Lite arg…
Jag läste denna artikel efter att ha hittat den hos Evelina och blev så arg, så arg. Jag är tämligen övertygad om att svaret på varför de svenska barnen läser sämre och sämre inte är att färre barn går i förskola. Nog för att det finns finfina förskolor, men min äldsta son gick inte en dag i förskola och läser bäst av alla i familjen, både på svenska och engelska. Jag och maken läste massor för barnen då de var små, vi sjöng och rimmade och hade oss, och jag har svårt att tänka mig att deras språk skulle ha utvecklats bättre i en förskolegrupp med andra barn som skulle ta tid och plats. Själv var jag äldst i syskonskaran och började först skolan som sexåring. Då kunde jag redan både läsa och skriva tack vare ett par ytterst kompetenta föräldrar som tillhandahöll kärlek, böcker, garn, pennor och allt vad det nu var som gynnade min inlärning.
Jag är väldigt intresserad av att få reda på vad de svaga läsarna i rapporten har gemensamt förutom att en av fem inte har gått i förskolan. Hur ser det till exempel ut med föräldrarnas språkkunskaper? (Om man inte har svenska som hemspråk, men har föräldrar som läser, skriver och rimmar på detta hemspråk är jag säker på att man snabbt fångar svenskan när man väl börjar i skolan även om man inte gått i förskolan, men om det inte är så?) Man får väl inte tala om klass i dagens Sverige, men finns svaret i vilken utbildning föräldrarna har? Är för tidigt födda barn eller barn som fötts under dramatiska omständigheter överrepresenterade? (Intressant fråga tycker jag då man räddar för tidigt födda barn tidigare och tidigare.) Ja, ni ser. Anledningen till det dåliga språket kanske helt enkelt ligger i att förskolegrupperna blir större och större och att det är av andra barn man får sitt språk?
Själv har jag varit på utvecklingssamtal med elvaåringen idag. Hon har alltid behövt längre tid på sig då det gäller allt som rör sig runt räkning och skrivning. Hon började hos dagmamma som tvååring. Ska jag beskylla dagmamman för dotterns svårigheter trots att vi läst för henne vareviga dag i elva års tid? Hennes fantasi är otrolig och hon skriver sagor och numera hela noveller som är fantastiska, men hon når bara till steg 16 på LUS-skalan och stavar lite krattigt trots alla timmar hon lagt ner på att lyssna på och läsa berättelser. Inte en sekund tror jag att den biten hade fungerat bättre om hon hade gått i förskola. Nu ska jag smälta det här lite och vara tacksam över att jag inte jobbar som lärare längre. (I skolan skyller gymnasielärarna på högstadielärararna som skyller på mellanstadielärarna som skyller på lågstadielärarna som skyller på förskolelärarna som skyller på resurserna, och samtidigt skyller de alla på föräldrarna. Om ni vill veta, alltså.)
Jag anser att det är mitt och makens ansvar att hjälpa dottern framåt, att få ett fantastiskt självförtroende trots att hon kanske inte kommer att få så många MVG i sina betyg och att stötta henne så att hon aldrig ger upp. Måtte hon slippa sitta som femtioåring och tänka ”Om jag bara hade fått gå i förskola hade mitt liv nog sett annorlunda ut”…
Ps: Märkte ni nu att jag Lyfte en viktig fråga?
kan inte alla bara sluta skylla på varandra?
Haha, ja, det vore något det. Men då måste ju alla ta ansvar för sig själva?! Klarar vi det? 🙂
ja, visst är det konstigt, du har rätt att vara arg. huvudsaken är att alla kan känna att de gör rätt beslut för sina barn, utan att ha dåligt samvete för det ena eller andra. för, det är ju faktiskt så att vissa barn kan må bättre på förskola några timmar om dagen, och inte vara hemma hos sin mamma tills de blir 6 år. du är ju världens mest kompetenta mamma, och min förebild, men alla är dessvärre inte som du.
Ja, fast jag talar inte om att man låter barnen vara några timmar någon annanstans. Jag talar om att man från media får bilden av att förskolan är lösningen på i stort sett alla problem som barn kan ha. Blyghet, lässvårigheter, social inkompetens, lathet, ”you name it”. Jag förstår att det finns latföräldrar som bara låter sina barn titta på tv, filmer och spela datorspel. Då är det säkert bra att barnen får annat i förskolan. Jag är bara emot att vi som föräldrar invaggas i falsk säkerhet, att vi tror att vi inte kan själva utan att det bara är de utbildade pedagogerna som kan ta hand om våra barn eftersom vi själva är så inkompetenta! Kram.
Mycket tänkvärt Monnah, verkligen.
Just det där med läsning tror jag är jätteviktigt för att få ett rikt språk, både att läsa själv och att lyssna på andra som läser högt. Sedan att alla har olika förutsättningar är ju också sant, och det viktigaste är nog att man känner att man kan vara nöjd när man gör sitt bästa, och inte se sig som misslyckad för att man inte får MVG i allt. Det är något vi jobbar med här hemma just nu, våra döttrar har olika styrkor och svagheter och det är inte lätt att låta bli att jämföra sig med andra när man inte borde…
Nej, det där med jämförandet är svårt att hantera som förälder. Jag vill verkligen att mina barn ska känna att jag älskar dem för det de är, inte för det de presterar. Jag vill så klart att de ska göra sitt bästa, men jag anser inte att man ska behöva offra sitt välmående för att få ”full pott”. E har en kompis som i princip har alla rätt på alla test och dessutom är hon naturligtvis jättebra i idrott. E jämför sig hela tiden, inte med alla andra klasskompisar, utan med just tjejen som är så ”duktig”. Då är det förmågan att glädjas åt andras framgång som också behöver övas. Ja, föräldraskapet bjuder alltid på spännande utmaningar!
Hejsan.
Bra att du tycker till. Jag hörde detta på nyheterna och tyckte att det var alldeles löjligt. Jag tror mer på att om barn blir lästa för, ramsade och sjungna med så ger de barnen bättre föresättningar till ett rikt språk. Jag kommer ihåg när Matilda (4 år) var ca 1-2 år och precis hade kommit igång ordentligt med talet. Vi gick i mataffären och storhandlade och varje gång vi kom ut från affären så värkte mina käkar. Hon pratade hela tiden och jag var ju tvungen att ge respons på allt. Nog för att jag kan prata mycket, men den ungen alltså. När hon blev äldre så blev det mindre träningsvärk får då pratade hon längre meningar och idag håller hon långa monologer och är nöjd med väldigt lite respons från mig.
Det jag har märkt med Matilda är att jag får många kommentarer från människor som pratar med henne, de tycker att hon pratar väldigt vuxet, med ett stooort ordförråd. Så blir det om man växer upp i en familj, inte växer upp med en massa jämnåriga dagisbarn.
Jag skulle oxå vara väldigt intresserad av deras underlag och sambanden däri.
Kram på dig!
Ja, Matilda är då ett synnerligen ordbegåvat barn! Och socialt! Du är som en hel förskola hela du, kära Marie… 🙂 Tack för tycket och kram tillbaka så får vi se om de kommer med andra samband så småningom.
Kul att du tog tanken vidare och formulerade tankar som jag inte orkade skriva ner, typ finns det andra relevanta faktorer? Som du sa, i det här fallet var det ju inte att vara eller inte vara, utan skrämselrubriken till alla som kanske kunde tänka sig att ta hand om barnen lite mer själva. För vem vill väl riskera sitt barns språkutveckling?
Nej hu, det vill man ju inte! 🙂
Jag sa till Edvard att han skulle säga; ”Jag behöver mer intellektuell stimulans!” till sin förskolefröken. Det var mest på skoj, men han har visst sagt det varje dag i ett par veckor nu. Fröken svarar ”Okej” enligt Edvard. Jag tror att E får mer stimulans när han ligger hemma i sin säng och läser Kalle Anka…
Hahahaha! Jag dör! 😀
Förresten undrar K när du kommer att ansluta dig till mises.se… Du skulle passa bra där!
Jag försöker skrapa ihop guld till medlemsavgiften, jag vet inte om de accepterar papperspengar…
Än så länge tar de papperspengar! 😀