Funderingar – Sida 51

01 feb

… gör mig glad!

Sena timmar, terapeutiska samtal och somligt som hänt och inte hänt under mitt senaste år på jorden har fått tankarna att snurra fram och tillbaka med rasande fart medan fötterna står stadigare på jorden än någonsin.

Jag kom hem tidigare idag och var trött men lycklig. En singelpappa med sin lille son på långtidsparkeringen Benstocken utanför Arlanda fick mitt hjärta att gråta lite. Relationer är komplicerade på mer än ett sätt, men tänk att när man plockar av alla måsten och borden är det bara ett fåtal saker som verkligen betyder något. Kärlek och hälsa är det jag tar till mig och lyfter till er. Att känna samhörighet och tacksamhet istället för bitterhet och avundsjuka. Att stanna i stunden och njuta av en snöflinga istället för att förbanna kylan. Att lyssna på vacker musik istället för att bråka med sina uppgivna tankar. Att vakna pigg och ivrig att möta den nya dagen istället för att gå omkring i ständigt mörker.

Att få så mycket kärlek som jag får från min lilla och stora familj är inte alla förunnat. Idag skickar jag en kram till dig som känner dig övergiven, ledsen, ensam, förvirrad, arg eller kanske bara irriterad. Det finns inte alltid en förklaring till allt som händer, men jag tror verkligen på uttrycket ”What doesn’t kill you makes you stronger”.

Laleh.
Gretchen Rubin.
Buena Vista.
Duktig syster.
Varma bad.
Människor som inte ger upp.

24 jan

Vaccin, medicin och hälsa.

Ännu en fråga som måste lyftas, speciellt här i Sverige. Våra döttrar kommer inte att bli vaccinerade med Gardasil eller Cervarix. Dessa vaccin ger antikroppar mot fyra av de ca hundra sexuellt överförbara virus som kan ge upphov till cancer. Vaccinet skyddar inte om man redan utsatts för något av dessa fyra virus. Dessa vaccin skyddar inte heller mot veneriska sjukdomar (STI), varken de som orsakas av virus eller bakterier (naturligtvis), vilket jag har förstått att framförallt många unga kvinnor tror. Bästa skyddet är att inte ha sex, men om det inte är aktuellt så är det kondom som gäller. (Det verkar som att både ungdomar och äldre numera verkar tro att graviditet är det enda kondomer skyddar mot, men har man en ny sexpartner eller om man är ”ombytlig” borde kondomen vara obligatorisk.)

Smittas man av något av de fyra virus vaccinet skyddar mot blir man inte alltid sjuk. Om man får infektionen läker den ofta ut av sig själv, men om man drabbas av cellförändringar upptäcks dessa vid prover man tar vid sina årliga gyn-undersökningar. Boka tid hos din gynekolog om du har skjutit på det! Se bara till att inte bli övertalad till att ta dessa vaccin.

Vi har bekanta vars barnbarn drabbades av narkolepsi efter att ha vaccinerats mot svininfluensa. Läskigt! Nu är detta inget ”anti-vilketsomhelstvaccin”-inlägg. Jag vill bara lyfta det faktum att bakom de stora medicinföretagen ligger massor av miljoner, en intensiv lobbyverksamhet och många gånger en skrämselpropaganda som du och jag tar till oss. Detta gäller ett stort antal mediciner. Många överviktiga äter medicin mot för högt kolesterol, för högt blodtryck, insulinintolerans, hjärtproblem och allt vad det är. Dessa mediciner ger många gånger svåra biverkningar och kostar väldigt mycket pengar. Hur mycket bättre hade det inte varit att både göra sig av med övervikten och dess bieffekter så man inte heller behöver medicinera? Jag vet att denna fråga är otroligt känslig och vill inte trampa någon på tårna. Det är inte lätt att gå ner i vikt i vårt samhälle. Fråga mig! För de allra flesta krävs stor beslutsamhet och mycket ork att stå emot all skräpmat, särskilt om man gillar snabba kolhydrater, gärna i kombination med fett, och inte gillar att röra på sig.

Jahaja, det här inlägget blev inte speciellt upplyftande… Jag hoppas i alla fall att någon har fått upp ögonen för en fråga som känns viktig för mig.

Är det någon som tar detta inlägg på allvar när jag visar vad jag bjöd min familj på i går kväll? Man kan ju tro att jag är en s k feeder… Vill ni läsa något mer upplyftande tycker jag att ni ska kika in här. Jag tror att jag har tipsat förut… Den här killen har testat sin kropp på riktigt. Nu är jag inte riktigt sugen på att göra samma resa som han har gjort, men det är väldigt spännande att följa hans framsteg!

23 jan

Lite arg…

Jag läste denna artikel efter att ha hittat den hos Evelina och blev så arg, så arg. Jag är tämligen övertygad om att svaret på varför de svenska barnen läser sämre och sämre inte är att färre barn går i förskola. Nog för att det finns finfina förskolor, men min äldsta son gick inte en dag i förskola och läser bäst av alla i familjen, både på svenska och engelska. Jag och maken läste massor för barnen då de var små, vi sjöng och rimmade och hade oss, och jag har svårt att tänka mig att deras språk skulle ha utvecklats bättre i en förskolegrupp med andra barn som skulle ta tid och plats. Själv var jag äldst i syskonskaran och började först skolan som sexåring. Då kunde jag redan både läsa och skriva tack vare ett par ytterst kompetenta föräldrar som tillhandahöll kärlek, böcker, garn, pennor och allt vad det nu var som gynnade min inlärning.

Jag är väldigt intresserad av att få reda på vad de svaga läsarna i rapporten har gemensamt förutom att en av fem inte har gått i förskolan. Hur ser det till exempel ut med föräldrarnas språkkunskaper? (Om man inte har svenska som hemspråk, men har föräldrar som läser, skriver och rimmar på detta hemspråk är jag säker på att man snabbt fångar svenskan när man väl börjar i skolan även om man inte gått i förskolan, men om det inte är så?) Man får väl inte tala om klass i dagens Sverige, men finns svaret i vilken utbildning föräldrarna har? Är för tidigt födda barn eller barn som fötts under dramatiska omständigheter överrepresenterade? (Intressant fråga tycker jag då man räddar för tidigt födda barn tidigare och tidigare.) Ja, ni ser. Anledningen till det dåliga språket kanske helt enkelt ligger i att förskolegrupperna blir större och större och att det är av andra barn man får sitt språk?

Själv har jag varit på utvecklingssamtal med elvaåringen idag. Hon har alltid behövt längre tid på sig då det gäller allt som rör sig runt räkning och skrivning. Hon började hos dagmamma som tvååring. Ska jag beskylla dagmamman för dotterns svårigheter trots att vi läst för henne vareviga dag i elva års tid? Hennes fantasi är otrolig och hon skriver sagor och numera hela noveller som är fantastiska, men hon når bara till steg 16 på LUS-skalan och stavar lite krattigt trots alla timmar hon lagt ner på att lyssna på och läsa berättelser. Inte en sekund tror jag att den biten hade fungerat bättre om hon hade gått i förskola. Nu ska jag smälta det här lite och vara tacksam över att jag inte jobbar som lärare längre. (I skolan skyller gymnasielärarna på högstadielärararna som skyller på mellanstadielärarna som skyller på lågstadielärarna som skyller på förskolelärarna som skyller på resurserna, och samtidigt skyller de alla på föräldrarna. Om ni vill veta, alltså.)

Jag anser att det är mitt och makens ansvar att hjälpa dottern framåt, att få ett fantastiskt självförtroende trots att hon kanske inte kommer att få så många MVG i sina betyg och att stötta henne så att hon aldrig ger upp. Måtte hon slippa sitta som femtioåring och tänka ”Om jag bara hade fått gå i förskola hade mitt liv nog sett annorlunda ut”…

Ps: Märkte ni nu att jag Lyfte en viktig fråga?

21 jan

Hur går det med lyftandet då?

En av mina vänner skickade ett meddelande på Facebook och frågade hur det går med ordet jag har valt för året. ”Det går bra”, sa jag. Det har varit med mig mycket mer än mina tidigare ord och jag försöker få in det i mitt vardagstänkande. Följande lista kom jag på då jag gjorde min mål-layout:

Jag ska lyfta mig själv. (Det här kommer jag att ta itu med lite mer på djupet i februari. Jag har planer på fortbildning den billiga vägen. Jag har bland annat letat upp tutorials på You Tube som jag tror kan lära mig ett och annat.)
Jag ska lyfta andra. (Jag försöker alltid leva efter detta, men funderar över hur jag kan bli bättre.)
Jag ska lyfta för att bli starkare. (Jag envisas med mitt träningsprogram, men är liiite för lat för att jag ska få till de där snygga överarmarna jag längtar efter. Jag märker faktiskt att jag är starkare nu än för ett par år sedan, så det är väl bara att fortsätta och hoppas att trägen vinner.)
Jag ska lyfta blicken. (Denna uppmaning till mig själv är den ”djupaste” och känns väldigt personlig, rent av privat. Jag har lite för lätt att ge upp på mig själv.)
Jag ska lyfta fram det vackra. (Det vackra finns i vardagen, i naturen, i familjen, i vännerna, i böcker, i upplevelser, i ögonblick, i upplevelser, i ord, i musik, i diskussioner, i inredning, i skapande, i kärlek, i längtan… Det finns i så mycket och jag vill lära mig att bli bättre på att se det vackra i stället för det fula och förstörande.)

Här kommer en utökad lista:

Jag ska lyfta viktiga frågor. (Jag brukar fundera över saker och ting. Ibland delar jag med mig av mina tankar, ibland inte. Kanske borde jag göra det lite mer ofta? I alla fall då det gäller saker som känns viktiga för mig.)
Jag ska lyfta min familj. (Jag orkar inte själv, men jag kan som mamma och fru göra ganska mycket.)
Jag ska lyfta, men inte mer än jag orkar. (Det gäller att ha balans också, annars orkar man faktiskt inte lyfta alls.)

20 jan

Spännande…

… att se vad folk söker på för att hitta in i min blogg. Vem har sökt, flera gånger, på ”monnah släkt” till exempel? Någon släkting till mig? 🙂 ”Fösa barn” är väldigt populärt, liksom ”Hertiginnan av Alba”. Hm. Jag borde kanske dra in bloggen i en annan riktning?

13 jan

Var inte rädd.

Eller förresten, rädda är vi ju alla. Var inte rädd för rädslan, skulle jag kanske skriva. Jag önskar att jag slapp vara rädd för att något ska hända mina barn, att barnen slapp vara rädda för att misslyckas, att politiker inte var så rädda för att kämpa för sanningen och att ingen av oss skulle vara rädd för att visa våra känslor.

“We’ll learn fear might not mean ’stop’; personally, I’ve come to believe fear usually means ’go.’ It always means listen closely.”

Frances Moore Lappé

När man är liten och trött behöver man nå’n som stoppar om en och kramas lite grann,
För ibland är man rädd, det känns ensamt och då är det skönt att få hålla nå’n i hand.

Och även om man blir stor och så väldigt klok så kan det hända att allting går på tok,

Och fast man vet bäst, som vuxna alltig gör så är man ängslig när ingen ser och hör.

Monica Forsberg

11 jan

Ögonöppnare.

Idag läste jag min vän Anjas blogg och satte lunchsoppan i halsen. (Jag vet, man ska inte äta framför datorn, men just då kändes det som en god idé att göra två saker samtidigt.) Hon länkade till den här artikeln. Läs den! Fundera sedan över hur du skulle känna om du fick veta att du bara hade en dag kvar i livet. Vilka val kan jag göra för att förbättra det som jag inte är nöjd med idag? Det tål att tänkas på… Så, fritt översatt kommer här de fem saker som döende människor ångrar mest.

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva livet som jag själv ville, inte som andra förväntade sig.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade fortsatt hålla kontakten med mina gamla vänner.

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare

09 jan

För någon med gamla ätproblem…

… är det viktigt att ALLA påminns om följande faktum. Ingen duger. (Och försök inte påstå att just du inte alls påverkas av liknande bilder, reklamaffischer eller annonser.) Det är det här som ligger bakom boomen av botox, fillers, s k ”lyft” som ska få brösten tillbaka ”som de var”, ingenting annat. Människan blir väldigt påverkad av synintryck. ”Barnen gör som föräldrarna gör, inte som de säger.” Just sayin’.

29 dec

Kära alla.

Världen behöver mer vänlighet. Kom ihåg att livet är alldeles för kort för att slösas bort på sorg, bitterhet och elände. Ge din omgivning lite extra kärlek! Själv gör jag panna cotta till familjen och kvällens gäster och hoppas att vi alla blir lite snällare av den.

Vad kan vi göra för att hjälpa någon? Något stort eller något litet, något som kostar eller något som är gratis, något som kräver stor ansträngning eller något som bara tar en minut…

27 dec

Nya insikter under 2011.

Det här året har fört så mycket med sig att jag knappt vet var jag ska börja. Som medelålders borde man väl veta en hel del om livet?

Jag har hunnit vara med om väldigt mycket under mina 41 år på jorden och jag känner mig ganska erfaren och vis. Jag överlevde fyrtioårskrisen och står nu här, lite tilltufsad och öm, men glad över allt jag har framför mig. Förra året kändes det verkligen som att tiden hade sprungit ifrån mig och att det inte fanns något roligt kvar. Jag trodde aldrig att jag skulle känna gemenskap med Magnus Uggla, men då jag lyssnade igenom hans ganska nya album ”Innan filmen tagit slut…” tänkte jag att det var rätt fantastiskt att en svensk popschlagerkung på 50+ hade kunnat sätta ord på många av mina känslor. Livet har inte bara börjat, men det finns så mycket kvar att göra och att hinna med!

Vid det här laget har jag hunnit vara tonårsmamma i flera år, men nu har vi två tonåringar i huset. Det har inneburit förändringar på gott och ont. Jag älskar att kunna diskutera med mina barn på ett mer vuxet sätt och jag ser deras personligheter slipas till mer och mer. De letar fortfarande efter sig själva och det finns ingenting man kan göra som mamma mer än att hjälpa, stötta, styra upp ibland och vara någon de kan lita fullt ut på. Alla dessa känslor som är satta i omlopp… Vad jag kan komma ihåg var jag så otroligt fokuserad och snäll och rar som tonåring. Hahaha! Jag har sett skräckexempel på föräldrar som lever sina barns liv, eller ännu värre, tar tag i styrtrådarna och bestämmer hur de ska vara och vad de ska göra. Vi har ett stort ansvar som föräldrar och det allra viktigaste är att vi ger våra barn redskapen de behöver för livets oändliga problemlösning. Vissa saker kan de undvika att göra genom att lyssna på oss, men många misstag kommer de att både få göra och bränna sig på oavsett vad vi gör för att de ska undvika att bli skadade. Min familj ger mig en fast punkt i tillvaron. Det är här jag verkligen kan vara mig själv, bland de människor jag älskar mest. (För övrigt samma som också gör mig galnast.)

Under det här året har jag mått bättre, och sämre, än någonsin. Jag har varit gladare, lyckligare, mer fokuserad, mer ledsen, mer frustrerad och faktiskt mer av det mesta. Jag är tacksam över mycket jag fått vara med om, ledsen över en del annat. Något jag förstod för länge sedan är att det som betyder något till syvende och sist är att man öppnar sitt hjärta för kärlek, att man ger och tar av detta så fantastiska. En kram till någon som behöver närhet, ett tröstande ord då allt känns hopplöst. Inga stora eller dyra prylar kan kompensera för en ledsen själ.

Att vara välsignad med ett jobb som gör en glad mest hela tiden är helt fantastiskt! Jag är så glad över chansen jag fick att prova på att jobba med det som varit ett av mina största fritidsintressen i så många år. Under de senaste åren har jag vågat utmana mig själv och jag är så glad över att jag vet att jag aldrig kommer att sitta gammal och bitter och arg på mig själv för att jag aldrig tog chansen till förändring då jag fick den. Jag ser fram emot att ta med mig mina erfarenheter, mitt ökade självförtroende då jag klarat saker det här året som jag aldrig hade trott jag skulle klara av, och göra ännu bättre ifrån mig under nästa år.

Musiken fortsätter löpa som en röd tråd igenom mitt liv. De människor som har betytt mest för mig genom åren har nog alla varit förknippade med musik på ett eller annat sätt. I julklapp fick jag och maken ”WARNING May cause mood swings” av vår amerikanska extramamma M. Trion som har spelat in detta album består av tre Silicon Valley-snubbar, lite äldre än jag. De är alla framgångsrika i sina yrken och drog för några år sedan igång denna trio som ett hobbyprojekt. Jag kan tala om att Russ och hans fru M är några av de coolaste människor jag vet. Jag hade förmånen att passa deras två äldsta barn då jag bodde i Palo Alto. Jag pluggade och hade tid över, M och R behövde någon som kunde ta hand om barnen då och då. Jag passade barnen, lärde mig hur jag ville leva mitt familjeliv och hur vårt hem skulle organiseras då vi fick barn och dessutom fick jag pianolektioner av Russ. Milda Makaroner! Jag skämdes över mina lama försök till spelande även om R uppmuntrade mig och fick mig att inse att om man övar tillräckligt kan man faktiskt uppnå resultat som man tror är omöjliga. Tack, Russ! Och tack alla ni andra musikmänniskor som gör världen till en bättre plats att leva på.

Nej, denna fundering får nog fortsätta en annan dag!