Här är min bas, mitt favoritställe. Inte just Sturkö i sig kanske, men vårt skrutthus med den fantastiska tomten och havet och utsikten och Kvarnen och dasset och landet och surkörsbären och… Jag är både glad och tacksam över att få vara här!
Salt Lake City – Chicago – Köpenhamn – Karlskrona. Ett dygn tog det på ett ungefär för oss att ta oss från hem till hem. Det är härligt att slippa hettan i Orem, fast vi får väl se hur länge regnet charmar…
Mina syskon hade förberett städandet på Sturkö, så idag var det dags för finlir. Vi dammsög, slängde ut alla madrasser och sängkläder för att vädra dem ordentligt, dammade, putsade, letade och bar grejer. Nu blir det lätt att flytta in på måndag.
12 juni 2012. För precis ett år sedan såg det ut så här i det som då var hemma. Den slitna och fula trappan hade precis fått sin uppfräschning lagom till första visningen av huset. Det är så mycket som har ändrats där i Segeltorp sedan denna bild togs. På ett sätt är jag väldigt tacksam över att inte bo där längre. Jag tror att det hade gjort för ont.
12 juni 2013. Här och nu. En bomullsliknande växt som flaxar omkring och ställer till med elände för fler än maken. Näsor rinner och ögon kliar, men det blir väl bättre för de stackars allergiska också.
Vi har haft över 35° varmt här i några dagar och jag längtar till Sverige. Synd att jag inte kan ta med mig trädgårdslandet och fruktträden…
Här har du årets alla allsångsartister. Jag vet inte, jag… Vilket program tror du blir bäst? Program nummer sex, kanske? Det har mest att göra med makens julskiva med ”världsgruppen” Trio me’ Bumba. Dessa gossar gör mig glad, helt enkelt. Jag undrar hur många gånger de här sjungit Man ska leva för varandra för publik?
För övrigt är det så viktigt med musik på alla sätt och vis. Jag har tjatat mycket om hur arg jag blir när t o m utbildad förskolepersonal sjunger med basröster och låter barnen sjunga med i tonarter som förstör för dem! Barn ska sjunga ljust, just där deras tonläge ligger. I min musikutbildning påtalades detta gång på gång. Konsekvenserna av att göra det bekvämt för sig som vuxen kan du läsa om i denna läsvärda artikel.
Program 1:
Zara Larsson, Passenger, Carola, Eric Ericssons kammarkör.
Program 2:
Oskar Linnros, Amanda Jenssen, Lisa Nilsson, YOHIO, Per Andersson, Kjerstin Dellert, Peter Jezewski.
Program 3:
Håkan Hellström, Louise Hoffsten, Anton Ewald, Lill Lindfors, Skansens Ukuleleorkester.
Program 4:
Miriam Bryant, Rikard Wolff, Danny Saucedo, Arvingarna.
Program 5:
Stiftelsen, Magnus Uggla, B.U.S!, Robin Stjernberg, Rolandz, Brynof & Ljung, Nic Schröder.
Program 6:
The Sounds, Kalle Moreaus, Sean Banan, Jonas Gardell, Lisa Miskovsky, Trio me’ Bumba.
Program 7:
Petter, Petra Marklund, Sofia Jannok, Lill-Babs.
Program 8:
Mando Diao, Kim Cesarion, Flying Bach, Edda Magnason.
Jag har blivit faster igen. Glädjen bubblar i mig när jag ser bilder på det nya livet, en liten som ska kallas ett namn som får mig att le och att tänka på en människa som jag aldrig har träffat, men som ändå har gett mig mycket. Jag kommer att tänka på en påhittad figur, en med massor av skinn på näsan och känslor åt alla håll och kanter. Den nya bebisen blir också namne till en radiopratare som har underhållit mig och många andra under många timmar. Det är fint namn, ett varmt namn och ett namn med mycket glädje.
Idag gav jag ett smycke som betytt mycket för mig till en vän som behöver det mer än jag. Hon fick min fågelbur, den som har påmint mig om att aldrig låta mig stängas in eller tystas. Jag tror att jag kan komma ihåg det utan att hålla fast vid mitt halsband i fortsättningen.
Här får du Salem al Fakir. Sonja och Shirley kan de också. För att inte tala om Lars Winnerbäck. Störst av allt är kärleken.
Jag kommer aldrig att glömma prinsessan Madeleines bröllopsdag. Den delar hon nämligen med min fine fars födelsedag. Grattis Far! Vilken karl, en så’n tur man har’en… På fredag ska du få en kram.
Idag var vi på en riktig (amerikansk) hajk. Vi tog oss till Timanogos Cave med en liten fördröjning – det var nämligen en massa människor ute och sprang då det var Utah Valley Marathon. Vi åkte åt motsatt håll än de sista eftersläntarna. Oj, vad trötta de såg ut… Jag tänkte på min duktiga syster som timmarna innan hade cyklat tio mil i Tjejvättern. Heja hon!
Hur som helst var det tur att jag hade sett de där marathondeltagarna. Hajken upp till grottorna vi skulle besöka var inte snäll mot mina leder. Japp. Jag har fortfarande ont fast det har gått fem dagar. Nu hoppas jag att det klingar av tills på måndag, för annars får jag kanske fixa det innan Sverigeresan. Stackars alla med utslitna leder! (Ja, nu vet jag i alla fall vad jag har att vänta. Hela släktens kvinnor lider av svullna och utslitna leder.)
På vägen till grottorna åkte vi en ”Scenic Drive” som gjorde alla utom chauffören åksjuka. Vackert var det i alla fall. Det kändes lite som att vi var uppe i Alperna! Vi tittade efter Robert Redford då vi åkte förbi Sundance, men han var väl inte ute och gick just då.
Jag tycker att det är otroligt fascinerande att man kan se naturens framfart! Vi befinner oss i naturhistoria av bästa sort! Visst är det häftigt att se sten som tryckts upp av naturens krafter? Just här går en aktiv förkastningsspricka. Berget höjs hela tiden medan dalen sänks. Här hittar du en karta med uppdaterad information om vårt område. (Som du ser har det jordbävats lite i närheten de senaste dagarna. På kartan syns en stor sjö. Klicka på den mindre sjön nedanför så ser du vårt område. Vi bor i Orem.)
Precis här går förkastningssprickan. Det är det platta som är ”Happy Valley”, alltså dalen, och berget till höger som hela tiden trycks uppåt.
Men alltså, visst är det vackert?
Här kommer ett gäng bilder med stalaktiter, stalagmiter, heliktiter, grottbacon, draperier och annat fantastiskt. Tyvärr kan du inte få den fantastiska grottdoften genom bloggen. Ah! Underbart.
Vi fick också uppleva totalt mörker då vår guide släckte ner allt. Det blev becksvart. Ögonen fick fnatt och började se saker som inte fanns. Total avsaknad av ljus! Läskigt, men faktiskt vackert också. Jag hoppas att du får uppleva det någon gång. För övrigt kan jag rekommendera den här turen. Särskilt för folk som inte har riktigt ont i lederna.
Idag har jag tänkt på dig extra mycket. Men du finns hos mig. Hela tiden. Och jag saknar dig.
Sveriges nationaldag, namnsdag, blommor, tomtebloss, strulande bevattningssystem och sisådär. Jag är trött på sjuka, men har funkat okej i ett par dagar. Ont i lederna. Aj! Men nu är det slutklagat och jag har inte en sekund över att skriva några långa utläggningar här. Som vanligt finns det för få timmar på dygnen fram till avresedag, men det ordnar sig väl med det. Ha det bra, du. Jag ska försöka så gott jag kan.
