05 okt

Klok som en bok?

Hej lilla jag! 48 år på jorden… Jag inser att jag inte längre är så ung. Nostalgin tar ofta över, men jag vägrar låta den göra skada. Det som jag tror hände för tre år sedan hände troligen för sju år sedan, förra veckan var kanske förra månaden och tidens gång visar sig numera i både kropp och sinne.

Jag tar bättre hand om min kropp än jag någonsin gjorde som ung och jag vägrar behandla kroppen med samma förakt som jag gjorde från högstadieåldern tills jag var närmare 40. Glädje, grundtrygghet, mental styrka, hopp, tillförsikt, mod… Jag vill fylla mitt liv med allt som är vackert, inte bara med plikt och måsten.

En god vän som är väldigt bra samtalspartner då hon ser på livet så annorlunda än jag själv säger ofta att plikt och måsten ger stabilitet till livet. Jag kan hålla med henne rent teoretiskt, men låter man detta ta upp hela livet är det lätt att man lever sitt liv inför något slags Instagramkamera 24/7. Det finns inget utrymme för misstag, vare sig de är medvetna eller rena olyckor. Jag är glad för att min offerkofta och min martyrkrona ligger uppbrända någonstans där peppar’n växer.

Idag firar jag livet! Du får gärna göra det tillsammans med mig. Peace.

Ps: Det var jobbigt att Far inte ringde från kusinens potatisskörd några dagar för tidigt och att det inte fanns ett enda födelsedagskort i brevlådan, varken från mamma eller någon annan. Vissa saker måste man bara vänja sig vid.

04 okt

I tacksamhet.

Det är en ynnest att få börja dagen med den här utsikten. När jag flyttade från Orem tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna hitta ett hem med samma närhet till naturens växlingar. Bergen var ”mina” och jag älskade att varje morgon stiga upp och titta ut genom balkongfönstret för att möta den nya dagen. Oavsett årstid och väder kände jag mig hemma, något som jag aldrig ens hade kunnat drömma om då vi flyttade dit. Jag saknar bergen, det ska jag inte sticka under stol med, men jag vill inte ha dem istället för det jag har här.

”Same, same, but different”. Samma färger, samma sol som ger värme till bilderna. Olika vatten, olika kulisser, samma känsla. Som sagt. Jag saknar, men inte med värk i bröstet. Jag hoppas att snart få komma tillbaka och hälsa på, men var sak har sin tid. Just nu njuter jag av den svenska hösten. Jag var rädd att vi inte skulle få några riktiga höstfärger efter den långa torkan som tog kål på viss vegetation och som fick löv att falla redan i juli. Jag behövde inte vara orolig. Det skiftar så vackert här runt omkring mig och det verkar som att naturen har bättre läkkött än man (=jag) kan tro.

Den översta bilden är tagen från det här fönstret. Mitt arbetsrum gör mig glad varje dag. Imorgon kommer äldsta dottern hem för en snabbvisit. Vi ska fira hennes 20-årsdag lite sådär lagom i efterskott och vi är så glada över att hon nu har en ”egen”, ordentlig sovplats. Gästsängen är mycket skön enligt lillasyster som sov där i flera nätter då den precis hade kommit på plats. Den duger även bra som läshörna, sova middag-soffa och lite allt möjligt. Tänk att detta lilla rum blivit ett fullt fungerande arbetsrum, musikrum och gästrum! Det är klart att det hade varit trevligt med tre olika rum vid vissa tillfällen, men jag är ändå otroligt nöjd med den här lösningen. Sådär, ja. Inget direkt vettigt att säga, mer än att det känns fint att vara tacksam. Så glad jag är över årets NU som fått mig att söka denna känsla mer ofta. Peace.

03 okt

Framsteg.


Vårt hus för precis ett år sedan. Snart drar renoveringen av själva verandan igång. Tänk vad mycket som har hänt sedan detta foto togs!

Idag fick jag påminna mig om hur viktigt det är att då och då se tillbaka på vad som har förändrats ”sedan sist”. Sist kan till exempel vara en viss tidsrymd, en utbildning, en upplevelse, ett beslut, en livshändelse eller ett nedskrivet mål. Jag har jobbat hårt på att lära mig släppa sådant som redan har hänt och som jag ändå inte kan göra något åt, men  i den processen förlorade jag också de vinster man kan göra genom att ge sig själv lite ryggdunk om något blivit bra i en sådan utvecklingsprocess.

Vi bor nu i ett riktigt drömhem. Inte något som var min eller makens dröm, men som har blivit det. Jag älskar numera Sturkö, inte bara som mitt sommarparadis, utan på riktigt som mitt hem. Fortfarande håller jag inte med om ”inget ont som inte har något gott med sig”, men man kan sannerligen hitta nya och oväntade vägar in i något fint genom snart sagt varje upplevelse man har i livet.

02 okt

Gröna fingrar och bondedrömmar.

När vi hade haft torka i nästan fyra månader på raken bestämde jag mig för att lägga ner mitt känslomässiga engagemang i trädgårdslandet. Jag gav inte upp själva bonderiet, men jag åkte med familjen till Tyskland i två veckor och brydde mig inte om att be någon vattna eller kolla till något alls. Krukväxterna körde jag in på kollo till min systers fantastiskt fina stadshusinnergård, så dem var jag inte orolig över. Det var skönt att släppa taget lite. Jag fick tänka på Gandhis citat ”Vägen är målet.” Alltså, jag kunde släppa förväntningarna på dignande tomatplantor, mängder av stora, söta lökar och perfekta morötter. Jag kunde se hur bra jag hade mått av att tillbringa alla dessa timmar i trädgården. Det var verkligen terapi för mig!

Förra veckan bestämde jag mig för att skörda det som fanns kvar i jorden. Det blev lite lök, några rätt fina kålrötter (plantorna drabbades ju av kålfjärilslarver, men tydligen hjälpte behandlingen jag gav dem för att sedan låta dem sköta sig själva), många höstmorötter, några av potatisarna som låg kvar i potatislandet och trots att rådjuren käkade av mangolden för ett tag sedan tog den sig bra och vi har kunnat skörda flera omgångar. Skördedagen firades med en delikat vegetarisk måltid bestående av rotmos med brynt smör, ugnsstekta rödbetsklyftor med fetaost och balsamico samt gräddstuvad mangold. Just då kände jag mig faktiskt mycket nöjd och familjemedlemmarna verkade smaska i sig maten med lika stor glädje som jag!

Det har till och med växt upp några fler kronärtskockor efter augustiskörden! Idag skördade jag också några jordärtskocksknölar. Bara för att smaka lite, jag hoppas på en rejälare skörd nästa år.

Jorden är inte på långa vägar så näringsrik som den ska vara. Jag har fyllt på med nässlor, återbördat blast och rens i de land jag har skördat och rensat och redan innan jag sådde i våras hade jag vänt ner hönsgödsel och halm. Jag ger inte upp. Jag vet att det kommer att bli bra om jag bara ger det tid! Under en fin Ölandsresa med syskonen i somras investerade jag i Trädgårdsboken om jord då vi var på Capellagården. Att läsa en bok hjälper ju inte den stackars jorden, men då jag bygger upp min kunskapsbas kan jag göra rätt(are) val medan jag fortsätter mina trädgårdsäventyr. Jag har kämpat på med en kompost till exempel, men jag kanske skulle ha vattnat den under sommaren? När jag sätter spaden i den känns det ändå väldigt näringsrikt och jorden som ligger i botten ser ut som rena dundermedicinen.

Blomsterlandet längs stenmuren längst ner i trädgården tog sig rejält så fort det började regna. Idag grävde jag upp dahliaknölarna. De har blivit dubbelt så många, minst! Dessvärre har det inte alls gått lika bra för gladioluslökarna… Jag har bara ett fåtal kvar. Far satte dem till min lillebrors bröllop för några år sedan och jag hade gärna fortsatt vårda dem! Får se om det blir ett bättre gladiolusår 2019!

Igår sprang jag inom Blomsterlandet då jag behövde några småkrukor till min elefantöras ”bebisar”. Ett par utsädesvitlökar slank med i korgen. Jag ser det nämligen inte som troligt att vi får en lika lökfientlig sommar nästa år som i år. Jag har hållit koll efter lerkrukor överallt (loppis, second hand osv) sedan i våras, men tror du inte att när jag precis hade köpt de här tre så hittade jag ett gäng övergivna krukor vid återvinningsstationen! Surt, men inget att hänga läpp över. Varje tillskott är välkommet.

Slutligen måste jag nämna mammas novemberkaktus och lillasyster palettblad. Båda har tydligen mått mycket bra av att stå ute på trappan under sommaren! Än så länge har kaktusen inte tappat några knoppar, bara fått fler och fler. Palettbladet har jag toppat två gånger. Alla sticklingar som kommer från moderplantan ser olika ut. Så spännande! Jag älskar både de lite buckliga bladen och färgen på bladen. Kanske sätter jag en ny stickling i en av de återvinningsstationsfyndade lerkrukorna?