01 jan

Självrannsakan.

”Men ska du inte skriva en bok? Du skriver så vackert.” Detta känns som rent skryt att skriva ut, men så sa hon, kvinnan som stod framför mig. Vi hade precis träffats då jag insåg att jag kände igen henne från en Facebookprofil. Hon presenterade sig med sitt förnamn och jag frågade om hon möjligtvis hette X i efternamn. Jo, så var det. När jag då berättade att det är jag som håller i Trettio Tacksamma Dagar svarade hon att det ju var oväntat och roligt att träffa mig där. Sedan sa hon det där om boken. Och jag svarade som de andra gånger jag fått frågan att det känns alldeles för läskigt. Så fort jag ska göra något skapande ”på befallning” knyter det ihop sig, jag får prestationsångest och tycker helt plötsligt att det som egentligen är jätteroligt blir ett oöverstigligt och ogästvänligt berg. Mitt skrivande mår bra här i en blogg som inte så många läser, eller i gruppen där jag skriver egna tacksamhetsmeditationer som andra får läsa om de vill, eller i någon av mina skrivböcker. Jag bestämmer när andra får läsa, vad jag ska skriva eller inte skriva om och får lov att utmana mitt skrivande på de sätt jag själv bestämmer i min takt. Jag vet att det inte låter vettigt, folk som läser blir ju inte tvingade. Men innan en bok hittar sin väg till någon som läser måste den anses vara tillräckligt läsvärd för att klara sig hela vägen fram, och jag tror att det är den bedömningen som skrämmer mig allra mest.

Jag har länge vetat att jag gillar att vara informell ledare och ställer gärna upp med både tid och energi i allt från familjesammanhang till större begivenheter, men jag ogillar verkligen att vara i något slags utnämnd chefsposition. Lärarjobbet var perfekt för mig. Där var jag förvisso ansvarig inför alla mina elever, men det var ett ansvar med stor frihet. I läraryrket krävs det att man kan hålla sig inom ramarna, men man måste också vara extremt flexibel både för sin egen och elevernas skull. Det känns som att skillnaden mellan att skriva informellt och som publicerad författare är likasamma på något vis.

Är det känslan av att vara instängd som får mig att slå bakut? Krav på en speciell sorts prestation? Kraven som ingen uttalar ställer jag på mig själv och allt det roliga får lägga sig i bagageluckan vilket innebär att jag inte längre har tillgång till det. Samma gäller ju mitt yrkesliv. Jag är så dålig på att göra reklam för mig själv. Jag vet att jag är duktig på det jag gör och får så fin feedback från mina klienter. När jag ser andra i samma bransch göra aggressiv reklam, fara med överdrifter eller tjäna en massa pengar på att dra i andras sköra känslosträngar störs jag. Jag vill inte utnyttja att folk mår dåligt, men jag behöver ju en lön precis som andra psykologer, kuratorer, coacher och samtalsterapeuter.

Det är spännande att fundera över sina egna beteenden och vad det är som stoppar en i livet. Eller driver på, för den delen. Så här första dagen på 2025 vill jag lägga mycket tid på självrannsakan och fysisk upprensning. Vår nyårsafton blev sjuk, men tack och lov känner jag mig lite bättre idag. Vinden har vänt. Eller nä, det blåser fortfarande friskt. Vi har haft stormbyar inatt, men det ska bli ännu värre under dagen. Upp till 28 m/s! Kanske är det utrensningsvinden som blåser, den som gör plats för nytt och fräscht. Efter en molnig och grå höst och förvinter väntas solen visa sig igen imorgon. Jag tycker om symboliken. Först utrensningsvind, sedan solsken.

4 thoughts on “Självrannsakan.

  1. Kanske det är det där bedömandet som gör att min bok inte heller får prioritet. Samtidigt så tror jag på min bokidé. Och också samtidigt är den en process för mig att skriva. Eftersom mina egna upplevelser och känslor kommer finnas med fast utklätt i andra kostymer. Tror att mitt skrivande behöer få ta tid och blir det inte en färdig bok som jag vill ska gå igenom bedömningsprocessen så är det fine också. Kanske det blir kapitel på min blogg till slut. Det är skönt att inte ha ett mål med det skrivandet.

    Känner igen mig i mycket av det du skriver. Hoppas du snart mår bättre, jag har det ungefär som jag haft det i några dagar, varken sämre eller bättre. Segt med andra ord. Kram

    • Ja, vilken bra påminnelse! Att jag ju kan skriva utan att behöva ta beslut om slutmål… Så har jag nog inte riktigt tänkt att jag kan göra, men det är klart att det går. Varmt lycka till med ditt skrivande, oavsett vart det leder! Kanske blir detta året då du läser mycket mindre, men skriver mycket mer? Hoppas att det sega ger med sig och ger plats för friskt och hoppfullt! Kram.

  2. God fortsättning på det nya året Monica och hoppas du mår bättre! Trist att vara sjuk på nyårsafton! Du har en del att ta tag i! Ska bli spännande att följa. Jag är dålig på nyårslöften. Ska försöka att bättra mig!

    Gedigen lista i förra inlägget och jag hejar på att du får det du önskar för 2025. Tänk att det har gått ett kvarts sekel sedan det var milleniumskiftet. Ofattbart!! KRAMAR till Dig! Anna

    • Tack för omtanken. Anna! Vi var tre slagna hjältar som ansträngde oss för att åtminstone hålla oss uppe till tolvslaget… Det blev iallafall både oxfilé och hasselbackare, så det gick ingen direkt nöd på oss.

      Jag håller med om det där med tiden mellan 2000 och nu – hur är det möjligt att det gått 25 år?! Vi firade med våra fina vänner i Philadelphia – ett annat liv, en annan tid, men ändå känns det som ”härom året”. Jaja, så är det med tiden. Ta hand om dig och må 2025 strössla lycka på din stig. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *