vänner – Sida 14

28 sep

Härlig långhelg.

Nu är jag tillbaka efter några särdeles speciella dagar i St George i södra Utah. För sjutton år sedan flyttade vi till Philadelphia för att maken hade kommit in på businesskolan Wharton (University of Pennsylvania). Vi var ett helt gäng på tolv par, en del med barn och en del utan, som kom att dela både vardag och fest. Vi blev varandras familj helt enkelt. Efter två år skildes våra vägar, men vi håller fortfarande kontakt med de flesta i den gruppen.

En gång om året brukar makarna ha reunion någonstans här i Staterna och en annan gång är det makornas tur. Den här gången var det fem av kvinnorna som hade möjlighet att träffas. Vi pratade, hajkade till Kanarra Falls, åt, pratade, gick på bio (Everest, boken Into Thin Air som filmen bygger på är bättre), pratade, hängde vid poolen, pratade, åt, pratade, gick på musikalen Beuty and the Beast på TuacahnCenter for the Arts, pratade, åt, promenerade, pratade, gick på spa, pratade, åt och pratade lite till. Däremellan hann vi sova några timmar, men många blev det inte. Det blev mycket terapi till en relativt billig peng!

Jag älskar de här vännerna. Vi lever liv som kanske inte är helt lika, men de upplevelser vi delat och det faktum att vi följts åt genom åren gör oss till riktiga vänner. (S är volontär på sonens skolas bibliotek tillsammans med skådespelerskan Jennifer Garner, C och T var i Aruba på board meeting tillsammans med sina män och Ks hus ser ut att vara direkt hämtat ur ett lyxigt inredningsmagasin.) Under de här dagarna fick jag känna på pustarna av hur det är att leva ett glamoröst amerikanskt liv med en man som aldrig är hemma men som tjänar en massa pengar. Jag väljer mitt liv alla gånger.

Jag var lite trött då jag kom hem, så jag fick börja med att vila upp mig, haha. Efter det orkade jag laga lite god mat till min bror och brorson som kommer att vara hos oss i en vecka. Hurra! Det har inte gått någon nöd på dem de dagar jag varit borta. De har hunnit testa hur det är att hajka upp i bergen med så tunn luft som vi har här utan att acklimatisera sig först, de har ätit smarrig amerikansk skräpmat och de har glidit omkring i sin flashiga sportbil. I morgon åker de in till Salt Lake City en sväng och jag har lovat barnen att vi ska ha donutfest också. When in Paris, eller hur det nu är man säger.

Såg du den blodröda supermånen i kväll/i natt? Vi såg den finfint från vår balkong. Lite av effekten förstördes av billyktor och starka väglampor, men vad jag såg verkar det som att jorden inte gått under än i alla fall. Effekten måste kanske gå jorden runt först?

Månen och stjärnorna rör sig mycket snabbare än man, eller jag, tänker. Den nedre bilden visar därför stjärnorna som små streck istället som de de små prickar vi brukar se och månen blev också suddig av sin egen rörelse eftersom jag använde så lång slutartid. Visst är himlafenomen fascinerande?

Ps: Hjälp! Jag har en iPhone 4S och tar många vardagsfoton med den, men jag blir alltid så besviken på den dåliga kvaliteten. Har du en telefonkamera som du tycker kan ”tävla” med en digital systemkamera?

Ps 2: Det finns vissa delar av vårt liv här som jag skulle sakna väldigt, väldigt mycket om vi flyttade hem igen.

Ps 3: Jag saknar verkligen storfamiljen och är så glad över att ha bror och brorson här. Att veta att min syster och hennes familj kommer och firar jul med oss gör mig nästan nipprig av lycka. Det där uttrycket med ”att både vilja ha kakan och äta den” känns lite jobbigt.

10 sep

Det är mycket nu.

Här kommer en kram från cyberrymden. Den är till dig. Till dig som inte hittar några vänner. Till dig som går igenom en skilsmässa. Till dig som inte kan släppa taget. Till dig som har för mycket på din tallrik. Till dig som försöker förstå. Till dig som inte tror du räcker till. Till dig som vet att det finns mer. Till dig som inte orkar titta dig själv i spegeln. Till dig som tvivlar.

Ibland känns det bara tungt. Det blir bättre.

23 aug

Om att tanka energidepåerna i Zion National Park och på andra ställen.

I går var en sådan där dag som kommer att stanna i mitt hjärta länge, länge. Fyra av fem familjemedlemmar (den femte stannade hemma för att läsa ikapp en engelskuppgift som klasskompisarna fått som sommarläxa och som kommer att ta rätt lång tid att slutföra – hrmf för lärare som inte ”tänker klart” och glömmer elever som kommer från en annan skola) åkte ner till Zion National Park för att möta upp familjen som är på besök från Sverige.

Det var över trettio grader varmt, så vi bestämde oss för att börja gå ”The Narrows”, den del av kanjonen som omges av lodräta, röda väggar och där Virgin River (Jungfrufloden) har sin början. Det finns ingen gångväg vid sidan av, utan man får helt enkelt doppa fötterna och gå i vattnet. Vi kan konstatera att vi inte var de enda som fått denna briljanta idé, så vi trampade fram i vattnet med engelska, spanska, japanska, tyska, italienska och franska ringande i öronen. Härligt!

Då man går i The Narrows måste man hålla koll på var man sätter sina fötter så man inte står på näsan och tar ett ofrivilligt bad, men med jämna mellanrum lyfte jag blicken för att njuta av de mäktiga scenerna omkring mig. Vattnet som hade varit så kallt då vi först satte i fötterna var svalkande och underbart i värmen och sällskapet var väldigt trevligt både för äldre och yngre.

I Zion hittar man en 3,9 km lång hajk som går upp till toppen av Angels Landing och erbjuder en spektakulär utsikt över Zionkanjonen. På vissa ställen är det väldigt smalt och branterna stupar rätt ner utan några skydd. Det finns kedjor att hålla i sig där det blir lite klurigare, men den här hajken är inget för harar som jag. Mina andra familjemedlemmar ville däremot gå den och de fick sällskap av tre personer i familjen vi var där med. Vi tre som blev över hajkade till Emerald Pools istället, något som vi var helt nöjda med.

Tänk så makalöst fantastisk natur det finns! Min svåger har snöat in på makrofotografering och lägger upp extrema närbilder på Facebook för att folk ska gissa vad bilden visar. Jag har inte gissat rätt en enda gång. Komplicerade och intrikata detaljer bildar tillsammans något så simpelt som en fluga, ett nypon eller en humlas pollentäckta rumpa. När man letar efter skönhet hittar man den. Detsamma gäller väl resten av livet också. Jag försöker skippa nyheter över huvud taget eftersom världen ter sig ytterligt deprimerande genom nyhetsredaktionernas korridorer. Däremot fyller jag på med god litteratur (ljudböcker vänjer jag mig vid lite i taget för att också kunna lyssna vid exempelvis trädgårdsarbete), musik, vackra naturupplevelser och umgänge med familj och vänner. För mig funkar det.

Känner du ibland att du har tappat bort dig själv? Det gör jag. Kanske vill du då testa den här övningen som kan hjälpa till att få grepp om det som är viktigast i livet. Ha det så kul om du bestämmer dig för att testa. Det kan bli en omvälvande upplevelse. Peace!

18 aug

Vi har bara varit hemma i några dagar…

… men har redan haft tid att umgås med svenska kompisar som är i krokarna. Vi har några favoritställen som vi gärna tar gäster till även om vi varit där flera gånger själva. Jag tar aldrig något för givet, särskilt inte känslan av att bo så nära de mäktiga bergen i Wasatch Range, ”vår” del av Klippiga Bergen. Så vackert det är!

Det är något med naturens skiftningar, storslagenhet och oförutsägbarhet… Just nu rasar bränder både i Kalifornien och Idaho. Brandrök från norra Kalifornien har dragit in över oss och det innebär att man inte ser bergen lika bra som vanligt och att luften inte känns särskilt fräsch. Nåja, det ska bli bättre idag, så det är bara att hålla tummarna för att väderleksprofeterna har rätt!

Här kommer några bilder från gårdagens utflykt då vi snabbt stannade vid Bridal Veil Falls för att åka vidare genom Alpine Loop och promenera genom Cascade Springs. Kvällen avslutades hemma. Alltså, så trevligt det är att prata med människor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vad vore vi utan varandra?

18 aug

Traditioner ska hållas, eller hur?

Min vän och granne N har bjudit med mig och S att plocka hallon varje år sedan vi flyttade hit. Vi brukar åka två gånger tillsammans. Första gången betalar vi för bären och andra gången åker vi dit då hallonbonden gör sig redo att röja buskarna för vintern och man får plocka grenarna rena alldeles gratis. Det är lika härligt varje gång! I hagen norr om bärodlingen går det små ”Bambi” och några av Tomtens renar och en och annan fyrklövad varelse. De är jättefina och sociala! Tåget går också förbi där i Mapleton alldeles precis bakom odlingen och jag blir alldeles nostalgisk av att se riktiga tågset, sådana där som gick förbi vårt hus då jag var liten.

Årets skörd var inte alls dålig. Vi får nattgäster i kväll (kompisar från Sverige), så jag har sparat ett gäng till deras frukost. Alla här hemma fick också äta hur många färska bär de ville, man jag har ändå kunnat frysa in några. Björnbären är bonus och de gula bären är godast. Det är de för övrigt också i blindtest om du undrar.

Vi brukar alltid avsluta plockningen med att samla ihop ett par ordentliga buketter av de blommor som råkar ha slagit ut då vi är där. Vi var för sena för blåklinten i år, men det här var väl inte dåligt det heller?

För övrigt har vi fixat nästan allt på listan över ”viktiga grejer att klara av innan skolstart” och vi har en hel dag kvar för de två sista grejerna. Bra jobbat! Vi ska nog klara av det här läsåret också.

Ps: Det här var första dagen med två skolungdomar och en ”vuxen” son med jobb. Livet är sannerligen på väg in i ett nytt skede.

07 jun

Glad och tacksam.

Foto: E. B.

Nu är han ordentligt avfirad, vår fine G, the High School Graduate.

Fest blev det och så klart alldeles för mycket mat. (Jag kommer från en stor familj där det alltid varit viktigt att vid kalas så ska det finnas mycket gott att välja på och min svärmor kallar sig själv ”dubbel sats”. Hur ska jag någonsin lyckas vara lagom?) Två olika sorters potatissallad, revbensspjäll, två olika sorters grillad kyckling, hamburgare, sallad och lite annat smått och gott. Ja, och så kladdkaka med vaniljglass och jordgubbar. Och dricka. Och godis. Om någon gick hem hungrig så var det deras eget fel, hahaha!

Vi har sådan tur att vi har lite nära släkt här i krokarna och det känns fint att kunna dela sådana här dagar tillsammans med dem, något vi aldrig kunde göra då vi bodde i Sverige! De andra gästerna var vänner som G själv hade valt, men vi var ändå närmare 40 personer här hemma. Jag tror att de flesta hade trevligt. Tur med vädret hade vi också, faktiskt en faslig tur! Vi hade blivit lovade riktigt ruskväder, men lyckligtvis hade vi uppehåll ända tills de första gästerna började dra sig hemåt. Efter det öppnade sig himlen, så där så man kunde tro att ett helt gäng stod och öste vatten och hagel över oss samtidigt som blixtarna svingade sig mellan bergen. Se, det var ett fint avslut på en härlig dag!

Jag gillar traditioner, jag gillar att fira olika milstolpar och jag gillar att ha fina människor omkring mig. Det blev ingen trängsel framför trappan, inga vita mössor och inga studentflak för sonen, men det känns ändå fint det här. Framtiden är ljus!

03 jun

Livet var det, ja.

Idag träffade jag en svensk tjej som jag blivit vän med sedan vi flyttade hit. (Hon är 39+ veckor gravid och strålande vacker! Det där med hur gravida kvinnors skönhet stämmer nu inte alltid, men helt klart i detta fallet.) Hur som helst. Vi satt och skvallrade på IKEAs restaurang och åt god najadlax. Det kändes precis som att sitta på IKEA i Kungens Kurva och på något vis kändes det väldigt skönt att veta att vi åker till Sverige om bara ett par veckor.

Mammas kropp har motarbetat henne på alla sätt och vis de senaste veckorna. Njurarna renar inte riktigt som de ska och de vita blodkropparna har tagit för mycket stryk för att hon skulle klara av den cellgiftsomgång som var planerad till förra veckan och trots inläggning och behandling på sjukhus har det inte blivit tillräckligt bra. Nu ber vi för att det ser bättre ut nästa vecka… Du får gärna göra detsamma.

I morgon är det dags för en annan fin vän med hälsoproblem att opereras. Framtiden är oviss, men jag låter tanken på att vi inte vet något om vad som ska hända någon av oss trösta. Jag orkar inte vara rädd för allt hela tiden… Du, fina L, det blir bra! För dig och för mamma och för alla andra kommer här Waltz for Toots spelad av Jim Schneider och komponerad av Rickard Malmsten. Rickard är en duktig kompositör och basist, tillika bror till en av min pluttsyrras gamla tonårscrusher (eller hur man nu skriver). Musik helar.

20 maj

Födelsedagsbarn.

Som femåring gick jag på gympa där ”vi gjorde oss tjocka och vi gjorde oss smala” i IOGTs lokaler. Det var väldigt roligt och det var där jag träffade den vän som följt med mig längst (förutom mina familjemedlemmar så klart). Sådan vänskap är oersättlig. Det är så skönt med människor som man inte behöver förställa sig inför, sådana som vet alla ens bra och dåliga sidor. Grattis C! Du är en pärla.

18 maj

Syttende mai och andra mer vardagliga bestyr.

Ny vecka! Det är mindre än en månad kvar tills jag och barnen åker till Sverige. I början av juli hämtar vi upp K i Köpenhamn på väg ner till München. Vi kommer att vara där nere ett tag tillsammans med svärfar och svåger för att träffa tyska släkten, släktforska och uppleva Bayern. Vi håller alla lite var till mans på att öva på tyskan som kanske inte längre kommer helt självklart för någon av oss. Dessutom är sydtyska, bayrisch, bra mycket svårare att förstå sig på än den tydliga nordtyskan som vi svenskar väl oftast möter i skolan och hos tyska turister. (De som har sommarställen i Blekinge är åtminstone oftast från de norra delarna av Tyskland.)

Jag fortsätter storstäda inför sommaren. Det blir sådant där som att rensa ut, torka ur och dammsuga bakom kylskåpet, skrubba hela duschen från topp till botten, ta bort kalkfläckar, rensa ur köksskåpen, lämna in grejer till Deseret Industries (second hand), rensa i pappershögar (Gah, jag fattar inte var de kommer ifrån!) och allt möjligt annat. Det passar finfint att fixa grejer inne, för ute har vi sedan några veckor rätt bra ”göra gräsmattan grön”-väder. Jag är inte alls van vid att behöva passa in rätt tillfälle att klippa gräset och trädgårdsbevattningen är inte ens igång än! Väldigt ovanligt för att vara Utah. Jag tror dock att de flesta är tacksamma. Det har kommit en massa ny snö i bergen och då detta trots allt är en öken behövs allt vatten efter den torra vintern som ligger bakom oss.

I går blev vi hembjudna till grannarna intill då det var syttende mai. De är norskättlingar, frun pluggar norska och de firar alla norska högtider och helger mer än vilken norrman som helst. Vi håller Norden högt här i vårt lilla hörn av Carterville Road tillsammans med ännu en fin vän som är finska och bor några hus bort.

Vårt bidrag till impulsfirandet fick bli våra mjölfria favoritkakor Real-Deal Chocolate Chip Cookies.

Pico var på strålande humör och snurrade runt fötterna på oss alla.

Härlig eld i ”grillfatet”. Vet inte vad de här kallas i Sverige, men det är en stor, grund gryta i gjutjärn som man kan elda i. Praktiskt och väldigt mysigt!

Gissa vad familjen M bjöd på? Inte norskt någonstans, men väldigt gott. Ja, förutom Hershey’s-chokladen. (Jag red snålskjuts på sonen och åt bara perfekt grillade marshmallows som han hade fixat.)

Så här ser den ut, en äkta s’more.

Barnen hade fått lite roliga mineralsalt som skulle kastas i eld för att få till spännande färgade lågor, och se det gick ju utmärkt! Kul vardagsexperiment. Här kan du lära dig mer om lågfärger.

Småkillarna lekte kurragömma med G. 18-åringar är antingen lata och anstränger sig inte alls för någonting eller också kan de vara sjysta nog att förgylla livet för en 7- och en 8-åring. ”Where IS he? Have you SEEN him? Just our garden, but he isn’t ANYWHERE!” Hahaha. Ja, se där fick de leta länge.

När det bara var rök kvar av elden och lite väl kallt att sitta ute gick vi in och spelade spel. ”You’ve Been Sentenced” är jätteroligt! Rekommenderar varmt till äldre barn som är duktiga på engelska och vuxna. Och så åt jag upp resten av Ms Syttonde Mai-Pavlova. Maräng med grädde och färska bär – mycket bättre blir det inte.

03 maj

Jag känner visst smaken av PTC.

Vi började dagen med lite praktisk kemiundervisning. S har läst om DNA och gener och var sugen på att testa om hon och resten av oss i familjen känner smak av PTC. Vi beställde ett rör med provremsor som kom med dagens post och då var det bara att släppa allt. Jag vet att jag har testat förut men var så förvirrad att jag bara vagt hade en känsla av att känna denna bittra smak. Maken kände ingenting och visst hade jag rätt i att jag kände den där smaken väldigt starkt. Två av tre barn var som jag och ett försökte få det till att det åtminstone stack i tungan… 😉 Här kan du läsa mer.

Vi hade en så härlig dag, både tillsammans som familj och enskilt. Jag och maken avslutade med Valborgsfirande i Sugar House Park. Vi träffade flera bekantingar. Alltid lika kul! Den här gången lyckades vi skrapa ihop en gammal vän som jag lärde känna i Karlskrona 1992, en Karlskronatjej som numera är gift och bor en bit från oss, min syssling och hennes man, damen som hade vår- och sommarkonserten som jag och äldsta dottern var folkdräktsklädda till och så lite annat löst folk. Elden brann i en grillgrop och var nog den minsta jag har sett i majbraseväg, men det var kul ändå! Vi fick med oss en prinsesstårtbit till S och det var allt som krävdes för att den här dagen skulle bli komplett. Åtminstone för henne, haha.

Resan hem bjöd på vägarbete och galna trafikanter, men också en härlig himmel och månen var nästan full. Tur att hen inte kör bil. Hahaha. Nu ska det bli skönt med en stund på spikmattan! Förresten upptäckte jag precis att det här nog var första valborgselden jag besökt som inte lämnat någon doftspår efter sig. Bu… Jag skulle ha satt mig närmare! (Fast allvarligt talat är det inte så lockande att sätta sig vid en eld då det är 25° i skuggan.)