Vardagen har smugit sig in i all värme och allt mysigt här hemma. I trappan har den lilla minigranen tappat hälften av sina barr och den ”riktiga” granen i vardagsrummet har inte direkt hållit i sina heller den här julen. På köksbordet står alla plåtaskar diskade, redo att packas ner. Jag satt i hallen på övervåningen igår kväll för att njuta av Kjells vackra papperskrubba innan den ska packas ner. Hade tänt alla levande ljus och kikade på tomtelandet som kommer att lösas upp idag. Det gör mig så glad, får mig att vaggas i trygghet och i påminnelse om att jag och maken är ansvariga för att ”kurera” vårt hem, precis som vilken museiintendent som helst. Det är vårt ansvar att ha koll på alla samlingar och att ta fram och visa det som är aktuellt för tillfället. Somligt har plats i den permanenta utställningen, en del har sin plats under en specifik årstid eller högtid och annat får mest häcka i någon mörk skrubb. Det är just det sista som jag vill bli bättre på att göra mig av med. Något måste inte sparas för att det var ”moster Agdas”, men lite så känner jag. Att jag har ett ansvar att bevara till eftervärlden om något nu klarat att hålla sig kvar i hundra år i denna förgängliga värld.
Om ytligheter gör mig glad? Japp. Jag älskar vackra ting på rätt plats, älskar fina och sköna kläder som sitter bra, är glad över praktiska saker som också har ett estetiskt värde och tycker att det spelar roll om jag har en i mina ögon ful eller vacker tapet uppsatt i ett rum. Jag tycker om att göra vackra blomsterbuketter i rätt vaser, jag stryker och hänger upp handdukar som stämmer i färg med resten av inredningen, har kuddar i soffan som både är vackra och sköna och stör mig på sådant som har ”fula” proportioner eller fel nyans. Jag är helt enkelt någon som uppskattar skönhet. Jag bryr mig ungefär noll om hur andra gör, vet hur viktigt det är att alla får den miljö som de behöver och uppskattar. Pengavärdet spelar ingen roll förrän jag går på loppis och hittar något som jag upplever som fyndigt, alltså, antingen att jag kan vårda fram förlorad skönhet eller att någon annan inte sett värdet i något. Då blir jag upplivad! Nu när verandan är nästan renstädad från att ha agerat extrakyl under hela långhelgen är jag återigen förundrad över hur glad jag är över detta utrymme. Jag slåss för att inte ägas av yta, försöker påminna mig om hur vi människor påverkas av vår omgivning och kan styras till att tycka att något är fult eller vackert. ”Kejsaren har inga kläder”-effekten blir så uppenbar ibland, jag vill verkligen inte hamna där. Är något vackert oberoende av prislapp? Finns det estetiska värden i något för mig trots att någon annan tycker att det är fult? Spelar det roll vad någon annan väljer, kan jag bekämpa FOMO, eller åtminstone känna igen detta fenomen då det uppenbarar sig?
Brorsonen och hans fästmös inbjudningskort till bröllopet är mycket vackra och jag har flera gånger tittat på både på själva kortet och kuvertet. Nej, det var inte jag som öppnade det. Jag uppskattar ordning och reda, skulle bara i absoluta nödfall riva upp ett kuvert på det här viset, hehe. Det är sådant här som jag uppskattar. Detaljer som kanske gör något lite vackrare än nödvändigt. Jag har blivit mer maximalistisk med åren, som tonåring ville jag att allt skulle vara otroligt enkelt och när Norrgavel gjorde sin entré var det som att dessa möbler var skapade bara för mig! Samtidigt var jag enormt fascinerad av Tricia Guilds kreativa färg- och formvärld och inspirerades mycket av denna. Efter de senaste tjugo årens beiga och grå dimma (äldsta dottern påstår att något är ”färg” då det är en röd nyans av beige, eller blå nyans av ljusgrå) tror jag att TG:s estetik kommer att göra comeback. Nu ska jag ta min kraxiga och onda hals ner till köket och svälja ännu en sked honung för att försöka lindra eländet. Vår son får skjuts upp till Stockholm och nu tar strax vardagen vid på riktigt. Hemmet kanske får omvandlas till något slags vintermys där bara stjärnorna och ljusstakarna får stå kvar ett tag. Om jag orkar, alltså. Vi får väl se.
Lämna ett svar