Våra bokhyllor döljer sanna skatter, högt och lågt, klassiker och självhjälpsdravel om vartannat. Igår drog jag fram Lotta JansdottersSimple Sewing, patterns and how-to for 24 fresh and easy projects. Boken gavs ut 2007 och inhandlades av mig på bokrea då vi bodde i Orem. När jag bläddrar i boken idag inser jag att det var formspråket i kombination med det låga priset som ”lurade” mig att villhöva den.
Jag älskar den här boken och den har faktiskt fått många genombläddringar genom åren. Jag har dock inte klippt ut ett enda av mönstren eller sytt något av projekten. Anledningen är inte att urvalet är dåligt, nej då. Projekten är både enkla, förmodligen ganska snabbsydda och i flera fall rätt användbara. Förutom checkboksfodralet då, sådana använder bara de äldsta amerikanerna idag. Problemet är att jag egentligen mest är intresserad av Jansdotters snygga tygtryck och många av dem står att finna i boken.
För min del kan jag säga att jag har alldeles för många instruktionsböcker som bara fått funka som Pinterest. Jag har helt enkelt köpt dem på rea för en billig slant och varit övertygad om att jag skulle få användning för dem vid tillfälle, men sedan har de blivit stående där i hyllan och på sin höjd sett fina ut. Det är bibliotekens P och Q-böcker som jag ofta lånade hem för att njuta av. Rannsakar jag mig själv är det kanske några stickböcker och viss trädgårdslitteratur som faktiskt kommit till användning. Ja, och mina kalligrafiböcker som faktiskt är förhållandevis välanvända. Lotta Jansdotters bok åker återigen in i bokhyllan utan att få ha kommit till praktisk nytta. Jag är dock tacksam för alla goda minnen som den rörde upp och det är väl inte fy skam?
Denna fantastiska kakelugn sattes om 2016. Ett tag senare kritade jag fogarna och de senaste veckorna har jag äntligen tagit hand om luckorna. Det är ett skitigt och tråkigt jobb och egentligen finns det lite kvar att göra. Nu orkade jag dock inte mer och hur som helst ser det mycket bättre ut.
Jag har använt Häxans metallputs, Bistro putsmedel och hemgjord pasta av ättika och salt. Pastan funkar bäst, men luktar mycket fränt. Bistro är rätt okej, särskilt om man gjort grovjobbet med ättika och salt.
Nu kanske det är dags att krita kakelugnen i sovrummet så jag kan dölja flisan som gått till vänster om luckan i vardagsrumsugnen. Jag råkade nämligen tvätta bort kritan där av misstag.
Ps: Blekinge har varit förskonat från coronasmittan, men nu vet jag flera här i Karlskrona som är sjuka. Kanske jag själv också. Elände!
Äntligen! När Blomsterlandet hade 50% på alla sina fröer köpte jag på mig både grönsaker och ettåriga blommor. Grönsakerna åker i jorden lite i taget, men de flesta av blomfröerna ligger fortfarande i sina påsar. Idag fyllde jag den fina byttan med hål i botten med lecakulor, ett lager fiberduk (så jag kan återanvända lecakulorna sedan) och ett par påsar vanlig planteringsjord. Fröerna var blandade med perlit för att vara lättare att sprida ut, det är därför kartongen ser så stor ut. Det fanns inga instruktioner om att lägga någon jord över, så jag hoppas att jag inte saboterade något med mitt centimeterdjupa lager på toppen. Det är sällan bilderna på dessa fröpåsar stämmer överens med verkligheten, men den här gången blir det kanske annorlunda? Jag ser fram emot ett vajande blomsterhav vid verandatrappan.
Igår åkte maken på utflykt för att fylla på med lite varor som behövs till projektet Trädgårdslandet. Han var även vänlig nog att köpa en 70-literslåda som ska få bli min bokashijordfabrik och en ny spade. Jag är lite fixerad vid ”Bäst i Test”-resultat, så jag hoppas att Granngårdens dubbelskodda spade ska fungera bra trots att den inte har vunnit några priser. Vår Oremspade var kanonbra, men lite felkonstruerad. Det visste vi från början, så vi är nöjda med att vi ändå fick så många fina år tillsammans.
Nu har jag väl fått COVID-19 också… Alltså, vem vet? Jag har ingen feber, men hostar och har jätteont i huvudet, så jag utgår efter att det bästa för alla andra är att jag stannar där jag är. Blekinge har varit förskonat så här långt. Det är väldigt få som har varit sjuka. Just nu ligger en bekant till familjen på intensiven och hennes svägerska kom just hem från sjukhuset. Det är de första jag har hört talas om som blivit så sjuka här i trakterna.
Hälsoreligionerna sprider sig snabbt över jorden. I takt med att agnostiker och ateister blir fler och fler fylls det på med ivriga eller t.o.m. fanatiska veganer, LCHF:are, paleo-anhängare, ”jag äter inget fett eller socker men gärna bars och energidrycker”-polare, ”handlar bara närodlat, second hand, vegetariskt…”-personer, maratonlöpare och allt vad det är. Hälso- och klimatångesten är verklig och profeterna som förkunnar evangeliet finns snart en i varje gathörn. Ja, eller i alla fall överallt på Instagram och YouTube. Ångesten späs snabbt på i kommentarer på vad man bör göra och hur man bör leva, särskilt om man är en publik person. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på att jag är en av alla som frikostigt delat av mig av mina råd. Det tycker jag är helt okej. Här. Eller i ett samtal. Men som en kommentar i en virtuell tråd bör jag hålla tyst om ingen frågat om råd. Så härmed ber jag om ursäkt för alla gånger jag eventuellt klampat i klaveret och bidragit till att någon mått sämre.
Matsmart kom ut 2008 på Gullers förlag. Det är en reportagebok som låg i framkant inser jag när bläddrar i den och läser vissa av reportagen. Fantastiska bilder, välskriven text och tips som fortfarande håller. Tolv år är en kort tid och samtidigt en evighet. Se själv:
”Magnus Wikner är däremot tveksam till vilken omfattning e-handel kan få när det gäller mat. Kanske kan det fungera för basvaror och sådant man köper mer sällan och kan lagra. Men färskvaror?”
”’Det finns ungefär tusen mathantverkare i Sverige idag’, berättar hon* entusiastiskt. ’Men trenden förstärks nu i hela Europa. Och vårt mål för 2017 är tiotusen!”’ *Bodil Cornell
”Vi kan inte fortsätta konsumera som vi gör idag. Vi kan inte resa på det aningslösa sätt vi gör och vi kan förstås inte köra runt varor som vi gör. En mer human konsumtion är målet, och där kan bra matvaror vara en viktig pusselbit.”
Matsmart håller än och var en trevlig kompanjon under min sjukdag. Det här projektet är verkligen kul än så länge! Det känns hållbart och givande på alla sätt och vis.
För ett tag sedan reflekterade jag över hur dåligt mitt ledord integrerats under 2020. Jag kan inte alls säga att DISCIPLIN lyser. Det känns inte heller tryggt eller självklart, utan som ett sådant där projekt som bara kastas in utan ramar eller krav på utvärdering. Sådana projekt blir aldrig bra. De rinner oftast ut i sanden utan att nämnvärt bidra med något mätbart. (Skolvärlden är t.ex. full av sådana, tro mig.) Jag vet att vissa ledord inte lämnat så stora avtryck, men eftersom jag för några månader sedan var så övertygad om att detta verkligen var mitt 2020 i ett nötskal känner jag att jag vill satsa lite på att styra upp saker och ting. Är jag inte skyldig mitt ord det?
I går natt sov jag dåligt eftersom jag är lite krasslig. Det händer sannerligen inte ofta då jag är välsignad med en mycket god sömn. När jag låg där och stirrade i mörkret började bokhyllan vid sidan av sängen ta form. Jag tänkte lite på hur glad jag är över alla våra böcker och att vi borde sortera lite bättre och bygga hyllan i arbetsrummet som vi pratat om så länge, och tänk hur många härliga och spännande böcker vi har som jag aldrig ens tittat i. Ja, lite så gick tankarna. När jag sedan vaknade visste jag precis hur jag skulle komma igång med min DISCIPLIN.
Jag ska med stängda ögon dra ut en bok från en hylla om dagen tills det inte finns några hyllor kvar. Jag behöver inte läsa hela boken, men jag ska ge den minst en halvtimme och skriva några ord om den här i bloggen. Jag räknar till 22 hyllor, då dotterns rum lämnas i fred. Det innebär att jag har minst 11 timmars boknjutning under de närmaste tre veckorna att se fram emot. Kanske är jag påverkad av alla coronaunderhållningsinlägg som går runt på Facebook just nu. ”Lägg upp en bild om dagen utan kommentarer” om diverse olika ämnen. Här är det dock själva projektet som är viktigt och det blir meningslöst utan en kommentar.
Nu vet du hur jag hamnade här och det är dags för den första boken! Min entusiasm över detta projekt falnade minst sagt då det var denna bok som hamnade i min hand. Överraskning och vilseledning, Sovjetiska och ryska vilseledningsprinciper i krig och fred av Lars Ulfving. Den verkade aldrig ha öppnats och då detta ligger så långt från min intressesfär som tänkas kan antog jag att den är makens. Boken är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och gavs ut 2006. Mycket har hänt i världen sedan dess.
Besvikelsen lade sig snabbt då jag hade förberett boken för läsning. Efter att ha läst författarens förord var jag helt enkelt fast. Jag måste läsa den här boken! Med alla diskussioner runt ”fake news” kanske det här är en bok som är synnerligen aktuell?
”Överraskning kan emellertid uppnås även utan att avsiktligt förvränga eller undertrycka information, nämligen genom att helt enkelt demonstrera oväntad rörlighet, styrka, uthållighet eller kreativitet. I det senare fallet kan det hävdas att motståndaren lurar sig själv genom önsketänkande eller genom att hysa förutfattade meningar. Detta har redan antytts och kommer att utvecklas senare. Förutfattade meningar kan emellertid förstärkas genom motpartens vilseledande åtgärder. Vi kommer att särskilt behandla ett föga känt exempel från vårt eget närområde.
Det rör sig också om ett samspel mellan dem som vilseleder och den som vilseleds, nämligen att den vildseledde oftast är fången i sin egen föreställningsvärld och därför är lätt att vilseleda – men ibland är inte ens det nödvändigt….
För att inte hamna i en akademisk diskussion om ’hönan och ägget’ diskuteras här som exempel situationer där motparten blir lurad, oavsett om det sker genom avsiktlig vilseledning eller renodlad överraskning – eller om han rentav vilselett sig själv. Immanuel Kant har yttrat: ’Vi blir inte vilseledda – vi vilseleder oss själva.'”
Jag kan tala om att denna bok kanske inte blev en ögonöppnare, men den påminde mig om hur viktigt det är att jag verkligen försöker göra allt jag kan för att bilda mig en neutral uppfattning om vad som är vettigt och vad som faktiskt är sant. I dagens samhälle är det hart när omöjligt att fiska fram vem som talar sanning. I vår postmoderna kultur finns det dessutom många höga röster som ropar att det inte finns någon sanning och att min sanning inte är din. Det kanske är applicerbart på teorier och ord, men då man låter en önskad sanning styra verkligheten kan vi råka illa ut. ”Det kanske inte funkade så bra, men NÄSTA GÅNG kommer det att bli rätt.” Hur många gånger har vi inte hört det? Vi leds av personer som drivs av ideologiska övertygelser och som ibland bygger luftslott på fundament som inte ens finns. Jag säger inte att det är fel, bara att det är nödvändigt att vi förstår att det är så om vi ska kunna förhålla oss till de beslut som fattas på lokal, regional, nationell och internationell nivå och även när vi lyssnar och tar till oss de nyheter som presenteras från olika håll.
Helt oväntat får jag avsluta med att rekommendera Överraskning och vilseledning. Den är ingen mysrysare, utan en bok för vuxna människor som vågar utmana sina egna föreställningsvärldar. Jag ser redan fram emot dagens bok, som jag alltså kommer att redogöra för här imorgon.
Ps: Det här projektet tog för sig. Jag hade inte alls förväntat mig det här resultatet, kanske för att jag knappt läser ”riktiga” böcker sedan många år tillbaka. Det känns fantastiskt att jag har ro att läsa och inte bara behöver lyssna längre!
Jag behöver inte prestera vare sig egenhändigt komponerade recept, läckra bilder eller miljö- och kvalitetsansvar på den här bloggen-som-inte-handlar-om-mat. Däremot kan jag kosta på mig att dela ut smarriga recept som jag snubblar över. Dagens tips handlar om receptet på den knäckiga paj som min syster brukar bjuda på då vi samlas många i Bredavik. Idag använde jag mig av blåbär, men receptet är skrivet för rabarber. Jag bytte ut mjölet mot ett glutenfritt alternativ, vilket inte påverkade smaken alls.
Jag förstår att du blir mycket sugen på denna läckra dessert efter min imponerande reklamkampanj! Att fotot mest liknar krig i blåbärsskogen borde vara tillräckligt övertygande. Vi var fem personer som delade på sex portioner efter en rejäl måltid, men det var inte för att receptet var snålt tilltaget. Det var bara så gott! Vi åt pajen med vanlig snabbmarsansås, men en riktigt god vaniljglass hade inte heller varit dumt.
Ja, den frågan ställde han häromdagen, maken. Jag satt där med höjda ögonbryn och undrade förvånat över varifrån denna märkliga fråga kom. Tyckte han att antalet pelargoner börjat gått överstyr? Jag har 21 pelargonkrukor och inte är det väl något konstigt med det? Hyser jag allt för starka känslor till mina modersplantor? Jag ger ju gärna bort pelargonbebisar?! Senast häromdagen hittade en av förra årets sticklingar som härstammar från en av mammas mårbackapellisar ett nytt hem.
Makens fråga gav mig chans att inventera och inspektera hur det står till. Då jag talar om moderplantor är det personen jag fått blomman av som får ge namn. Jag har mammas Mårbacka, mammas äppelblom, mammas vita, Bagittas Mårbacka, Bagittas vita, Karumos vita, Lindas Ålsta Frida (zonalpelargon), Lindas Swanland (zonalpelargon rosenknopp), Lindas Bob Hall (stjärnpelargon), Evas hängpelargon och Mimmis Mårbacka. Du ser. Efter förra årets tuffa vinter var det med nöd och näppe jag fick pelargonerna att komma igen och de fick inte heller någon ultimat sommar. De flesta ser redan bättre ut i år än de gjorde efter en hel sommar av gullande! Ja, några av dem har inte börjat blomma än förstås, men flera är redan igång. Jag klagade lite på Bob Hall här i veckan, men som du ser på bilden har han tagit sig och är nu jättesöt. Hans pappa, själva moderplantan, är dock lite klenare och spretar lite på det fula sättet.
Jag tog inte så många skott i år, utan har låtit de flesta pelargonerna bli lite vildvuxna. Den jättestora Mårbackan som min syster tog hit (består av tre samplanterade) blev däremot toppad och fick många bebisar. Jag tog hand om tre av dem, varav två överlevde, resten tog syrran hem. Jag provade att rota en av varje i såjord, pelargonjord och vanlig blomjord. De två sista var det som klarade sig och den sista har tagit sig allra bäst. Jag kan konstatera att det är onödigt att krångla till det. Det har varit toppen att ha ett litet ”växthus” i gästskrubben. Det har definitivt gett dessa skönheter den omsorg de verkligen behövde. Ett gäng har nu fått flytta ut i verandan för att vänja sig vid lite större temperaturväxlingar och några står kvar här i arbetsrummets fönster där de ibland får lite frisk luft vid öppet fönster. De gör mig glad! Så är 21 stycken för många? Nej då. Eller vad tycker du?
Jag mår inte bra av vete och saknar för det mesta varken bröd eller pasta. Däremot kan jag bli oerhört sugen på mannagrynsgröt, comfort food no. 1 då jag och mina syskon växte upp. Vår mamma gjorde världens godaste gröt med smör, röd mjölk och lite socker, så den var inte något vi fick varje dag.
När min syster häromdagen tipsade om sidan @ekotipset på Instagram gick jag in trots min Insta-blockad (när jag tog bort appen från telefonen och slutade hänga där ”vann” jag mängder av tid och slapp ett jobbigt beroende). Jag kan konstatera att just denna sida innehöll mängder av användbart och intressant material. Lite för mycket eko-skrämsel för min smak, dock. Jag gillar inte när man bygger på människors hälsoångest.
Mycket visste jag redan om, men det var roligt med en visuell inspirationsboost! Hade det varit en bok hade jag markerat massor av sidor. Ett tips som jag aldrig hade hört (syrran som är Insta-junkie sa att det finns överallt där) var att rosta havregryn för att sedan mixa dem. Detta ger ett havremjöl som kan ersätta mannagryn för att göra en godare gröt. Skulle det verkligen funka? Jo då, det visade sig vara ett riktigt toppentips!
Havregryn rostas i 200°C i tio minuter, rör om då och då. Låt grynen svalna och mixa dem sedan till havremjöl.
”Mannahavregröt”
0,5 msk smör 0,75 dl havremjöl 2,5 dl röd mjölk en nypa salt
Smält smöret. Vispa i de andra ingredienserna och koka upp under omrörning. Fortsätt röra på låg temperatur i några minuter. Tillsätt lite socker efter smak. Ät gärna med mjölk och bär.
Min farmor var en hejare på att handarbeta och baka schackrutor och det luktade alltid gott och spännande av kaffe, vedeldad spis och god mat då vi kom hem till henne i Klackamåla. Jag träffade henne ganska ofta, men det känns som att jag inte fick möjlighet att sitta ner och prata med henne ordentligt förrän jag kom upp i vuxen ålder. Kanske var det för att mina härliga kusiner var mycket roligare att hänga med, kanske var det för att hon hade fullt upp med annat, jag vet inte riktigt. Vänner berättar om mor- och farföräldrar som satt in tusentals kronor till deras fonder, men min farmor gav kanske en femma i handen om man hade fyllt år. Det var alltid lika uppskattat och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tänkte att det var lite pengar.
När min mamma skulle berätta om farmor Nanna var det ordet ”förnöjsamhet” hon helst använde sig av. Trots det hårda liv som låg bakom farmor var hon alltid nöjd, glad och tacksam. Hon tyckte alltid att hennes barn och barnbarn var bäst i världen och hon var så stolt när det hade gått bra för dem. Hon hade passande nog det broderade ordspråket ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” uppsatt i hemmet.
Farmor Nanna Vega Florentia hade fem systrar och en bror, men brodern dog bara någon månad gammal. Storasyster Emerentia Sabina och farmor ringdes vid i princip varje dag har jag hört av far, men jag kanske måste dubbelkolla det med något av fars syskon. För ett tag sedan gick Sabinas dotter, fars kusin, bort. Hon hade inga efterkommande och hade bl.a. min mamma i testamentet. Detta innebar att jag och mina syskon fick ta över den andelen.
Jag uppskattar alltid handarbeten och valde att ta med mig broderiet på bilderna. Det är ju ett ordspråk som alltid funnits med mig och dessutom från farmors linje i familjeträdet. Broderiet var inramat, men tyvärr vattenskadat. Jag bestämde mig därför att ta det ur ramen, tvätta upp det och anpassa det till vårt hem. Det bidde kanske inte ”en tumme”, men det blev något annat än det jag tog med mig hem. Vattenskadan gick nämligen inte bort ens med alla husmorstips på internet, så jag klippte ut det som var oskadat. När det var gjort funderade jag på att färga broderiet för en monokrom och lite mer modern färgskala och kanske göra en kudde av det. Det landade istället i att jag fållade kanterna och har nu en miniversion som jag är väldigt förtjust i. Min syster påpekade att färgerna passar exakt till trycket av vårt hus som dottern gav oss i julklapp, så kanske hamnar detta mästerverk i hallen.
Slutligen vill jag bara visa baksidan. Min mamma lärde mig att det var lika viktigt hur det såg ut bak som fram och att slutfinishen är otroligt viktig. (Hur man pressar ett broderi är ett helt hantverk, och det sätt jag använder mig av vet jag att mammas väninna Vajlan hade lärt henne.) Det fascinerade mig lite att detta är kunskap som finns hos mig, att jag utan att tveka plockade fram en nål och stållinjal för att dra upp fållen och att det satt i fingrarna hur man klipper bort en del av hörnet och viker till ett snyggt hörn. Hur kan jag det, liksom? Broderat har jag inte gjort på eviga tider och att avsluta något på detta vis måste ligga många årtionden bort. Jag känner att jag har missat att lära våra barn så mycket. Yngsta dottern visste nämligen inte ens vad ”fålla” betyder. Hm… Jag får ta igen det någon annan dag och får i ”Hemmets lycka är förnöjsamhet”-anda vara nöjd med att hon kan virka.
