Hej lilla jag! 48 år på jorden… Jag inser att jag inte längre är så ung. Nostalgin tar ofta över, men jag vägrar låta den göra skada. Det som jag tror hände för tre år sedan hände troligen för sju år sedan, förra veckan var kanske förra månaden och tidens gång visar sig numera i både kropp och sinne.

Jag tar bättre hand om min kropp än jag någonsin gjorde som ung och jag vägrar behandla kroppen med samma förakt som jag gjorde från högstadieåldern tills jag var närmare 40. Glädje, grundtrygghet, mental styrka, hopp, tillförsikt, mod… Jag vill fylla mitt liv med allt som är vackert, inte bara med plikt och måsten.

En god vän som är väldigt bra samtalspartner då hon ser på livet så annorlunda än jag själv säger ofta att plikt och måsten ger stabilitet till livet. Jag kan hålla med henne rent teoretiskt, men låter man detta ta upp hela livet är det lätt att man lever sitt liv inför något slags Instagramkamera 24/7. Det finns inget utrymme för misstag, vare sig de är medvetna eller rena olyckor. Jag är glad för att min offerkofta och min martyrkrona ligger uppbrända någonstans där peppar’n växer.

Idag firar jag livet! Du får gärna göra det tillsammans med mig. Peace.

Ps: Det var jobbigt att Far inte ringde från kusinens potatisskörd några dagar för tidigt och att det inte fanns ett enda födelsedagskort i brevlådan, varken från mamma eller någon annan. Vissa saker måste man bara vänja sig vid.