funderingar – Sida 8

21 maj

Change the way you think.

Det visade sig att ekonomin inte behövde så fasligt mycket arbetstid, så då kunde jag lika gärna tänka Change the Way You Think nu i maj. Jag har jobbat en hel del med just detta de senaste veckorna. Jag orkar inte med tankar som åker berg- och dalbana. Min medvetenhet har faktiskt gjort det lite bättre, i alla fall då det gäller vissa saker. Jag är alltså inte ute efter en total tankeförändring utan vill ”bara” kunna påverka några av mina tankebanor i riktningar som jag själv bestämmer. Inte lätt, inte självklart, men det går.

Yngsta dottern har en fantastisk pianolärarinna. M är finska och i Finland hade hon varit pensionär för flera år sedan. Hon utbildades vid Sibelius-Akademin i Helsingfors och spelar alldeles fantastiskt. (Jag har kunnat njuta av hennes pianospel under körövningarna hela vintern och våren.) Sedan hon kom till USA för en massa år sedan har hon jobbat som pianopedagog och fortsätter med det då folk hela tiden bönar och ber att hon inte ska lägga av. (Hon har dock dragit ner på antalet elever.) Idag var det dags för avslutningskonsert i Summerhays Musics konsertlokal. S var inte helt van vid att spela på en flygel då hon till vardags klinkar på vårt elpiano, men hon hade ändå bäst känsla av alla elever. 🙂

För övrigt vill jag bara berätta att jag hittade världens fynd på Maceys idag. Andrasortering av Jelly Beans, $1.99 för 453 g. Jag köpte fem påsar, men jag får kanske åka tillbaka i morgon och köpa några fler. En påse fick bli vår, resten tar vi med då vi åker till Sverige om några veckor. Gissa hur svårt det var för mig att avstå? Jag är duktig på att vara sockerfri, men Jelly Beans är väldigt, väldigt goda. Suck!

16 maj

Om du inte orkar bry dig ska du nog sluta läsa nu.

Idag bjuder jag på ett inlägg om sådant som jag tycker är intressant. Grejerna jag tar upp har direkt eller indirekt med varandra att göra och de rör alla det där med att vara människa i dagens samhälle. Vi lever i en fantastisk tid! För mig och andra som lever under trygga omständigheter finns det inget praktiskt att direkt oroa sig över. Vi behöver naturligtvis planera, jobba, pussla och anstränga oss, men vi behöver inte leta i soptunnan efter mat till våra barn eller hoppas att bomben inte slår ner i vårt hus under nästa anfall.

Jag följer med spänning den ständigt pågående debatten om hur det kommer sig att så många barn, ungdomar och vuxna mår så dåligt då vi har det bättre än någonsin rent materiellt. Själv har jag kommit fram till att det beror på flera saker. De flesta av dem ska man inte tycka. Som att om man väljer att ha barn så är det viktigare att se till barnens behov än att se till sina egna och att man därför inte ska ha små barn (läs små barn, ett- och tvååringar) i förskolan. Många föräldrar har inte en susning om vad deras barn ser och lär sig på internet. Porr är därför på väg att förstöra en hel generation. (Porr – erektionsproblem för män, hjärnan omprogrammeras så man får svårt att ”tända” på samma person, kvinnor har fått ett porrinfluerat skönhetsideal, tonåringar tycker det är normalt att skicka nakenbilder på sig själva till andra människor, gruppvåldtäkter blir vanligare…) Män och kvinnor är biologiskt olika – inga genusbestämmelser kan ändra på de olikheterna. Män och kvinnor har lika värde. Människor i det västerländska samhället är bortskämda. Om man har många rättigheter och få skyldigheter blir det liksom så. And it goes on and on and on…

Häromdagen skrev min kusin ett ”jag tycker”-inlägg på Facebook. Diskussionen som följde var väldigt intressant. Här kommer kusinens inlägg: Jag önskar fler föräldrar vågar tro på sin egen förmåga att ta hand om barnen. Jag önskar man ej fick lämna småbarn under 3-4 år (gärna mer) när man är hemma med bebis om det ej är komplikationer eller andra bekymmer. Jag önskar personalen o samhällets subventioner kunde gå mer till de barn som måste lämnas. Jag önskar staten kunde garantera barnen en plats in på sin ”gamla” Förskola sen om man önskar i god tid.

Här kommer utdrag ur några av kommentarerna hon fick:

Håller inte alls med dig. De korta stunder som X var på förskolan när Y var nyfödd var enda gången jag överhuvudtaget fick vila eller sova.

Jag önskar att de 15 timmarna kunde utökas istället så att man slapp stressa halvt ihjäl sig mellan lämning och hämtning, och så att barnen kunde komma in i gemenskapen bättre. Alla som har haft 15-timmarsbarn vet att de blir en särskild grupp av barn som inte riktigt blir del av gemenskapen. De är dömda till ett visst utanförskap.

Barnen behöver båda föräldrar och kompisar. Däremot är barngrupperna alldeles för stora och säkerheten på dagis är därmed inte optimal. Dessutom har inte de vuxna den tid med varje barn som behövs.

Du minns väl, precis som jag, Z, när vi hade små barn och gick hemma med bebisar. Alla föräldrar, dagmammor och barn träffades på lekparkerna och andra ställen och ungarna hade massor med barn i närområdena att leka med. Inte konstigt att barnen saknar kompisar hemma när alla barn ska vara på dagis istället trots att de har föräldrar hemma, känner jag.

Ni har glömt hur det var. Punkt. Låter som en härlig fin solskensbild över att vara småbarnsförälder. Jag har alltid mina barn med mig överallt och älskar att umgås med dem, men jag är inte deras allt och de kan inte alltid hänga i mina kjolar.

Det är en skrämmande utveckling man ser. Vi har barn hos oss som kommer till morgonfritids vid 7:00 o äter frukost, sedan är de i skolan 8:00-13:15 och så fritids igen till 17:30. 🙁 Dödströtta när de går hem och även när de kommer på morgonen…. Umgänget med föräldrarna är i princip obefintligt under veckorna (o då har de båda föräldrarna). Dagens föräldrar med barn i den åldern är så upptagna med att förvekliga sig själva, träna, renovera, planera resor att de glömmer det viktigaste de har…barnen! Småbarnstiden kommer ALDRIG tillbaka så ta tillvara på den!!

Jag trivs inte att vara föräldraledig, inte att barnen är besvär utan för att det innebär en isolerad bubbla helt utanför resten av verkligheten.Men klart, hade ingen haft rätt till de där 15 timmarna så hade vi inte heller haft behovet. Fast de första 4 månaderna efter bebis så behövs avlastningen för oss som inte har mormor hemma.

Innan jag ger dig de intressanta länkarna som tar flera timmar att titta och lyssna igenom om du nu känner för det någon regnig dag vill jag tala om att jag inte har glömt hur det var att ha små barn. Jag har många gånger varit både trött och slut och tyckt att livet varit jobbigt, men jag är otroligt tacksam över att jag inte gav efter för trycket utifrån.

Många kan vara hemma med sina egna barn när de är små (Jag skjuter inte på dig som är ensamstående mamma eller vad det nu är.) men de väljer att inte vara det. De orkar inte vara hemma med barnen. De vet inte hur man gör då man är förälder på heltid. De vill ha råd med en livsstil som kostar kosing. De tror att de ska få pension från staten då de fyller 65 och därför är det bäst att fylla på sitt pensionskonto. Väljer man att stanna hemma med barn får man räkna med att det blir jobbigt. Det värsta är inte barnen, utan frågorna och kommentarerna från Messerschmitzar: Hur kan du låta bli att gå tillbaka till jobbet, alla måste väl bidra till samhället? Är du inte rädd att förlora skärpan? Hur står du ut att vara så där mycket ensam med dina barn? Förskolepersonal är ju ändå utbildad för att ta hand om barn, varför ska du göra det?

Föräldrar behövs till större barn också. En kompis skrev på Facebook att vi kanske ska fråga våra barn och ungdomar hur de har haft det på nätet varje dag. Sätt dig och titta på roliga klipp tillsammans! Ha datorerna i allmänna utrymmen och var försiktiga med smartphones. Tro inte att din gulleplutt till nioåring aldrig skulle kolla på porr. Det gör han rätt säkert. Både på skolgården med kompisar och hemma i sitt rum. Tycker du det är okej vill jag att du tittar på ”the great porn experiment” med länk här nedanför innan du fortsätter tycka att det är okej.

Var inte rädd för att erkänna både dina styrkor och dina svagheter. Jag är så trött på att folk skyller på allt och alla och att de tycker att ”någon annan” ska fixa. Men det är ju jag. Och ja, jag gillar att vara positiv och se det vackra i världen och bjuda på härlig musik och stämningsfulla bilder, men det här ÄR min blogg och jag får bestämma vad som skrivs här. Ha det gott, korvkompott! Kram på dig och tack för att du finns.

Allt fler ettåringar i skolan

Barnen tillhör staten/samhället

Multisexuella statyer av förskolebarn

Turning children into medicated zombies

Dåliga intagningspoäng på lärarlinjen

Ordlösa ungdomar

Arbetslösa ungdomar

The Great Porn Experiment

Om porr

Hur kvinnor ser på sig själva

De är bra på Unisex…

08 maj

Nu blomstrar det i dalens famn.

Underbar och älskad av alla. I alla fall alla som slipper allergier och tråkigheter av dessa underbara humörhöjare. Att bara kunna gå ut i trädgården och ställa sig under ett blommande fruktträd, insupa doften och följa bergens snösmältning, det är sannerligen lyx.

Just nu går mina tankar ofta till Nangijala, om att gå vidare, om att inte räcka till, hur man kan hjälpa de som finns kvar… Hur kan man faktiskt underlätta för någon i sorg? Det här är tunga frågor som är svåra att ta tag i. En vän till mig tipsade om Mia Skäringers artikel om Lyckofasaden. Det är väl ingen som är lycklig hela tiden heller? Att kunna känna lycka också i stunder då livet känns övermäktigt är en gåva.

Något att vara glad över är att penséerna som blev skövlade av rådjuren har kommit tillbaka. Och som de har återkommit! Jag som egentligen inte är någon lila person blir alldeles glad av dessa små karameller. Sannerligen något att glädja sig åt!

”Du lilla bäck som ilar käck igenom grönan lund
Vi hastar nu, ack stanna du och lek med mig en stund”

I vår trädgård, liksom. Porlet gläder både barn, tonåringar och vuxna. Det är bara något med vatten som gör att hjärtat slår lite fortare, eller långsammare, beroende på vad man behöver.

Även om jag gärna uppehåller mig i uterummet nu gör dessa tulpaner och svärmors allmogeskål mig synnerligen glad. Våra senaste middagsgäster hade med sig mina favoritblommor. Träffsäkert! Jag tjurar lite över att ha missat den stora tulpanutställningen i Thanksgiving Point, men jag ska väl ha några höjdpunkter kvar att se fram emot också!

03 maj

Om livet.

Tänk dig att stå i en trädgård i ett samhälle i Utah klockan 21.30 en torsdagskväll. Det låter kanske inte så spännande, men om jag talar om att jag bredvid mig hade ett teleskop och en himlakroppskännande man (och hans fantastiska fru, en nyvunnen vän) så blir det kanske lite mer intressant? Jag fick för första gången i mitt liv se Jupiters fyra månar och Jupiter. Jupiter syntes så klart redan som en klar stjärna, men att också få se månarna var häftigt! För att inte tala om hur det blev då teleskopet vändes åt en annan himlakropp (”stjärna” hade jag ju kallat den) som visade sig vara Saturnus med alla sina ringar! Så otroligt fascinerande.

Att börja prata med en ganska ny bekantskap klockan sex på kvällen och kunna prata med henne till klockan ett på natten är rätt coolt det också. Inte fascinerande på samma sätt som att få se de planeter som delar omloppsbana runt solen med oss Tellusbor, men otroligt roligt och givande. Det är viktigt med vänner, det är viktigt att ha någon att dela tankar med. Ju fler man pratar med, desto mer lär man sig.

Livet är inte lätt, men vi människor delar några fundamentala behov. Vi behöver mat, värme och kärlek. Vissa personer kommer man så nära att man vet vad de ska säga innan de har sagt det. Vi växer av att försöka förstå oss på oliktänkande istället för att tycka att de är ”dumma i huvudet”. Därför tror jag att det är viktigt att umgås med många olika slags människor. Det hjälper vår förmåga att känna empati och att se andras behov.

Edit: Jag såg nu att inte hela texten jag skrev i går kom med och att jag inte hade fått med rätt radbrytning. Nåja. Det viktigaste kom med.

30 apr

Pull Me Under.

Här sitter jag och allt är som vanligt igen. Idag har vi hunnit med trädgårdsarbete (sonen jobbar några timmar varje förmiddag hos en granne), hatad idrottslektion (nej, mina döttrar brås inte alls på mig…), skola, marimba, härliga middagsgäster, jobbjobb, hemjobb, telefonsamtal. Tja, vi har hunnit med en del annat också. Dagen har varit vanlig, men alldeles speciell. I går var vi nästan i Kalifornien, idag är vi hemma på vår gata här i Orem igen.

Några enstaka bilder från gårdagens utflykt till Hoover Dam får du här. Imponerande ställe! Lake Mead syns på översta bilden. Häftigt att se färgskiftningarna på bergväggarna som beror på vattenytans olika höjd. Lake Mead är en av världens största människobyggda sjöar. Här finns lite roliga fakta om Hoover Dam.

Hela familjen utom sonen klappade änglarnas tår för att få lycka. Vi får väl se om det hjälper!

Jag lyssnar om och om på Pull Me Under. Det går inte att sluta, men jag måste nog sova nu. Förresten – här har du en ruskigt duktig barn- och ungdomsgrupp som har gjort en cover på just Pull Me Under. Tänk om jag hade fått spela med ett sådant här gäng då det begav sig! Eller förresten, det gjorde jag ju nästan. Fiolkvartetten måste väl räknas? 🙂

15 apr

Jo, Maria Arnholm. Jag tycker som du.

Alltså, vilken ogenomtänkt krönika. Eller muppig. Eller, tja, det kanske är tänkt att den ska vara provocerande? Eva Franchells resonemang räcker för mig inte längre än till nästippen.

Låt mig berätta om en något som hände mig i tidernas begynnelse då jag var nybliven mamma och bodde i det oändligt trista området Visättra/Flemingsberg. (Måtte mina barn slippa bo där igen. Å andra sidan är blåbärsskogarna fantastiska och man har nära till Huddinge sjukhus. Fast jag var inte välkommen dit för att föda då det var dags, så den där närheten ger jag inte mycket för.) Jag blev placerad i en mammagrupp då äldste sonen var nyfödd. Jag gick till öppna förskolan (eller det kanske var någon annan lokal, jag kommer inte riktigt ihåg) och träffade denna grupp unga kvinnor två gånger. Den andra gången kom samtalet in på papporna. Där satt de, de andra nyblivna mammorna, och rackade ner på papporna till barnen. Den ena karlen var tydligen värre än den andra. De drack för mycket, de tog inte hand om sin sambo eller barnet, de spelade med sina kompisar, de drällde grejer omkring sig och de var allmänt ”värst”. ”Jaha”, sa jag. ”Jag älskar min man. Jag tycker han är toppen.” Det var totalt fel kommentar. Det här var en tävling i vem som hade det värst, och den som hade det bäst hade ingenting att säga till om. Det blev kalla handen, eller kanske snarare kalla blicken. Behöver jag tala om att jag packade ihop mina grejer, klädde på min son och gav mig iväg därifrån ganska omgående?

Du, Eva Franchell. Det handlar faktiskt om att välja rätt man. Det handlar om att välja rätt kvinna. Det handlar om att se längre än till en utlösning eller en orgasm. Har man en omogen partner som inte kan ta ansvar och som inte är smart innan hen blir förälder, eller en karriärskåt partner som bara vill ha ett avelsresultat att visa upp, ja, då kan man nog inte förvänta sig mycket mer än just detta också när barnet kommer. I vissa fall kanske det händer ett mirakel. I många fall gör det det inte. Som sagt. Det gäller att välja rätt från början.

Ps: Jag tycker inte att ensamstående mammor ska skylla sig själva för att de vabbar. Jag vet också att ”shit happens”. Det finns relationer som börjar i dur och slutar med död eller elände. Jag tycker fortfarande att man ska välja rätt från början.

04 apr

Lova mig att läsa denna artikel!

Vem är du egentligen? Hur hanterar du livet, de fina och de fruktansvärda pusselbitarna? Gör du vad du kan för att leva livet och samtidigt vara lycklig? Hur kommer det sig att vi är så duktiga på att vara deppiga när vi har det så bra? Vad får ditt hjärta att brinna, vad får dina ögon att le? Vem kramar du helst då det blåser hårdast? Kan det vara så att man faktiskt kan vara lycklig fast livet är orättvist och man själv inte fick den största delen av kakan? Läs artikeln av Chiara Fucarino och säg sedan vad du tror och tycker.

Jag blir lycklig av att se att jag kan bocka av en hel del av de 22 punkterna på saker som en lycklig människa gör annorlunda. Jag vet också att jag har en del att arbeta med… Just nu har jag svårast med punkt 22 på listan: acceptera det som inte går att ändra. Kanske är det just att acceptera situationen utan att sluta bry sig över huvud taget som denna acceptans innebär? Jag tror jag ska göra en fin lista och lägga ut här så kan vi alla skriva ut den och påminnas om att det inte är omöjliga saker som krävs för att leva livet lite lyckligare.

25 mar

En ”sådär” dag.

Ibland förstår jag inte på mig själv. Jag tycker ändå att jag både har god självkänsla och gott självförtroende. Idag var det som att jag vaknade på fel sida. Gårdagen var alldeles toppen. Använde jag all positiv energi och hann inte producera ny under natten? Bestämde mina hormoner sig för att spela mig ett spratt? Styrde jag mina känslor undermedvetet? Jag vet inte vad det var, men jag var knappast Mitt Bästa Jag under största delen av dagen, inte för någon.

Jag, precis som många andra jag känner, bemästrar ”Mr Jekyll och Dr Hyde-tricket”. Efter att ha talat om för sonen att han var på svindåligt humör, snäst av äldsta dottern, bett maken dra någon annanstans och ovänligt men bestämt tackat nej till en pianokonsert av yngsta dottern lyckades jag dra upp mig ur gyttjan och när våra middagsgäster kom var jag på ganska gott humör.

Nu är min fråga följande: Hur mycket styr man över sig själv och sitt humör? Behöver man då och då få utlopp för det svarta, det tråkiga och det oönskade? Ska man gömma sig i skogen när man känner sig såhär och sparka på grenar för att få utlopp för Det Arga eller ska man titta på gulliga kattfilmer för att glömma bort att man egentligen var på dåligt humör? Hur mycket ansvar har man för andras välmående? Är en medlem i familjen på riktigt dåligt humör dröjer det ju inte länge förrän alla går omkring och surar. Så är det åtminstone här hemma. Visst blir livet mycket trevligare om tungsinthet och ilska inte har förstatjing i vår samvaro med andra människor?

Jag har på nära håll sett hur mycket man kan göra för att förbättra ”riktig” psykisk ohälsa med rätt kost, sol, träning och sömn. För mig som bara lider av nedstämdhet då någon nära mig har det jobbigt eller som blir arg då hormonerna spelar Monopol i min kropp borde det inte vara så svårt att rycka upp mig. Eller? Vilken erfarenhet har du? Tips? Idéer? Här kommer några länkar som fick mig på alldeles gott humör nu i kväll:

Best coin ever spent
Fiddlesticks – Come Thou Fount of Every Blessing
Roliga katter
Sjukt bra Rubiks Kub-trick!
Läckra lastbilsförarskills

20 mar

Hur definierar du dig?

Om du skulle presentera dig för en helt okänd människa, vad skulle du säga då? Vad är viktigast för någon annan att veta om dig? Hur vill du presentera dig? Är du alltid samma person? (Det är nämligen inte jag.)

Just nu håller jag på att arbeta fram nya produkter för ett företag jag jobbar för. Jag har inte gått på Berghs, Beckmans, Konstfack eller någon annan flashig skola, men mina kunskaper räcker för det jag gör. Genom åren har jag genom mina fritidsintressen inhämtat en himla massa kunskap om en massa olika saker. Jag har kanske inte lärt mig saker på rätt sätt eller i rätt ordning, men jag kan ändå klara det jag ska i mitt nuvarande uppdrag. Trots det har jag väldigt svårt för att kalla mig designer eller formgivare. Produktutvecklare låter mer neutralt, så det brukar jag dra till med om jag måste. Sanningen att säga är jag mest fortfarande lärare. Jag gick 3,5 år på lärarhögskolan och jag har jobbat den största delen av mitt vuxna liv som pedagog på ett eller annat sätt. Numera är jag dessutom privatskollärare. Jag undervisar i en väldigt liten och exklusiv skola här hemma…

Varför är det så viktigt att sätta sig själv och andra i olika fack? Jag har funderat mycket på det och även tänkt högt i ämnet här i bloggen. Jag sorterar för fullt då jag möter människor. Man/kvinna, välbärgad/”fattig”, naturlig/opererad, classy/yucky, konservativ/liberal, snabbtänkt/långsam, rolig/trist, vänlig/ovänlig, omtänksam/egoistisk, introvert/flirtig… Inte vet jag egentligen varför det är så viktigt för mig. Kanske för att jag gillar att bemöta varje ny bekantskap där de befinner sig. Jag vill till exempel inte tränga mig på med mitt pladder om någon har stor integritet och inte önskar det sällskap vari jag ständigt hämtar ny energi! Likartade intressen är alltid kul. Å andra sidan finns det nästan inget roligare än att höra någon passionerat berätta om något för mig outforskat område som han eller hon brinner för!

Nu är klockan alldeles för mycket för att jag ska vara vaken. Jag har jobbat non-stop sedan i morse med än det ena och än det andra, så jag tyckte jag var värd en hjärnutrensning innan jag hoppar i säng i ett nedsläckt hus där det sussas sött i varje sovrum.

Ps: Sötnöten Måns Zelmerlöws singel Broken Parts har så fin text tycker jag. Vad tycker du?

01 mar

På riktigt?

Kanske lite för mycket med två likartade inlägg på samma vecka, men jag kan inte låta bli. Fick upp ögonen för detta via Facebook. Jag kände mig manad att söka på nätet för att se om detta var ett påhittat eller äkta event, men dessvärre ser det ut som att det verkligen gick av stapeln för några dagar sedan. Jag konstaterar återigen att det antingen är jag eller någon annan som är störd…

Date: Tue, 12 Feb 2013 21:11:10 +0100
Subject: [Genus] Queera perspektiv på Fittan – Queerseminariet i Uppsala
Queera perspektiv på fittan – Queerseminariet i Uppsala

Vårterminens första seminarium tar sin utgångspunkt i feministisk så
kallad fittaktivism, vars strävan generellt sätt syftar till att
uppvärdera det kvinnliga könsorganet i synnerhet och den kvinnliga
kroppen i allmänhet. Detta sätt att förstå fittbärande kroppar innebär
dock en syn på fittan som förknippad med föreställningar om
ursprunglig femininitet. Hur kan en transfeministisk och queer
fittaktivism bedrivas är temat för detta samtal. Måste talet om fittan
till exempel alltid hänga ihop med talet om kvinnor? Efter seminariet
går vi tillsammans vidare till centrum för genusvetenskaps lunchrum
för postseminarium och fittpyssel. Några av personerna bakom bloggen
FittForFight finns där för att inspirera till kreativt pyssel.

Medverkande:
Renita Sörensdotter – fittaktivist, fil Dr i socialantropologi samt forskare
och lärare i genusvetenskap vid Stockholms universitets
Jonah Nylund – transaktivist
Lisa Ericsson – en av skribenterna bakom bloggen FittForFight
Malinda Flodman – Sexualupplysare och medförfattare till ”Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer” (2007)

Tid: 25/2, 17.00-19.00
Plats: rum 1-1062, Hus 1, engelska parken, humanistiskt centrum,
Uppsala universitet

Varmt välkomna!
Önskar Queerseminariet vid Uppsala universitet

Ps: Jag hittade gruppen ”Queerseminariet vid Uppsala Universitet” på Facebook. Där fick man ovanstående information. Någon ställde i gruppen följande fråga:
Hallå, har ni tips på ”skönlitterära böcker för 10-12 åringar som är normkritiska vad gäller könsroller och identitet och som är mångfassiterade och kritiska till maktstrukturer”? 🙂
Jag skulle gärna vilja upplysas om vad ”mångfassiterade” betyder. Det kanske är ett genusord som gått mig förbi? Dessutom tror jag att frågeställaren egentligen ville fråga något annat än det hon gjorde. Det var väl det där med mitt ordmärkande som ställer till det. Och syftningsfel, vad gör väl det? Jag menar, vilken tioåring är inte normkritisk vad gäller könsroller och identitet och dessutom fångfassiterad och kritisk till maktstrukturer?

Synonymer till queer är strange, funny, curious, odd, weird. Jag gissar de gör vad de kan för att vara på topp i det där Queerseminariet!