När orden inte räcker till.
Hur definierar man ordet vän? Kanske som Hans Rosenfeldt? ”En vän är en som får en att må lite bättre när man lämnar den än när man kom.” I ordboken förklarar man vän som ”person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit”.
I Facebookflödet har jag flera gånger de senaste månaderna läst kommentarer som ”nu vet jag vilka mina riktiga vänner är”, ”jag trodde jag visste vilka som var mina vänner” och ”det är sällsynt med riktiga vänner”. Jag har tänkt att jag har tyckt synd om dessa kvinnor (ytterst få män skriver liknande kommentarer, vad nu det betyder) och också talat om att jag bara väntar mig att mina vänner ska finnas där för mig om jag skulle behöva dem. Så funkar ju jag. Gör inte du det?
Sedan vi flyttade hem från USA förra gången för tolv år sedan är det en vän som har varit lite närmare mig än andra. Med henne har jag delat himmel och helvete. Vi har skrattat och gråtit tillsammans och förfärats över än det ena och än det andra. Vi har varit väldigt omaka, men det vi har haft gemensamt är att vi båda varit väldigt raka och rättframma och jag tror att det är det som gjorde att vi blev så nära vänner. Vi har haft barn i samma åldrar och vi har delat tankar runt recept, graviditetsnojor, barnsjukdomar, inredning, fynd, andlighet, ledarskap och knäppa/fantastiska makar. Vi har diskuterat utseende och märkesvaror. (Där var vi väldigt olika, jag med mitt rufshår, tjockkroppen och Adidasbyxorna och V med sin modellkropp och en stor kärlek för amerikanska märkesoutlets och höga klackar.) Det viktiga var att vi båda kände oss helt naturliga med den andra. Det spelade liksom ingen roll om man tog emot den andra med maskara under ögonen och tvätthögar innanför dörren – det viktiga var att vi visste var vi hade varandra.
I går somnade min fina, fina vän in efter att ha fått tillbaka den sjukdom som vi trodde hon hade vunnit över. Jag har känt mig så hjälplös och ledsen. Jag vet att hon har det bättre nu än de senaste veckorna, men hon finns ju inte HÄR (eller där hemma). Hon svarar inte på mina SMS, hon muntrar inte upp mig med sin galghumor, hon tipsar inte om de bästa dealarna. Hennes underbara familj finns kvar, och det jag kan göra nu är inte mycket då jag befinner mig på fel sida Atlanten. 🙁
Mitt i allt elände är jag så tacksam över att jag hann träffa min vän i några timmar då jag var hemma i Sverige på överraskningsresan. Vi grät och kramades i två minuter och sedan bestämde vi oss för att inte ödsla tid på att gråta, utan vi pratade och pratade och pratade i stället.
Idag finns det en ny ängel i himlen. Hennes femåring har kommit på att om man blåser i en visselpipa så kan nog mamma höra det i himlen. Jag tror att jag ska testa det. Att blåsa i visselpipan, alltså. Att tänka att det funkar gör att hon inte känns så långt borta.
“I’d rather be a could-be if I cannot be an are;
because a could-be is a maybe who is reaching for a star.
I’d rather be a has-been than a might-have-been, by far;
for a might have-been has never been, but a has was once an are.” – Milton Berle
V – du vet att jag älskar dig. Tills vi möts igen…
