15 maj

Kakelugnens långsamma revansch.

Före:

Mellan:

Efter:

Denna fantastiska kakelugn sattes om 2016. Ett tag senare kritade jag fogarna och de senaste veckorna har jag äntligen tagit hand om luckorna. Det är ett skitigt och tråkigt jobb och egentligen finns det lite kvar att göra. Nu orkade jag dock inte mer och hur som helst ser det mycket bättre ut.

Jag har använt Häxans metallputs, Bistro putsmedel och hemgjord pasta av ättika och salt. Pastan funkar bäst, men luktar mycket fränt. Bistro är rätt okej, särskilt om man gjort grovjobbet med ättika och salt.

Nu kanske det är dags att krita kakelugnen i sovrummet så jag kan dölja flisan som gått till vänster om luckan i vardagsrumsugnen. Jag råkade nämligen tvätta bort kritan där av misstag.

Ps: Blekinge har varit förskonat från coronasmittan, men nu vet jag flera här i Karlskrona som är sjuka. Kanske jag själv också. Elände!

Före (i sovrummet):

Efter (i vardagsrummet):

2 thoughts on “Kakelugnens långsamma revansch.

  1. Du är så flitig! Du har verkligen alla de där gammaldags edens som jag känner har gått mig förbi för att jag är en stadstjej. Jag kan inte sticka strumpor, dödar alla växter, jag orkar inte räkna upp allt. Du har verkligen lagt energi på att förvalta den kunskapen och det är vackert att se.

    Sen var du dagens asgarv på FB idag. Du är visst the neck that turns the head.

    Hoppas inte du har Corona, eller att du har det i en dag och sen är immun.

    • Vad gulligt av dig! Egentligen var det inte alltid så roligt att vara ”bushabarn” och jag förstår att yngsta dottern har tyckt att det har varit jobbigt att behöva åka buss i 45 minuter för att komma in till stan under de här åren. Den där kunskapen som kom lite på köpet där ”på landet” uppskattar jag dock. Numera känner jag också att jag har ett ansvar att föra viss kunskap vidare, även sådant som jag inte kan, men känner till och försöker lära mig. Om alla blir sittandes med scrolltummen fäst vid smarta telefoner vet jag inte vad som händer i långa loppet. Vissa av barnen och ungdomarna som absolut inte passar inlåsta mellan skolans fyra väggar skulle må bra av att lära sig lägga stenmurar och flå en höna. Någonstans tror jag att vi kanske hamnar där igen så småningom.

      Jag läser aldrig makens Fejsbuck på förekommen anledning, men den här gången taggade eländet mig och jag kände mig nödd och tvungen. Jag är glad att mitt inhopp kunde roa någon, hehe.

      Och vad gäller Corona känner jag mig ännu lite piggare idag och hoppas också på det sistnämnda.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.