väldigt olika upplevelser av våra egna far- och morföräldrar och olika känslomässig anknytning till dem alla. Våra föräldrar har i sin tur haft mycket olika förhållande till våra barn. Jag kan tänka mig att det är lättare att anknyta till en mor- eller farförälder som man är lik eller förstår, men förhållandet kan också kompliceras av att man är allt för lika.

De senaste månaderna har jag pratat mycket med släkt och vänner om deras minnen gällande mor- och farföräldrar, tankar om vad en sådan ska göra, om det finns några förväntningar och krav från något håll och om hur man själv klarar detta uppdrag eller tänker sig göra det i framtiden. Det har kommit så många tankar att jag inte riktigt kan göra dem alla rättvisa, men några tänkte jag dela här.

I dagens samhälle behåller man sin ungdom och hälsa längre upp i åren, har ofta ett aktivt yrkesliv och egna, aktiva intressen. Många börjar resa mer, skaffar kanske ett fritidsboende utomlands eller bosätter sig under längre perioder i sitt fritidsboende. Det är också vanligare att vuxna barn flyttar långt ifrån sina föräldrar för att studera eller arbeta, kanske till och med utomlands. Allt detta bidrar till att många inte längre träffar sina barnbarn lika ofta som man gjorde då man bodde i generationsboenden. Naturligtvis har olika tekniska uppfinningar lett till att det är lättare att hålla sig uppdaterad och upprätthålla en kontakt att bygga på när man väl träffas, men det är inte självklart från något håll att kontakten mellan barnbarn och far- och morföräldrar upprätthålls. Många är besvikna på att inte få tillräckligt mycket tillgång till barnbarnen, eller insyn i deras värld, men det går också åt andra hållet. Somliga sörjer nämligen också att deras föräldrar inte alls verkar vilja hänga särskilt mycket med sina barnbarn, eller inte alls.

Vilka praktiska ansvar/skyldigheter har mor- och farföräldrar gentemot sina barnbarn? (Svaren talar många gånger mot varandra som du säkert snabbt märker.)

  • ekonomisk hjälp, kanske sparkonto eller liknande
  • presenter och julklappar
  • inget, barnets föräldrar är fullt ansvariga
  • extra kärlek och trygghet
  • dela med sig av kunskap, både teoretisk och praktisk
  • avlastning av olika slag till föräldrarna
  • barnvakt/hämta på förskola/skjuts
  • dela med sig av kunskap om den äldre generationen
  • skämma bort
  • slappare regler än hemma hos föräldrarna
  • långkok, kakor och bullar, familjerecept
  • traditioner
  • uppfostran då resten av vuxenvärlden har misslyckats
  • egentid, särskilt då det finns fler syskon i samma familj
  • omsorg
  • förståelse
  • vykort och brev
  • ett sammanhang

Vad tycker du om denna lista? Finns det något som är extra viktigt för dig, eller något som jag har missat? Och hur är det med rättigheter? Har egentligen mor- och farföräldrar några sådana?

13 okt

I väntan på Lillan.

Jag vaknar varje morgon nu i spänd förväntan. Har det kommit något meddelande från dottern? Är de på väg till BB? När kommer hon, lilla barnbarnet? Det är svårt att riktigt koncentrera sig på något av större vikt och värde än ett nytt litet liv, allt annat syns rätt fjuttigt. Samtidigt blir fokus på vad som egentligen betyder något större, prioriteringar sätts och planer styrs upp. Vi väntar och längtar, har så mycket att ge och dela med nästa generation.

Är det här hon ska springa omkring om somrarna? Hjälpa till, stjälpa till, plocka blommor och morötter, springa efter grannarnas katter? Vi väntar och längtar, väntar och längtar. Vet hon hur älskad hon varit sedan hon blev till? Kommer hon att känna oss, känna sig hemma hos oss, veta att några av hennes rötter sitter djupt i den sandblandade jorden på denna ö? Hur låter hennes röst? Vilken dialekt kommer hon att få med sig? Det finns så många frågor att utforska och få svar på. Men ännu väntar vi. Och längtar.

09 okt

Testar mormorslivet.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Härom veckan frågade maken mig om jag var redo på riktigt för att bli mormor. Svaret var lätt – jag har i princip känt mig som mormor/farmor sedan innan fyrtio, och på riktigt så sedan mina föräldrar dog 2017. Du hade inte kunnat hitta en mer redo mormor om du så hade letat ända till Korpilombolo. Maken var dock inte övertygad. Igår kom det upp igen. Vi har haft brorsbarnen här över helgen och när svägerskan frågade hur det går för vår gravida dotter kom det fram igen. Insikten om vad det betyder att åka upp, eller ner, ett steg på stegen. Som mor- och farförälder befinner man sig definitivt närmare slutet än början. Existentiella frågor rörande ens varande och ansvar som människa blir generellt fler när man vet att det inte finns oändligt med tid. Eftersom jag och maken funkar så olika tänker jag att tiden kanske kommit ifatt honom medan detta är en plats som är ständigt närvarande både i mitt personliga liv och yrkeslivet. Hur som helst har vi båda fått befinna oss i barnvärlden i helgen, precis som det brukar vara när de här godingarna är på besök. Uppfriskande!

Vi behöver inte gå saker och ting i förväg. Det fantastiska lördagsvädret bjöd in till biskötsel. Bina har behövts stödmatas här i vårt hörn av landet. De behöver ha ordentligt med mat inför den långa vintern, men nu är det färdigt med den matningen. Äntligen hade dygnstemperaturen gått ner såpass att det gick att behandla varoakvalster med myrsyra (Urk, det luktar verkligen vedervärdigt!) och stödmatningen hade lett till…

… att de arbetssamma små liven byggt celler på fel ställe. Dessa rensades nu bort av maken och hux flux låg det nu magiskt uppbyggda och helt perfekta cellkonstruktioner med smarrig färsk honung i en låda i köket. (Har jag sagt precis hur magiskt intressanta binas liv är? Fascinerande på så många olika plan.)

Brorsan kom förbi med en korg prima björkved i födelsedagspresent och då passade det bra att bjuda på födelsedagsfika. Kakor i frysen är en bra grej!

Efter lite uppdatering om livet och såhär och sådär var det dags för mig att åka vidare mot Ramdala kyrka för att plocka upp brorsbarnen. En helg hos faster inbegriper somliga måsten, varav lite godis/snacks till kvällen är ett av dem. Tio bitar var, varsågod. Hur mycket godis är rimligt? Kanske noll när jag tänker efter riktigt mycket, men detta var inte ett alternativ här. Det var roligt att se dem fundera och försöka optimera. Hade det gått bra med tio påsar nötcreme? Betyder nödvändigtvis tio bitar tio enheter? De unga tu försökte förhandla med varandra så de kanske skulle kunna få tillgång till fler smaker än tio och till slut hade båda varsin påse de båda var nöjda med. Vi hade även bestämt menyn för fika, middag, frukost, lunch och fika fram till nästa eftermiddag och var alla nöjda.

Första fikan bjöd barnen på. De hade med sig en hel låda lyxkakor från Gylles konditori i Karlskrona (och fina födelsedagspresenter). Jag fick instruktioner om att en päronbiskvi var till mig, något som jag var väldigt tacksam över. Biskvier är verkligen en favoritkaka! Tur, när nu vetemjöl och jag inte är några såta vänner.

Balans är viktigt, så efter fikat var det trädgårdstjänst för både barn och vuxna. Jag hade som mål att odla pumpor till hela släkten i år också. Förra årets minisar var så söta och räckte hela vägen! I år har det dock gått mycket sämre och jag är tacksam att vedbrorsans fru fått en god skörd på egen hand så har vi inte lika många att dela med oss till.

Brorsdottern har lärt sig allt som är viktigt att veta om blombuketter från sin duktiga mor och fick till en strålande vacker höstbukett alldeles på egen hand.

I hallonlandet samlades bär till morgondagens lyxfrukost in, men det fanns också utrymme för ett och annat direkt in i munnen. Roligt att hallonbuskarna levererat så fint i år! Tyvärr har de nu drabbats av något slags mögel, men jag har lyckats hålla efter tillräckligt för att möglet inte ska ta hela skörden.

Ja, alltså, barn ska inte sitta och glo på en datorskärm. De ska plocka hallon, springa i gräs, fråga varför bin ligger och sprattlar med rumpan i en burk med honung och berätta fåniga pruttskämt. Allt detta om du frågar mig. Skärmar i all ära, men jag tror definitivt på att inskränka tiden med dem till ett minimum och fundera på vad som händer i interaktionsprocessen med dem. Detta gäller i vanlig ordning för både barn och vuxna. Jag är ingen skärmhatare och tillbringar säkert alldeles för mycket tid med telefon och dator. Syrran skickade denna artikel till mig. För dig som inte har DN-inlogg är det Kristofer Ahlström som har skrivit en text som heter ”Därför är människan på väg att bli dummare och mindre kreativ” och den leder till eftertanke. Det spelar ingen roll att detta redan är ett ämne som upptar en stor del av mitt fria tänkande, jag fick ändå en och annan insikt. Ett citat stack ut lite extra.

Vi blir dummare. Rent mätbart så. Länge såg vår iq-nivå ut att hela tiden öka. Det kallas för Flynn-effekten, döpt efter forskaren James Flynn: att vi över generationerna blir smartare i takt med att vi får tillgång till mer kunskap. Men på sistone har mätningarna av iq, liksom de för kreativitet, visat på sjunkande siffror.

Hjärnforskaren Anders Hansen har själv träffat James Flynn och diskuterat vad den sjunkande iq:n kan bero på. Vid deras möte spekulerade Flynn i bidragande faktorer som minskat fokus på läsning i skolan, minskad fysisk aktivitet och att vi översvämmas av digital information.

– Själv tror jag att iq handlar mer om att informationsfloden ska flyta djupt och långsamt än snabbt och ytligt. Att vi kastar oss mellan olika stimuli och får allt svårare att koncentrera oss – för så är det – gör oss knappast smartare. Definitivt inte klokare, säger Hansen.

DN

Eftermiddagen fylldes vidare av kojbygge, snygga frisyrer och matlagning. Jag är av den bestämda uppfattningen att mat blir godare då man får vara med och laga den själv och inser vilket jobb som ligger bakom. Dessa barn är fem och tio år gamla. Tioåringen blandade till marinaden till kycklingklubborna, lade i dem i sagda marinad och blandade om. Hon hjälpte sedan femåringen att fixa grönsakerna som dagen till ära bestod av egenskördade morötter som skulle skalas och rivas (femåringen) samt en köpegurka som skulle skäras i stavar (tioåringen). Slickade fat! Jag hade dock fixat ris och sås kan tilläggas. När maten var uppäten var det dags att plocka fram gravlyktor och fejkljus med timer och promenera bort till kyrkogården. Där fick farmor påhälsning och uppsnyggning av graven och så fick barnen lära sig mer om sin gammelmormor, gammelmorfar, men även ta sig an min svärfars grav. Det står inte så många gravlyktor på plats än, men vi kom inte med de första. Jag tycker det blir så fint på kyrkogården med dessa ljus!

Söndagsmorgonen bjöd på färgprakt. Nej, det gick inte att fånga med kameran, men grant var det! Jag passade på att vila en stund till efter detta, för barnen hade inte vaknat än. Att ligga i samma säng som sparkande barn är mysigt, men innebär också störd nattsömn, hehe. Vi tog det lite lugnt, berättade roliga historier och gåtor, råkade ut för skojbråk med påföljande gråt, tandagnissel och blodvite, men när alla hade samlat ihop sig och bearbetat detta trauma blev det lyxfrukost med färgade pancakes. Tro mig att skarpt orange pancakesmet är att föredra framför läckert lila. De färdiga produkterna skiljer sig mycket åt i hur aptitliga de ser ut, men tydligen var de precis lika goda. Vi stekte fina nallepancakes med söta öron och varenda en gick åt.

Dagen var helt underbar, men kojlek gick före utkommendering. Små harar behöver äta morötter och blommor. Det fick de gärna göra, men på en vaxduk. Har jag blivit min egen mormor? Hallon fick dock uteslutas ur kosten på denna plats. Man har väl varit med förut… Vaxduken fick även ligga på matbordet medan vi testade Fimo Air, en lätt och lufttorkande lera som var rolig att göra dekorationer av, sådana som kan hängas på paket, i ris/gran eller i en mobil. Det finns säkert många andra sätt att använda den på, den det var detta vi gjorde. Hela havet stormar i hängmatta gick bra trots ett missöde då den lille gossen trillade ut. ”Jag tänkte lite på om jag skulle börja gråta, men det var ju inte så farligt så jag lät bli.” Aha. God förmåga att hantera sina känslor. Bra! Föräldrarna anlände färdiglunchade lagom till att vår mat stod klar, så de fick titta på när vi andra åt och vara med på bullefterrätten istället. Sedan gick vi igenom allas helgupplevelser, promenerade bort till andra brorsans bygge, oh:ade och ah:ade (fast femåringen tyckte inte alls det var fint, han gillar visst tapeter och golv bättre än betong och gipsskivor) och lekte sedan datten med alla vuxna och de två barnen. Oj, vad jag skrattade, vad vi alla skrattade! Vad viktigt det är att släppa in leken! Skrattet! Påhittigheten! Ledan! Det fria tänkandet! Samvaro med andra under lättsamma former!

Barnens föräldrar hade letat svamp på vägen hem och lämnade av kantareller till ett par kvällsmackor. Sjyst. Och bästa godiset, eller hur?

När barnen hade åkt hem byggde maken färdigt extrabordet så det kan stå stadigt och klara större belastningar medan jag ringde lite samtal och fixade inomhus. Söndagsfriden infann sig så småningom, inte minst…

… då årets första eld i den rengjorda vedspisen var igång. Den sköna värmen slår allt annat! För egen del slog den min vakenhet ur spel och jag fick inse att en tidig kväll var på sin plats. Tacksamhet för en fin helg var på sin plats och när dagbokens bokstäver flöt ihop slog jag ihop den och somnade på studs. Är inte detta en mormors liv, så säg? Jo, jag är redo. Och med det är detta inläggs säck hopknuten.

14 apr

Ny fas i livet.

Jag ska bli mormor. Jag ska bli mormor! Som jag längtar. Detta lilla pyre är redan så älskat. Lagom till min födelsedag i oktober är det tänkt att underverket ska ge sig ut i världen från sin trygga boning i mammas mage. Om jag inte redan älskade hösten hade detta varit en anledning så god som någon att få chansen att göra det. Jag har tittat på den söta lilla ultraljudsfilmen där bebisen suttar på tummen flera gånger om dagen den senaste veckan. Tänk vilket mirakel ett litet barn är! Och vad roligt att lillastesyrran får kusinbarn samtidigt som hon själv blir mamma. Våra barn trodde att hon var deras storkusin eftersom det bara är 3,5 år mellan henne och vår son. Nu sluts cirkeln på något vis.