vänner – Sida 14

23 aug

Om att tanka energidepåerna i Zion National Park och på andra ställen.

I går var en sådan där dag som kommer att stanna i mitt hjärta länge, länge. Fyra av fem familjemedlemmar (den femte stannade hemma för att läsa ikapp en engelskuppgift som klasskompisarna fått som sommarläxa och som kommer att ta rätt lång tid att slutföra – hrmf för lärare som inte ”tänker klart” och glömmer elever som kommer från en annan skola) åkte ner till Zion National Park för att möta upp familjen som är på besök från Sverige.

Det var över trettio grader varmt, så vi bestämde oss för att börja gå ”The Narrows”, den del av kanjonen som omges av lodräta, röda väggar och där Virgin River (Jungfrufloden) har sin början. Det finns ingen gångväg vid sidan av, utan man får helt enkelt doppa fötterna och gå i vattnet. Vi kan konstatera att vi inte var de enda som fått denna briljanta idé, så vi trampade fram i vattnet med engelska, spanska, japanska, tyska, italienska och franska ringande i öronen. Härligt!

Då man går i The Narrows måste man hålla koll på var man sätter sina fötter så man inte står på näsan och tar ett ofrivilligt bad, men med jämna mellanrum lyfte jag blicken för att njuta av de mäktiga scenerna omkring mig. Vattnet som hade varit så kallt då vi först satte i fötterna var svalkande och underbart i värmen och sällskapet var väldigt trevligt både för äldre och yngre.

I Zion hittar man en 3,9 km lång hajk som går upp till toppen av Angels Landing och erbjuder en spektakulär utsikt över Zionkanjonen. På vissa ställen är det väldigt smalt och branterna stupar rätt ner utan några skydd. Det finns kedjor att hålla i sig där det blir lite klurigare, men den här hajken är inget för harar som jag. Mina andra familjemedlemmar ville däremot gå den och de fick sällskap av tre personer i familjen vi var där med. Vi tre som blev över hajkade till Emerald Pools istället, något som vi var helt nöjda med.

Tänk så makalöst fantastisk natur det finns! Min svåger har snöat in på makrofotografering och lägger upp extrema närbilder på Facebook för att folk ska gissa vad bilden visar. Jag har inte gissat rätt en enda gång. Komplicerade och intrikata detaljer bildar tillsammans något så simpelt som en fluga, ett nypon eller en humlas pollentäckta rumpa. När man letar efter skönhet hittar man den. Detsamma gäller väl resten av livet också. Jag försöker skippa nyheter över huvud taget eftersom världen ter sig ytterligt deprimerande genom nyhetsredaktionernas korridorer. Däremot fyller jag på med god litteratur (ljudböcker vänjer jag mig vid lite i taget för att också kunna lyssna vid exempelvis trädgårdsarbete), musik, vackra naturupplevelser och umgänge med familj och vänner. För mig funkar det.

Känner du ibland att du har tappat bort dig själv? Det gör jag. Kanske vill du då testa den här övningen som kan hjälpa till att få grepp om det som är viktigast i livet. Ha det så kul om du bestämmer dig för att testa. Det kan bli en omvälvande upplevelse. Peace!

18 aug

Vi har bara varit hemma i några dagar…

… men har redan haft tid att umgås med svenska kompisar som är i krokarna. Vi har några favoritställen som vi gärna tar gäster till även om vi varit där flera gånger själva. Jag tar aldrig något för givet, särskilt inte känslan av att bo så nära de mäktiga bergen i Wasatch Range, ”vår” del av Klippiga Bergen. Så vackert det är!

Det är något med naturens skiftningar, storslagenhet och oförutsägbarhet… Just nu rasar bränder både i Kalifornien och Idaho. Brandrök från norra Kalifornien har dragit in över oss och det innebär att man inte ser bergen lika bra som vanligt och att luften inte känns särskilt fräsch. Nåja, det ska bli bättre idag, så det är bara att hålla tummarna för att väderleksprofeterna har rätt!

Här kommer några bilder från gårdagens utflykt då vi snabbt stannade vid Bridal Veil Falls för att åka vidare genom Alpine Loop och promenera genom Cascade Springs. Kvällen avslutades hemma. Alltså, så trevligt det är att prata med människor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vad vore vi utan varandra?

18 aug

Traditioner ska hållas, eller hur?

Min vän och granne N har bjudit med mig och S att plocka hallon varje år sedan vi flyttade hit. Vi brukar åka två gånger tillsammans. Första gången betalar vi för bären och andra gången åker vi dit då hallonbonden gör sig redo att röja buskarna för vintern och man får plocka grenarna rena alldeles gratis. Det är lika härligt varje gång! I hagen norr om bärodlingen går det små ”Bambi” och några av Tomtens renar och en och annan fyrklövad varelse. De är jättefina och sociala! Tåget går också förbi där i Mapleton alldeles precis bakom odlingen och jag blir alldeles nostalgisk av att se riktiga tågset, sådana där som gick förbi vårt hus då jag var liten.

Årets skörd var inte alls dålig. Vi får nattgäster i kväll (kompisar från Sverige), så jag har sparat ett gäng till deras frukost. Alla här hemma fick också äta hur många färska bär de ville, man jag har ändå kunnat frysa in några. Björnbären är bonus och de gula bären är godast. Det är de för övrigt också i blindtest om du undrar.

Vi brukar alltid avsluta plockningen med att samla ihop ett par ordentliga buketter av de blommor som råkar ha slagit ut då vi är där. Vi var för sena för blåklinten i år, men det här var väl inte dåligt det heller?

För övrigt har vi fixat nästan allt på listan över ”viktiga grejer att klara av innan skolstart” och vi har en hel dag kvar för de två sista grejerna. Bra jobbat! Vi ska nog klara av det här läsåret också.

Ps: Det här var första dagen med två skolungdomar och en ”vuxen” son med jobb. Livet är sannerligen på väg in i ett nytt skede.

07 jun

Glad och tacksam.

Foto: E. B.

Nu är han ordentligt avfirad, vår fine G, the High School Graduate.

Fest blev det och så klart alldeles för mycket mat. (Jag kommer från en stor familj där det alltid varit viktigt att vid kalas så ska det finnas mycket gott att välja på och min svärmor kallar sig själv ”dubbel sats”. Hur ska jag någonsin lyckas vara lagom?) Två olika sorters potatissallad, revbensspjäll, två olika sorters grillad kyckling, hamburgare, sallad och lite annat smått och gott. Ja, och så kladdkaka med vaniljglass och jordgubbar. Och dricka. Och godis. Om någon gick hem hungrig så var det deras eget fel, hahaha!

Vi har sådan tur att vi har lite nära släkt här i krokarna och det känns fint att kunna dela sådana här dagar tillsammans med dem, något vi aldrig kunde göra då vi bodde i Sverige! De andra gästerna var vänner som G själv hade valt, men vi var ändå närmare 40 personer här hemma. Jag tror att de flesta hade trevligt. Tur med vädret hade vi också, faktiskt en faslig tur! Vi hade blivit lovade riktigt ruskväder, men lyckligtvis hade vi uppehåll ända tills de första gästerna började dra sig hemåt. Efter det öppnade sig himlen, så där så man kunde tro att ett helt gäng stod och öste vatten och hagel över oss samtidigt som blixtarna svingade sig mellan bergen. Se, det var ett fint avslut på en härlig dag!

Jag gillar traditioner, jag gillar att fira olika milstolpar och jag gillar att ha fina människor omkring mig. Det blev ingen trängsel framför trappan, inga vita mössor och inga studentflak för sonen, men det känns ändå fint det här. Framtiden är ljus!

03 jun

Livet var det, ja.

Idag träffade jag en svensk tjej som jag blivit vän med sedan vi flyttade hit. (Hon är 39+ veckor gravid och strålande vacker! Det där med hur gravida kvinnors skönhet stämmer nu inte alltid, men helt klart i detta fallet.) Hur som helst. Vi satt och skvallrade på IKEAs restaurang och åt god najadlax. Det kändes precis som att sitta på IKEA i Kungens Kurva och på något vis kändes det väldigt skönt att veta att vi åker till Sverige om bara ett par veckor.

Mammas kropp har motarbetat henne på alla sätt och vis de senaste veckorna. Njurarna renar inte riktigt som de ska och de vita blodkropparna har tagit för mycket stryk för att hon skulle klara av den cellgiftsomgång som var planerad till förra veckan och trots inläggning och behandling på sjukhus har det inte blivit tillräckligt bra. Nu ber vi för att det ser bättre ut nästa vecka… Du får gärna göra detsamma.

I morgon är det dags för en annan fin vän med hälsoproblem att opereras. Framtiden är oviss, men jag låter tanken på att vi inte vet något om vad som ska hända någon av oss trösta. Jag orkar inte vara rädd för allt hela tiden… Du, fina L, det blir bra! För dig och för mamma och för alla andra kommer här Waltz for Toots spelad av Jim Schneider och komponerad av Rickard Malmsten. Rickard är en duktig kompositör och basist, tillika bror till en av min pluttsyrras gamla tonårscrusher (eller hur man nu skriver). Musik helar.

20 maj

Födelsedagsbarn.

Som femåring gick jag på gympa där ”vi gjorde oss tjocka och vi gjorde oss smala” i IOGTs lokaler. Det var väldigt roligt och det var där jag träffade den vän som följt med mig längst (förutom mina familjemedlemmar så klart). Sådan vänskap är oersättlig. Det är så skönt med människor som man inte behöver förställa sig inför, sådana som vet alla ens bra och dåliga sidor. Grattis C! Du är en pärla.

18 maj

Syttende mai och andra mer vardagliga bestyr.

Ny vecka! Det är mindre än en månad kvar tills jag och barnen åker till Sverige. I början av juli hämtar vi upp K i Köpenhamn på väg ner till München. Vi kommer att vara där nere ett tag tillsammans med svärfar och svåger för att träffa tyska släkten, släktforska och uppleva Bayern. Vi håller alla lite var till mans på att öva på tyskan som kanske inte längre kommer helt självklart för någon av oss. Dessutom är sydtyska, bayrisch, bra mycket svårare att förstå sig på än den tydliga nordtyskan som vi svenskar väl oftast möter i skolan och hos tyska turister. (De som har sommarställen i Blekinge är åtminstone oftast från de norra delarna av Tyskland.)

Jag fortsätter storstäda inför sommaren. Det blir sådant där som att rensa ut, torka ur och dammsuga bakom kylskåpet, skrubba hela duschen från topp till botten, ta bort kalkfläckar, rensa ur köksskåpen, lämna in grejer till Deseret Industries (second hand), rensa i pappershögar (Gah, jag fattar inte var de kommer ifrån!) och allt möjligt annat. Det passar finfint att fixa grejer inne, för ute har vi sedan några veckor rätt bra ”göra gräsmattan grön”-väder. Jag är inte alls van vid att behöva passa in rätt tillfälle att klippa gräset och trädgårdsbevattningen är inte ens igång än! Väldigt ovanligt för att vara Utah. Jag tror dock att de flesta är tacksamma. Det har kommit en massa ny snö i bergen och då detta trots allt är en öken behövs allt vatten efter den torra vintern som ligger bakom oss.

I går blev vi hembjudna till grannarna intill då det var syttende mai. De är norskättlingar, frun pluggar norska och de firar alla norska högtider och helger mer än vilken norrman som helst. Vi håller Norden högt här i vårt lilla hörn av Carterville Road tillsammans med ännu en fin vän som är finska och bor några hus bort.

Vårt bidrag till impulsfirandet fick bli våra mjölfria favoritkakor Real-Deal Chocolate Chip Cookies.

Pico var på strålande humör och snurrade runt fötterna på oss alla.

Härlig eld i ”grillfatet”. Vet inte vad de här kallas i Sverige, men det är en stor, grund gryta i gjutjärn som man kan elda i. Praktiskt och väldigt mysigt!

Gissa vad familjen M bjöd på? Inte norskt någonstans, men väldigt gott. Ja, förutom Hershey’s-chokladen. (Jag red snålskjuts på sonen och åt bara perfekt grillade marshmallows som han hade fixat.)

Så här ser den ut, en äkta s’more.

Barnen hade fått lite roliga mineralsalt som skulle kastas i eld för att få till spännande färgade lågor, och se det gick ju utmärkt! Kul vardagsexperiment. Här kan du lära dig mer om lågfärger.

Småkillarna lekte kurragömma med G. 18-åringar är antingen lata och anstränger sig inte alls för någonting eller också kan de vara sjysta nog att förgylla livet för en 7- och en 8-åring. ”Where IS he? Have you SEEN him? Just our garden, but he isn’t ANYWHERE!” Hahaha. Ja, se där fick de leta länge.

När det bara var rök kvar av elden och lite väl kallt att sitta ute gick vi in och spelade spel. ”You’ve Been Sentenced” är jätteroligt! Rekommenderar varmt till äldre barn som är duktiga på engelska och vuxna. Och så åt jag upp resten av Ms Syttonde Mai-Pavlova. Maräng med grädde och färska bär – mycket bättre blir det inte.

03 maj

Jag känner visst smaken av PTC.

Vi började dagen med lite praktisk kemiundervisning. S har läst om DNA och gener och var sugen på att testa om hon och resten av oss i familjen känner smak av PTC. Vi beställde ett rör med provremsor som kom med dagens post och då var det bara att släppa allt. Jag vet att jag har testat förut men var så förvirrad att jag bara vagt hade en känsla av att känna denna bittra smak. Maken kände ingenting och visst hade jag rätt i att jag kände den där smaken väldigt starkt. Två av tre barn var som jag och ett försökte få det till att det åtminstone stack i tungan… 😉 Här kan du läsa mer.

Vi hade en så härlig dag, både tillsammans som familj och enskilt. Jag och maken avslutade med Valborgsfirande i Sugar House Park. Vi träffade flera bekantingar. Alltid lika kul! Den här gången lyckades vi skrapa ihop en gammal vän som jag lärde känna i Karlskrona 1992, en Karlskronatjej som numera är gift och bor en bit från oss, min syssling och hennes man, damen som hade vår- och sommarkonserten som jag och äldsta dottern var folkdräktsklädda till och så lite annat löst folk. Elden brann i en grillgrop och var nog den minsta jag har sett i majbraseväg, men det var kul ändå! Vi fick med oss en prinsesstårtbit till S och det var allt som krävdes för att den här dagen skulle bli komplett. Åtminstone för henne, haha.

Resan hem bjöd på vägarbete och galna trafikanter, men också en härlig himmel och månen var nästan full. Tur att hen inte kör bil. Hahaha. Nu ska det bli skönt med en stund på spikmattan! Förresten upptäckte jag precis att det här nog var första valborgselden jag besökt som inte lämnat någon doftspår efter sig. Bu… Jag skulle ha satt mig närmare! (Fast allvarligt talat är det inte så lockande att sätta sig vid en eld då det är 25° i skuggan.)

27 apr

Klurigheter.

Ibland, alltså.

Jag har en väninna i fyrtioårsåldern som är en sådan där ”ickeätare”. Hon klagar ofta på sin (perfekta och vältränade) kropp och gör stor sak av att aldrig smaka på sötsaker eller liknande då det bjuds på sådant. Under en period förra året frågade jag henne rakt ut hur hon mådde. Andra sa ”wow, du har gått ner i vikt så snabbt, hur gör du, fixa åt mig också”, men jag vet att det inte går att gå ner så snabbt i vikt som hon gjorde utan att antingen vara sjuk eller genom att svälta sig. Det visade sig att hon hade det jobbigt hemma och att hon helt enkelt ”självmedicinerade” genom att inte äta. Det är ett vanligt sätt att hantera kriser även om jag själv tenderar att göra precis tvärtom, alltså att äta tills det kryper ut ur öronen.

Hur som helst. Min väninna berättade häromveckan hur jobbigt det är att hennes dotter har börjat visa tecken på ätstörningar. Hon satt och berättade om sin situation och det märktes att hon mest bara ville ha sympatier, någon som stöttade henne i det jobbiga. Hon ville få bekräftelse på att det inte var hon som var upphovet till dotterns beteende. Eftersom jag själv har bråkat mentalt med mat under långa perioder av mitt vuxna liv berörde detta mig mycket. Hon berättade att hon ”naturligtvis inte vill stötta mulligheten som dottern har dragit på sig” men att ”hon inte vet hur hon ska uppmuntra den nödvändiga viktnedgången”. Tja. Vad skulle jag säga? Att tjejen är mitt uppe i ung pubertet och att det är helt naturligt att gå igenom en fas där man är mitt emellan barn och kvinnokropp, något som kan upplevas som att flickan är mullig? Att man kan rasera ett helt liv genom att säga fel saker? Att det är vår plikt som föräldrar att åtminstone försöka älska oss själva för att ärligen kunna ge osjälvisk och ovillkorlig kärlek till våra barn? Att man genom att hela tiden lägga betoningen på utseende istället för på inre egenskaper ger grund för ett liv byggt på yta istället för på djup?

Det var en svår stund. Jag har oftare problem med att säga för mycket än för lite, men här kände jag mig otillräcklig. Många gånger har jag upplevt att vänner ställt frågan ”Hur tycker du att jag ska göra?” fast de egentligen menar ”Lyssna på min plan/min situation och säg sedan att jag har rätt för jag tänker ändå göra som jag redan har bestämt”. Så vad skulle du ha gjort? Skulle du ha varit ärlig och sagt att väninnans konstiga matvanor och sätt att prata om sin egen kropp säkert hade påverkat dottern eller skulle du ha sagt att allt var lugnt?

Den här filmen som säger mer än tusen ord och i all sin roliga ironi ger den mig ont i magen.

24 apr

Torsdagstankar.

Här har du gullungarna från häromdagen. De är hur roliga som helst! Lilla E lät meddela mig följande: ”You can call me Princess Girl. H is Booger Man.” Orättvist… Vad skulle du välja om valet stod mellan Prinsessflickan och Snorkråksmannen? 😀

Idag har det firats vilt i grannstaden/samhället då Brigham Young University hade examensceremonier dagen lång. Det vilda bestod kanske mest av trafikstockningar, förstås. Den nyvärptaste collegestudenten jag känner är en av mina fina yogavänner. Hon är en otroligt spännande och intressant person och väl värd det faktum att hon har blivit antagen till Harvard Divinity School till hösten. Jag är så glad för hennes skull! Js livsmål är att förändra världen till det bättre, så det hoppas jag att hon får chans göra på ett eller annat vis.

Själv har jag inte så stora drömmar, men när solen lyser in genom persiennerna på morgonen brukar jag känna att jag har fått chans till ännu en ny dag och att det verkligen inte är alla förunnat. Jag har till exempel inte gjort något världsomvälvande idag, varken gott eller ont. Jag hade möjlighet att njuta av svensk sommarvärme i solen (min elev fick sitta ute på trappan och jobba medan jag låg på gräsmattan och läste en bok), det har skjutsats fram och tillbaka, min bästa hummus någonsin skapades efter Jerusalemkokbokens grundrecept i köket (är du intresserad kan jag lägga upp ”ungefärreceptet”), i ett proppfullt rum fick jag ännu en fantastisk session med Heather på The Yoga Space och så har jag umgåtts med min familj, mina älsklingar.

Som sagt. Inte världsomvälvande, men för mig var det en fin dag. Jag njuter av tanken på att min mamma fick ett så bra besked i går. Far mår inte toppen, men nu har i alla fall läkaren koll på honom. Det finns så många bra mediciner nu för tiden och det gör att det känns onödigt att någon ska behöva lida i onödan. Jag är tacksam för min familj, för var och en av alla de som tillsammans skapar ett biologiskt och känslomässigt skyddsnät för mig. Så mycket kärlek.

Innan äldsta dottern hämtades i skolan för att hinna i tid till sin pianolektion skickade jag två paket på posten. Postdamen, en ganska sträng donna med väldigt vackra händer (jag tänker alltid på min mammas väninna som bor i Italien när jag ser henne), sken upp då jag kom fram till hennes fönster och berättade att hon hade samlat ihop alla sina arbetskamrater för att visa kuvertet jag skickade till min mamma häromdagen efter att jag hade betalat och gått därifrån. Hon tyckte att jag hade skrivit så vackert och både hon och arbetskamraterna var mycket intresserade av att få lära sig hur man gör. Vad sägs om att vänta på bussen till Spjutsbygd, vänta på fiollektioner, vänta på att skolan ska börja och utnyttja tiden till att kludda på allt papper som finns att uppbåda? Med tiden får du ganska bra koll på pennorna. Ungefär så här kan det se ut med stålpenna och guldbläck (ursäkta det dåliga utsuddandet av resten av adressen):

I morgon är en annan dag och den här veckan ser jag verkligen fram emot helgen. Peace.