När vi hade haft torka i nästan fyra månader på raken bestämde jag mig för att lägga ner mitt känslomässiga engagemang i trädgårdslandet. Jag gav inte upp själva bonderiet, men jag åkte med familjen till Tyskland i två veckor och brydde mig inte om att be någon vattna eller kolla till något alls. Krukväxterna körde jag in på kollo till min systers fantastiskt fina stadshusinnergård, så dem var jag inte orolig över. Det var skönt att släppa taget lite. Jag fick tänka på Gandhis citat ”Vägen är målet.” Alltså, jag kunde släppa förväntningarna på dignande tomatplantor, mängder av stora, söta lökar och perfekta morötter. Jag kunde se hur bra jag hade mått av att tillbringa alla dessa timmar i trädgården. Det var verkligen terapi för mig!

Förra veckan bestämde jag mig för att skörda det som fanns kvar i jorden. Det blev lite lök, några rätt fina kålrötter (plantorna drabbades ju av kålfjärilslarver, men tydligen hjälpte behandlingen jag gav dem för att sedan låta dem sköta sig själva), många höstmorötter, några av potatisarna som låg kvar i potatislandet och trots att rådjuren käkade av mangolden för ett tag sedan tog den sig bra och vi har kunnat skörda flera omgångar. Skördedagen firades med en delikat vegetarisk måltid bestående av rotmos med brynt smör, ugnsstekta rödbetsklyftor med fetaost och balsamico samt gräddstuvad mangold. Just då kände jag mig faktiskt mycket nöjd och familjemedlemmarna verkade smaska i sig maten med lika stor glädje som jag!

Det har till och med växt upp några fler kronärtskockor efter augustiskörden! Idag skördade jag också några jordärtskocksknölar. Bara för att smaka lite, jag hoppas på en rejälare skörd nästa år.

Jorden är inte på långa vägar så näringsrik som den ska vara. Jag har fyllt på med nässlor, återbördat blast och rens i de land jag har skördat och rensat och redan innan jag sådde i våras hade jag vänt ner hönsgödsel och halm. Jag ger inte upp. Jag vet att det kommer att bli bra om jag bara ger det tid! Under en fin Ölandsresa med syskonen i somras investerade jag i Trädgårdsboken om jord då vi var på Capellagården. Att läsa en bok hjälper ju inte den stackars jorden, men då jag bygger upp min kunskapsbas kan jag göra rätt(are) val medan jag fortsätter mina trädgårdsäventyr. Jag har kämpat på med en kompost till exempel, men jag kanske skulle ha vattnat den under sommaren? När jag sätter spaden i den känns det ändå väldigt näringsrikt och jorden som ligger i botten ser ut som rena dundermedicinen.

Blomsterlandet längs stenmuren längst ner i trädgården tog sig rejält så fort det började regna. Idag grävde jag upp dahliaknölarna. De har blivit dubbelt så många, minst! Dessvärre har det inte alls gått lika bra för gladioluslökarna… Jag har bara ett fåtal kvar. Far satte dem till min lillebrors bröllop för några år sedan och jag hade gärna fortsatt vårda dem! Får se om det blir ett bättre gladiolusår 2019!

Igår sprang jag inom Blomsterlandet då jag behövde några småkrukor till min elefantöras ”bebisar”. Ett par utsädesvitlökar slank med i korgen. Jag ser det nämligen inte som troligt att vi får en lika lökfientlig sommar nästa år som i år. Jag har hållit koll efter lerkrukor överallt (loppis, second hand osv) sedan i våras, men tror du inte att när jag precis hade köpt de här tre så hittade jag ett gäng övergivna krukor vid återvinningsstationen! Surt, men inget att hänga läpp över. Varje tillskott är välkommet.

Slutligen måste jag nämna mammas novemberkaktus och lillasyster palettblad. Båda har tydligen mått mycket bra av att stå ute på trappan under sommaren! Än så länge har kaktusen inte tappat några knoppar, bara fått fler och fler. Palettbladet har jag toppat två gånger. Alla sticklingar som kommer från moderplantan ser olika ut. Så spännande! Jag älskar både de lite buckliga bladen och färgen på bladen. Kanske sätter jag en ny stickling i en av de återvinningsstationsfyndade lerkrukorna?